FROSTKNÄPP

Kylan kom ur ingenting och gjorde slut på hösten. Vinden tjöt runt knutarna en natt, så där som bara vintervinden gör - sommarblåst har aldrig det ljudet. Sommarvinden kan rycka och fladdra och ta tag. Men det är bara frostvinden som tjuter så vasst, när man lyssnar i mörkret och försöker somna. Nästa morron var träden nakna och det var knäpp tyst,  bokstavligen, för enda ljudet var knäppandet när de sista bladskaften släppte taget och de sista löven dalade och samlade sig till alla som redan täckte gårdsplan i ett antal påminnande om USA:s budgetunderskott.  Ni vet, större än den  arma människohjärnan begriper. Vi vadade i löv.

Vackert så man häpnar, i vanlig ordning, men även det sköna får ha gränser. T ex får ponnies och folk inte halka på det!
Så idag har vi krattat.
Och krattat.
Och more of the same.  Efter fem timmars jobb är lövmattan och lövbergen borta och det ser ut som en helt vanlig, slarvkrattad gårdsplan igen. Lilltiken njuter av att vara kroppsstrumpefri. Colliebusen njuter nog ännu mera:  natten när han väckte hela flocken med sitt slickande, tuggande, gnyende och oroliga vandrande är inte så avlägsen. Matte raglade upp och fick tag i honom och visst - det luktade streptokocker. Inspektion i ficklampsljus: vidrig, vätskande, varig infektion på ställen där ingen individ med Y-kromosom skulle vilja ha den.

Efter några dagar med klådstillande och bakteriedödande salva och penicillin i hushållsost är det nästan läkt igen. Han kan springa utan att det gör ont. Han kan ligga ner hur han vill. Han luktar inte längre.
Han bjuder upp Lilltiken till lek och de skuttar runt en stund innan de lägger sig på var sin lövsamling och tittar på dårarna med krattor, som ödslar bort en vacker dag. De vettiga jägarna runt oss har vi ringt om rävskabben. Inte mest för deras hundars skull,  utan för rävens. När man ser hur snabbt infektion och hudskada tar en frisk, välnärd hund, så hoppas man bara att räven har turen att bli skjuten.
 Fort.


Bodil Carlsson

Gammal är äldst

Det tycker gamla tiken. Hon vet, hon har varit med länge och hon kan. Den lille nye försöker så gott han kan men kommer oftast till korta. Gammal är äldst. Och visst bygger gamla ordstäv på erfarenhet av livet?

Förra veckan var vi ute och geocachade – igen. Det har liksom blivit som ett gift, det där. Att hitta nya ställen, att få klura lite och att få se sina hundar ha roligt. På detta ställe gjorde vi en liten avstickare på några hundra meter och hamnade på en stor sandstrand, just där Norra Kvarken möter land. Behagligt folktom, vilket var väntat i slutet av oktober.
Långt efter att de sista badgästerna lämnat stranden visade det sig att de glömt kvar små saker som hundar kan hitta. Och dessutom ha riktigt roligt med. För vem visste hur kul man kan ha med en liten plastspade?  

Vår tioåriga tant tyckte den var toppen och lekte länge själv innan hon välvilligt lät den vandra vidare till valpens ivriga mun. Han gjorde under tiden många försök att ta den från henne men, förgäves. Tanten vet hur en lek ska lekas. Hon kan alla undanmanövrar och hon använder sig av dem. Med ålderns rätt. Den lille nye har bara att se och lära. Och det syns att han lär sig.
Våra hundar lever ett gott liv och det känns bra - varje dag.

Trevlig helg!

Johan Nilsson

RÄVENS AVSKEDSGÅVA

Han lämnade något efter sig som vi gärna hade varit utan, räven. Ett par dagar efter den stora kavallerichocken mot lagårdsdörren, den morronen då jag ryckte upp dörren och såg en brunröd skugga fara iväg... då började första hunden klia sig.

Och klia sig.

Och klia sig.

Särskilt på natten, i sängvärmen, när skabbdjuren aktiveras. Precis när man släpper taget och börjar somna – då hör man hur det börjar: rafsandet av klor i pälsen, tuggandet, slickandet, gnyendet.

Rävskabb kliar inte lite.

Så Lilltiken fick visserligen åka in till Djursjukhuset för att ta stygnen. Men en veterinärassistent gjorde jobbet ute på parkeringsplatsen, dubbelvikt över hunden som stod rakt upp och ner och såg fundersam ut. Ute i morronkylan avlider skabbdjur muy pronto. Hade de tagit in henne, så hade hela undersökningsrummet behövt saneras.

Efter lite parlamenterande blev det recept på Interceptor. Det har vi använt förr, när hundarna har haft rävskabb. Tyvärr var det omöjligt att få tag på på något apotek – antingen har tillverkaren problem att leverera, vilket verkar hända allt oftare i den nya fina organisationen för läkemedelsförsörjning, eller så hade den bistra veterinär rätt som påstod att preparatet var slutsålt överallt för att jägarna lagom till älgjakten hade drabbats av noskvalsterskräck av epidemiska proportioner.

Så efter stressande telefonsamtal och kollningar på veterinärFASS föreslog jag Advocate. Djursjukhuset ringer tillbaka. Collie tål inte Advocate!

Jag ringer tillbaka. Dessa collies tål  Advocate! De är gentestade för MDR1-mutationen med resultat normal/normal!

Och så fick jag för första gången praktisk nytta av gentestet för MDR1. Är det viktigt att ha det gjort, då?

Mja... bara när jägarna har köpt upp all Interceptor!*

Så nu är hundarna under uppladdning med rävskabbsgift. Några oroliga nätter väntar, för när skabbdjuren lämnar detta jordelivet och faller sönder inne i hundhuden rycker immunförsvaret in med sina stormtrupper. Klådan kan faktiskt bli värre i  ett par dygn. Men vi slipper vänta på att hundarna ska bita sönder sig och ett halvläkt operationssår tuggas upp.

Ändå grämer detta med Interceptor mig ordentligt. Tanken var att spara undan några tabletter och servera långt ner i hagen, intryckta i lite kattmat med köttfärs, åt en stackars räv som stannade i flykten och blinkade med gula ögon mot mig innan han fortsatte...

Bodil Carlsson

* om praktisk betydelse av MDR1-testet, se Collieinfo: MDR1 och MER OM MDR1 

LOST IN FANGORN FOREST

Det här var dagen, då gräsmattan skulle räfsas lövfri. Och så skulle jag starta en ny blogg. Politik, samhällsfrågor, den offentliga sektorns förvandling, de ökande klyftorna och alla de förhoppningsfulla nya golfarna.
Men det regnade inte. Och Lilltiken var pigg! Så vi gick, nästan halva vår vanliga promenad gick vi. Colliebusen fick äntligen kissa sitt lystmäte på de vanliga ställena som har gått omarkerade så länge, som han ser det; tikarna fick förtretas över vissa andra tikars framfart och på  mjuk björnmossa löpte ett  spår värt att kolla in i skogskanten.

Hemmavid såg det ut så här i förskymningen. Inte blev det en rad skriven! Det blev som det brukar - jag står liksom bara och bligar. Immateriell kula i huvudet igen.Löven fick ligga. Man kan inte flytta undan något som är så vackert.

Om man kan minnas saker när man är död, så skulle jag vilja minnas träden här. Färgerna och smaken av  kyla och vatten. Jag skulle vilja komma ihåg att en gång hade jag mina hundar med  just här: i Fangorn forest om hösten.

Bodil Carlsson

FÖRSONINGSSOPPA

Även dessa dagar har sin försoning. Det regnade i morse så att man ville be hästarna om ursäkt, när de leddes ut och fick hoppa mellan pölarna för att nå höhögarna i tallarnas hägn. Det regnade så att hundarna sov på låtsas för att slippa!

Det regnar ännu. Den kortaste lilla vägsnuttspromenad – så är den turkosa bodyn grusfärgad undertill och blötblå på ryggen. Vi vänder och snabbtvättsprogrammet knäpps igång, medan bodyns innehavare luftar såret i soffan.

Hon bryr sig inte mycket i förmaningar att inte hoppa upp i soffor. Däremot har hon insett att det är något med henne som gör att om hon tar på sig en lidande uppsyn och tvärnitar efter en kort koppelpromenad, så ger matte genast vika och tar bekymrat med henne hem igen. Lössläppt på gården förvandlas hon till tigrinna!

En kantig halvvuxen rävstackare gästade vårt vandrarhem (LUGNT LÄGE! TORRT HÖ! KATTKÄK INGÅR!) i natt och vilken collie kan tåla det? Hundarna anfaller i flock – inte räven, som blinkar sömnigt när jag öppnar lagårdsdörrn och sedan avviker - men dörren får sina smällar – och den ömkliga smärtpåverkade konvalescenten hoppar som ett spjut en meter rakt upp i luften för att forcera dörren som döljer fårdråparen och galopperar sedan flämtande av raseri fram och tillbaka. Tills jag får tag på henne och hon leds in i koppel och vanära.

Livet tänjer en till smärtgränsen ibland, men jag är tacksam för att jag åtminstone inte är en sutur i den magen.

Så vad är försonande med dessa långa timmar i regn mellan gråmulet morronljus och tjocksvart kväll? Jo! Att för en gångs skull ha tid att göra köttsoppa på långkok som luktar som när man var barn... och att sitta ner för att äta vid ett för en gångs skull prydligt pappersfritt köksbord med höstblommor och ett rött äpple i vas.

Trevlig fortsättning på helgen ni också!

Bodil Carlsson 

PS: Vill ni få er ett gott skratt så rekommenderas Jemima Harrisons blogg med dialogen ur ett av BBC:s humorprogram - hundutställningarnas uppkomst...

Pest eller kolera…

…ja, eller hur ska man bäst beskriva vädergudarnas nycker nu för tiden? Regn tycks vara allt vi får. I och för sig ibland kombinerat med lite blåst för variationens skull. Det är väl koleran då…

Men plötsligt händer det. Inte bara någon enstaka lottköpare utan även oss som tycker att solsken är en vinstlott. Och idag tittade faktiskt solen fram! Säkert tio minuter innan de tunga grå molnen blev herre på täppan igen. Hösten är ju ibland sådan, blytung och grå men med små glimtar av liv däremellan.
Och medan molnen tvekade såg jag att det kanske var hyfsat fotoljus ändå. Så kameran hämtades och hundarna fick springa av sig lite i uppehållsväder, för en gångs skull.

 

 

Gamla tiken är för snäll för sitt eget bästa. Den lille huliganen nafsar ständigt i kragen på henne men det ska mycket till innan hon säger ifrån.

Hon har gått från att vara kraftigt avvisande till att bli kraftigt beroende – av valp. Skönt att de kan glädja varandra, för även om det ser ut att vara jobbigt så avslöjar tikens svansviftningar vad hon egentligen tycker och tänker. Hon har en ny vän – och hon tycker om det. Speciellt när han är nedbrottad!

 

 

Trevlig helg, trots väder, önskas alla Collievänner!

 

Johan Nilsson

KC STÅR PÅ SIG

Dog World skrev i veckan att KC inte backar den här gången. Veterinärkontrollerna av vinnande hundar fortsätter nästa omgång av Cruft´s. Chinese crested är bortplockad från listan med s k högprofilraser, som särskilt ska kollas - varför?
Jo, KC tycker att problemet som satte kinesiska nakenhundar på listan har försvunnit. "Man ser inte rakhyvelskador eller kemisk irritaion längre." Så  trots sin iver att göra hårig kinesisk nakenhund naken går exteriörentusiasterna mildare fram med rakverktyg och hårborttagningsmedel för att slippa åka ut. Tja - alltid något! Det hedrar väl inte direkt utställarna att det krävdes sådana åtgärder, men de små hundstackarna har nu trots allt ett skydd mot de värsta avarterna av utställarglädje.
Och det hedrar definitivt KC att man inte backar. Well done!

Bodil Carlsson

LÖRDAGSNÖJET PÅ LANDET

Det tog inte alls mindre tid per tacka.  Och det hade varit en klar förbättring av konceptet, om klippstolen hade haft ett par nedfällbara byglar, en fram och en bak! Så det tillkom ett par beslutsamma smitningar och litet parlamenterande över havrehinken... Men okej: vi hade mindre ont i tjogtals med leder och muskler och tackorna stod förhoppningsvis också bekvämare, medan ullremsorna friserades av och ringlade ner på golvet (på Hästtjejens sida av fåret) respektive sammanbitet saxades loss (på min sida).

Trevlig helg!

Bodil Carlsson

I SOLSTRIMMAN

En liten stund i solstrimman, smågroggy på Rimadyl och tufsig i turkosblå bodystrumpa... men nog var det härligt att få ligga där en stund och känna att hon var hemma igen!
Eviga mamman och Colliebusebrorsan insåg snabbt att översvallande välkomstglädje inte gick hem. Här fick man hålla sig undan och stilla. Syrran sover. Hon travar några steg, dricker slurkar ur vattenhinken, gör ett pliktskyldigt försök att skälla när hon hör hästarna...
... och så snart hittar man henne igen på någon av de mjuka dynorna som ligger på golvet och där sjunker huvudet ner och hon somnar så gott. Mamma och brorsan ligger på lite håll och håller koll.
Nästan lika trötta är vi tvåbenta. Märkligt att man kan bli så slut av lite lättnad!

Bodil Carlsson

DEN TREDJE FATTAS

Ikväll är de bara två. Lilltiken ligger på djursjukhuset i Skara med dropp och smärtlindring. Pyometra, den enda vanliga colliesjukan, klippte till - och hur lömsk den kan vara!
Vanliga infektioner är liksom hederliga fiender: de ställer sig upp och hoppar och skriker högt "Här är jag! Titta bara!" Tänk er en infektion i ett ytteröra, svullet och stort och ömt, eller i ett öga - illrött och kletigt. Svårt att missa!
Inte infektioner i stängda rum. De ligger och pyr och gör inte mycket väsen av sig förrän de är klara att ta över.

Gammeltiken åkte på pyometra i femårsåldern. Varet läckte och tiken var sjuk, men när operationen var över berättade veterinären att livmoderhornen var ungefär som mina lillfingrar - svullna och fyllda med var, men inte mer än så. Efter mammas operation blev Lilltiken osäker på detta med löpen. Ingen tik med högre rang inledde längre. När var det rätt att dra igång? Ett par riktiga löp har hon haft sedan dess, men sista året vart det inte mer än ansatser. Ett par veckor med intresserade hanhundar och täta kissningar - aldrig något höglöp. Sedan klingade det liksom av och livet gick tillbaka till det vanliga.
Sist hände detta för kanske tre veckor sedan och hon har varit sig alldeles lik, pigg och matglad och alert. I förrgår kväll var hon plötsligt mera törstig och störtade på dörrn en gång under natten. Igår var det samma sak.Hon drack bara så otroligt - länsade vattenhinken på gårdsplan. Igårkväll vart hon plötsligt trött, höll sig stilla och hade lite feber. Inga flytningar, ingen lukt. Inget ont. Mycket diskret alltsammans. Men smekte man buken kändes den strama ljumsktrakten inte stram och tight längre: plötsligt fanns det mera i handen än det borde finnas.
Så i morse åkte vi in och det vart blodprover och eftersom ultraljudsspecialisten bara jobbar deltid blev det röntgen. På eftermiddagen opererades det och när telefonen ringde klockan fem, sa veterinären att det var i grevens tid - stor svullnad i livmodern och risk för bristning. Men operationen hade gått bra och vi kan räkna med att hämta Lilltiken i morron.
Och - sa de i förbigående - man räknar med en kostnad på åtminstone artontusen. Något är lite konstigt här, eftersom det är en standardoperation hos en tik med normal kroppsbyggnad och bra grundhälsa... och dessutom en standardoperation utförd på kontorstid. Arton tusen???

Hon kommer hem igen, vår lilla med skrattet i blicken och den spänstiga hårremmen som är en njutning att köra fingrarna genom. I morron kommer hon hem, om allt nu bara går bra i natt. Om inget händer under de sju timmar då djursjukhuset är obemannat. Tack att jag har de där pengarna! Tack att jag har haft råd med försäkringspremierna!
Tack att det finns kvalificerad veterinär vård. Men... är detta en rimlig kostnad? Och hur tacksam är den som inte har pengarna?


Bodil Carlsson

ATT DÖDA EN HUND

Så här såg den bästa biten av vår dag ut idag. Det hördes skott i kvällningen, för nu är jakttornen bemannade av påpälsade orörliga gestalter som sitter blickstilla på pass. Skyttarna känner vi: de siktar länge innan de trycker av. Inget bra skottläge - inget skott.
 Det ser annorlunda ut på andra platser.
Såg ni filmsekvensen på TV4-nyheterna?

Det är möjligt att det finns en förhistoria mellan polismännen och den unge killen, en som inte kommer fram i reportaget. Det är möjligt att det finns en förhistoria, som handlar om killens två hundar. Det är väldigt lätt att tänka att en tjugoåring som inte kan komma på något bättre än att ringa till mamma eller rikta en kniv mot sig själv när polisen kommer inte har varken mognad eller omdöme nog  för att hantera två kraftfulla hundar.
Men det är inte vad man ser i filmsekvensen.
Polisen hävdar inför TV4 att de hade fått en anmälan om att en liggande man anfölls av sina hundar och att hundarna sedan slet sig och attackerade poliserna.
Men det är inte vad man ser i filmsekvensen.

Man ser en sittande, passiv kille och två hundar, som håller sig nära honom. Man ser poliser som skjuter så att den träffade hundkroppen studsar vilt innan den faller ner. Man ser en polisman göra ett avsiktligt utfall mot den andra hunden, som då gör vad många hundar skulle ha gjort - ett motutfall för att avvärja hot. Då brakar skotten loss igen. Många skott. Någon gillar att skjuta. Nettobehållningen av cowboyjobbet är därefter.
Två hundar ihjälskjutna med uppenbar livsfara för ägaren och troligen för vemsomhelst som hade råkat befinna sig inne i byggnaden bakom killens rygg.
Och gissningsvis mycket bitterhet och ilska hos folk i huskropparna runt omkring.

Det är möjligt att de där hundarna var så kallade vapenhundar och hade behövt omhändertas. Det vet jag ingenting om. Men att de inblandade poliserna behöver omhändertas för utredning och att de inte har omdöme eller mognad nog att anförtros vapen är väl alldeles uppenbart.
Och en sak till är uppenbar. Den där filmsekvensen hade aldrig i h - e kunnat spelas in i Saltsjöbaden!

Bodil Carlsson

Socialisering

Visst är det ett knöligt ord? Ligger inte riktigt bra i munnen, men vi alla förstår att innebörden av ordet är betydelsefull: Att bli social, att passa in, att rätta sig efter de normer som råder. Jo, vi människor förstår precis – hunden måste lära sig. Det är vår uppgift som mattar/hussar att se till att de lär sig.
Den här lille hunden jobbar för fullt på socialisering – framför allt med husets katt.

Katten i fråga har kanske inte lika bra koll på betydelsen av socialisering, men det är ju en katt… Och därmed ett av de mest egennyttiga husdjur som finns. De har inget intresse av att vara servila. Behöver inte smörja matte/husse för att mat ska serveras. De bara är. Och i deras, och vår värld, så räcker det hela vägen fram. För vi matar dem, klappar dem och deras behov av att vara i fred respekterar vi utan att blinka.
Men det är lite roligt att se valpens lekinviter och försök till social aktivitet med en katt som viftar argt på svansen. Han är för okunnig för att veta vad en katts svansviftning betyder. Men han har tid att lära sig…

Johan Nilsson

BLÅKLOCKAN

Medeltidskonstnärer brukade smyga in saker i sina målningar - ofta en blomma, som hade en särskild betydelse. Den här intill hundens tass smög sig in alldeles själv och det gjorde den rätt i. Vi var på egen promenad, den här killen och jag, så för en gångs skull var vi lösa: inget koppel emellan oss.

Blåklockan betyder tacksamhet och bestående vänskap.


Bodil Carlsson