COLLIE CONTINUITY

Titta på den här fårhunden i en illustration från 1790. Långlinjerad, stark hund, bläs, tippöron, svansen med sin swirl – yep, the common collie! Början till vår ras.



Titta på den här hunden – en engelsk hund exporterad till USA för att vinna, vilket han gjorde också. Många gånger. AmCh Heacham Galopin, född 1897. Show collie, som de fortfarande kallar vår ras både där och i England, och lite kortare i linjerna - men visst känns sorten igen?



Och titta på den här – en tik till skillnad från de två andra, därför lite gracilare. Men annars...? Collie född 2004.



Visst finns det kontinuitet i typ och exteriör hos collien. Hur rasen i verkligheten har sett ut under de senaste hundra åren – alltså hur de enskilda hundarna har sett ut – har faktiskt handlat om mera variation och mindre förändring än man tror, när man kikar på kavalkaden av paradfoton på storvinnare. Tyvärr är det väl oftast paradfotona som vi erbjuds beundra och de som skapar vår bild av rasen. Man ska kanske titta utanför utställningshallarna och in i familjealbumen, om man vill se collien?

Utställningsfolk påstår emellanåt på fullt allvar, att om man inte gillar avel för utställning, så är det bara gammal vanlig avundsjuka – man har inga snygga hundar själv. Det vet dom, för det är ju dom som bestämmer vilken hund som är snygg. Hundägarna säger slokörat att jodå, det vet dom väl, att deras hund inte är nån skönhet, men det struntar dom i, för han är fin ändå!
Jag är less på att höra hundägarna låta ursäktande.För min del struntar jag inte alls i att lilltiken är olik de nutida cruftsvinnarna. Tvärtom. Jag är glad! Jag är uppriktigt glad över att känna igen bilderna av gamla hundar när jag tittar på henne. Det är en njutning att dra fingrarna genom den där lagom långa, spänstiga pälsen och känna hur mycket muskel det finns i kroppen. Jag älskar att se henne skratta. För hon har faktiskt just det där gammaldags draget också – hon, ensam av de collies jag har haft, är en ”smiler”. När hon har hittat på ett lyckat spratt, eller får mycket beröm, eller får syn på ett litet barn – då halvblundar hon och drar upp munvinklarna i ett skratt. Det är otroligt charmigt. Så såg hon ut den gången vår stallkatt hade blivit inträngd i ett hörn av en främmande katt och låg risigt till i slagsmålet och tjöt så att alla hundarna kom störtande... när hon hade kört in nosen i buken på den angripande katten, som trodde att han skulle få inälvorna utslitna och drog som ett streck. Lilltiken vände på huvudet och såg mig i ögonen med ett stort lysande garv. Hon visste precis vad hon gjorde. Inte tänkte hon bita. Hon lurades, som vallhundar gör, och när bluffen gick hem blev hon glad!

Det jag menar är att det finns en kontinuitet och en normal variation i rasen. Vi ska vara glada över det! Vi ska inte tro, att de senaste tjugo eller trettio årens vinnarfoton säger hela sanningen om collien, och vi kan nog själva värdera innehållet, när ordet ”rastypisk” trumpetas ut från olika håll.
Det är kanske inte så himla snävt avgränsat vad som är rastypiskt. Det är kanske inte så självklart vem som har rätt att avgöra den saken heller. Hur i jisse namn har vi hamnat i ett hörn där vi accepterar att standarden innehåller en mening om mentala egenskaper och alla lyssnar när det pratas övertippade öron, men ingen vet var man hittar ännu en barnälskande smiler?





Bodil Carlsson