Colliefolkets rasstandard

Del 3

Rasens standard innehöll, sist jag räknade, cirka 55 meningar om bit efter bit av colliekroppen, rörelserna oräknade. Svansen ensam hade fått 3 beskrivande meningar. Öronen fick nöja sig med 2, men en av dem var rätt lång och utförlig.
Standarden kostar på sig en (1) mening om mentalitet och beteende.
Hur kan det komma sig?
Tja – det hänger ihop med vem som skrev standarden och varför.
De skotska och irländska fårbönderna var beroende av fungerande hundar och hade lagt ner några århundraden av avel på små arvbarheter för att få fram sin collie sådan som de behövde ha den – lätt för att lära och lätt för att göra, med en medfödd drift att hålla reda på familjen och de värdefulla husdjuren och med en lagom pälsad kropp för att klara sitt utomhusjobb. Men nu var det ju inte fårbönderna, som skrev standarden.

Det gjorde folk med helt andra förutsättningar att välja vad de skulle ha hunden till. Vallhundens mentala utrustning var nog inte deras största intresse. Det är fullt möjligt, att de hade bättre blick för svansen. De var ute efter att tävla om den allra snyggaste, mest ”förädlade” hunden. Sjävklart talar deras standard då om hur hunden skulle vara hopkommen för att räknas som snygg! Den ensamma mentalitetsmeningen beskriver inte hurdan collien är, utan hur de tyckte att collien skulle ta sig ut på utställningarna. Det är där den ska stå ”vacker och värdig” - helhetsintrycket - utan spår av nervositet eller aggressivitet!
Som beskrivning av önskad framtoning under den lilla stunden i ringen räcker det. Som specifikation av önskad mentalitet på alla andra platser utanför ringen är det ett skämt. Det är svårt att begripa hur den meningen har kommit att läsas som en allmän bruksanvisning för hur just collien ska leva sitt liv. Vilken levande varelse visar aldrig ett spår av nervositet eller ilska? I hur många livssituationer är lösningen att stå och se värdig och vacker ut?

Inte i den här – som var en vanlig situation för collies när standarden skrevs!


och inte i så många andra heller....

Att uthålligt söka efter den som är försvunnen och meddela när den är hittad – det är väl egenskapen som skapade sanitetshundarna? Jag har fått se en collie hjälpa till med att leta rätt på en död älg och yla över den, som collies gjorde på gamla avbildningar, men som med alla andra viktiga och oväntade upplevelser finns förstås inget foto av det ögonblicket. Det som finns är berättelsen om honom på Collieinfo – Pälstussen /länk/ Den hundens sätt att sköta tillvaron var ett stort stycke av rasens icke-formulerade standard. Det krävs stort hjärta för att närma sig en rädd gammal människa under så lång tid. Det krävs mod för att sätta en aggressiv häst på plats. Det krävs både vallhundsomdöme och goda nerver för att inte bita, bara skrämma, när hästen attackerar. Har man så mycket utrustning i knoppen, hittar man sannerligen bättre saker att göra med sitt liv än att stå och se värdig ut.
Visst behövde den gamle gossen en hel del motion för både hjärnan och kroppen och visst testade han auktoriteter ett par gånger i sin slyngelålder.
Vilken vettig hund eller människa kan man säga något annat om? Och vad är vi för sorts hundfolk, om vi på hundra år inte har kunnat ge en så utomordentlig hund som en bra collie en bättre beskrivning i standarden, utan fortfarande sitter och tuggar om att den är ”värdig” och att en vanlig ung humörfrisk hund är ”rasotypisk”?



Här en färsk bild – tagen förra veckan, faktiskt. Stallkatten håller fram ansiktet åt vår colliehane för att få ett fult infekterat sår tvättat. Detta inträffar varje morron och kväll. Det var så vi upptäckte skadan. Hunden närmar sig försiktigt med långsamt viftande svans, strukna öron, långa mungipor, tyngden på bakkroppen för att markera att han inte är hotfull och med ett speciellt ansiktsuttryck som annars bara dyker upp, när små barn skall hälsas på. ”Lille vän, låt mig få titta på det där....”



Och katten låter honom göra det, fullständigt trygg med hunden.
Vår gamle hanhund övervakade som unghund en kattfödsel, slickade de nyfödda rena och väckte mig för varje ny liten krake som hade kommit till världen – han begärde att jag skulle komma och se att allt stod rätt till. Så läser man i gamla berättelser från Skottland att collien gjorde. Fårbönderna uppskattade att få sova en stund mellan varje lamm, trygga i vetskapen att hunden höll uppsikt och sa till, när det behövdes. Detta är det drag hos collien som skapar diabetes- och epilepsihundar. Det är ytterligare en bit av rasens aldrig skrivna standard. Av allt det som inte ansågs värt att formulera. Kanske var det ointressant. Eller kanske var det tvärtom så, att mycket av det togs för givet och inte skrevs ner för den skull.
Är det inte dags att vi gör det?

Det här är bara ett försök – ni kan säkert bättra på!
Collien kommer ur generationer av vallande gårdshundar och förvånansvärt många collies har fortfarande ett medfött intresse för att hålla ihop och hjälpa sin familj och flock. Om de inte vallar, så håller de uppsikt och ansvarar. Har man inget sådant att erbjuda, behöver de jobb som lydnad och agility eller spårarbete – allt som kräver samarbete och kontakt passar! Collien vill lära sig och den vill göra rätt. Den har lätt att fatta ord och tecken och är mycket bra på att läsa av kroppsspråk och sinnesstämning hos både människor och djur i sin omgivning. Det gör den också känslig för stämningar: bråk och gräl far den illa av. Den behöver inga hårda nypor. Den behöver få känna att den hör till och gör nytta för sin familj.
En collie kan vara avvaktande mot främmande, men brukar vara oaggressiv mot både människor och djur. Den kan låta farlig, om det krävs, och kan ta för sig i ett trängt läge som alla hundar, men har vallhundens spärr mot att bita. Collien är ofta varsamt beskyddande mot barn och mindre djur, även om de är främlingar. Detta medfödda omdöme finns också hos collies som i andra situationer kan vara både livliga och självsäkra.
Colliens sätt att vara är både dess historia och dess framtid. Det är rasens icke-formulerade standard och förtroendekapital. Att inte tillvarata sådana egenskaper i aveln är ett diskvalificerande fel.

Bodil Carlsson