Tyst, tyst, tyst...

...önskar jag att varje nyårsnatt skulle vara.
Tyst och stilla, som en tidig sommarmorgon innan alla vaknat. När daggdroppen tvekar att falla till marken och insekterna sakta sträcker ut sina vingar och börjar förstå att en ny dag är i antågande. Så lugn och tyst skulle jag vilja ha varje nyårsnatt.

Jag har en gång sett en riktigt ljudrädd collie på en nyårsdag, det smäller ju även då. Avtrubbad och darrande i hela kroppen. Jag led - men hunden led så mycket mer.
Om vi kan göra något för att få slippa se sådant, då måste vi göra det. Uppfödare eller inte, vi har alla ett ansvar, även om vi "bara" är hundägare. För, som sagts tidigare, rasen tillhör oss alla.

Jag önskar alla läsare, medbloggare, vänner och Svenska Collieklubben ett Gott Nytt År! Låt det bli Colliens år!

Johan Nilsson

Från en collietants hjärta (om husse tolkat rätt...)

"Dags att summera året som gått. Lite småsentimental inför årsskiftet kan jag nu konstatera att jag i över två och ett halvt år släpat runt på lille, men trots allt fine, Rufus.
Det är väl egentligen inget större fel på honom, han är väl som hanar är mest:
Nosen nerborrad i backen jämt och totalt ouppmärksam på vad som händer i det verkliga livet. Jag är smått fascinerad av denna avskildhet som han tycks leva i. Själv brukar jag snabbt scanna av omgivningen när jag kommer ut, medan han istället skyndar sig att hitta ett kissobjekt. Utan att kolla vad som händer i närområdet först!
Jaja, det finns väl en anledning till att tikarna hyfsar till lillvalparna - I say no more...

Han tycks också något dysfunktionell när det gäller lekmomentet. Jag vill definitivt leka efter maten, för att få igång matsmältningen, medan han oftast försöker sig på sådant när jag måste ha min skönhetssömn. Han har liksom ingen koll på tiden. Man leker inte på förmiddagen - då sover man och samlar kraft inför dagen. Kanke han inser det när han blir äldre, vad vet jag?

Jaja, nog om det. Nu har vi fått kliva in bomullslandet här uppe i norr. Det stora vita har brett ut sig överallt - mjukt och kallt. Som en halvsmält mjukglass som långsamt breder ut sig över gångbanor och den natur vi annars vistas i. Det är ju egentligen kul, det där vita, fast just idag är det mest kallt om tassen...

Till sist: När vi leker i bomullslandet, lillen (den svarte) och jag, då har vi skoj! Kanske alla collietanter skulle ha en liten svart - det piggar upp, trots allt!"



Johan Nilsson

TIGERN OCH HJÄLTARNA

Normalt hatar den här Collievännen slutna sällskap och mer eller mindre dolda annonser.

Men härmed avviker vi från den smala vägen och börjar göra reklam.
Precis före jul kom frökatalogen från Botaniska Trädgården i Göteborg. Fröer insamlade under strapatser på undangömda fläckar av jordklotet har slagit rot i Götet och satt egna fröer. Dessa kan medlemmarna i Konnässörsklubben få ta del av. Tro bara inte, att det är insmickrande skönhet, som framhålls.
Nej! Stoltheten är fröna från en lagerhägg, ”som härstammar från material vi själva samlat in i Rifbergens värsta haschdistrikt”. Och Acogonum alpinum, alpslide, ”mycket vacker till solitär och förvildning. Den bästa typ vi sett! Moderplantan insamlades av GBT i Pakistan. Insamlingen är extra intressant då blommorna har en kraftig, kväljande urinstank”. En annan växt hittade botanikergänget i de oländiga berg ”där Usama bin Laden och grabbarna nu gömmer sig”. Sedan kommer en gökblomsterglim, som hittades mittemot hotellet i Kaizeping mellan smatterband och grisar i säckar. .. och riddarsporren ”från amurtigerns hemtrakter”,

Igårkväll skulle katten absolut ut. Vind ylade och snönålar piskade. Katten tvekade på trappan.
Så fattade han sitt beslut. Den där stora, tjutande kaxiga stormkatten med sin päls av frost och sina glimrande köldögon – lappri! Strongt for han ut och mötte fienden med svansen som en arg borste. Skenattack mot hundarnas vindvälta vattenhink, som tillintetgjordes på ett par sekunder. Vasskload råsop mot päronträdet! Här kom en som icke var att leka med!
Sedan stridsgalopp i mjuksnön bort mot grinden och mörkret.

Visst måste man älska katter och botaniker? Deras liv är fullt av egenartade läckerheter, av utmaningar och bragder. Av ett oskuldsfullt bravado som får en att se med nya ögon på det man har framför sig.
Här bor man, ingenting vetande, i den mindre amurtigerns hemtrakter! Och nu kommer reklamen. Paeonia rockii, buskpion, uppdragen från frö av ett gäng göteborgsbotaniker. Civilisationens hjältar.



Bodil Carlsson

Det finns dagar...

...då livet är lite extra jobbigt. Dagar då livsgnistan tynat till en sparlåga som flämtar svagt i ett tilltagande och till synes allomfattande mörker. Det är inte dagar man vill uppleva. Det är dagar man så smärtfritt som möjligt måste genomleva för att sedan aldrig mer vilja tänka på. Men sådana dagar finns. De kan dyka upp när man minst anar eller vill det. Eller så kommer de precis som förväntat.
Nej, ingen har avlidit. I alla fall inte som jag har fått veta om!
Det är ett själsligt mörker som dyker upp i juletid. När minnena kommer och med dem saknanden av det som varit och aldrig kommer åter.

Julen är barnens högtid. Så var det också när jag var liten, det känns som en evighet sedan nu.
Någonstans i mitten av livet blir vetskapen om livets slut så märkbar. Kanske är det när man själv tillhör den äldsta generationen. När föräldrarna är borta och med dem även barndomens och ungdomens julfirande.
Som bleka polaroidfoton finns minnena hos mig och de vägrar blankt att suddas ut. Nya jular och nya familjer har förflutit men ändå finns de gamla fotona med de röda ögonen kvar i ett speciellt fack i mitt hjärta. Kanske kommer de alltid att finnas där. I alla fall hoppas jag det.

Sådana dagar kommer en del av trösten i våra collies. Deras insikt, eller förståelse, av vad vi människor ska stå ut med. Jag vet inte om collien är intelligentare än andra raser men jag ser att de propsar på det. Och de lyckas bra, i alla fall här.
Återigen - it's in their eyes. Mandelformade, mörkbruna brunnar av visdom som ser på mig och säger: " Men husse.... deppa inte - nu leker vi istället!"
Det är min främsta julglädje och kanske den bästa som finns.

Johan Nilsson

Julhälsning

Collievännen Johan önskar alla läsare God Jul och Gott Nytt År!
Bilden på min hund Rufus får symbolisera den collie jag vill se både idag, och i framtiden.
Lycklig, tungan på trekvart och på väg mot nya äventyr!
Strunt samma om vinklarna är "bra" eller inte, han har kul.

MÖRKRETS HJÄRTA

Det är den tiden, när det bästa som visas på TV är minusgraderna i Norrland. Då kan man skratta rått och tänka att dom kan gott ha det – dom väljer ju att bo där! - medan man väntar på att klockan ska bli nio, så att man kan krypa ner under två täcken och en sovsäck och trösta sig med att lyssna till eldens fladdrande i kaminen.
Och det bästa på dagen är när man kommer in från hundpromenaden med frusna tår och värkande lårmuskler och känner doften av upphettat järn från köksspisen... innan man gör den för tillfället enda förnuftiga medlemmen av hushållet sällskap.



Dock måste man ibland upp lite tidigare. Till exempel idag, när grannen skulle jaga med drivande terrier och det skulle prövas med den yngsta mordgalningen, han som inte är garanterat hästsäker – det är vad grannen säger. Jag känner den hunden och han är garanterat säker. Allt rörligt ska bitas ihjäl. Vaddå häst? Spelar roll!
Så denna morron fick shettisarna sin frukost inom hägn och stör på gårdsplan. Och så här såg morronen ut klockan åtta, när hästarna skulle hämtas ut till hö och morot och ljummet vatten spetsat med äpplejuice. En rand av mörkt guld och dyster koppar över skogen.



Hästarna åt och slurkade äppeldoftande vatten. Hundarna övervakade och knaprade emellanåt isskärvor ur hästarnas halvt bottenfrusna nattvattenhinkar. Stallkatten snodde inställsamt mellan allas ben och jamrade.





Och så gick solen upp över kölden. Och det var morron den sista dagen före Darkday. Vintersolståndet.
Mörkrets hjärta!



Bodil Carlsson

Desinformation - del sex

ETT JOBB FÖR PROFFSEN?

Kära läsare!

Om turerna i serien Desinformation har varit tråkig läsning, så ber jag om ursäkt. Tanken var att försöka ta reda på ungefär vad som verkligen låg bakom allt rammel på vissa bloggar och forum och all oro i en del SBK-hjärtan sista veckorna. Vad har egentligen hänt?
Summan av kardemumman är:
Försvarsmakten är nöjd med hur SBK levererar hundar, inte på alla punkter nöjd med sättet att leverera redovisning och kräver rättelse där - men tänker sig fortsatt uppdrag. Förhandlingar pågår. Ännu är det osäkert hur mycket pengar SBK kommer att få framöver, men det gäller för de andra frivilligorganisationerna också.
Allt det här gick ganska lätt att ta reda på. Varifrån kom ryktena?

Hundvärlden vimlar av påståenden och rykten. Ibland undrar man om såpan hålls igång för underhållningsvärdet. Andra gånger får man intrycket att ryktena bottnar i osäkerhet om vad som verkligen har hänt. Men det är förvånansvärt lätt även för en amatör att ta fram fakta och kolla dem mot varandra i det här landet. Medlemsorganisationers ledningar är tillgängliga. Myndigheterna svarar på frågor. De flesta dokument i den offentliga verksamheten är åtkomliga. Riksdagsledamoten talar inte om vem som uppmärksammade henne på ärendet, men det skall hon inte göra heller, för där källskyddet börjar slutar offentlighetsprincipen. I övrigt har alla svarat på frågor. Ingen har ifrågasatt rätten att ställa frågorna. Ingen har ifrågasatt vem jag är, som kommer med frågor. Ingen har varit motvalls eller undvikande.

Ibland får folk för sig att man behöver vara en speciell person för att ha koll på vad som händer. Man behöver vara insider, man måste ha kontakter. Man måste vara proffs. Det stämmer säkert, när det gäller turer i JAS- affärer, eller SIDA-pengar som försvinner ner i svarta korruptionshål på andra sidan jordklotet, eller för den delen megabomber - men hundvärldens organisationer är nu inte riktigt på den nivån när det gäller slutenhet och hemlighetsmakeri och avstånd från oss vanliga medborgare. Hur mycket kontakter behöver man för att reda ut det här?
Exakt två stycken – en mellan datorn och nätet och en mellan telefonen och jacket.
Att hävda något annat – att påskina att SBK undanhåller pengar från Försvaret och information från sina medlemmar och lyckas med bådadera för att alla håller tyst – är det som på fint språk heter desinformation och som på vanlig svenska kallas lögn.
Vem har intresse av sådant?

Bodil Carlsson

It's in your eyes

Varje dag vaknar jag av en blöt collienos som trycks mot min hand eller mitt ansikte.
Varje morgon, året runt - samma mjuka nos som försiktigt men ändå bestämt vill förmedla något. Det är "den lille svarte" hanen som vill tala om att det är en ny dag och jag måste kliva upp nu för att få ta del av den. Alltid lika överlycklig när jag lämnar min säng och går ner för trappan tillsammans med honom.
Jag tänker ofta att jag måste vara lyckligt lottad som får ett sådant glatt godmorgon av min hund varje dag. Rain or sunshine - who cares?
Nere på bottenvåningen brukar tiken vänta och vifta lagom glatt på svansen när jag dyker upp för hon är mer avmätt, mer "jaha, nu kommer du - jag har ju varit hungrig ett bra tag". Men jag ser glädje även i hennes öga. Hon maskerar det bara lite mer.

Vad är det för mystiskt med dessa vackra collieögon som smälter mitt och övriga familjens hjärtan? De är ju inga mystiska väsen, de är hundar. Men det finns något som fungerar som en direktlänk mellan deras blick och min hjärna, eller hjärta, om man så vill.
Kanske är det så för alla hundägare, vilken ras de än må ha. Jag har bara haft collie och det är den blicken jag vill se. Kommer aldrig att tröttna på den.

Jag ser glädje, lust och förväntan. Som hundägare försöker jag uppfylla alla tre önskningarna. Ungefär som Aladdin, ni vet. Dessa varma blickar jag får kräver en motprestation. Det räcker med några enkla kommandon: Spår, Leta, Fot, Sök eller liknande. Då ser jag återigen blicken, och det värmer så gott i en husses hjärta.

Johan Nilsson

Desinformation - del fem

.. OCH VAD SA FÖRSVARSMAKTEN?

Det kan inte vara svårt att vara journalist i det här landet. Man kan kontrollera uppgifter, för myndigheterna svarar på frågor.
Vem frågar man om SBK:s affärer?
Försvarsmaktens växel hänvisade till chefen för Hundtjänstenheten, en rapp telefonröst som inte heller visste, men som hänvisade till Högkvartersväxeln och sa att den jag sökte fanns på PROD FRIV. (Militärsvenska, uttalas pråddfrivv!) Högkvartersväxeln rev sig i huvudet och kom till sist fram till att den jag sökte var Kerstin Wetterström-Toftling, ekonomiansvarig och avdelningsdirektör, men hon satt i sammanträde hela dagen. Alla var militäriskt korthuggna och snabba och faktiskt mycket hjälpsamma. Direktnummer erbjöds, namn bokstaverades, och när Kerstin W-T blev fri från sina sammanträden, svarade hon omgående i telefon. Hon hade mycket bråttom, men hon tog sig tid att svara.
Och si – från den 18 november fanns ett beslutsprotokoll i frågan om SBK:s anslagshantering. En offentlig handling, som mejlades över på stubben, bara för att jag bad om det. Och i den står ordagrant:

”Bakgrund.
Försvarsmakten har under året gjort en särskild uppföljning av hur SBK hanterar de medel som Försvarsmakten fördelar till SBK i form av uppdragsmedel för utbildning av hundförare, hundtjänstpersonal, hundinstruktörer och hundar samt organisationsstöd.” /../

”Försvarsmakten har begärt in underlag för genomförd verksamhet under 2008 och planerad verksamhet under 2009.” /../

”Försvarsmakten har granskat inkommen redovisning och därvid funnit att tilldelade uppdragsmedel för utbildning av hundförare, hundtjänstpersonal, hundinstruktörer och hundar har använts enligt givna uppdrag och i stort sett gett efterfrågat resultat." (min kurs)

Däremot har FM bedömt att organisationsstödet inte använts på ett för FM korrekt sätt.”

Sedan får SBK en amper skrapa, för FM vill se mer totalförsvarsinformation och instruktörsutbildning för slantarna. Men intrycket är inte riktigt det man får i Ehns riksdagsfråga och rakt inte som i en del surr från annat håll. SBK ska inte betala tillbaka miljoner till staten. SBK ska ta 500 000 för 2008 och lika mycket för 2009 och lägga just på totalförsvarsinformation och funktionärsutbildning - inom SBK. Och under nästa år ska man göra detsamma för en miljon till. Det ska man visa upp en plan för.
Och när SBK har gjort det, kan SBK i vanlig ordning plocka ut resten av sitt tilldelade organisationsstöd för år 2009 på 6 miljoner.

***

Så var det med den skandalen. Hönan blev förvisso inte en fjäder, när man kikade lite närmare på den, men kanske något i stil med en halvstor och hanterbar kyckling. Vad som blir kvar av kycklingen när all redovisning och alla sammanträden är avklarade en bit in på nästa år, det lär vi få besked om. Det är liksom lite svårt att mörka sådant som vem som helst kan kontrollera.

Bodil Carlsson

Desinformation - del fyra

FRÅGOR OCH SVAR

Det här är Tina Ehns fråga. Den var en av de cirka 150 skriftliga frågor som ställdes till ministrarna under oktober 2009 och en av de 1 200 som riksdagsledamöterna ställer varje år om stort som smått. I oktober ställdes frågor om allt från skattebeläggning av prästlönetillgångarna till utrikiska flygtransporter av megabomber. Läs själv! Riksdagens verksamhet ligger ute på nätet, tillgänglig för vem som helst, och varje dokument är en offentlig handling som kan återges – t ex här. Och själva frågan är lätt att förstå. Tina Ehn vill att skattepengar ska användas som det var tänkt. Det har hon förbaskat rätt i.
(Klicka för att förstora)



Medge att det ser illa ut, när man läser det rakt av som det står! Tretton mille av våra skattepengar i bidrag och upp till 2 mille till fel saker? ?? Jisses!
Men... Var är adresslapparna till summorna?
Hur mycket är rent organisationsstöd, använt som det var tänkt, och hur mycket av kakan åts upp av annat än vad den var tänkt för? 1,5 till 2 miljoner – är det stödet till försvarsmaktshundarnas utbildning? Eller är det pengar som borde ha gått dit, men som gick åt till annat – och är det per år? Eller det totala svinnet över flera år?
Hur i jisse namn fick man i så fall sådana summor förbi vassa revisorsnäsor?
Och varifrån uppmärksammades Tina Ehn på detta? Jag frågade, men fick inga tydliga besked. En dryg vecka senare kommer i vilket fall försvarsministerns svar.



”DET ÄR FÖRSVARSMAKTENS ANSVAR ATT FÖLJA UPP SÅDAN GRANSKNING.”
Inte regeringens eller riksdagens ansvar och när jag mejlade Tina Ehn första veckan i december hade hon inte hört något mera om ärendet. Men hon trodde att det kanske hade följts upp inom Försvarsdepartementet.

Ja, enligt ritningarna borde det redan ha varit på gång. Handbok för frivillig försvarsverksamhet, känd under den ocivila förkortningen H Friv och åtkomlig på nätet, säger samma sak som försvarsministern.

”Organisationerna skall på begäran hålla bokföring och redovisning, vad avser statliga medel, tillgänglig för Riksrevisionen./../ Redovisningen ska granskas av organisationens revisorer, varav minst en skall vara auktoriserad, som avger ett omdöme i ett revisorsintyg, vilket bifogas redovisningen till Försvarsmakten.” (s 12)
Kort sagt, precis som det gjordes.
Så vad var annorlunda den här gången, när Försvarsmakten fick in sin redovisning? De var faktiskt inte alldeles nöjda med alla delar av den och på något sätt kom frågetecknen den här gången upp i riksdagen.
Men ärendet sköttes redan av Försvarsmakten. Det hade varit på tapeten ett tag i möten mellan SBK:s ledning och enheten PROD FRIV.
Och vad kom PROD FRIV fram till?

Bodil Carlsson

Desinformation - del tre

ENTER THE MP

Hur mycket pengar har Försvarsmakten att spendera per år? Massor - 39 miljarder! Men även det är en miljard eller två mindre än tidigare, så redan i februari 2009 sas det tydligt ifrån att de frivilligorganisationer som fått anslag och skulle fortsätta att få det – således även SBK - fick finna sig i andra villkor framöver. Nu var det vad de kunde ställa upp med i form av verksamhet av direktintresse för försvaret som skulle avgöra. Inget annat. Thorman talar om det för kongressen i maj.

”Enligt den försvarsproposition som nu förelagts Riksdagen kommer organisationsstödet i dess nuvarande form att upphöra från 2010. Regeringen har för avsikt att flytta stödet från organisationer till verksamhetsuppdrag. Hur den ekonomiska modellen för detta kommer att se ut vet vi inte idag. /../ Den diskussionen kommer att föras under hösten.”

Diskussion blir det sannerligen under hösten. Försvarsmakten begär in en redovisning från SBK inför omställningen. Ungefär så här:
”För att vi ska veta hur mycket av våra anslag som direkt går till utbildning av FM-hundar vill vi ha in en redovisning av hur ni använt de pengar ni fått. Annars vet vi ju inte hur mycket pengar ni eventuellt ska få i fortsättningen!”

SBK gör själv redovisningen med hjälp av sin auktoriserade revisor och lämnar den till FM. Så långt går det väl i stort sett i de gamla vanliga hjulspåren.
Sedan händer något, men vad? FM har synpunkter.
Och i oktober ställer riksdagsledamoten Tina Ehn en skriftlig fråga till försvarsminister Sten Tolgfors.

Bodil Carlsson

Desinformation - del två

SBK + FM = ???

Att SBK haft nånting ihop med försvaret sedan hedenhös dagar, det visste jag, och att man kunde utbilda sin hund till FM-hund att bliva inkallad till tjänstgöring om kriget kommer, det visste jag också – men där tog det stopp, för mycket mer än så visste jag inte. Så vad lärde jag mig?
Att det finns en hel radda frivilliga försvarsorganisationer, som Försvarsmakten bidrar till att finansiera för att de ska kunna rycka in den onda dagen, som vi alla hoppas slippa. För att man ska få några pengar måste organisationen kunna visa upp en plan för vad den kan erbjuda, förstås, och så avtalar Försvarsmakten med organisationen att den ska syssla med detta. Och så måste organisationen naturligtvis ställa upp på att bli granskad – av Försvaret och i sista hand av Riksrevisionen – när det gäller hur man sköter de där anslagen, precis när Försvaret önskar. Då ska en auktoriserad revisor lämna in redovisningen med ett auktoriserat revisorsutlåtande över siffrorna. Så har det rullat på i många herrans år och varje år funderar väl Försvarsmakten på vad den får för sina pengar och organisationen på hur den ska kunna få loss lite mera cash och så förhandlar de om saken.
Vilka är frivilligorganisationerna? Gamla kärva namn från fornstora dagar dyker upp i listan med en hedervärd doft av militärt helylle. Man hittar t ex Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund med 7 350 medlemmar och Sveriges Lottakårer med 9 502 medlemmar, frivilliga fallskärmshoppare, radioamatörer och blå stjärnor.
De tre stora är Svenska Röda Korset med över 250 000 medlemmar, Svenska Sportskytteförbundet med 79 615 och på tredje plats kära gamla SBK: 68 735 nu. Tanken är väl att försvarsmaktshundarna ska nosa upp insmygande fiender, så att sportskyttarna kan ställa upp och göra sitt och Röda Korset ta hand om resterna. Ungefär. Nå, men är Försvarsmakten nöjd med sina hjälptrupper?
Så här lät det i februari 2009. Försvarsmaktens redovisning för 2008 kom ut då och ligger tillgänglig för vemsomhelst på nätet. Bilaga fem, s 49:

”Samtliga 17 frivilliga försvarsorganisationer som under 2008 fått uppdrag av Försvarsmakten bedöms även fortsättningsvis omfattas av uppdrag.”

Och så här lät det vid direkt telefonkontakt med ansvarig på Försvarsmakten, avdelningsdirektör Kerstin Wetterström – Toftling, den 8 december 2009:

"Sett tillbaka över åren, är Försvarsmakten nöjd med hur SBK har skött sitt uppdrag?"
"Ja! SBK kommer att få fortsatt uppdrag."

De är inte mycket för långa utläggningar inom det militära.

Bodil Carlsson

SIFFERSVÄNGAR 2

Tävlings- och provverksamhet i SBK:s regi under 2008. Inga kommentarer utom en:
det är svårt att tolka det här diagrammet som ett allvarligt tapp!

Desinformation - del ett

SIFFERSVÄNGAR

..är en konst! I hela mitt liv har jag känt mig som ett obegåvat barn inför bankpersoner och valtalande finansministrar – jag spärrar upp ögonen och nickar, för att känna att jag hänger med.

Så när folk på sistone har sagt dystra saker som att ”ja, som alla vet är SBK konkursmässigt”, så har jag bara grymtat allvarsamt och mimat medhåll. Vad göra när man inte vet något?
Hursomhelst – det finns de som inte har verkat så lessna över den förestående konkursen. Skadeglada gnägg från vissa håll. Halvkvädna visor om en ledarklick, som helst vill att medlemmarna ska veta så lite som möjligt? Helkvädna visor om hur SBK sköter sin ekonomi – så illa att det ställs frågor om hanteringen i riksdagen! Återbetalningskrav väntar! Rimsby och Thorman kan vänta kallelse till förhör hos Försvaret! Medan medlemsantalet bara faller! Och bruksverksamheten minskar!
Dagsens sanning, kolla själv!

Jag bestämde mig faktiskt för att kolla lite själv. Var det verkligen dagsens sanning? SBK – precis som SKK – är en medlemsorganisation. Om vi medlemmar har frågor, så är det medlemsorganisationens skyldighet att svara. Man brukar inte behöva speciell passersedel till maktens boningar för det.Och i medlemsorganisationer brukar maktens boningar dessutom inte ligga så himla mycket högre upp än våra egna tjäll.
Men man kan ju lägga lite tid på snoka fram bakgrundsinfo först, så att man vet vad man behöver fråga om.

Så jag läste rapporteringen från SBK:s kongress maj 2009 – jodå, den ligger ute på nätet komplett med budget och ekonomiproblem och allt. Vem som helst kan hitta den via SBK:s hemsida. Man behöver inte ens vara medlem. Så var det med den passersedeln. Offentlighetsprincipen kallas det för och det är sannerligen ingen dålig sak för den som vill orientera sig lite grann. Man kan hitta en del, som man inte hade väntat sig. Och man lär sig garanterat lite nytt.
När det gäller SBK:s fallande medlemsantal och nedåtgående verksamhet: Ladies and gentlemen! Sidan 4 i kongressrapporten – dagsens sanning, kolla själv.
(Klicka för att förstora)


SBK:s ordförande, Staffan Thorman, la fram det för kongressen, men han kunde ha tillagt en sak.
Mellan 1945 och 2009 ökade Sveriges befolkning från 6,6 till drygt 9 miljoner – vi blev 1,3 ggr flera. SBK:s medlemsantal närapå fyrtiodubblas på samma tid. Sista året har man tappat runt 5 000, men ligger fortfarande högre än för fem år sedan. Eller tio. Eller någon gång i SBK:s historia före toppen 2006.
Och hacken i uppåtkurvan för fullbetalande? Vi ser ett litet ett cirka 1978 -79. Nån kvar, som minns kristiderna då?
Runt 1996 har SBK sitt dittills högsta medlemsantal, bortåt 65 000. Sedan ramlar det tydligt neråt några år , 1994 – 99. Nån som minns den tidiga nittitalskraschen? Jobb som försvann och hus som blev osäljbara?
Sen går SBK:s medlemsantal brant uppåt igen och når all-time high 2006. 71 322 styckna! Och så kommer då det kolsvarta sista kvartalet 2008. Staffan Thorman till kongressen: ”Fram till efter sommaren gick allt enligt planerna men alltmer som hösten framskred så började den negativa ekonomiska samhällsutvecklingen få överspill på oss och ett ras i intäkter kom sista kvartalet.”
Kort sagt ser det ut som så, att när folk måste välja mellan att prioritera bostadslån och mat och att prioritera SBK, då väljer de lånet och maten. De avbokar valpköpet och ställer in valpkursen. SBK får minskade intäkter.
I valet mellan att klara minskade intäkter genom att tuta och köra eller genom att dra ner på kostnader – då väljer SBK att dra ner på kostnaderna.
Klart att det blir gnissel i maskineriet då. Det blev det på väldigt många andra arbetsplatser och i många vanliga hem också.

Bodil Carlsson

ETT UTVALT REDSKAP

Det var en gång en liten förening, som skulle hålla årsmöte och efter mycket grunnande lyckades valberedningen sätta hop ett förslag till styrelse som den trodde skulle kunna fungera och som årsmötet i vanlig ordning skulle få ta ställning till.

Varenda medlem i en förening har full rätt att föreslå andra kandidater till styrelsen, om han eller hon inte är nöjd med valberedningens förslag. Det brukar faktiskt inträffa, när folk som deltar i årsmötet upplever att valberedningen inte tagit tillräcklig hänsyn till medlemsopinionen. Det är årsmötet som bestämmer – inte valberedningen. Men det här årsmötet röstade för valberedningens namnförslag. Det betydde, att en eller annan som suttit ett tag i styrelsen inte blev omvald. Och så brukar det gå till i föreningar.

Eftersom det hör till god tradition att avtacka avgående styrelseledamöter med en liten gåva inköpte man var sin present till dem. En handmålad, snygg sak beställd från en konsthantverkare, den sortens tingest som man gärna själv hade köpt att pryda farstubron med. Gåvorna överlämnades av den lilla föreningens ordförande, som själv hade valt ut dem, och i vanlig ordning blev det väl applåder och kanske en och annan tack-för-den-här-tiden kram.
Man kan förstås inte långt i efterhand veta vad som hände, när man inte själv var på plats och när även de som var med har börjat få dimmiga minnesbilder. Men så här har jag fått det berättat för mig av två olika personer, som faktiskt var närvarande på den där lilla föreningens möte. Lustigt nog hade de samma minnesbild av hur de handmålade motiven på gåvorna såg ut och den var fel – fina collies i stället för fina blomster var motivet! Annars mindes de inte att det hade varit något speciellt med den där årsmötesdagen.
Som inträffade för mer än femton år sedan.

Plötsligt går nu Sagan om kvasten i ny version upp på Den Andra Bloggen. Personen som skriver där kommer ofta med anklagelser mot en viss jobbig, odemokratisk, hänsynslös, elitstyrd liten förening där hon nyligen av något skäl alldeles frivilligt blev medlem. Hon låter högt i fråga om många saker. Men hon tar illa vid sig, när hon tycker att hennes journalistiska heder ifrågasätts.
Det finns en sak som jag undrar över. Om man blir matad med en story, som osar gammalt personligt groll lång väg, och om man sväljer den med hull och hår utan grunna på om det kan finnas mer än en version av vad som hände; och om man sedan lägger ut den storyn offentligt som dagsens sanning – gör man det för att man köper allt som folk berättar för en och aldrig kollar upp det?
I så fall rök en journalist.

Eller gör man det av något annat skäl?
I så fall osar det om hedern.

Detta är inte en berättelse om en person, som fick en kvast. Det är en berättelse om hur man vinklar en story och i vilket syfte man gör det.
De medlemmar av den lilla föreningen, som sitter i styrelsen nu, har förmodligen inte mycket att göra med en drygt femton år gammal händelse.
Personen som fick kvasten behöver inte heller ha haft med storyn att göra – och det är viktigt att hålla i minnet! Någon annan kan mycket väl vara källan.
I vilket fall, personen som fick en kvast har förstås har hamnat i en ganska obehaglig situation.
Och irritationsnivån inom den lilla föreningen har förstås ökat ännu mera. Var det det som var syftet?

Bodil Carlsson

Andra vägar

Nätuppkopplingen har slutat bete sig som en bortsprungen hund – väck ena dan och åter i prima skick nästa. Nu roar den sig i stället med att göra som katten.
In och ut efter eget behag och dessemellan borta på outforskeliga stigar.

Under nätets frånvaro kan man ägna sig åt filosofiska frågor. T ex så här.

Fråga: varför skola mänskor strida?

Svar: för att det faktiskt finns sådant som är värt att ta en fajt för.

Till exempel att någorlunda hålla sig till fakta och låta bli rena felaktigheter och personförtal, även om man hör till en minoritet som väldigt mycket önskar att den var majoriteten.

Bodil Carlsson

Valsen den går...

Efter ett par veckor med mycket jobb och knappt någon tid för hundvärlden börjar jag så sakteliga ta mig igenom historier om bl a kvastar och gammalt groll inom collievärlden.
Där rotas tydligen friskt i byrålådor och minnen för att hitta något, egentligen vilka smulor som helst verkar duga (även tjugo år gamla!), som kan förstoras och förvanskas och slutligen användas för att förtala Svenska Collieklubbens styrelse. För det är tydligen dessa ideellt arbetande människor som är de stora hatobjekten - idag, precis som det uppenbarligen var för tjugo år sedan. Att det idag sitter helt andra människor i styrelsen än då, tycks inte vara något som hindrar från att dra valsen ännu en gång.

Jag sätter mig i min stol och funderar på att kanske blankt strunta i dessa skrönor som nedtecknats av en journalist som tror sig vara en sanningssägare. Funderar också på begrepp som yrkesstolthet, respekt och samvete. (Kanske är jag gammaldags som tycker att dessa ord fortfarande har en klang som låter bra?)
Det finns journalister och det finns journalister. Vi vet alla vad som skiljer dem åt, nämligen orden de skriver - och sanningshalten i dessa ord.
"Strunt samma vad sanningen är", tänker nog journalisten - "anything goes" bara läsarsiffrorna ökar och anhängarna applåderar.

Men det finns en gnagande oro inför lögnerna som sprids. Oemotsagda får de ändå inte stå.
Har vi styrelser som målmedvetet arbetat för att uppfödare ska förstå och avla för att få fram orädda och friska collies, då ska inte dessa misskrediteras av en journalist som försöker göra sanningen till sitt varumärke.
För då måste kvasten fram!

Johan Nilsson

Det stora colliebråket

Det låter som en gemytlig pilsnerfilm från trettiotalet men tyvärr är det stora colliebråket inte lika underhållande. Men för nytillkomna tittare kan vi länka till en redogörelse för hur det startade och hur det utvecklats vidare.

Läs om bråket