Kort meddelande

Ryktet säger att "Brukshunden" är på väg och att nya numret innehåller ett inlägg av Per Arvelius om MH och arvbarhet hos de egenskaper som beskrivs i MH. Arvelius skall ha begärt plats för ett tillrättaläggande efter tidningens förra nummer.

Himla djupa tankar om livet på landet

Snöblandat drissel drog norröver. Himlen klarnade. Plötsligt är månen tillbaka däruppe med sitt hov av vinterstjärnor – så olika de stora, disiga sommarstjärnorna, som alltid tvekar att tävla med dagsljuset. Nu i den frånvarande solens tid är de tillbaka i vasskantad prakt allesammans, Sjusystrarna, Orions bälte och Karlavagnen, Venus med sitt blåa öga och Mars med sin gnista av rött. Gräset är fullt av Swarowski-kristaller och här behövs ingen ficklampa, för trampstigen och de vita hundkragarna syns ändå.
Inne i stallet ligger en häst ner och blinkar sömnigt mot ljusstrålen. De andra gnäggar halvvaket. Stallkatten identifieras - slocknad på rygg i ett halmfång, för mätt för att resa på sig. Begrips, om han verkligen åt portionen som husse la upp! En halvvuxen collie hade ansett det för ett skapligt mål...
Tillbaka till hus och säng tassar vi, någonstans skriker en fågel och i närheten flyger något annat förbi oss – kanske en nätuppkoppling tillfälligt på väg hem?
Har aldrig förr tänkt på hur natten måste vara full av uppkopplingar som svischar hit och dit mellan eluttag och stjärnbilder.

Idag sa en skogsmus, som hade läst för många agentromaner, till sina kompisar:”Jag ger mig av på ett mycket farligt uppdrag. Om ni aldrig hör av mig igen, you´ll know I didn´t make it.”
Sedan kilade skogsmusen djärvt ut mitt framför tre collies. Två av dem lystrade till det annalkande prasslet. Den tredje såg ouppmärksam ut, men det var han som tog musen.



Ikväll ska även jag ge mig in på ett mycket farligt uppdrag. Grannbonden har flytgödslat sin åker. Vår halvperserkatt har för vana att korsa den åkern, när han går för att terra närmast boende kattkille. Det har regnat, som ni kanske har märkt, och när katten kommer tillbaka är han visserligen mycket nöjd med sig själv och på humör att hoppa upp i knät för att skryta om sina framgångar– men den långa, mjuka, blekorange pälsen har bytt färg och ens jeans behöver omgående kontakt med en tvättmaskin. Katten skall alltså duschas.

If you never hear from me again, you´ll know I didn´t make it.

Bodil Carlsson

Aj då, urinvägsinfektion...

En morgon i veckan fick vi ett blött uppvaknande. Tiken hade kissat i sängen. Ve och fasa! Vad är fel? Är det kiss, är det dregel eller vad är det egentligen?
Alla tillgängliga näsor fick ta en sniff och omdömena föll som spridda skurar: "Kiss, dregel, vet ej".
Vi avvaktade för att se vad som skulle ske kommande natt.
Å nej, lika blött... Matte uppsöker veterinären som är fundersam, men lovar att ta en odling på urinprovet. Lämnar tills vidare recept på medicin "till hunden Polly mot inkontinens". Lilla gumman, bara sju år och redan inkontinent... Mörka moln tornar upp sig på vår himmel.

Husse försöker lätta upp stämningen genom att skämtsamt kalla hunden för "stringtrosan", eftersom hon fick dra på ett för länge sedan inköpt tikskydd. Ingen populär benämning enligt övriga familjemedlemmar...
Matte skaffar trosskydd på apoteket där de rekommenderar kända märken samt beklagar att de inte har speciella sådana till hundar, eller i mindre förpackningar. Det får bli sådana som andra tanter i hennes ålder nyttjar.
Ännu en dags väntan.

Resultat inkommer från veterinär: Vid odling framkommer att en urinvägsinfektion är på gång. Iväg till apotek igen för att införskaffa antibiotika.
Husse rekommenderar en Dosett för att ha ordning på tikens mediciner, uttalandet mottogs, som ni kanske anar, inte med skratt. (Husse undrar om det är helt kört att försöka tillämpa humor i Norrland!)

Nåväl, två torra nätter bådar gott inför framtiden. Stringtrosan kan läggas till handlingarna och vi kan vakna upp torrskodda på morgonen. Och glada över att hon idag sprungit i skogen och spårat vilt i gammal god form.
Än är det liv i tanten!

Johan Nilsson

BASSNING FRÅN HÖGSTA ORT

Jag blivit tillsagd att stämma ner tonen.

Jag kom med ett onyanserat omdöme och ett illvilligt påstående. Det var fel av mig, Gud. Du vet redan, att jag är inte är Ditt frommaste får, men den här gången medger jag: Du har rätt.
Jag tar tillbaka. Jag erkänner. Det är inte bara mörker jämt.
November är också det här.



(Inte för att jag egentligen tror på Dig. Men tack för den där timman av solljus och tack, tack att Du tog sele och lina av den lille grythunden och skickade honom oskadd hem!)

Bodil Carlsson

Lost in space

November är så ovälkommet dyster att den borde beläggas med besöksförbud. Vem vill ha eländet på tröskeln igen? Regnvälling, slirgräs och mörker! Grannens jakthund försvann en senkväll och vi sökte honom i två dygn med ficklampa i slänterna där grythålen ligger, i de tätaste granplanteringarna där linan kunde fastna, men icke en skymt av blekröd nylontamp någonstans... bara glashal grenar och halkvåt sten överallt.
Och mörker.




Till råga på allt försvann fast telefon och nätuppkoppling lika hastigt som den hunden. Telefonen är fortfarande väck, men nätet gjorde som terriern – satt plötsligt med oskyldig uppsyn på trappen och låssades som det regnade, vilket det givetvis gjorde. Hunden är betryggande inbommad igen. Nätuppkopplingen kommer och går, så vi passar på att lägga ut något som borde ha kommit igår.

ULF UDDMAN ÄR SKK:S HÖGSTE TJÄNSTEMAN. HANS JOBB ÄR ATT GENOMFÖRA DE ÅTGÄRDER SOM ORGANISATIONEN BESTÄMMER SKA GENOMFÖRAS.
HAN KAN KNAPPAST HA NÅGRA ANDRA OFFENTLIGA SYNPUNKTER PÅ T EX MH ÄN SKK HAR. HAR HAN PRIVATA TANKAR, SÅ ÄR DET HANS FULLA RÄTTIGHET OCH INTE FAIR ATT SPEKULERA OM .

KILLENS JOBB ÄR TROLIGEN TILLRÄCKLIGT KOMPLICERAT SOM DET ÄR UTAN ATT MAN SKA FÖRSÖKA ANVÄNDA HONOM SOM SLAGTRÄ.

Om man ogillar krav på MH och fungerar som megafon för en grupp som gör detsamma – skriv i eget namn! Skriv i gruppens namn!
Men låt för jisses bli att dra in Ulf Uddman!

Bodil Carlsson

GUILTY AS CHARGED

På Den Andra Bloggen höjs tonläget igen. En kort försonlig paus tog vid efter konferensen på Kydingeholm. Nu stormar det i vattenglaset igen.
Ulf Uddman citeras igen, och igen på ett sätt som ska visa hur himla lika han och Lisbeth Högman tycker om MH – illa! Om någon hade missat det.
Tekniken känns också igen från artikeln i Brukshunden. Högman kommer med ett påstående och fyller på med ett citat av Ulf Uddman från år 2001– där det han faktiskt säger att SKK är tveksamma till om SBK kommer att klara av alla MH, inte att SKK är tveksamma till MH! Sedan övergår Uddman-citatet i påståendet att ”många goda avelsdjur slås ut”. Den som säger det är kanske Högman, kanske Uddman. Sammanställningen är sådan att det inte omedelbart går att särskilja vem som har sagt vad.
...allt för att skapa det trygga intrycket att Ulf Uddman tycker precis som Lisbeth Högman.
Jag undrar just om han verkligen gör det. Ska vi fråga honom? Tycker han att han är korrekt citerad, som Högman påstår, och är citatet i så fall placerat i ett rättvisande sammanhang?
Någon som skulle vara intresserad av ett öppet brev till SKK:s vd med ett par raka frågor?

Därutöver berättas skrönor om sopkvastar och om hur elaka och dumma mot alla andra rasklubbens styrelse är, och så dyker det upp några personer som den här gången betitlas ”nomenklaturan” - beteckningen på de härskande byråkratmaffiorna i gamla Östeuropa, ifall ni undrar. Även om det inte direkt var snällt sagt, eller särskilt verklighetsanknutet, så är det i alla fall lite mindre hiskligt än att komma med nazi-antydningar, så det är väl trots allt ett fall framåt?
Magplask brukar ju vara det.
Och så återkommer de vanliga himmelska lovsångerna till två-tre nooooggrant namngivna uppfödare. Kennelnamn och glossfoton på folk och fä och rosetter och för- och efternamn finns förstås med och det enda som fattas är direktlänken till Valpar till salu på respektive hemsida, men den kanske kommer.

Undertecknad hedras med lite glidande beteckningar – ”debattörer med betydande utomparlamentariskt inflytande” i collievärlden, vilket bara kan syfta på två personer. Kolla lite på den beskrivningen, för den är intressant för att komma från en journalist.
Inte vet jag om jag har något ”betydande utomparlamentariskt inflytande”, men en sak kan ni vara säkra på – det är det jag strävar efter. No bones about it.
Det gör varenda människa som skriver offentligt. Vi är allihopa ute efter att påverka andra. Varenda skribent på Aftonbladet är en utomparlamentarisk debattör. Göran Greider, den hedersknyffeln, är en inpiskad utomparlamentarisk debattör. Varenda chefredaktör som skriver för att få loss Dawit Isak är en utomparlamentarisk debattör som vill påverka med sina åsikter.
Varenda kotte som skriver en insändare om kattbajs på utelekplatser är en utomparlamentarisk debattör, som vill åstadkomma förändring. Självklart är vi utomparlamentariska – satt vi i riksdagen skulle vi väl stå upp där och säga vår mening!
Japp, Lisbeth! Det är faktiskt så illa hemskt ställt här i landet att de enda debattörer som inte är utomparlamentariska är inomparlamentariska!!!
Så på den punkten – guilty as charged. Och vet du vad, Lisbeth? Om du drog ett djupt andetag och flyttade blicken från dina kampanjtexter till spegeln, så skulle du få syn på den andra utomparlamentariska debattören i collievärlden.
Skillnaden mellan oss är att jag inte låssas som om jag sitter inne med insiderkunskaper. Jag vet inte vad Ulf Uddman anser om MH.
Men om det behövs, kan man ju fråga.

Bodil Carlsson

Kioskvältaren

Jag har gillat mitt SBK sen den dag jag gick till min första valpkurs. Men om sanningen ska fram, så brukar jag läsa Brukshunden mera för affektionsvärdet än för den journalistiska kreativiteten.
Häromkvällen väntade tidningen i veckans posthög igen. Utsträckt i kökssoffan med temuggen balanserande i näven grep jag mig verket an denna dystra novemberkväll, medan det smattrade mot rutan och doften av våt hund tilltog i takt med att köksspisen höjde inomhustemperaturen.
Men... va? En överraskning till sist! Efter alla dessa år?

Stort uppslagen intervju med Ulf Uddman på högsta läsvärdesplats. Jag läste flera gånger. Vad är det SKK:s vd säger? Att politiker och media här i landet och ännu mera ute i Europa bekymrar sig för aggressiva hundar och att hundorganisationerna måste ta hänsyn till den saken. Ja, det är väl förväntat och okontroversiellt. Komplikationerna börjar fläta in sig i intervjuavsnittet om den kommande storsatsningen på mentalitet, som samtidigt verkar dissa det MH vi har. En grupp kamphundar/pitbulls påstås ha genomgått MH ”med utmärkta resultat”. Samtidigt som pitbulls kommer till Hundstallet och är så svårhanterliga att de ”blir avlivade”. Så kan man verkligen hitta hundaggressivitet via MH?
En kort stund trodde jag att jag betraktade det rörelsemönster som uppstår, när en mycket smidig person dansar stepp med ena foten och vals med den andra i ett försök att hålla mycket olika danspartners på gott humör.

”Mentalitet är ärftligt, det tror jag de flesta är överens om.”

men

”Arvbarhetssiffrorna är alldeles för låga för att MH ska vara ett riktigt bra avelsinstrument.”

och

”Det fanns dubier från SKK-sidan från början.”

Om detta verkar uttrycka nytillkomna SKK-tvivel, vilket man kan få ett intryck av, så rör det då på sig rätt snabbt. För så här lät det på SKK:s egen avelskonferens 28 februari – 1 mars i år. Per Arvelius, genetiker med inriktning på mentalitet, refereras av Therese Olofsson i Avelskommittén:
”Nedärvs då beteende hos hund? Ja, man har kunnat visa att arvbarheten för de flesta av de 33 MH-egenskaperna är mellan 5% och 20%. /.../ Arvbarheten hos de fem personlighetsegenskaperna är störst, d v s socialitet, nyfikenhet/orädsla, lekfullhet, jaktintresse och aggressivitet.” (min kurs.)

Så i mars var det rätt stor arvbarhet hos de grundegenskaper som mest intresserar en hundägare.
Och i november duger inte den arvbarheten, utan nu ska det äntligen börja testas ordentligt - ”under betydligt mer kontrollerade former”?
Jag river mig i skallen på min kökssoffa för här någonstans börjar det dofta schabbel. Om schabblet ligger i vad intervjuoffret vill ha sagt eller i intervjuarens sätt att återge är till att börja med oklart, men det luktar schabbel. Någonting är inte korrekt återgivet.

Så jag frågade Ulf Uddman – var han korrekt citerad? Jo, det tyckte han, avseende arvbarheten. Och dessutom tyckte han att beskrivarfaktorn var stor. När ett kommande mini-MH öppet för alla raser skall utformas och försöksutföras, ska man därför se till att få samma beskrivare och samma bana för de 300 hundar som ska beskrivas. D v s man hårdstandardiserar betingelserna. Som man alltid gör, när en metod eller ett test ska provas ut. Så var det med ”de betydligt mer kontrollerade formerna.”

Så då frågade jag Per Arvelius. Han är grundligt less på att få sina arvbarhetssiffror tolkade på de mest märkliga sätt. Jo, han håller med om att arvbarheten hos flera MH-beskrivna egenskaper är låg - NÄR DET GÄLLER EN INDIVIDUELL HUND RYCKT UR SITT SLÄKTSAMMANHANG.
De enda egenskaper som visar såpass hög arvbarhet att det möjligen kan försvaras att man bara tittar på den enskilda, lösryckta hunden är... just det, de fem grundläggande personlighetsegenskaperna. Men även där behöver man väga in kullsyskonens och föräldrarnas grundegenskaper, om man vill ha säkrare mark under fötterna än en kvalificerad gissning. Då är inte arvbarheten låg. Då är den hög.
- Ähh...men det är ju precis vad alla vettiga uppfödare redan gör? Kollar föräldrar och syskon?
Just det, sa Per Arvelius.

Alla myrorna lämnade huvudet. Konstigare var det alltså inte! Det krävdes bara lite direktkommunikation med SKK:s vd och en mentalitetsinriktad genetiker för att få kläm på artikeln! Tänk om det i stället i SBK:s tidning hade stått att läsa något i stil med det här:
”MH är ett utmärkt avelsinstrument, om man tar med i beräkningen att närbesläktade hundars värden också måste vägas in om man vill ha tillförlitliga avelsvärden. Man kan göra detta genom ett avelsindex, som innehåller just en sådan släktbedömning – vilket är vad Per Arvelius och hans kollegor strävar efter - eller man kan göra det genom att höfta till en överblick över föräldrars och kullsyskons MH, vilket alla vettiga uppfödare redan gör. Men man kan inte hållbart förneka, att viktiga mentala egenskaper har en arvbarhet. Den gubben går inte.
Arvelius håller, tillsammans med Curt Blixt, Kenth Svartberg och Sophia Trenkle-Nyberg på att arbeta fram ett Bas-MH, öppet för alla raser, där man vill beskriva de mentala egenskaper som är viktiga för alla hundar. Det blir inte ”lättare” eller ”snällare” än det MH vi har. Men det blir mindre tidskrävande per hund, för att köbildning och väntetider ska hållas nere, och minst lika standardiserat i utformningen för att minska felmarginaler ännu mera och ÄNDÅ kunna fånga väsentliga personlighetsdrag hos hundar minst lika bra. Som ni ser inget enkelt jobb. Därför testar man testet med 300 hundar under hårdstandardiserad former.
I februari 2010 får vi höra mer om detta spännande projekt!”

Då hade Brukshunden skött sitt jobb och för ovanlighetens skull informerat SBK:s medlemmar om något nytt, viktigt och intressant.
Nu satte jag kvällsteet i vrångstrupen och kastade mig på mailen. Tänk om alla de andra ägarna till drygt 50 000 MH-beskrivna hundar hade rest sig ur sina kökssoffor och gjort detsamma! För att få veta på vilket sätt deras MH inte håller måttet när det gäller aggressivitet och arvbarhet. För att få veta vad ett gäng misshandlade pitbulls på Hundstallet har att göra med MH hos helt andra hundar av den rasen. Eller för att fråga om det där med SKK-sidan – vilka spelade, undrar man, i motståndarlaget? Här snackar vi kreativ journalistisk intervjuteknik.
Of a kind.

Bodil Carlsson

Årets ljudklapp?

Vad sägs om att vakna till en ny melodi varje ny dag?
Denna pålitliga och robusta klocka väcker dig varje morgon med en liten variation av föregående dags melodi. Stegrande ringsignal.
Finns i tre olika färger: Tidlös svart, elegant sobel och chict blåmelerad.
OBS! Limited edition!
(Vi vill påtala att funktionen av klockan kan märkbart försämras vid utfodring innan inställd väckningstid)

Johan Nilsson

RAS i reggsiffrorna?

Vissa säger, att om man håller tyst, så går det vägen, för då märker folk ingenting.
Mera specifikt: en del av collieklubbens medlemmar vill helst tro, att om ingen hade sagt något, så hade collien aldrig fått rykte om sig att ha lite klena nerver. Många collieägare skulle aldrig ha märkt att deras hund inte vågade gå ut och kissa tre veckor före och tre veckor efter nyår. Eller att den aldrig vågade sig in på det blanka köksgolvet. Eller att den behövde bäras upp för trappan till sovrummet varje kväll.
Så då hade reggsiffrorna för collie aldrig sjunkit från toppnoteringen efter lassiehaussen, förstår ni.
Om alla bara hade hållit tyst!

Collie är en av de klassiska engelska raserna. Från före sekelskiftet och i många år framåt gick engelska collies på export till USA och från sextiotalet och framåt gick engelska collies på export till alla europeiska länder väster om järnridån. Engelska collieuppfödare hade ingen anledning att klaga på marknaden. Deras hundar hade stort anseende.
Men i början av nittiotalet försvann collien från självaste Englands tio-i-topp över mest sålda raser. Nu ligger reggsiffrorna per år på 1100 -1200, en tiondel av schäferns.
I Tyskland ligger de på ungefär samma nivå.

Självklart kan detta bero på att svenska MH-resultat kraxas ut över världen av en stor svart korp som heter SCK. Hu!
(Eller på att Paris Hilton valde något annat än collie att bära runt i sin designade handväska. Eller på att förortstuffingar i säckiga brallor tröttnade på pälsvård och satsade på pitbull i stället?)

Det finns ett annat sätt att se på saken.
I det här lilla landet, med futtiga nio miljoner potentiella hundägare och lika många nya häftiga raser att konkurrera med som i England och Tyskland, har collien jämfört folkmängd klart bättre reggsiffror.
Hur kan det komma sig?

Vi har en tradition som gör att många fortfarande ser collien som en funktionsduglig hund och många uppfödare som avlar så. Vi har en rasklubb som stöder sådana uppfödare.

Bodil Carlsson

Grattis Lova på 13-årsdagen!

Grattis långnosen, gumminosen, lilla gris, myrsloken, lilla tant, fjant, loppeliten, galenpanna, lilla trynet! Tack för de här 13 åren min träningskamrat, min vildbasare, min knaskula! Jag gläds för varje dag jag får med dig.



/Anja G.

GUY FAWKE´S DAY... FAST TVÄRTOM!

Engelsmännen firar 5 november med fyrverkerier till minne av Guy Fawkes, som hade tänkt spränga parlamentet i luften med några tunnor krut utplacerade i källaren. Parlamentet har just satt en tunna krut under rumpan på den engelska traditionella hundvärlden.
Igår kom APGAW-rapporten!

Ni kan själva läsa alla de 56 sidorna, om ni går in på Dog World.
Här kommer en snabböversättning av delar av rapportens sammanfattning. Det är ord och inga visor.

Sammanlagt tolv medlemmar av underhuset och the House of Lords har arbetat sedan november 2008. Utredningen tillsattes efter filmen Pedigree Dogs Exposed .Man har samlat in information från organisationer och enskilda personer, hobbyuppfödare, rasklubbar, sällskapshundsägare, veterinärer, beteendevetare etc, etc.
Valda stycken följer.


”Problemets svårighetsgrad och omfattning
Kommitténs medlemmar tvivlar inte om att det existerar ett allvarligt problem med hälsa och välbefinnande hos många renrasiga hundar och vidare åtgärder kan komma att genomföras för att förbättra situationen. /.../
Eftersom the Royal Veterinary College har visat att problemen är utbreddda i varierande grad inom många av de mest populära raserna, anser vi att vidare åtgärder omedelbart bör vidtas. (vår kurs.)”


Hälsotester
”Kommittén rekommenderar att kennelklubben gör informationen om hälsoproblem i de olika raserna mera framträdande på sin hemsida och att man där lyfter fram uppfödare som genomför hälsoundersökningar och som efter sin bästa kunskap tillhandahåller friska valpar.”
”Kommittén anser det också nödvändigt att utveckla specifika avelsstrategier för olika raser baserade på genetisk rådgivning och med redskap för att långsiktigt minska frekvensen av problem med hälsa och välbefinnande. Kommittén anser att detta arbete bör involvera kennelklubben, andra rasklubbar, genetiker, beteendevetare och andra experter...”


Etiska regler
”Kommittén anser attt kennelklubben skall försäkra sig om att rasklubbarna effektivt genomdriver sina etiska regler. Varje uppfödare, som åsidosätter kennelklubbens, etiska regler borde förhindras att sälja sina valpar som renrasiga hundar registrerade i Kennelklubben och rasklubbarna bör rapportera till kennelklubben hur man sköter den här frågan. Om någon misslyckas med att följa de etiska reglerna bör den personen bli föremål för åtgärder.” (vår kurs.)

Vi erkänner de insatser som Kennelklubben gjort under det gångna året, men anser också att kennelklubben bör besluta sig för om det är registrering av hundar eller hundarnas hälsa och välbefinnande som är deras viktigaste mål...”

Hunduppfödningens värld
”Kommittén rekommenderar att en rasstandard skall bekräfta att hunden är ´fit for function´, funktionsduglig, snarare än baseras på visuell estetik.” (Vår kurs.)

”Kommittén anser att ordet pedigree skall vara kopplat till högt ställda krav på aveln (för hälsa och välbefinnande)..../.../ Om uppfödare inte förmår möta de ställda kraven för hundars välbefinnande, då bör de inte tillhöra en organisation som påstår sig vara ´Storbrittaniens största förening för hundars hälsa och välbefinnande´.”

”Kommittén anser det väsentligt att de som föder upp hundar enligt god praxis får stöd och uppmuntran, medan de som ignorerar hälsa och välbefinnande blir föremål för tvingande åtgärder och att all eventuell kommande reglering säkerställer detta.”


En parlamentarisk utredningskommitté talar om för engelska Kennelklubben att det är dags för RAS...??
Det har definitivt hänt något. När politikerna behöver berätta för hundvärlden vad man har en rasstandard till!

Press stop!

Under rubriken EN FRISKARE FRAMTID FÖR RENRASIGA HUNDAR publicerar Dog World idag den länge väntade och 56 sidor långa parlamentariska APGAW-rapporten i sin helhet!
APGAW, Associated Parliamentary Group on Animal Welfare, tillsattes efter filmen Pedigree Dogs Exposed för ett år sedan och inte minst engelska kennelklubben har levt i spänning sedan dess. Nu är den här och enligt Dog World är den
"högspänningsläsning för alla i hundvärlden.
Kennelklubben, dess General Committee, rasklubbar, championshipdomare vid utställningar och valpfabriker med mera läggs under luppen."

Collievänner satsar på att komma med en sammanfattning snarast!

Kommer snart!

Senaste reprisen av säsongens rysare Lönnens Hämnd ses nedan. Ni får gärna tro att detta är det som hållit mig upptagen. (Alla som lever med stora lönnar vet vad det handlar om.)


Ärligt talat är det så att jag förlade allt material och alla anteckningar från Kydingeholm hemma hos min dotter i Jönköping och dessutom måste jobba, så sammanfattning dröjer ett par dagar.
Den röda färgen mest körsbärslöv. Men vackert är det!

Bodil Carlsson

Kydingeholm

I förrgår, den 31 oktober, höll svenska collieklubben RAS-konferens på Kydingeholm. För den som inte redan vet – Kydingeholm är, i alla fall ett litet tag till, SBK:s kursgård en bit norr om Uppsala. Stort vitt trähus i tjugotalsstuk, bred kalkstenstrappa utanför stora ingången, framför den en gräsrundel med ljuvligt kitschig staty av flicka som håller vattenkrus i späda stenhänder, medan hon stirrar mot himlen med ett – okej då - drömmande uttryck. Runt gårdsplan låga barracker med hundvänligt spartansk inredning och påfallande lättstädade golv. Barrackerna har namn efter brukshundsraserna.
”Jasså, ska ni sova i Riesenschnauzer! Vi bor i Collie!”
På trappan utanför varje barrack står en stadig vattenskål. Priorities first. Det är väldigt svenskt på något vis, hela stället. Jag tänker mig att det kanske inte finns så himla många länder där en hundutbildningsorganisation öppen för vanligt civilt folk bjuder in en till att ta med sin vanliga civila hund och bo och äta till skapligt pris, medan man går kurs eller diskuterar. Att SBK inte har råd att ha stället kvar är kanske inte konstigt. Det är tuffa tag för många nu.När folk börjar få svårt att betala fackavgiften och amorteringarna på bilen, sitter de gamla folkrörelserna illa till. Men det är trist ändå, även om Kydingeholm bara är en liten smula i den stora konjunkturpajen.

Dit kom vi i alla fall sådär tjugo stycken i mörkret på fredag kväll, rastade våra hundar, packade upp medhavda påslakan och hällde vatten i hundskålarna. Sedan åt vi middag i den gamla herrgårdsmatsalen och gafflade hund så att ljudnivån steg till ohörbarhet över entrecoten och de stärkta vita bordsdukarna. Ett glas lådvin kunde tappas upp mot extrabetalning. Nattfåglarna fortsatte snacket i nersuttna soffor i barrackernas TV-rum till frampå småtimmarna, medan vi som var segare efter alla mil i bil sussade tidigt i den torra värmen från direktverkande el. Sedan var alla uppe vid sjudraget ändå, eftersom hundar ska ha käk och promenad före frukost klockan åtta.
Drygt 40 pers var på plats när konferensen började. Lite folk? Läs Dog World om hur de engelska dalmatinerklubbarna nyss höll stort möte för att svara på sin kennelklubbs idéer om att regga två amerikanska tikar! 58 personer deltog, de flesta styrelsemedlemmar (och, gissningsvis, samtidigt uppfödare med egna intressen att försvara).
England har 60 miljoner invånare på jämförelsevis liten yta och reggade 1581 dalmatiner 2008. (Siffrorna har fallit ordentligt – för tio år sedan reggades över 1000 till av den rasen varje år.)


Sverige har som bekant lite mindre folk, lite längre avstånd och sådär 600 collies årsreggade. Drygt 40 personer kommer resande till rasklubbens konferens, lyssnar på en grundlig genomgång av hur rasen utvecklats på senare år när det gäller mentalitet och hälsa, och deltar i diskussionerna efteråt om vad vi ska göra åt saker och ting. Styrelsen var förstås där, det var ju deras arbete som tog fram allt material som gicks igenom. Ett antal uppfödare var också där. Resten var collieägare – utom en allmänt intresserad boxerkille och en journalist som bevakade för Hundsport, båda medlemmar i klubben. Några av hundägarna var klart tävlingsintresserade, men de flesta hörde nog hemma i gruppen vanligt aktivt hundfolk.
Alla gafflade, boxerkillen och journalisten också. Och det var bra gaffel! Lärorikt, givande gaffel! De flesta kom åt att säga det som de ville få sagt. En enda gång fräste det till i ett par kommentarer, men det går väl an när man kan be om ursäkt för hett humör efteråt och känna att ursäkten accepteras. Journalisten berättade tidig brukshundshistorik och kom fram till att collien kanske inte var Sveriges allra första brukshundsras. Boxerkillen tog mobilen och messade. Sen begärde han ordet och förkunnade: ”Eniro svarar på frågan om Sveriges första brukshundsras...COLLIE!”
Allmänt skratt och glada applåder.
Och så dracks det kaffe och gafflades och som vanligt röktes det för mycket.

Kort sagt – vi åkte hem med lätt hjärta. Stenflickan står kvar där med sitt söta ansikte vänt mot himlen och ingen har satt kamouflagebrallor på henne.Vaddå dålig stämning och bråk? Bekymmer finns med rasen, men med en sådan rasklubb och med så bra diskussioner går det att hitta en lösning!

Bodil Carlsson