lördag 25 juli 2009

Det kom en tidning

Häromdagen landade en hundtidning i vår brevlåda. Utan större entusiasm plockade jag in den och la på köksbordet, den brukar inte ha så hög läsprioritet. Lite senare tänkte jag att det kanske ändå skulle vara småroligt att bläddra igenom den, så det gjorde jag. Fastnade då för en krönika som handlade om hur kul det är att kampa med sin hund.
Nu blev det plötsligt högintressant att läsa vidare. Inte minst eftersom artikelförfattaren i detta fall även är en bloggare som kanske inte alltid framstår som förespråkare för kamplek, i alla fall inte i fråga om collies – de ska helst bara vara vackra och värdiga.
Artikelförfattaren har inte en collie men dock en ras som enligt beskrivning inte har så mycket kamplust, kan dock gripa i föremålet utan större lust att slita och dra. Den beskrivningen stämmer också ganska väl in på många collies idag. Det fattas något - nämligen lek- och kamplust.
Desto större anledning att uppmuntra dessa lustar. De bygger band mellan förare och hund. Eller som det framställs i artikeln – kampen gav även resultat i fråga om kontakt och uppmärksamhet på föraren.
Så, alla ni som tror att collies bara ska vara vackra och värdiga: Gräv fram en trasa, slå en knut på mitten och sätt igång att kampa. Det är en sk ”win-win-situation”. Varför avstå något så bra?

Johan N.

Mera ur FABLERNAS VÄRLD

Collievänner proudly presents ännu en beryktad collie. Denna gång ingen hästhetsare, utan en domarbitare!!!

Jo, minsann, bliga ni. Ni betraktar en kändis! Han har valsat runt på Andra Bloggar och på självaste Collieforum i ett års tid, av diverse välinformerade och vänliga själar utnämnd till Farlig Brukscollie lämplig för uppflyttning till hundhimlen. Allas vår tant Karin, som i vanlig ordning inte känner honom och inte heller var på plats när det blodiga domarangreppet skedde, har haft mycket att säga om den här hunden.
Här attackerar han en nioveckorsvalp. Jag lovar – det ena är lika sant som det andra. Valpen blev precis lika illa åtgången som domaren. Och den här gången är den magra verkligheten att hunden på bilden har bitit lika många domare som mina hundar har bitit hästar.



(Till läsarnas hjälp – den farliga hunden är den till höger.)

Bodil Carlsson

torsdag 23 juli 2009

HJÄLPMEDEL

Om man ska starta viktig träning utan att ha så mycket erfarenhet, och utan att ha nån till hands att fråga om råd, får man pröva sig fram. Vara inställd på att ändra målen under resans gång. Ta det som det kommer.
Vad göra för att lära hundar att hästar är djur, som hör till familjen? Inte dråpare, som ska punktmarkeras med råskäll så fort de syns eller hörs?

Tid och levergodis är de två första förutsättningarna. Sen finns två utmärkta pedagogiska hjälpmedel till:



Våra hundar ogillar vatten som rengöringsmedel. Särskilt ogillar de kallt vatten ur hink. Det är nog bland det fasligaste de kan tänka sig att utsättas för.
Att se en häst fogligt finna sig i den behandlingen hade stor effekt. Första gången stod hundarna på säkert avstånd och bara glodde med ögonen på vid gavel. Tankehjulen snurrade inne i skallarna så att det nästan hördes.
Tänk att låta sig hanteras så!
Hästarnas hemskhet sjönk som en sten.

Samma effekt hade stallkatten. Han, minsann, inte bara strök sig mot hästarnas ben. Han kunde låta sig sättas upp på en hästrygg och matas med hundgodis!
Misstänksamhet och avund stred om hundsjälen. Avunden vann. Varför skulle bara den eländige Randig få levergodis???
Så himla farliga kan inte hästar vara, förresten. När en katt vågar!



Hund efter hund vågade sig fram... medan dagarna gick. Och veckorna.
Den arga och rädda vågade också. Hon var den sista som fick försöka och den sista som kom. Vi fick faktiskt dra in på maten ett tag, för kilovis med levergodis gick åt första halvåret.Kringslängt på backen först, långt från hästarna. Sedan närmare. Hon letade och sneglade oroligt. Letade och sneglade, med tiden allt mindre oroligt och allt närmare. Till slut kom hon fram och tog ur handen fast hästen var i närheten. Annars fick ju de andra två precis allt!



I början fick hon gå in när första hästen var klar att tas ut i hagen. Då var hon så trött att hon vacklade upp i soffan och somnade som en utmattad valp.
Sen blev hon kvar ute, fast hon höll sig på sin kant. Hela den här perioden gällde: fri reträttväg för arg och rädd – aldrig känna sig infångad mellan en häst och en vägg. Inga negativa kommandon. Ignorera skällande på hästarna. Belöna tystnad. Belöna passivitet.



De två andra lommade omkring. Det var deras inlärning: lomma omkring utan stress. Intressera sig för annat. Gäspa och klia sig.

Det höll vi på med i månader. Sedan fick de sansade börja gå vid sidan, när hästar leddes ut eller in. En i taget. Först Colliebusen – han hade inget annat emot hästarna än att morsan och syrran sa att de var farliga. Dessutom har han alltid varit den som mest vill hjälpa till och vara till lags.
Sedan Äldre tiken, den eviga mamman, som ogillar sådant som hennes barn säger är läskigt och som alltid är beredd att rycka ut och beskydda dem. Nu sa ena barnet att det inte var särskilt läskigt med hästarna längre. Så Äldre tikens försvarsberedskap gick ner. Hon slutade hålla koll hela tiden. Flyttade uppmärksamheten till matte. Följde matte och häst ut i hagen. Var diskret med på ett hörn inne i boxen under kvällsrykten.
Lilla arg och rädd klarar inte att eskortera hästar. Det blir för nära. Då börjar hon gå ut i halvcirklar, och alltid är slutpunkten för halvcirkeln ett planerat möte mellan hundens framända och hästens has...Så visst – hon har nog mera äkta vallanlag än de två andra ihop, och kanske mera mod också, men sättet hon tänker använda det på är livsfarligt. Hon får ligga på förstubron, eller sitta mellan husses knän och bli kliad, medan hästarna går förbi. Vi pressar inte längre att henne att göra saker som känns så jobbiga att hon tror att hon behöver ta fram skärpa för att klara skivan. Jag skulle inte trivas i en sådan situation själv, så varför kräva att hon ska göra det? Man får ha lite respekt för sin hund.

Så här har det hållit på i tio månader. Så snart matte började vara hemma mer än borta började vi. Man kan inte träna svåra saker utan tillräckligt med närvaro för att bygga upp en bra kontakt.
Det har lönat sig mer än vi vågade hoppas på. Sommarmornar, när man hinkar upp ljumt, lent vatten ur regnvattentunnan och vaskar en häst i taget, medan de andra gör gräsklipparns jobb på gårdsplan, hundarna tar det lugnt, husse läser tidningen på trappen och stallkatten dåsar i solgasset... Alla njuter, var och en på sitt vis.

Och plötsligt har någon sorts tioöring ramlat ner i skallen på två av hundarna.
De inte bara står ut med hästarna. De hjälper faktiskt till!
Det här, lovar jag, är en syn som jag aldrig hade trott att jag skulle få se.
Hästar som tittar upp på Colliebusen, avbryter betandet – och det är gott gräs i trädgårn! Läckra rosor och storblåklockor! -- säjer ”Shit! Han igen! OK! No problem!Vi går!”
Och Colliebusen, som helt styrbar och sansad eskorterar in två hästar...



Visst gick det superbra?
Jodå. Och visst sprang vi på ett bakslag. För lite fokus på hundarna, för bråttom, för stora steg.
Så nu backar vi och börjar om.

Bodil Carlsson

söndag 19 juli 2009

LILLA BYTET

På vårkanten hände en lustig sak. Jag dammsög drivor av fällpäls – en industridammsugare är ingen dum sak att ha i ett gammalt hus med tre långhårscollies och breda golvspringor. Glädjeskall hördes från gårdsplan, det lät som när grannfrun är på väg in för lite kaffe och en skvätt skvaller. Ljust och lite valpigt skälldes det, högre och närmare och i vrålet från dammsugarmotorn hördes plötsligt rop.
Det var alldeles uppenbart inte grannfrun. Jag slår upp dörrn. Uppför trappan kravlar någon som jag först tar för en katt – en dvärghundstik med den ömkliga uppsynen hos en som vet att hon snart skall dö. Colliesarna följde försiktigt, med milt viftande svansar och uppmuntrande min. Lilla tufsan vågade inte ens titta på dem.
På andra sidan stängslet hojtade två medelålders människor, bleka om kinden: ”Tindra! Tindra! Kom HIIIT!”

Stadshunden Tindra hade varit och hälsat på hos grannfrun. Lycklig över friheten på landet och lockad av hundljud härifrån avvek hon på korta men kvicka ben, tvärsade över åkrarna, smet in genom fårstängselmaskorna...och fann sig eskorterad av tre STOOORA främmande hundar. Tindra ångrade sig gruvligt.
Jag plockade upp henne och räckte henne över stängslet till husse. Tindra var darrig.
Händerna, som sträcktes ut för att ta emot henne, var också darriga. Husse hade inte vågat gå in på vår tomt. Han beskådade – trodde han - sin hunds marsch mot undergången från andra sidan stängslet.
Jag sa som det var – jag kan inte föreställa mig någon normalt funtad hund attackera en så osäker och undergiven ny bekantskap som lilla Tindra. Och rakt inte en collie!
Skäller gör dom för att visa på att något rör sig. Man kan ju inte annars ha tre hundar i den här storleken lösa på en tomt där vilken dag som helst en unge kan öppna grinden och kliva in, eller en turist dyka upp för att fråga om vägen. Eller hur?
Husses ansikte ljusnade. Matte släppte ut ett lättnadens långa andetag och stoppade beskyddande in Tindra i bilburen. De åkte sin väg med vinkningar och leenden.
Det var Tindras öde, det.
Jag gick in, dammsög och skrattade. Vilken idé! Collies anfalla en rädd minihund! Hehehe...de har väl aldrig träffat en collie, förstås..hehe...

Häromdagen dök dvärghundsdödande collies upp igen. Icke i verkligheten, nej!
Bara i de återgivna tankarna på Andra Bloggen, som talar för landets ”kultiverade och intellektuellt skolade collieuppfödare”.
På den bloggen tackar folk nu sin skapare för att de inte har såna där colliesar som till exempel mina, såna som tycker det är kul att kampa med en trasa ibland. Eller som sätter av efter Lilla Bytet på ett MH. Pris ske herren att de inte har sådana collies! För vet ni vad som då skulle hända?
Jo...då skulle dom colliesarna anfalla familjens dvärghundsvalp!

Hehe...? Hihi?
Nä. Inte alls kul.
Personen som skriver detta är collieuppfödare.

Hur det står till i skallen på en hund som inte kan skilja en valp från en kamptrasa vet inte jag.
Här hemma går varenda kväll sedan fyra år succéföreställningen Mordet på stallkatten. När hästarna är inne och boxdörrarna stängda, hämtas kattens tomma matskål in i köket. Ett lass läggs upp. Hundarna väntar otåligt, men de får vackert öva på Sitt kvar! innanför den vidöppna ytterdörren. Till sist får de lov att lyfta från underlaget.
Blodisande vrål! Fyrsprång!
Stallkattens flykt!








Som ett streck försvinner Lilla Bytet in i stallet.
Där möter alltid samma syn den som kommer traskande med kattkäket. Katten står spinnande och trampande på tröskeln till sin domän, puffar hundarna under hakan och stryker sig mot deras ben. Hundarna puffar vänligt tillbaka. Sedan står de stilla och ser på när hans mat serveras med bara den minsta lilla anstrykning av missunnsamhet. Klart de inte gör honom något illa! Han är deras kattkompis. Det har han ju själv sagt.



Katten vet mycket väl att hundarna bara leker. Han är som alla katter – väldigt kultiverad, men inte så intellektuellt skolad.
Så det tog honom en vecka eller två att räkna ut skillnaden mellan jaktlek och attack.
Tydligen finns det en och annan collieuppfödare som behöver en livstid för samma sak.
Eller är det bara oerhört viktigt att intala sig själv och valpköparna att collies som leker jakt eller kamp på MH – det är riktigt otäcka bestar?

Bodil Carlsson

torsdag 16 juli 2009

Tant Karins sanningar...

...hittar man inte här. För dem finns gott om plats på en Annan Blogg.
Där är tant Karin kommentator. Hon höjer det litterära värdet på den bloggen.
Tant Karin är nämligen fantasyförfattare.

Fantasy ska egentligen inte illustreras. Poängen är ju att skapa bilder i läsarens hjärna. Dom sitter bättre och är färgstarkare än varje snapshot från den bleka verkligheten.
Men varför ska inte ni, kära läsare, få se hur det går till när:
MENTALMADAMMENS TOKSKALLECOLLIES JAGAR HÄSTAR!
Känsliga tittare varnas.


Panikslagen häst slår in grind!

Ännu värre är det som kommer sedan.


Förföljda av dreglande MH-collies flyr två hästar till!

Och så en riktig rysare!

Övertempererade MH-collies ur kontroll! Häst får bita i gräset!

Fattar ni inte vad det handlar om?
Välkomna i klubben! Tant Karins sanningar är inte så lätta att förstå alla gånger, men det är nu fantasyförfattarens privilegium att ha en fri och obunden relation till verkligheten.
Den magra bakgrunden är tre hundar, som tränas på att umgås med shettisarna på ett sansat sätt. Problemet var att en av dem som valp blev attackerad och sparkad av hästarna – använd som fotboll, rent ut sagt - och därefter har varit rädd och arg. De två andra har trott att de behövde hjälpa till att försvara henne. Matte har varit sparsamt hemmavid i fyra år och någon kontinuerlig träning har inte gått att få till. Förrän förra sensommarn.
Vi startade med hundar, som aldrig gick att ha ihop med ponnyerna. Som satt bakom låst dörr och skällde på ljudet av hovtramp utanför.
Nu har vi fridfulla mornar, då hästarna ryktas och betar på gårdsplan, medan hundarna tittar på.
Gissa om det underlättar? Om morronjobbet har blivit avspändare? Om hästskötseln har blivit mysigare?
Gissa om livet har blivit trevligare för alla?
GISSA OM DET ÄR STORA PRAKTISKA FÖRDELAR MED ATT ENS HUNDAR KAN AVREAGERA RÄDSLA???

Ibland ser det rent av ut som om två av hundarna håller på att lära sig att eskortera hästarna till stallet under kvällshämtningen. Hur det går med den saken återstår att se. Massor med träning väntar, för varken häst eller hund får komma till skada. Och det är lätt att det går fel, om hästarna är osäkra på hundarna, hundarna är osäkra på hästarna och någon av dem skulle börja röra på sig fort av vilken anledning som helst – en stallkvast som dråser omkull, en presenning som vinden virvlar upp. Eller en ponny som vill retas och drar ett rejs.Vi fick börja med den sävligaste hästen och den minst rädda hunden och sedan öka på.
Det börjar arta sig.


Den högra övertempererade MH-collien har just apporterat ryktborsten åt matte. Samma lilla häst biter i gräset igen!

Tant Karins erfarenhet av den här sortens träning är obekant. Inte känner hon hundarna eller oss. Men varför skulle det hindra henne?
Hon skriver fantasy. Kan hon inte hitta några övertempererade hysteriska collies som överfaller hästar och vilt, så uppfinner hon dem.
Hur det verkligen förhåller sig med de andra hundar som tant Karin gärna berättar om i sina bloggkommentarer, kan man bara gissa. Tant Karin talar sanning som den här hästen travar.
Inte snyggt, men taktfast.


Usel rasotypisk collietik hetsar häst med bett!

Det där var sista shettisen in den kvällen. När boxdörren slogs igen bakom henne, då hade vi alla hästar hemma.
Har tant Karin det?

Bodil Carlsson

onsdag 15 juli 2009

Utställningserfarenheter.

Ja, då har jag då bevistat den andra utställningen i hela mitt liv. Collie-SM i Piteå avslutades med en stor specialutställning för kort- och långhårig collie, med två engelska domare. Hade jag fått välja så hade vi gått på lydnaden istället, men... Många viljor skulle samsas, och det är inte alldeles fel att vara diplomatisk ibland. I nio graders värme (den norrbottniska sommaren lämnar ibland mycket övrigt att önska) anlände vi till utställningen. Med oss i bilen den fyrbenta gamla damen som fann det mycket spännande att titta på så många hundar av samma sort.

Och tittade, det gjorde vi allihop. Många underbara bilder finns kvar på näthinnan, av lekande collies, busande collies, pratande collies, bedårande collievalpsmagar, själfulla mandelögon. Bredvid oss vid ringside låg en ung sobel colliedam som var en kopia av min tant i yngre dagar. Hon och hennes äldre collieväninna visade tydligt vad de tyckte om den långa väntan och roade sig därför bäst de kunde med vad de kunde hitta i mattes träningsväska. En underbar scen. En annan collie lekte utställningen igenom med sin shetland sheepdog-kompis, och lade sig beredvilligt ner så att sheltien skulle komma åt att brottas ordentligt. En del hundar såg genuint ut att ha roligt i ringen, de rörde sig lätt och ledigt och en hel del kunde inte hålla sig från lite bus och nagg i handlerns fickor.

Det fanns också tyvärr en hel del tråkiga scener. Hundar som knappt ville röra sig, hundar som ständigt försökte lägga sig ner i ringen, hundar som skyggade för domaren. Två små sobla pälsbollar (ej från en svensk kennel) som fick släpas runt i ringen placerades som de två bästa hundarna i sin klass. En av dessa hundar låg i flera timmar på ett trimbord, utan att röra sig över huvud taget. En colliehane vägrade konsekvent att låta sig hanteras, och sneglade skrämt på domaren även när hon var en bit bort.

Ingen hund fick panik. Ingen hund bet någon annan (annat än i lek). Men man kan ju fundera på varför en del människor sysslar med utställningar när deras hundar så uppenbart inte trivs med aktiviteten. Utställningar är inte min kopp te, men jag har absolut inget emot dem principiellt så länge hundarna verkar ha roligt. Men hundar som ser besvärade och rädda ut, som står ut med domarens hantering men som egentligen ser ut att vilja vara någon helt annanstans, hundar som är så slöa att de sover sig igenom en utställningsdag utan att med en min intressera sig för sin omgivning, hundar som knappt kan motiveras till att trava ett varv i en ring - sådana scener gör mig beklämd.

/Anja G