lördag 7 januari 2023

HUR FÖRDELAS DÖDEN?

The New Scientist är en välkänd, veckovis utkommande populärvetenskaplig tidning som ägnar sig åt teknik, vetenskap och biologi inklusive djurliv. Upplagan ligger runt 124 000 och den har en onlinesajt.

Det här var en rubrik  våren 2022. Delar av artikeln följer. 

French bulldogs are the shortest-lived dog breed in the UK

Life expectancy tables for 18 breeds show that Jack Russells are the top dogs for longevity, while French bulldogs come in last

LIFE 28 April 2022

By Jason Arunn Murugesu

French bulldogs, the most popular dog breed in the UK, are also the shortest-lived

Jack Russell terriers are the longest-lived breed of dog in the UK and French bulldogs are the shortest-lived, according to life expectancy data for 18 breeds.

Dan O’Neill at the Royal Veterinary College in Hatfield, UK, and his colleagues analysed data from over 30,000 dogs in the UK between 2016 and 2020. The team wanted to go beyond producing an average life expectancy for each breed.


The researchers produced a life table for each breed, allowing dog owners to estimate how long their pets will continue to live depending on how old they are already. The team determined this by calculating what proportion of dogs died after each year of life.

This has never been done before,” O’Neill says. The large sample size is based on anonymised records provided by 30 per cent of vet surgeries in the country. “It took 10 to 15 years to build these systems,” he says.

The researchers found that Jack Russell terriers had the highest average life expectancy of 12.7 years, followed by border collies with 12.1 years. French bulldogs had the lowest life expectancy – just 4.5 years – followed by English bulldogs with 7.4 years.


However, the estimated lifespan for French bulldogs is probably an underestimate, O’Neill notes. This is because they are the most popular dog in the UK right now and so there is a huge overrepresentation of younger French bulldogs in the population which is skewing the team’s calculations. (Min fettning.)



Om en ras består av övervägande unga individer, därför att uppfödarna skaffar fram så många valpar de kan av den trendigaste rasen, så kommer givetvis en del av dem att dö unga. Det händer i alla raser. Det händer blandraser och vildhundar också. Men om de unga döda är oproportionerligt många, drar de ner den förväntade livslängd som hundar av den rasen beräknas ha vid födseln, om man bara räknar på genomsnittligt antal förväntade levnadsår. Därför behöver man titta på hur dödligheten fördelas över åren.

Det var just det den här studien gjorde. För första gången.


Bodil Carlsson





 

torsdag 5 januari 2023

DJURRÄTTSAKTIVISTEN 2)

 

Nej. Det var inte inlägget i september 2021 som tryckte någons gaspedal i botten. Det var ett annat inlägg, med en video från FECAVA, som publicerades på Brendas blog på IPFD:s sida och som hon reviderade den 26 oktober eftersom den hade väckt reaktioner hos ”vissa”. Kennelfullmäktige startade den 22 oktober. Det var då skrikandet började.

Vad var så hemskt?

Att veterinärer talar om hur de upplever att behandla extremtrubbnosta djur?


FECAVA är en europeisk samarbetsorganisation för veterinärer som ägnar sig åt sällskapsdjur – mest hund och katt. FECAVA har drygt 25 000 medlemmar i 29 olika länder. Just nu deltar de i ett projekt som ger veterinärer möjlighet att få ersättning för kostnader som de haft för att behandla djur vars ägare flytt från Ukraina. Djurrättsaktivister, någon?


Så här börjar inlägget. Vill ni läsa hela och se videon på 2.30 minuter, använd länken.

https://dogwellnet.com/blogs/entry/211-fecava-video-please-dont-buy-flat-faced-animals/


Brenda Bonnett skrev så här.

FECAVA video: Please don't buy flat-faced animals

The Federation of European Companion Animal Veterinary Associations (an IPFD Collaborating Partner) has come out with a powerful new video bringing the voices of veterinary practitioners together in a plea for people not to buy brachycephalic - flat-faced - animals.

As we have been discussing and blogging (see links below) - the incredible popularity of these animals has led to increased stress and anguish for veterinarians throughout the world - and for the owners - and mostly - for the dogs themselves.  Many groups and organizations are working to address these problems, but, to be successful we must address the source - the demand for these types of pets.  So this is the simple plea:  Please don't buy flat-faced animals. 

Some may feel this is an extreme approach.  Let this be an indication that vets feel this situation is extreme. 

 

Två och en halv minut – och så gick trubbnosfolket i taket. Ett och ett halvt år senare beslutar CS helt diskret, att IPFD måste sluta agera som ”opinionsbildare”. Då hade Brenda Bonnett, kanske uttröttad av den sorts motstånd hon mötte, redan lämnat IPFD.

Det är lite märkligt med alla anatomiska egenheter i hundorganisationernas värld. Vissa har en påfallande bred mun. Andra saknar ryggrad. Och så finns de som har allt man önskar se.

to brenda.bonnett@ipfdogs.com

Dear Dr. Bonnett,

I have just read a few of your blog posts on dogwellnet.com. Thank you for your work and your integrity.

Best regards,

 Bodil Carlsson




 







onsdag 4 januari 2023

DJURRÄTTSAKTIVISTEN

Vad i hela fridens namn kan den där djurrättsaktivisten på IPFD ha sagt som väckte sådan vrede hos våra trubbnosuppfödare? Ni kan läsa detta från september 2021 - strax innan KF startade. Det går att hitta på VIN News Service, en nätsajt för veterinärer. Brenda Bonnett kommenterar kraven på förbud mot trubbnosuppfödning. Hon tror inte på den möjligheten. Så låter en tvättäkta djurrättsaktivist – eller hur?

 Alla fettningar i löpande text är mina: jag försöker hitta det förargelseväckande. Som, till exempel,  påpekandet att det som är vanligt i en ras inte alltid är normalt för en hund och att veterinärerna kanske borde tala om det för hundägarna.

Veterinarian: Banning brachycephalic breeds is unrealistic

Welfare advocate argues complex issue needs multipronged approach

September 16, 2021 (published)

By Brenda Bonnett

Photo courtesy of Dr. Brenda Bonnett

Dr. Brenda Bonnett, shown with Smilla, advocates educating pet owners to value health over looks when choosing their animal companions.


As chief executive of the International Partnership for Dogs, an organization with a mission to enhance canine health and welfare, I read with interest the article "Calls for bans on breeding short-nosed dogs gain momentum" published last month by the VIN News Service. The IPFD has been creating resources on the brachycephalic issue for many years, on many fronts.

I recognize that the article was intended to have a limited scope, but my concern is that we are missing the big picture. To see it, we need to consider the bonds between millions of "brachys" and their owners, the influence of the pet industry promoting these dogs, how veterinarians have played a role in normalizing them, and the consequences of banning these breeds, if that were even possible.

Advocates of breed bans, which are mainly an emotional response, seek a simple solution to a very complex problem. Many stakeholders have responsibilities on both sides of this question, and narrow fixes are not going to work without severe unintended consequences, such as angering owners and eliminating responsible breeders.

I absolutely agree with Dr. Emma Goodman Milne, founder of Vets Against Brachycephalism, that "we need veterinarians to stand up and say, 'These animals are suffering.' " But how is change, practically, accomplished?

The ethical challenges, conflicts of interest and responsibility of veterinarians to these dogs should be clear to all. However, in discussion with veterinarians on the front line, I hear their concerns: How do you approach this problem when up to half the dogs you see (the estimate of one British veterinarian) are brachys — and when owners are so attached?

History

The trend toward extremes in conformation, or body shape and structure, started in the Victorian era, and concerns were raised by welfare advocates about brachycephalics — especially bulldogs — in the early 1900s. Fast forward to the 1960s, and veterinarians were raising the alarm about BOAS — Brachycephalic Obstructive Airway Syndrome, a condition that causes breathing problems due to disproportionate facial features.

It also was recognized decades ago that problems in brachycephalic breeds encompassed much more than breathing, given that their conformation affected their spines, digestive tracts and other parts of their anatomy. However, veterinary groups focused more on other issues of extreme conformation, such as hip dysplasia, that affected the popular breeds of the day (German shepherds, Labrador retrievers) because the brachys were relatively uncommon. Leap to the 2000s, and it is a whole new world./.../

Perhaps we have been taken aback by the sheer force of popularity of short-muzzles — and we blame that on celebrities and media. But we know now, thanks to research, that it is mainly based on the increased desire for small, extreme dogs that are perceived by their owners as cute or "funny" and having other desirable characteristics, such as a supposed low need for exercise.

/.../How do we deal with a crisis that involves intense human influences, a massive number of dogs and disagreements between veterinarians and other stakeholders about potential solutions? Members of the profession often have promoted and supported the popularity of these dogs by treating their problems as normal, posting pictures of "funny" brachys on social media, not participating in a registry of conformation-altering surgery and providing reproductive services to compromised dogs.

Major veterinary organizations have come out with broad-based proclamations but given the clear lack of success, what more could have been and should be done?

A new book edited by Rowena Packer and Dan O'Neill, Health and Welfare of Brachycephalic (Flat-faced) Companion Animals, (in which I co-wrote the ninth chapter on international aspects), asserts in chapter four that veterinarians' making money off these dogs — a clear conflict of interest — impinges on their attention to welfare. Owner attachment and desire also often seem to take precedence over what might be best for the dog.

The book outlines communication strategies that can be used to approach this touchy situation. But veterinarians in practice, especially under conditions of the pandemic, are stretched thin. They may not have time for nuanced conversations. Moreover, the many veterinarians working in corporate practices may have limited authority over such decisions.

In a nutshell, we have a lot of clients with compromised dogs who do not want to hear about it. Veterinarians normalize problems because they don't want to be confrontational and are pressed for time. So, cognitive dissonance is a problem. Veterinarians may treat the patient in front of them and hope someone else will fix the wider problem.

Veterinarians have called on breeders to change their standards and stop creating compromised dogs. Fair enough. But what about the majority of dogs sourced from breeders who are not under the jurisdiction of kennel and breed clubs? Most legislation is aimed at the pedigreed-dog world, even if a lot of the problem comes from outside. Breeders of purebred animals and their organizations are mixed in their responses, with some clubs taking major steps. But anger, denial and them-versus-us attitudes are prevalent.

Future

What is the future for which we are laying the groundwork? Will we hope that brachy popularity wanes and the issue cools down? Can we be sure that without a basic change in attitudes, toward valuing health over appearance, that the dog-loving public won't choose some other, possibly worse, extreme dogs to be their darlings? Will our colleagues survive the challenges of compromised dogs, the pandemic and the realities of practice today?

What we can be sure of is that a better future for dogs — and veterinarians — requires a coordinated, multi-stakeholder responsibility for recognizing and addressing the problem. Isolated actions have not been overly successful in the past and are unlikely to work in the future. Breed bans and unilateral legislative actions are likely to be unenforceable, at best. Kennel club breeders should step up and make the effort to improve their breeds. But expecting them to solve the problems at a societal level is unrealistic. If people want these types of dogs, demand will support the supply, from whatever sources can be found.

Change even one viewpoint

What can an individual veterinarian do? Affirm your ethical principles and examine your behavior. If there is a disconnect, identify small steps to move in the right direction. That could involve no longer normalizing problems. Owners could be told, kindly and compassionately, that while certain health issues may be typical in the breed, they are not normal for dogs.

In addition, you could perhaps try to get people whose dogs require surgical altering, such as for narrow nasal passages and elongated palates, to spay or neuter their dogs. If the veterinary body or kennel club in your area has a registry for surgeries, such as that offered by the Kennel Club in the United Kingdom, contribute to it. Do not assist compromised dogs to breed and do not engage in (multiple) elective surgeries for births. Talk to your clients. Talk to veterinarians and techs who own these dogs. Find out their ethical standpoints and try to move them ahead, one step at a time./.../

Conclusion

In the aforementioned book on brachycephalic dogs, the editors question whether it is an "innate human flaw" to prioritize our own pleasure in loving these dogs above the lifetimes of suffering they may endure. Brachycephalic health problems are not truly an animal issue, but a human issue that affects animals. Consequently, human behavior change is the only effective solution. That begs the question: Can hearts and minds be changed?

Please know that I am trying to describe the situation without being judgmental. This is an emotionally charged issue from many angles for many different stakeholders. The scientific literature has documented the complexity of people's relations with brachycephalics, and the role these dogs serve in their lives. There is a lot of human psychology at play here, including of owners attracted to flat-faced animals, and breeders attached to the status quo. Removing the worst breeds doesn't change human behavior. If we do not educate people to want healthy dogs (and agree on what constitutes a healthy dog with adequate welfare), we may have to keep dealing with extreme breeds, as people feed their desires for "special" pets.


Hela detta långa inlägg läser jag som en balanserad, insiktsfull redogörelse för hur hundars liv kan se ut, när människors längtan efter något speciellt, något älskansvärt och samtidigt  bekvämt får styra. Och, förstås, när producenternas längtan efter fortsatta försäljningsframgångar går åt samma håll. Som Brenda Bonnett säger, finns inga enkla lösningar; ett rasförbud lär bli svårt att genomdriva.  Men en tanke som slår mig är, att när extremtrubbnosarnas popularitet börjar dala, när veterinärkostnaderna och försäkringspremierna blir alltför höga i relation till bostadslån och elpriser, och efterfrågan faller - då, om inte förr, kliver lagstiftarna in. Vi har nog inte sett det sista domstolsärendet.

Men var det verkligen det här inlägget, som gjorde svenska trubbnosuppfödare så arga att de ville få tyst på Brenda Bonnett?


Bodil Carlsson



måndag 2 januari 2023

SKÅL PÅ ER!




Från Collievänner om KF hösten 2021, den 29 oktober 2021:


"Av berättelser från deltagare att döma gick det emellanåt riktigt livligt till på detta Kennelfullmäktige. Arga uppfödare ville påminna om om att det inte finns något SKK utan dem. Ännu argare trubbnosuppfödare ryade om en djurrättsaktivist, som skriver på dogwellnet.com – vilket råkar vara nätplattformen för IPFD, en samarbetsorganisation för flera kennelklubbar, varav SKK är en. IPFD handlar om hundars hälsa. Djurrättsaktivisten är troligen Brenda Bonnett, VD för organisationen. Bonnett har doktorerat i i veterinärmedicin och är hedersdoktor vid SLU. Hon var en drivande kraft bakom Agria Breed Profile,  den troligen bästa översikt över rasbundna hälsoproblem som går att hitta. Brenda Bonnett är en sansad, duktig förespråkare för renrasavel med kunskap. Hon brukar påtala, att det sällan leder någonvart att försöka skräna sig ur en konflikt eller blåneka sig ur problem. Exakt vad i allt detta som har förtretat trubbnosfolket mest är inte gott att veta, men efter vad som hördes på KF vill de inte att SKK skall vara med i sådana sammanhang längre.

Trubbnosfolket har mycket att säga om vad andra inte får säga." 



Det här är SKK:s version av samma sak. Från kennelfullmäktige 2021 – protokollet finns att läsa på SKK:s hemsida:

Ifrågasättande av samarbete med IPFD

Under Kennelfullmäktige framfördes ifrågasättanden kring SKKs deltagande i The International Partnership for Dogs, IPFD, och det har därefter även framförts kritik kring ett inlägg på deras webbplats. SKKs nyvalde ordförande Thomas Uneholt meddelar i efterhand att Centralstyrelsen kommer att behandla den uppkomna frågeställningen kring IPFD på styrelsemötet i december. Då kommer det även finns ett ordentligt underlag för diskussion och beslut. 



Vissa hjul snurrar långsamt och diskret. CS protokoll nr 6 från november 2022:


Förslag till beslut: Ett 1-årigt avtal undertecknas som gäller 2023 där det avtalas att ett • Löfte utfästs att SKKs framförda synpunkter beaktas i ett beslut om IPFDs framtid • Nytt avtalsförslag presenteras senast i maj 2023 • IPFD utfäster att inte publicera material som kan upplevas om opinionsbildande. • SKK utser en person som styrelseledamot i IPFD.

CS beslutade i enlighet förslaget och utsåg också Eva Lejdbrandt till ledamot i IPFDs styrelse. Beslutet blev omedelbart justerat. ” (Min fettning)


IPFD är i mina ögon den organisation som FCI borde vara, ett hälsofokuserat samarbetsprojekt mellan ett antal nationella kennelklubbar. Bland annat försöker man få rätsida på utbudet av gentester, vars värde är svårt för de flesta av oss att bedöma. Den finansieras genom bidrag från kennelklubbarna.

Det CS säger är: Om ni inte lovar att sluta säga sånt som vårt gäng inte tycker om att höra, tänker vi inte fortsätta betala.

Det skålades förmodligen i portvin i trubbnossofforna den kvällen.

Bodil Carlsson


Inlägget skickat till CS för kännedom med begäran om kommentar.


 

fredag 30 december 2022

FRÅGORNA SOM ALDRIG STÄLLDES: Uppdatering

 

Tyckte ni att siffrorna från Agria avseende fransk bulldogg var lite gamla? Att 500 försäkrade hundår trots allt var ett litet antal att bygga statistik på, när rasen har ökat så i antal sedan 2006?

Då bjuder vi på en uppdatering.

Men innan vi börjar, låt mig berätta för en sak för er som inte har Hundsport Special . Alla som prenumererar på vanliga Hundsport kan läsa Hundsport Special digitalt.


Den citerade frallauppfödaren gör sina statements under rubriken Enkäten: Vi frågar våra uppfödare ”Hur tänker du kring exteriöra överdrifter?”på sidorna 50 – 52.

I tre av de fyra intervjuerna har uppfödaren av respektive ras trots frågan inte ett ord att säga om exteriöra överdrifter. Den fjärde intervjuade har däremot det. Uppfödaren av clumber spaniel påtalar att ”uppfödare och utställningsdomare tenderar att övertolka” rasens standard. För mycket lös hud, för hängande ögonkanter, för tunga hundar med för tunga huvuden blir följden. I Sverige hamnade clumber spaniel på SRD-listan, i hemlandet i den engelska motsvarigheten Breed Watch och tro det eller ej - 2010 reviderade England rasens standard. Man ändrade formuleringarna, som lockade till överdrifter. Den här uppfödaren är nöjd med att hennes ras ligger kvar på SRD. Hon vill att den skall vara en fungerande spaniel. Heder åt henne.


De andra tre intervjuade har inte mycket att komma med. Mopsuppfödaren tycker att det är ”problematiskt att döma ut en hel ras och att lättvindigt påstå att alla hundar som flåsar lite eller ser ut på ett visst sätt lider av exteriöra överdrifter.” Själv vet hon inte vad som menas med knipta näsborrar och – säger hon - det vet inte hennes veterinär heller.

De som säger att röda tassar beror på att ägarna håller sina hundar understimulerade är westieuppfödare. Det är de som föreslog att alla ska börja registrera sina hundar som blandraser hos veterinärerna. För ”Om alla hundar hade fått betala lika mycket så hade det blivit en rejäl debatt som kanske bättre främjat sund hundavel.” Och ”Har man alltför mycket fokus på problem och osundheter så medföljer även veterinär- och försäkringscirkusen”. Ja - den hade man ju sluppit, om alla renraser med hälsoproblem hade döpts om till blandraser inför veterinärbesöket. Eller hur? Det hade självklart varit mycket enklare att vara renrasuppfödare då.

Om ingen kunde veta vad som var vad.


Jag vidhåller ändå, att uppfödaren av fransk bulldogg slår de andra med råge, när hon utvecklar sin tankegång om hur de oreggade frallorna är sjukare/ oftare behöver vård än frallor från riktiga uppfödare som hon själv. ”Varför ska vi i SKK ta ansvar även för de uppfödare som inte är med i organisationen? ” betyder inget annat än att SKK-uppfödaren vill fortsätta med det hon gör utan att störas av prat om hälsoproblem som hon menar att någon annan har ställt till.


Men nu är det så här. Alla vet att fransk bulldogg har ökat mycket i popularitet på senare år. Det har antalet försäkrade individer också gjort, vilket gör statisatiken säkrare.  Och:


I Agrias uppdaterade statistik över veterinärbesök från åren 2011 – 2016 var andelen kennelklubbsregistrerade frallor 73%. Det var alltså bara 27% som kom från annat håll.


Dessutom hade rasen ökat så snabbt i antal på några år, att många hundar var mycket unga. Medianåldern för försäkrade frallor under den här perioden var knappt två år.

1,9 – alltså lika många frallor yngre än 1,9 som äldre.



Ändå såg det ut så här. Medianålder (år)  när livförsäkringen tas ut, d v s vid dödsfall:

                                     Fransk Bulldogg: 4,5

                                     Alla Raser: 7,4


Förtydligande från statistikkunnig: För frallorna i den senaste statistiken så kan man säga att det inte är någon skillnad i veterinärvård mellan reggade och oreggade hundar.

Gällande livförsäkring så är det vanligaste man tar bort en fralla för ”rörelseapparaten”. Det är f f a disk/kota i ryggraden det handlar om. Det är dubbelt så vanligt som för alla raser, det 5:e vanligaste är pga luftvägar. Det är dock ca 11 ggr vanligare att ta bort en fralla pga luftvägar än för medelrasen.



 

Det är ca 1,5 ggr vanligare att ta ut livförsäkringen för en fralla än för medelhunden. Medianåldern för att ta ut livförsäkringen är vid 4,5 års ålder för frallorna och medianåldern för försäkringen är 1,9 års ålder.

 

Och det såg ut så här med dödsorsaker:


Diagram 4: Relativ Risk Mortalitet för Generella Orsaker  

Fransk Bulldogg jämförd med Alla Raser 2011-2016 

Tolkning: Den gula linjen är baslinjen för risken hos Alla Raser

Att man kan vilja slå blå dunster i ögonen på sig själv och andra när man föder upp en ras med stora hälsoproblem kan jag förstå.

Men att man kan komma undan med det i SKK:s tidning för uppfödare utan så mycket som en fråga från journalisten förstår jag inte alls.


Bodil Carlsson

Inlägget skickat för kännedom till Hundsports redaktion.











onsdag 28 december 2022

FRÅGORNA SOM ALDRIG STÄLLDES

I Hundsport Special får alltså en uppfödare uttala sig om sin ras. Inga följdfrågor, inga kommentarer, bara fritt fram för tyckande.

Jag tycker att de brachycefala raserna har fått ett oförtjänt dåligt rykte, inte bara hos allmänheten utan kanske främst hos veterinärer och SKK – som uppfödare känner man sig kriminell. Jag önskar att de kom till vår stora sommarspecial, där det oftast är varmt och soligt så där ges utmärkta möjligheter att se hur våra svenska frallor mår.”

och om oseriöst folk som föder upp oreggade franska bulldoggar:

Deras hundar kommer aldrig till våra utställningar men är sannolikt flitigare representerade hos veterinärerna.”


Nu ska ni få en kommentar, som inte stod i tidningen.

Enligt Agrias statistik över fransk bulldogg från åren 2006 - 2011 var VETERINÄRBESÖK VANLIGARE FÖR REGGADE ÄN FÖR OREGGADE FRALLOR. Det förvånar kanske ingen annan än den här uppfödaren. Köper man fralla från en reggad SKK-uppfödare, så satsar man troligen på att göra ett säkrare val än om man köper ur de berömda bakluckorna på bilar eller efter att ha läst en annons på Blocket - och då satsar man kanske mera på att gå till veterinär också? Agrias statistik från de åren anger i vilket fall att två tredjedelar av de veterinärbesökande frallorna var reggade i en kennelklubb, utan uppgift om vilken kennelklubb. Bara en av tre var oreggad. Att påstå att en majoritet skulle vara oreggade är alltså motsatsen till sanning, men duger tydligen att servera tidningens läsare utan följdfrågan: "Hur vet du det?"

Uppfödaren är nöjd med resultatet av testerna för BOAS i Norge:

Hittills har cirka 400 frallor testats. 85 procent av dem hade BOAS grad 0 eller 1, de var alltså kliniskt friska. Det stämmer väl med min uppfattning.”

Det stämmer dessvärre inte lika väl med den norska rasklubbens uppfattning. Ur RAS för norsk fransk bulldog:

Resultatene fra denne undersøkelsen viser at hudproblemer / allergi og luftveis problemer er et økende problem på vår rase som er i sterk vekst i antall kull og valper for hvert år."

Rasen växer, men det gör allergier och andningsproblem också? Hur stor del av det totala antalet levande frallor utgör de 400 testade? Inget svar, för det kom ingen sådan fråga. Men det var inte det, som gjorde mig mållös. Det var medianåldern för dödsfall.

Medianåldern är den ålder, då hälften av dödsfallen under hundarnas försäkringstid redan har inträffat. 50% av hundarna har hunnit dö vid medianåldern. De andra 50% dör senare i livet. När ni läser siffrorna, måste ni hålla tre saker i minnet. För det första – det finns jämförelsevis få frallor med i Agria-statistiken från de åren: siffrorna gäller få hundar. 500 försäkrade levnadsår blir inte jättemånga enskilda hundar. För det andra - de sjukaste hundarna dör yngst. Om de är många, påverkar de medianåldern så att den blir lägre. Man kan då tänka sig möjligheten att det också finns friskare frallor, som inte kommer till veterinärbesök förrän längre fram i livet, att de friskaste alltså inte syns i statistiken. Men för det tredje – precis samma sak gäller alla andra raser också: att de friskaste syns minst i försäkringsstatistiken. Och när ni har tänkt färdigt på den saken, ser det ut så här. De där 500 försäkringslivsåren borde ha blivit flera. Några liv tog slut fort.

Medianåldern vid dödsfall för hanar av fransk bulldogg var 2, 5 år.

Medianåldern vid dödsfall för tikarna var 3,75 år.

För alla raser sammantaget var medianåldern för hanhundar 6,6 år och för tikar 7,0.


Jag har stirrat på de här siffrorna gång på gång i hopp om att ha fattat fel. Om jag har det, så är jag bara tacksam för att bli korrigerad. Det skulle få mig att må lite bättre. Men jag kan inte se annat än att detta är vad Agria säger, inte i diagram och tabeller utan i enkla ord. De står i svart på vitt; jag har översatt rakt av. Den ojämförligt vanligaste dödsorsaken var sjukdom i andningsvägarna, säger en lika enkel tabell. I en grupp på försäkrade hundar med sammanlagt 500 levnadsår dog alltså så många unga av andningsrelaterade problem att medianåldern för död var hälften av andra hundars?


Vad säger ni, läsare? Behöver vi bara skicka veterinärerna till den stora sommarspecialen för att de ska få se hur bra svenska frallor mår? Eller är det så, att de som har störst problem och drar ner medianåldern kommer till veterinärerna, men aldrig till sommarspecialen? Kommer de ens till BOAS-testerna? Journalisten som intervjuade kunde ha frågat det och lite till, kan man tycka, men det finns inte mycket vana vid faktagranskande i hundföreningsvärlden.

Det här är vad jag tror. Personen som uttalar sig säger det hon vill skall vara sant. Eller så säger hon det hon vill att andra skall tro är sant. Den första varianten kallas för fritt vald okunskap. Den andra kallas för något annat. Till exempel vilseledande marknadsföring.



Bodil Carlsson


Inlägget skickat till Hundsports redaktion för kännedom.





 

måndag 26 december 2022

IGÅR, DÅ ALLT VAR LÄTT

 



Tack, alla läsare som hänger med på den här långa resan! Bloggen hade besökare till och med på julafton, ser jag i läsarstatistiken. Själv tappar jag orken emellanåt. Mellan kriget i Ukraina och hungern och torkan i Jemen känns hundvärldsproblemen ofta svåruthärdligt futtiga. Fast humöret skiftar som julvädret. Ibland blir man så hoppfull att man ansöker om förnyat utgivningsbevis. Det finns kanske något bra på gång ändå?

Andra gånger blir man bara less.

Och ibland känns det som att höra ett rop från igår, då allt var lätt.


Idag kan man läsa på brittiska boxerklubbens sida om hälsa att ett tecken på JKD är ökad törst. Därför kissar valpen mera.

Det är tvärtom, förstås. Njurar som inte kan koncentrera urin låter vatten rinna ut ur kroppen. Vätskenivån är livsviktig. Så länge kroppen kan känna törst kommer den att dricka mera. Alla dessa år – och klubben kan inte få en uppgift på basnivå rätt. Hur är det möjligt?

Hur överlever okunnighet så länge? För att man inte bryr sig om fakta? Eller för att det viktiga är att servera dem på ett sätt som inte skrämmer bort någon?


Hemma hos julbesökskompisen ligger Hundsport Special. Intervjuer med svenska uppfödare. Någon föder upp en liten vit terrierras som har en del allergiska hudbesvär. Av den anledningen fanns den på SRD-listan under några år. Domarna skulle titta efter förtjockad hud och röda tassar. Uppfödarna trivdes inte med det. ”Vi protesterade, då vi inte ansåg att det var ett rasproblem och att formuleringen var otydlig. För hur tjock är ´tjock hud´? Och röda tassar kan vara ett tecken på allmän understimulans snarare än ett rasspecifikt problem, då många uttråkade hundar tenderar att slicka mycket på sina tassar.”


Om uppfödaren inte känner igen den förtjockade hud som kroniska atopiska exem brukar lämna efter sig, om man inte vill kännas vid att allergisk klåda ofta medför tuggande och slickande på kliande tassar utan hellre väljer att tro att det beror på ägarens lättja ... skall man föda upp hundar då? Om domaren mot förmodan inte heller klarar av att se vad hen har framför sig, kan utställningsarrangören kanske tillhandahålla en veterinär?

Den här uppfödaren har två radikala råd. Alla ska börja registrera sina valpar som blandraser hos försäkringsbolagen för att få ner premierna - ”för varför ska rashundar ha högre premier än blandraser?” (Tips: fråga försäkringsbolagen!) Och alla borde gå till små, privata veterinärkliniker för att slippa den ”övervård” och de överpriser, som de stora klinikerna gör sig alltmera kända för. Tror den här uppfödaren att högutbildad personal och medicinsk apparatur som röntgenkameror och ultraljudsapparatur är gratis? Eller betyder det bara att en liten lokal mottagning är mera beroende av kundens välvilja och därför mera benägen att hålla med och hålla tyst?

Är modern veterinärvård hutlöst dyr? Ja. Verkligen. Det skulle vår egen sjukvård också vara, om den inte finansierades med skattemedel.


I samma nummer säger en trubbnosuppfödare att man inte vet vad man ska tro – mopsarna på en konferens om andningsbesvär visades upp i rörelse, de församlade uppfödarna tyckte att det såg bra ut, men ”forskarna sa att de hade dåliga värden” och då blir det svårt. ”Vad ska vi gå efter då?” Tja, vad sägs om att lära sig vad värdena betyder så att man kan göra en egen bedömning?

Förstapriset går hursomhelst till den uppfödare av en annan mycket populär extremtrubbnosras, som i samma nummer av SKK:s uppfödartidning säger att det inte finns en ras längre – det finns flera. Mängder har importerats och fötts upp av oseriöst folk. ”Deras hundar kommer aldrig till våra utställningar men är sannolikt flitigare representerade hos veterinärerna.” (Min fettning) Dom är backyard breeders, vi är fina uppfödare. Dom är problemet. Inte vi. Aldrig vi!

Så vet ni vad SKK borde göra? Kräva av veterinärerna att de scannar id-chip. Om de bara gjorde det, skulle skillnaden mellan en deformerad och en icke deformerad anatomi i hundens andningsvägar bli alldeles klar... för skillnaden mellan BOAS och frisk ligger i SKK-registreringen. Eller hur?


Att ha små kunskaper om det man säljer är en sak. Att välja små kunskaper för att underlätta verksamheten är en annan. Man kan spjärna emot förändring för att hålla kvar en gårdag, då allt var lätt – inga veterinärer som rekommenderade operation av förträngda luftvägar, ingen rasjämförande agriastatistik, inga premier som differentierades utifrån den risk försäkringsbolaget tar, inget RAS som alla kan läsa, inga genetiker som sa sin åsikt, ingen konkurrens utom i den egna lilla kretsen! - ja, frestelsen är lätt att förstå. Men...

...det kan bli svårt att klara i längden. Det är nog inte så man möter framtiden. Kennelklubbarna vågar kanske säga det högt först när varenda kotte köper blandras? Jag återvänder till soffhänget framför julfilm och chokladask, magkelar fem nöjda hundar och skjuter undan tanken på att pengarna för utgivningsbeviset hade räddat några liv på en annan plats.


Däremot ställer de här uppfödarna en bra fråga. Hur friska kan våra hundar bli?


Bodil Carlsson


Bodil Carlsson