DNA KAN INTE LJUGA - del 2)

Det finns uppfödare som ständigt upprepar, att man inte bara kan avla på  siffror, som om  någon har gjort det, eller förespråkar att det skulle göras. Siffror representerar en verklighet. Ofta en verklighet, som ingen av oss kan se med blotta ögat eller har framför egen näsa. Det kanske är svårsmält, men så är det. Det är det man har statistik till.

Följ diagrammet i tabellen från vänster till höger för varje ras! Första siffran är den effektiva populationen - hoppa tills vidare över den, för det räcker att bli uppskrämd över en sak i taget, även om den siffran och de andra hänger ihop. Titta  på hur siffrorna sjunker från helstamtavleanalys över tiogenerationsanalys ner till femgenerationsanalys. En genomsnittlig inavelsgrad för basenji på bara 5,9% på fem generationer - det låter väl inte så farligt? 

På tio generationer är den dubbelt så stor: 11,8%.  Räknat över alla generationer dubbelt så stor igen: 22,1%. Det är ändå mellanmjölkssiffror siffror jämfört med SNP på 53,6% homozygoti från 10 hundar och helgenomsekvensen på 57,1% homozygoti hos en hund.

Table 2.

Average inbreeding, F, calculated from pedigree data for the entire breed pedigree, ten generations or five generations, and from SNP chip and whole genome sequence (WGS) heterozygosity

F-value calculations from both SNP genotypes and WGS data are higher than the pedigree analysis across all but the youngest breed (Nova Scotia Duck Tolling Retriever), with the SNP analysis showing a range of 0.179 (Papillon) to 0.536 (Basenji), and WGS F-values ranging from 0.118 (Portuguese Water Dog) to 0.571 (Basenji) (Table 2). Comparing F-values from subsets of the pedigrees, we observed the largest inbreeding coefficients when using the entire reference pedigree and the smallest inbreeding coefficients when examining only the most recent five generations in all breeds.

(Från studien av Dreger et al, se föregående inlägg)

Pekar allametoderna åt samma håll? Ja, men DNA-metoderna pekar med hela handen.  När alla tre metoderna visar på samma sak, ger de tillsammans en högre grad av tillförlitlighet än varje metod för sig. Genomgående ligger SNP-beräkningarna av inavelsgrad högre än stamtavleberäkningarna, medan helgenomavläsningen jämförd med SNP ligger på någorlunda samma nivå . Slutsatsen blir än en gång att stamtavlor över ett fåtal generationer ger falskt låga resultat. Den insikt de ger räcker inte, tvärtom – de ger den seriösa uppfödaren en  känsla av obefogad trygghet. 

Ju fler generationer den stamtavlebaserade inavelsgraden baseras på, ju högre inavelsgrad får man; men även om man räknar på alla generationer ger enbart stamtavlor en klart lägre inavelsgrad än de två DNA-baserade metoderna. DNA ljuger inte. Renrasaveln har producerat skrämmande höga inavelsnivåer och de som ägnar sig åt den vet inte om det.

Det här blev en lång förklaring. Orsaken är att Carol Beuchats grafiska sammanställning av resultaten gjorde mig chockad. Någonstans hoppas jag fortfarande, att det inte stämmer. För så här ser hennes staplar över inavelsgraden hos våra hundar ut.

Det gröna strecket är inavelsgrad på 6,25, motsvarande en kusinparning. Det gula är 12,5%,  motsvarande en halvsyskonparning. Och det röda är 25%, motsvarande en far/dotterparning eller en helsyskonparning. De allra flesta  raserna ligger högre än så.

Ni ser själva nivåerna.

Stapeldiagrammet från Carol Beuchats Inbreeding in pedigree dogs determined from DNA

Man kan givetvis invända, att det är ett litet antal hundar för varje ras, men då får försöka hitta en förklaring till att över 800 hundar på 80 raser ser resultaten likartade ut. Man kan också  invända, att det enbart är amerikanska hundar som ingår. Särskilt kan detta vara värt att komma ihåg, när det gäller lundehundens överlägsna topplacering: om man importerar ett litet antal hundar från en ras med redan extremt hög inavelsgrad och sedan i det nya landet avlar på det lilla man har, kommer inavelsgraden självklart att stiga ännu mera. Därmed  kan det finnas skäl att tro, att den nu är högre i USA än i hemlandet. Men även bortsett från lundehunden finns resultat från andra forskare som tittat på andra raser och som presenterar liknande inavelsnivåer inom renrasaveln. Så då får man försöka hitta något bra skäl till att avelstraditionen i USA skulle vara radikalt annorlunda än den europeiska.

Man kan också titta på resultaten från andra hållet och göra en rimlighetsbedömning. Då frågar man sig: utfrån det vi vet om lundehundens rashistorik och sjukdomsfrekvens, är det vettigt att tänka sig att verklig COI ligger högst av de granskade raserna? Från det vi vet om bullterrierns korta förväntade livslängd, är det rimligt att anta att förklaringen ligger gömd någonstans i den skyhöga inavelsnivån? Från det vi vet om krigens brutala flaskhalseffekter för doberman och den internationella utbredningen av anlaget för en dödlig hjärtsjukdom, är det troligt att verklig inavelsgrad ligger över 40%? Från det vi vet om colliens långa tid med sluten stambok och den intensiva inavel som har bedrivits, är det rimligt att tänka sig att en genomsnittlig inavelsgrad på cirka 50% faktiskt  finns och förklarar varför vi inte kan avla oss bort från CEA och colobom?

Tyvärr tror jag, att det kan vara så. Inte minst för att ännu en genetiker, Dr. Niels Pedersen vid UC DAVIS Veterinary Genetics Laboratory – han som skrev den utmärkta rashistoriken över doberman på labbets hemsida – på direkt fråga säger i ett mail, att han har hittat flera raser med en genomsnittlig DNA-mätt COI på ungefär 60%. ”DNA doesn´t lie” - det är hans kommentar till skillnaden mellan stamtavleberäkningar och direkta DNA-baserade mått.

Om detta stämmer, om de här siffrorna och staplarna stämmer, är det hög tid för oss att tänka till, för i de här diagrammen siktar man ingen långsiktig överlevnad. Lundehundsfolket har tagit det oundvikliga steget för att säkra rasens fortsättning. Collie har haft turen att klara sig ifrån de uppenbara genetiska haverier som drabbat andra raser högt upp på listan.

Men tur brukar inte hålla i sig och det finns andra haverier än de som skriker högt.


Bodil Carlsson

DNA KAN INTE LJUGA

Den här artikelserien, som började vid midsommar och slutar nu, har tittat in på flera raser och deras olika genetiska problem. Lundehund. Doberman. Boxer. Bullterrier. Collie.

Här möter ni flera av dem igen - plus ett antal andra - i ett blogginlägg, som liknar en svensk deckare. Man trampar sig mödosamt fram genom alla beskrivningarna i inledningen, men de gastkramande grejorna kommer på slutet.  Det  handlar om verkliga inavelsgrader. De är inte vad vi tror att de är.

Förr fanns ett enda sätt att beräkna inavelsgrad eller COI, coefficient of inbreeding, som är den andel av ett djurs gener som i genomsnitt är identiska med generna hos andra djur av samma ras med sluten stambok, alltså mera eller mindre släkt. Man fick använda stamtavlan. Så görs det fortfarande i angivandet av COI – standard är COI beräknad på tre, eller fem, eller sex, generationers stamtavla; någon enstaka gång på tio. Att gå längre bak än så kräver mycket tid och/eller datorkapacitet. Samvetsgranna uppfödare har legat på mage på golvet med enorma pappersark och många kvällars jobb framför sig och ändå inte haft en rimlig chans att få till det över mera än några generationer. För även om man har tiden och tålamodet, blir namnen och generationerna och släktskapsbanden mellan dem för många. Och framförallt bygger metoden på att namnen på papperet finns där, att förfäderna går att hitta, hela vägen bakåt till rasens första grundare, och att det är rätt namn - och det finns ingen garanti för någondera. Om det finns en tom plats i förfädersleden elva generationer längre bak på ena sidan och på andra sidan fjorton generationer längre bak, vad skall den stackars uppfödaren göra åt saken? Och vad händer om den där rätt så obesläktade hanen från en annan kennel fem led bakåt i stamtavlan i själva verket var tikens bror eller far? Oavsett om det berodde på en uppfödare, som ville ”prägla” avkomman lite extra (vilket förmodligen har hänt ) eller om det berodde på hundars utmärkta förmåga att fixa sina parningar på egen hand (vilket alldeles säkert har inträffat), så blir inavelsberäkningen fel.

Det är säkrare att mäta direkt från verkligheten och titta på de hundar som lever idag. Man tittar på DNA. DNA kan inte ljuga, som en genetiker sa.

Sedan några år tillbaka kan man använda två metoder till förutom stamtavlan. Båda är baserade på DNA och har en sak gemensam: de ger alltid högre värden för släktskap än vad stamtavleberäkningarna gör.

Den ena metoden använder sig av något som kallas SNP, single nucleotide pairs, och jämför vissa enskilda baspar i ett antal gener hos flera hundar av samma ras. Är de ofta olika? Skiljer de sig lite ibland? Är de ofta identiska? Man försöker undvika gener i områden, som man redan vet är likadana hos alla hundar av rasen – om man till exempel skulle få för sig att titta på SNP i området för genen för svart pälsfärg i en ras där varenda hund är svart, skulle man få ett orättvist högt värde för likadana SNP och tro, att hundarnas genetiska likformighet var större än den är. De tidiga beräkningarna av SNP använde jämförelsevis få baspar och anses idag ge för grova mått: man fångar inte så mycket fisk med nät, som har väldigt stora maskor. De senaste använder fler baspar och ses som  mera träffsäkra. Tabellen visar exempel på skillnader i inavelsgrad för några olika raser beroende på om man beräknar utifrån stamtavlan i alla generationer eller mäter direkt från DNA med SNP-metoden över 173 600 olika baspar.

  

Tabellen är hämtad från Carol Beuchats inlägg Inbreeding of purebred dogs determined from DNA och publiceras med hennes tillåtelse. Ped-full = stamtavleCOI beräknad på alla generationer från rasens början

Ni ser själva, att skillnaderna är stora mellan stamtavleanalysen och de faktiska hundarnas DNA. Enda rasen som har högre inavelskoefficient på papperet än i DNA-mätningarna är den allra yngsta rasen, den mest kortast sluten stambokstid och lägst antal generationer. ACD har i helstamtavleanalysen en inavelskoefficient på 6,4%, men DNA mätt via SNP visar på 18,5%.  Golden, i USA precis som här en av de mest populära raserna, har hos de genomgångna hundarna en stamtavlebaserad inavelsgrad på 16%. Det kan man tycka är illa nog, eftersom det ligger över halvsyskonparning i släktskap; men SNP-analysen hittar genetisk samstämmighet i drygt 28%. Basenji ser ut att ha en inavelsgrad på drygt 22% räknat på hela stamtavlan tillbaka till ett fåtal importerade afrikanska ursprungshundar, men 53% beräknat från SNP! Det finns som sagt inga ord i vårt språk för en sådan grad av släktskap. Men någonstans läser jag, att en COI på 50% motsvarar tre generationers helsyskonparningar.

                                                       * * *

 Beuchats tabell ovan baseras på en en vetenskaplig rapport publicerad i tidskriften Company of Biologists i slutet av 2016:

RESEARCH ARTICLE

Whole genome sequence, SNP chips and pedigree structure: building demographic profiles in domestic dog breeds to optimize genetic trait mapping

Dayna L. Dreger, Maud Rimbault, Brian W. Davis, Adrienne Bhatnagar, Heidi G. Parker, Elaine A. Ostrander

Disease Models & Mechanisms 2016 : dmm.027037 doi: 10.1242/dmm.027037 Published 17 November 2016

• Article
• Figures & tables

Assessment of inbreeding coefficients by data type

The breed average inbreeding coefficient (F) was calculated three ways: (1) pedigree analysis from five generations, ten generations or the entire breed reference pedigree; (2) from SNP genotype homozygosity analysis averaged over multiple dogs per breed; and (3) from WGS homozygosity analysis of one dog per breed.

Inavelsgraden för 80 renraser bedömdes alltså på tre sätt. Först gjordes en stamtavleanalys på fem generationer, tio generationer och slutligen hela stamtavlan av tio hundar i varje ras. Sedan gjorde man en uppskattning av genetisk likformighet, homozygoti, med SNP-metoden på samma hundar i varje ras. Slutligen gjorde man en hel genomanalys, en WGS (whole genome sequencing)  av en hund från varje ras– sammanlagt 800 hundar från 80 AKC-raser.

Och så jämförde man resultaten med varandra. Det är poängen med den här studien: man samkör tre olika metoder. En metod som man vet har lägre säkerhet, stamtavlan; en metod med högre men fortfarande otillräcklig säkerhet, SNP-analysen; och en metod som inte kan visa fel, men som man (av kostnadsskäl) bara gör på en hund, alltså avläsning av hela den genetiska koden med kontroll av hur långa sträckor av homozygota (dubblerade) gener som finns där. Långa sträckor av homozygoti (förkortat RoH, runs of homozygosity) skapas genom inavel. Ju intensivare och ju längre man har inavlat, desto längre blir de likformiga genavsnitten.

När man ställer upp de tre metoderna intill varandra, vad blir det då för resultat? Rafflande.

Bodil Carlsson 

HUNDARNA PÅ ISLE ROYAL: om rasers nytta av kennelklubbar

Alla  kanske inte känner till vargarna på Isle Royal, men alla har väl hört om  lundehunden? En liten norsk spetsvariant med sex tår. Lundehunden undergår en genetisk rekonstruktion, det är det nya med den, men dess historia är klassisk. Den går några hundra år tillbaka – inte som ras, men som hundtyp – som arbetsredskap och hjälpreda åt fattigt folk, som behövde kunna jaga lunnefågel för att få tag på mat och dun. Lunnefåglar har en jobbig vana att grotta in sig i sina nästen i branta klippväggar för att få skydd. Lunnehunden var följaktligen liten, men envis. Den hade en överrörlighet i nacken och axellederna som gjorde den smidig och vig – säkert en fördel om man skall borra sig in i håligheter i bergför  att sedan backa ut med fågeln – och alltså sex tår på varje fot. Lundehundsfolket trodde att de extra tårna gjorde att hunden fick bättre fäste i klippväggen och möjligen ligger det något i det, även om hundfolk i alla tider har varit suveräna på att hitta anledningar till att en genetisk tillfällighet passar väldigt bra på just deras hund. ( Det finns människor med sex fingrar, men vi brukar inte påstå att de är bättre pianister.) Det skulle mycket väl kunna vara så, att de sex tårna på varje fot markerar en tidig genetisk isolering – någon gång kom de där hundarna till, gissningsvis som blandat gods från andra småvuxna nordiska spetsvarianter, och sedan hölls de på sin ö utanför norska kusten och en mutation slog igenom, som kanske gjorde hunden till en bättre klättrare, men i vilket fall inte gjorde den sämre. Alltså fick den extra tån vara kvar och kom att ses som ett uppskattat kännetecken för just de hundarna.

Det som sedan hände är också klassiskt. Folk skaffade nät. Lunnefåglarna fångades lika bra med nät som med hund, nät behöver inte utfodras och alltså minskade hundarna i antal. Det gjorde med tiden lunnefåglarna också – så till den grad att fåglarna som hade jagats ett tag var lika utrotningshotade som hundarna, som hade jagat dem. Då blev det ännu färre hundar. Det lär ha funnits fem lundehundar kvar runt 1945 efter en valpsjukeepidemi. Stammen växte igen från den basen men då kom nästa omgång valpsjuka. Vad fanns kvar? Fem närbesläktade hundar, en mindre närbesläktad och så en liten grupp människor, som älskade sin ras. Där börjar nästa kapitel.

Det finns mellan 1 500 och 2 000 lundehundar i världen idag. De flesta i Norge, men nästan hälften i andra länder: Sverige, Finland, Danmark, USA, med enstaka spridda till andra länder. På sjuttiotalet exporterades ett litet antal hundar från Norge, på 80-talet kom det till utländska uppfödare och alla delar samma arv från (i bästa fall) sex hundar.

Vad hände med arvet? Det är också klassiskt. Fruktsamheten är låg och valpkullarna riktigt små, som i alla djurstammar med hög inavelsgrad; men den speciella sjukdom som hände lundehunden var intestinal lymfangiektasi. Namnet är så krångligt att det förkortas IL, men betydelsen av orden är att lymfkärlen runt tarmen inte ligger som de borde och inte fungerar som de ska. Livsviktiga ämnen läcker från dem ut i tarmen, medan kroppsvätska inte kan transporteras bort. Följden är en kombination av diarréer, proteinbrist och ödem, som ofta är dödlig. 30% av lundehundarna sägs dö i detta. ( Nej, det hindrar inte olika rasklubbar i länderna från att annonsera lundehunden som en ”frisk ras”. ) Lämnad åt sitt öde skulle lundehunden ha gått samma väg som de berömda vargarna på Isle Royal, som dog i sjukdomar och ömklighet efter många år av inavel på sin ö på gränsen mellan USA och Canada*.

Nu blev det inte så. Lundehunden är sedan 2013 föremål för organiserad utkorsningsavel. Inte en utan tre andra närbesläktade raser (norsk buhund, isländsk fårhund och norrbottenspets) används – likartade hundtyper med troligt delvis gemensamt ursprung. Norska kennelklubben ansvarar för projektet och norska universitet deltar med genetiska och tekniska kunskaper, liksom NordGen, som bevarar gamla tiders växtfröer och härdiga hönsstammar för framtiden. Det engelska uttrycket för detta är preservation breeding: bevarandeavel.

Knepet med det här projektet är, som ni ser, att blanda rätt. Ni bygger på de gener, som är gemensamma för lundehunden och de tre andra likartade raserna - misslyckas man med det, så förlorar ju lundehunden sin sin karaktär av liten spets. Nu är ju alla fyra omisskännliga spetstyper, så den risken är kanske obefintlig. Ni vill samtidigt inte tillföra för mycket av de gener, som gör islänningen till islänning, ger norrbottenspetsen dess norrbottnighet och buhunden dess buhundighet: ni vill ha lundehundens fenotyp kvar, både i utseende och beteende. Ni vill absolut inte att de sex uppskattade tårna förloras i blandningen... samtidigt som ni vill bli av med rätt många av de gener, som lundehunden har gemensamt bara med sig själv, inklusive de ännu okända gener som ger IL.

Och så vill ni förstås få uppfödarna med er på tåget. Både de inhemska och de utländska, stolta över sin urgamla, urnordiska, sällsynta, unika ras, som måste fortsätta finnas.

Jag vet ingenting om de diskussioner som föregick utkorsningsprojektet. Men på den norska rasklubbens hemsida finns ett milt tragikomiskt inlägg på engelska. Det tar upp frågor, som kommit från något annat land. Var det kanske så, att norska lundehundsklubben tvingades starta sitt utkorsningsprojekt efter påtryckningar från norska kennelklubben?

O nej! Inte alls! Rasklubben kom själv fram till sitt beslut under arbetet med RAS. Problemet med IL och de små valpkullarna avgjorde saken. Men, fortsätter svaret, det gjordes klart  från NKK att om vi i rasklubben inte gjorde något, så skulle det bli gjort utan oss.

Det finns många bra saker som hundar kan ha en kennelklubb till. 

Bodil Carlsson 

*Parvovirus, inte valpsjuka, slog ut dem och de få som överlevde var nära släkt. De två sista levande iakttagna vargarna på Isle Royal rapporterades vara halvsyskon och far och dotter samtidigt. Men deras inavelsgrad var ändå inte högre än lundehundarnas.

BÖRJAN TILL SLUTET

Vi närmar oss slutet på den här långa serien inlägg om inavelstraditionen inom hundaveln och dess följder. Den har inte alltid varit lätt att skiva och inte alltid varit rolig. Startpunkten var min egen förvåning över påståenden som kastades fram på den svenska collieklubbens årsmöte i mars. Där hävdades med eftertryck och allvar, att eftersom rasen collie har en enda immunförsvarsgen där det borde finnas flera, och eftersom någon upplevt få och små valpar, så är det ogörligt farligt att genomföra ett förslag som skulle leda till en stegvis minskning av ett väldokumenterat  problem med påvisbar arvbarhet och som bieffekt bredda den verkliga avelsbasen.

Om ni tror att ni nyss läste väldigt fel, så har jag full förståelse.

Hur är det möjligt att renrasaveln agerar på en sådan kunskapsnivå? Det korta svaret är enkelt. Hundra år av ständigt stigande efterfrågan har vant den vid framgång. Renrasavelns företrädare har fram tills nu inte haft många anledningar att reflektera över sina kunskaper; de har sålt bra ändå. Valpar, stamtavlor och image har haft god åtgång, liksom som sagorna om det uråldriga förflutna för djurstammar med knappt hundra år på nacken.
1920 fanns det runt 270 000 hundar i Sverige. En tiondel var renrasiga. Idag finns det ungefär 800 000 hundar i samma lilla land. Minst 70% är renrasiga. Vem har haft ett bra marknadsläge? 

 

Titta på det här fotografiet av hundar från nittonhundratalets början. Uppskattade nog att tas med till fotografen poserar de med sina ägare, som uppenbart tycker om dem. Det finns en slående sak till i porträtten av människor och hundar: bortsett från den omisskännliga mopsen  hade vi behövt känna  människorna för att kunna säga något om vilken bakgrund deras hundar hade. Vi hade inte kunnat säga något om vilken ras de var, för de var ingen ras alls. De var hundtyper.

1898 års hundar. Foto Signe Lidwall, eller närstående. Ingår i utställningen Hundar för hundra år sedan på Tidaholms stadsmuseum. Titta in, om ni har vägarna förbi!

Tänk er nu motsvarande foton från idag: folk i hemmiljöer eller utomhus. Vi hade kunnat rabbla rasnamn efter rasnamn utan att veta det minsta om människorna. Vi hade faktiskt kunnat radda upp fler rasnamn än för bara trettio år sedan. Hur känner vi igen våra grannar? Jo, det är ju hon med flatten. Nej, han med frallan! Menar du killen med den portugisiska vattenhunden eller han med nakenhunden? Därborta bor det några med pitbull, men där på hörnet bor chivavvorna och där borta en dansksvensk gårdshund.

Personerna på fotografiet från 1898  hade stått som frågetecken inför alla dessa namn. Att skapa och sälja  nya hundraser måste vara en av nittonhundratalets största marknadsframgångar. Den har medfört god självkänsla hos vinnarna i branschen, men  inte lika god förståelse för genetik, eller anatomi, eller mentalitet. Det har liksom inte hört till.

Det som händer nu är två saker samtidigt och de faller in över renrasaveln från var sitt håll. Genetiken går igenom en enorm kunskapsökning, som i mer eller mindre rätt uppfattad version börjar nå ut till många. Nittonhundratalets efterfrågeexplosion avtar – antalet hundar ökar inte längre och om marknaden (som det heter i affärsvärldens språk) börjar bli mättad, så betyder det rimligen att nischen i form av antal köpare för varje ras blir mindre.

Exempel: ni vill ha en  brukshund med rötter i kontinentala europeiska vallare? För fyrtio år sedan kunde ni välja mellan schäfer och schäfer. Idag finns schäfer, malle, terv, lakenois, holländsk herdehund i olika hårlag och ännu en nykomling, chodsky pes; den senaste, men kanske inte den sista, fräscha versionen av samma sorts hund.

Bara om efterfrågan generellt fortsätter att öka kan alla dessa varianter av den gamla europeiska vallhunden fortsätta öka i antal samtidigt.

Collie var den första och troligen den ojämförligt största framgångssagan i den moderna, kommersiella hundaveln – så stor, att minnet verkar leva kvar i form av bestående bestörtning över att inte lika många väljer rasen nu som då. Lassie kom hem! var bara den senaste versionen av ett antal böcker och filmer, som både levde på berättelsen om den romantiserade hunden och fortsatte förstärka den under de femtio första åren av nittonhundratalet. Författaren Albert Terhune,  född 1872, var själv uppfödare och skrev böcker med stor genomslagskraft om den ras han sålde. Han skrev om hunduppfödning u ett annat perspektiv också. Tidskriftsartiklarna ”The Dog is a Business Now” och ”The Collie: There is Money in Him”, skrivna runt 1911, framhåller bland annat att hunduppfödning är ett affärsområde där även kvinnor slår sig fram med framgång och god förtjänst. De gamla gossarna drog sig iallafall inte för att tala klarspråk, det erkännandet måste man ge dem. Man önskar emellanåt mera av samma sorts rättframhet idag.

Efter colliens dundersuccé kom sheltien, aussien, border collien, kelpien. Ni vill ha en  hund med rötter i de gamla brittiska vallhundarna? Varsågoda, för ni har ni inte längre bara en tilltalande ras att välja på utan flera. Men bara om efterfrågan generellt fortsätter att stiga, kan alla dessa raser fortsätta att öka i antal samtidigt.

Vad tror ni händer, när efterfrågan på renrasiga hundar inte längre fortsätter att öka och öka?

Det lämnar renrasaveln med ett oförutsett dilemma. Fler raser med färre individer och sinsemellan slutna stamböcker. Låter det som ett recept för framgång?

Det låter som ett recept för ökande gräl inom rasklubbar med beskyllningar om dålig reklam för rasen och rop om att slippa en massa krav som sätter käppar i hjulet för uppfödarna: blir man bara av med insyn och avelsreglering, så blir nog allt som förr igen. 

Om det känns bekant, så är det ändå det mindre bekymret. Fler raser med färre individer och slutna stamböcker betyder stigande inavelsgrader om aveln fortsätter som den har gjort. Hundarna från för hundra år sedan hade många saker att sörja över jämfört med hundarna från idag. Men det fanns helt klart en svart sida av livet, som de inte drogs med. De hade inte så höga frekvenser av inavelsrelaterade genetiska sjukdomar att de kunde ersätta laboratoriemöss som studieobjekt.

Bodil Carlsson

THE STANDARD PROCEDURE: slutkläm

Cattanach och hans medarbetare skrev sin artikel, därför att de var fundersamma över genen STRN, den som man kunde testa för. Testet för mutationen i STRN kom alltså 2010. Tyvärr har det sedan visat sig, att boxer med ARVC visserligen ofta har den muterade varianten av STRN – men faktiskt inte alltid. De kan ha den normala varianten och ändå ha ARVC. Motsatsen hittades också: hundar med STRN-mutationen som inte visar tecken på ARVC. Sådana hundar har hittats i ett antal fall i England utanför de importerade amerikanska linjerna, medan ARVC har bara hittats inom de amerikanska linjerna.

Den enda logiska förklaring för Cattanach och hans team är att på samma kromosom som STRN och som mycket nära granne ligger den fortfarande okända gen, som verkligen ger ARVC. Den genen ger inte utslag i testet.

Det kan vara så, att den muterade STRN-genen påverkar sjukdomens svårighetsgrad hos en hund som har anlaget för ARVC, t ex att STRN-mutationen i homozygot version (samma variant från båda föräldrarna) ger svårare sjukdom, och man kan spekulera i om det är så att den i homozygot normalversion håller emot, så att sjukdomen visar sig senare eller i lindrigare form. Kanske är det där den ”ofullständiga penetransen” ligger? Det kan rentav vara så, att STRN- genen påverkar allvarsgraden av vilken hjärtsjukdom som helst. Ni kommer ihåg tryckknappen? Vilket problem ett hjärta än har, ARVC eller en trång klaff eller något annat, blir det förstås värre med sladdriga tryckknappar. Kämpande hjärtmuskelceller behöver hålla ihop. STRN-genen kan alltså tänkas påverka utfallet av den eller de gener, som ger ARVC. Men det är inte STRN, som orsakar ARVC.

Då blir det besvärligt. Om STRN-mutationen nu inte är den mutation som faktiskt orsakar ARVC och om uppfödarna testar för att de tror att STRN = ARVC... Då betyder det ju, att hundar som är fria från STRN-mutationen MEN har ARVC inte identifieras. Och att hundar MED mutationen men utan ARVC felaktigt blir utpekade som anlagsbärare.

Då blir effekten av gentestet att man släpper igenom anlagsbärarna och därmed riskerar att sprida den sjukdom man tror att man hejdar – samtidigt som man slår ut icke anlagsbärande hundar från avel och därmed minskar sin avelsbas.

The finding that the STRN mutation is not responsible for ARVC means that ARVC-affected dogs without the mutation are not being recognised as having the inherited ARVC, and many normal dogs with the mutation are erroneously being defined as carrying the disease. A further outcome from the conclusions is that homozygosity for the STRN mutation no longer indicates homozygosity for the actual ARVC mutation. The fate of these ARVC homozygotes is now unclear. However, STRN remains a loose marker for the ARVC gene and still identifies the gross region. It should therefore be possible to find DNA markers that are closer to the ARVC gene and that could therefore serve better for identifying dogs that carry it. Such an exercise might also help the detection of the gene itself, in humans as well as Boxers.

Kan man lära sig något av detta, oavsett vilken ras man har?

Mina högst personliga slutsatser efter att ha läst artikeln och diskuterat med Bruce Cattanach via mail:

1) Att tester finns och kostar pengar är ingen garanti för att de visar vad de säger att de visar. Låt tiden och fristående genetiker testa testen! Test kan vara till stor hjälp. De kan vara till ingen nytta alls. Eller i värsta fall rentav blanda bort korten för uppfödarna. Den engelska rasklubbens insatser mot ARVC hade effekt alldeles utan gentest. Hade boxeruppfödarna i stället satsat på striatintestet, hade de nu troligen haft mera, inte mindre, hjärtsjukdom hos sina hundar. *

2)En rasklubb som inser ett problem kan göra något åt det. Alla kommer inte att vilja vara med på tåget och det kommer att bli bråk, men det är den vägen man måste gå för att hejda något som man inte vill ha spritt i sin ras.


3)En enorm fördel i Sverige jämfört med andra länder är att i stort sett alla rasrena hundar är reggade. Det är svårt att sälja oreggade renrasiga hundar till fullpris här. I det läget kan den nationella kennelklubben sätta ner foten för att stoppa spridningen av ett ovälkommet anlag som dyker upp. ”Vill ni registrera valpar hos oss? OK, det här är vad som gäller.”


4)”Inbreeding is standard procedure in show dog breeding.” Ändra på det! Springer man i ett tidigt skede benen av sig efter populära hanar, hjälper det inte ett skvatt om man i nästa skede springer benen av sig efter gentester. Man kommer ändå inte ur fläcken. Nästa mutation sticker fram trynet och nästa larm går.
Inavelstraditionen skapar inga mutationer. Men den förtätar de mutationer som finns i alla individer till rasbundna sjukdomar och skapar en lönsam marknad för test vars relevans är svåra för de allra flesta av oss att bedöma. Vi kommer ingenvart med genetiska sjukdomar så länge uppfödare inte förstår vilket arv traditionen att inavla har lämnat åt oss. Öppen redovisning kan förändra situationen. Ökad kunskap kan det. Organiserade insatser kan det!
Uppfödare kommer och går, men kunskap förvarad i offentligt redovisade resultat och i regler för aveln består. Traditionell avel skapade problemen. Den nationella kennelklubbens överordnade uppgift måste vara att förändra den. Som på rasklubbsnivå kommer det inte att kunna genomföras utan bråk. Men det är nog smällar man får ta, om man vill ha en framtid för renrasiga hundar.




Bodil Carlsson

* Se Pekka Olsons ledare i Hundsport 5/2018. Det finns alltså numera ett hav av gentester, som rimligen är svåröverblickbart för såväl uppfödare som hundägare och veterinärer. International Partnership for Dogs, IPFD, erbjuder på sidan Dogwellnet.com en översikt över kommersiella gentester. På den sidan hittar ni under Boxer testet för striatingenen under rubriken ARVC med fyra vetenskapliga studier uppradade. Det står helt kort att ”Expert advice for breeding decisions recommended. Tests not considered diagnostic at this time.” och det kan man ju hålla med om. Förmodligen väntar sig inte IPFD att uppfödare från olika språkområden på egen hand skall gå igenom och utvärdera fyra studier skrivna på engelska. Så varför inte helt enkelt sätta upp en röd stoppljussymbol för det här testet? Har Cattanach rätt – vilket jag tror – så är detta test inte bara irrelevant utan vilseledande.

THE STANDARD PROCEDURE: hur man upprepar samma tabbe om och om igen Del2)

Ni kanske undrar hur man tänker, när man importerar hundar vars ärftliga hjärtsjukdom är dokumenterad sedan tio år tillbaka?

Det finns några möjliga svar på den frågan. Till exempel det uppenbara: man tänker inte alls, för hundarna är snygga. Eller: man hade ingen aning, för säljarna berättade inte och köparna visste inte tillräckligt för att fråga. Eller lika gärna: säljarna visste inte mera än köparna, därför sa de inget. Man kan spekulera i vilket svar som är det rätta, men i en avelstradition byggd på kunskap och öppenhet hade berättelsen som följer aldrig inträffat.

Importen av en hjärtsjukdom med dominant arvsgång fick ett efterspel i England och det efterspelet visar trots allt en viktig sak. En rasklubb kan ha självbevarelsedrift nog att sätta rasens fortsättning framför enskilda uppfödarintressen.

Paper

A pedigree-based genetic appraisal of Boxer ARVC and the role of the Striatin mutation

B. M. Cattanach, BSc, PhD, DSc, FRS,¹ J. Dukes-McEwan, BVMS, MVM, DVC, PhD, DipECVIM-CA, MRCVS,² P. R. Wotton, BVSc, PhD, DVC, MRCVS,³ H. M. Stephenson, BVMS, CertSAM, DipECVIM-CA, MRCVS,^2,4 and R. M. Hamilton, MD, FRCPC, MHscCHE, CCDS⁵

Author information ► Article notes ► Copyright and License information ► Disclaimer

This article has been cited by other articles in PMC.

Go to:

Abstract

The objective of this paper was to investigate by pedigree-based genetic means the origins and inheritance of arrhythmogenic right ventricular cardiomyopathy (ARVC) in UK Boxers and assess the role of the proposed causal mutation in the gene, Striatin (STRN). All ARVC cases traced back to a small number of imported American dogs deriving from the group of Boxers studied by Harpster (1983)

Bruce Cattanach står som huvudförfattare till den här studien från 2015. Den kartlägger släktskapen hos de drabbade hundarna i England – varenda en går tillbaka på de amerikanska importerna - och granskar tillförlitligheten hos testet som säljs som ett test för ARVC. Cattanach är inte bara genetiker. Han är sedan årtionden en av de ledande boxeruppfödarna i England; han har t ex har varit den brittiska rasklubbens genetiska rådgivare. De importerade amerikanska boxerhundarna, vars linjer han tittar på, gick förstås i avel i England, i den traditionella versionen av renrasavel. Inbreeding is standard procedure in show breeding, säger Cattanachs rapport som förklaring till de stamtavlor den ritar upp. Snart drog antalet rapporterade fall av den nya importerade hjärtsjukdomen iväg.

Vad gjorde den brittiska boxerklubben då? Den insåg, att det behövdes motåtgärder: plötslig oväntad död drar uppmärksamheten till sig. Cattanach åtog sig jobbet. Det gick inte lätt och inte enkelt, berättar källor från England – ryktet påstår att han en gång blev så less på vissa uppfödares motstånd att han avgick. Men han kallades tillbaka igen, för sjukdomen försvann ju inte för att han gjorde det och den blev faktiskt inte lindrigare för att man inte pratade om den.

Efter ett par års dispyter sjösatte boxerklubben alltså cirka 2004 sin handlingsplan efter Cattanachs riktlinjer. Det var flera år innan något gentest fanns att tillgå. Så uppfödare fick lära sig vad ARVC var, vilka släktlinjer det handlade om, hur den nedärvdes, de rekommenderades att publicerade de drabbade hundarnas namn på rasklubbens hemsida och att aldrig avla på en hund som lämnat sjukdomen och inte heller på den hundens avkommor. Vissa uppfödare gick längre än så och höll sig helt undan från de USA-stammade hundarna. Resultatet blev, att ARCV hölls inom en begränsad grupp, slutade spridas och snabbt minskade hos rasklubbens hundar – idag, knappt femton år senare, är inrapporterade nya fall därifrån sällsynta. Så då är slaget vunnet?

Mja. Eller nej. Inte som en svensk betraktare ser det.

Cattanach berättar två saker till. ARVC är i stort sett borta från KC-reggade show boxers, såvitt han kan bedöma, men han vet inte hur det står till med the pet and commercial population. Deras uppfödare når man ju ändå inte, så det man får hoppas på är att insikt och åtgärder liksom sipprar ner uppifrån.* Det där är en uppdelning, som inte finns i Sverige. Det handlar om de oreggade renrasiga boxervalparna, de som inte bedömdes vara utställningsmaterial utan såldes som sällskapshundar till vanliga köpare och så deras oreggade avkommor - plus hundar från valpfabrikerna. Hur många rör det sig om? Troligen vet ingen. Om anlaget finns hos dem – gissa hur det kom dit och om det riskerar att spridas vidare på ställen där ingen prestigefylld rasklubb har insyn och rapporterar fallen?

Uppfödare i England börjar återigen importera boxer från USA, såvitt jag förstår för att man nu som då drömmer om att plocka hem vinnare. På min direkta fråga om hur man tänker när man gör så, svarar Cattanach att för vissa är vinnandet all-important. Dessutom är omsättningen på uppfödare ofta snabb.* Förhoppningsfulla nya kommer till. Gamla försvinner och tidigare kunskaper försvinner med dem.

Det genetiska arvet efter tidigare uppfödares beslut försvinner däremot inte. Det gör inte de drabbade hundarna och valpköparna heller. De står kvar med skägget i brevlådan. Och för den som undrar: nej, det är inte Bruce Cattanachs kommentar till läget, utan min.

Bodil Carlsson 

* Bruce Cattanach, personligt meddelande

SPEGELBILDEN del 1) : den högra sidan av saken

En grupp hundar importeras från Europa till Nordamerika och tar med sig DCM. Femtio år senare importeras en annan grupp hundar från Nordamerika till Europa och tar med sig ARVC. Samma mönster, samma sorts skeenden, olika konsekvenser.

Det finns två  varianter av DCM. En av dem förekommmer hos hundar av ett antal raser. Den andra, den där fibrer och fettceller ersätter döende hjärtmuskelceller, känner man till från två raser, doberman och boxer. Forskningsintresset beror på (och finansieras) delvis därför att den finns hos en annan art också – vår egen.

Hos doberman angrips vänster hjärthalva och hos boxer framförallt den högra: ARVC står för Arrythmogenic Right Ventricular Cardiomyopathy, arytmiskapande högerkammarhjärtmuskelsjukdom. Båda  nedärvs som ett dominant anlag. Båda finns med från födseln, men börjar oftast visa sig upp i medelåldern och blir vanligare ju äldre hunden blir, även om unga hundar också kan råka illa ut. Doberman riskerar både dödlig hjärtarytmi och vänsterkammarsvikt. För boxern är risken för hjärtrytmrubbning - som kan komma som plötsliga svimningsattacker eller som plötslig död - större än risken för kammarsvikt, men boxer med den högersidiga sjukdomen överlever trots det både längre och bättre än dobbarna med den vänstersidiga och nedärvningen tycks inte slå igenom lika kraftfullt hos boxer. Ett tips: får ni  välja vilken hjärthalva ni vill ha angripen av en sjukdom, ta den högra! Om en hjärtkammare stannar i språnget, så gör ni det också. Kortvarigt, om hjärtat startar om igen; för gott, om det inte gör det. Men ren högersidig hjärtsvikt, med vätska i buken, är trots allt lättare att uthärda och lättare att behandla än vätska i lungorna. I det här lotteriet om förluster drog boxern vinnarlotten.

Biologinördar kan grubbla länge över hur en sjukdomsprocess kan gå loss på muskelcellerna i bara den ena halvan av hjärtat och jag erkänner – jag har letat efter en tänkbar förklaring, men hittar ingenting bland alla rapporter om den mänskliga motsvarigheten till ARCV och dess alla tänkbara orsakande gener. Däremot behöver man inte grubbla över hur alltsammans startade för just boxer. En stackars boxer i USA åkte på en mutation – eller mera sannolikt först en och sedan åtminstone en till, som det ser ut nu. Den ena mutationen, den som först identifierades och länge misstänktes vara den enda boven i dramat, ger en felaktig version av en proteinmolekyl. Det låter väl inte så farligt?

Men det kan det vara. När det där lilla proteinet ingår i en apparat, som fäster celler vid varandra. Länkar ihop dem, håller dem på plats. Tänk er en tryckknapp! Hjärtats muskelceller, som i varje hjärtslag tänjs ut, dras ihop, tänjs ut, dras ihop, tänjs ut - de, om några, behöver stadiga tryckknappar som håller dem sammankopplade och på rätt ställe. Med tiden upptäcktes sjukdomen ARVC hos den där amerikanska boxerns amerikanska avkommor. Den beskrevs veterinärmedicinskt redan 1983. Tjugofem år senare hade ny teknik gjort det möjligt att hitta en gen, som många drabbade boxer hade i muterad form. Det var STRN, genen för striatin, tryckknappsproteinet. Och ett efterlängtat test klev därmed in på scenen till boxeruppfödarnas lättade jubel.

Men vad hände dessemellan? Mellan 1980-talet och 2010?

Det som hände var att sjukdomen spreds. Den blev allt vanligare i USA – en amerikansk veterinär uppger att ARVC hos boxer nu kan ligga på runt 25%. Fundera lite på vilken sorts tradition inom aveln som gör att ett skadligt anlag – ja, även ett som inte visar sig förrän i medelåldern - kan spridas till upp emot en fjärdedel av alla hundar!

Tigandets tradition, säger jag. Plus, förstås,  den gamla vanliga släktskapsaveln. Från USA kom ARVC hursomhelst till England. På nittiotalet importerade engelska boxerentusiaster amerikanska hundar med härstamning direkt från den grupp som hade studerats och beskrivits 1983.

Bodil Carlsson