FÖREKOMSTEN AF...

Foton ur ett blogginlägg, som igår delades i fb-gruppen  David Attenborough fans med 220 000 medlemmar.

The Frenchies that win by a nose

by Hasan Leave a Comment

Hunden till vänster vann stort i USA. Hunden till höger kommer från en nederländsk uppfödare, som har andra prioriteringar. Båda lika renrasiga. BOAS-tester sannolikt obehövliga för båda – hunden till höger kan andas fritt, hunden till vänster kan det inte.

Men det foto som jag vill att ni ska se, SKK, är det här. Ni känner kanske igen det? Det var ert en gång i tiden.

Minns ni Champion Suzette Plavia Savoy från Leipzig? Publicerat av er 1914, citerat på facebook igår. Under fotot skrev ni den gången några ord om ”förekomsten af denna lilla vackra, lustiga och behagliga” - hund, förmodar man.

Förekomsten af domarbackad historielöshet måste ha ökat avsevärt på de etthundranio åren, när det (efter mycket fördröjning) måste testas om en hund som rört på sig i tre minuter  fortfarande kan andas normalt.*

Bodil Carlsson

*Ur engelska KC:s förklaring till hundägare om hur testandet går till:

Your dog will be assessed by a specially trained vet who will initially use a stethoscope to listen to your dog’s breathing while they are calm and relaxed. Your dog will then be encouraged to move around an exercise area at a quick pace for three minutes, either by the vet or yourself. The vet will then listen to your dog’s breathing again and will use a list of criteria to give a grade.

https://www.thekennelclub.org.uk/health-and-dog-care/health/getting-started-with-health-testing-and-screening/respiratory-function-grading-scheme/ 

MONOPOLET SOM SPRACK

Varför har det blivit så mycket uppmärksamhet kring hälsan hos renrashundar de senaste tio åren? Varför dränks vi i DNA-tester? Och hur navigerar kennelklubbarna i denna uppståndelse?

På den första frågan finns nog flera svar. Några av de genetiska problem som ihållande renrasavel på stängd stambok skapar har varit välkända länge, precis som insikten att de kommer att öka över tid. De som kände till det var genetiker och veterinärer och deras kunskap nådde inte ut. Vem lyssnade på dem? De som såg problemen – uppfödarna - höll tyst. För det första hade många inte tillräckliga kunskaper för att känna igen genetiska sjukdomar och för det andra hade de litet intresse av att lära sig och inget alls av att tala om det Man kackar inte i eget bo, som någon sa om en kultur, där den som öppnar munnen riskerar att bli trakasserad av sina kollegor.

Nästa svar: veterinärmedicinen har tagit jättesteg framåt. Man upptäcker och diagnosticerar flera sjukdomstillstånd nu. Hundägarna har oftare råd att betala för vård. Försäkringsbolagen betalar sin del och bygger statistik på den. Resultat: mera blir känt för flera. Generationerna inom de slutna stamböckerna har blivit flera, nya mutationer slår igenom och blir kända, DNA-tester produceras för att hitta dem och yrvakna uppfödare listar sina genomförda tester i kennelannonserna utan att alltid kunna bedöma deras relevans.

Men mer än något annat orsakas fokuseringen på hälsa nog av det växande motstånd som den tilltagande extremaveln väcker hos allmänhet och myndigheter. Filmen Pedigree Dogs Exposed som kom 2008 blev startknuffen ut i offentligheten. Bruce Cattanach tog illa vid sig av sekvensen med en syringomyelidrabbad cavalier, som vred sig på golvet och skrek av smärta. Jag minns att jag grät. Det tog tio år till innan norska djurskyddet stämde rasklubben inför rätta, men till sist hände det. Sedan duggar det tätare. Våren 2022 publicerar ett antal tidningar studien som visar hur väldigt olika livslängden ser ut för olika raser. I januari publicerar det stora amerikanska försäkringsföretaget sin statistik över trubbnosrasernas hälsa. I veckan kom nyheten att Nederländerna inför beslut om att ”fasa ut” extrema trubbnosraser och kattrasen Scottish Fold*. Igår dök det här budskapet från smådjursveterinärernas internationella organisation WSAVA upp i en artikel i populärvetenskapliga Psychology Today – verkligen ingen hundtidning! - med många hundratusen läsare världen över.

Flat-Faced Dogs: A Problem for Many

The obvious solution is for breeders to stop breeding dogs with such extreme features. The WSAVA says that these dogs are so popular that in many countries, only a minority of puppies of these breeds are bred through a breeder who registers puppies with the relevant kennel club. This means the kennel clubs alone can’t make a difference (although, obviously, they can help). So the WSAVA is asking breeders, vets, journalists, and dog guardians to work together to solve the crisis.

Något har startat som blir svårt för de nationella kennelklubbarna att rå på. Ett informationsmonopol sprack.

Ökad kunskap med ökad spridning på nätet har ställt till det för många traditionella organisationer, även utanför hundvärlden. Plötsligt går det snabbt att ta del av andras erfarenheter och insikter - veterinärernas förklaringar, genetikernas bedömningar och rasklubbarnass inställning. Plötsligt kan människor i olika länder diskutera och jämföra. Plötsligt bildas grupper för att återskapa fungerande trubbnosar och grupper för utkorsning av andra raser. Visst, det har pågått i kanske tio år, men kom ihåg – sett mot renrasavelsoganisationernas historia är detta en mycket kort tid och de kan ha svårt att hänga med, för det är inte den typen av problem de byggdes för att hantera.

Idag sa en erfaren uppfödare till mig: ”Nu lägger jag av. Det börjar bli svårt att hitta vettigt avelsmaterial och de som finns är släkt med varandra. Hade jag varit tjugo år yngre, så hade jag lämnat SKK och sett mig om efter utkorsningraser. ” Den där andra meningen hade varit ett otänkbart uttalande för tio år sedan. Nu finns det flera som tänker som hon.

Så hur hanterar kennelklubbarna detta? På två vis samtidigt. Det ena är att de säger ja till förändring. Det andra är att de säger nej.

Det är inte lätt med balansen när fötterna står kvar i traditionella uppfödargrupper medan blicken söker efter framtiden.

Bodil Carlsson

htpp/:/collievaenner.blogspot.com/2022/11/broskprojektet-kattexemplet.html 

INSAMLAD DATA

Nu i januari kom statistik presenterad av det stora amerikanska försäkringsbolaget Nationwide, USA:s ledande djurförsäkrare med över en miljon försäkrade husdjur. Sist Nationwide la ut statistik över extrembrachycefala raser var 2017. Nu ser det ut så här.

https://www.petinsurance.com/veterinarians/research/?fbclid=IwAR2JqP2803S4aNstrEJy3eeZcohddbxbWmVB1HoAnO4lWGBQzvRvy7HWjXc

Vi citerar:

This analysis uses data from more than 450,000 dog years of Nationwide’s canine claims resulting in the following:

• “Extreme brachycephalic” dogs are at increased risk. While most brachycephalic dog breeds are at increased risk of certain diseases, a subset of these dogs face far greater risk than the rest of the group. These findings overlap with established research that identifies these “extreme brachycephalic” breeds as the French Bulldog, English Bulldog, and Pug.

• Popular pups drive the numbers. The proportion of extreme brachycephalic dogs insured by Nationwide has almost doubled over the past decade, driven primarily by the popularity of the French Bulldog, which has increased by over 400%.

• Nationwide’s unmatched dataset enables unique research. Analysis of data from over 450,000 purebred dog years (which include 50,000 individual brachycephalic dogs) allows for:

  • Greater resolution at a breed level for existing brachycephalic-associated conditions like brachycephalic obstructive airway syndrome (BOAS) and brachycephalic ocular syndrome (BOS).

  • Novel insights into the risks of pneumonia, heatstroke, complications of pregnancy and systemic allergic reactions for brachycephalic breeds.

Det var faktabasen. Det här är vad försäkringsbolagets statistik kom fram till. https://www.facebook.com/photo/?fbid=10162770369934196&set=pcb.3235499903333810

Klicka på den länken och titta på staplarna. De visar relativ risk för olika sjukdomstyper hos brachycefala och extrembrachycefala raser (mops, fransk bulldog, engelsk bulldog). I korthet fungerar det så, att om ras A har en relativ risk för ögonskada som är 579% större än risken för ögonskada hos ras B, så betyder det att ras A 5,79 gånger så hög risk. Alltså nästan sexdubbelt större risk jämfört med ras B.

Från s 6:

”BOAS (Brachycephalic Obstructive Airway Syndrome) is thought to be caused by increased inspiratory resistance secondary to abnormal skull and soft tissue conformation. As negative pressure in the chest increases, the upper airway collapses when soft tissues (e.g., everted laryngeal saccules and tonsils, thickened soft palate) are pulled into the airway, impeding airflow. Because BOAS is a collection of diseases nearly exclusive to dogs with brachycephaly, comparisons to dogs without the brachycephalic phenotype are not very helpful. Therefore, for BOAS, relative risk is presented between extreme brachycephalic breeds and all other brachycephalic breeds. As one might expect, BOAS is linked to more claims in extreme brachycephalic breeds than in non-extreme brachycephalic breeds. The three extreme brachycephalic breeds account for 93% of all BOAS claims in the brachycephalic breed data set, a function of both breed popularity and disease risk. The difference between extreme and non-extreme brachycephalic breeds is dramatic, as illustrated in Figure 4. Extreme brachycephalic breeds are almost 15 times more likely to have a claim submitted for BOAS than non-extreme brachycephalic dogs. Amongst the three extreme brachycephalic breeds, the French Bulldog is more than 17 times more likely to have a claim submitted for BOAS, the English Bulldog nearly 12 times more likely, and the Pug almost 10 times more likely. Put simply, these three breeds have a dramatically higher risk of having claims for BOAS, even as compared to other brachycephalic breeds.” (Alla fettningar i detta och föregående stycke är mina.)

Så långt Nationwide. Allt det här ligger nu ute på IPFD:s sida dogwellnet.com. SKK säger i ett mail till mig, att man vill att IPFD håller sig till att publicera forskning och insamlad data. För mig ser det ut som om Nationwide presenterar insamlad data och inget annat; jag utgår från att SKK då är tillfreds.

Mot bakgrunden av vad som redan är känt om BOAS och vad som framkommer hos Nationwide är det utmärkt, att SKK startar sina BOAS-tester. Återstår att se, hur många uppfödare som sluter upp och vad de har att säga, om deras tilltänkta avelsdjur inte klarar testet. Argumenten om snikna veterinärer, som utan anledning opererar friska hundar för att tjäna pengar och om högljudda djurrättsaktivister som skjuter in sig på trubbnosar, börjar bli tunnslitna. Men fortsätter de komma, så föreslår jag SKK och andra kennelklubbar att för en enda gångs skull våga ställa en fråga till trubbnosfolket.

Vem är det som ger veterinärerna  arbete och djurrättsaktivisterna lätta måltavlor, om inte ni?

Bodil Carlsson 

A TIME TO QUIT: på begäran, engelsk översättning

 

 

There are no "healthy breeds" and no thouroughly and eternally healthy dogs. Every living creature carries faults that sooner or later take us away. If we are unlucky, we are born with them and quickly disappear into the dark. If we are very unlucky, we toil our way through shortened, painful lives. If we are lucky, however, the mishaps are no worse than what we can live active and reasonably happy with for a long time. So it goes with humans; so it goes with dogs. That's what it costs to be a project thrown together by some twenty thousand different genes trying to cooperate: sometimes it goes wrong and sooner or later it ends. 

It is the cost of being alive.

For purebred dogs, unfortunately, there is an extra cost. When we choose to breed for a trait - because that's what purebred breeding is all about: choose a trait and breed for it - it will bring with it that a certain type of error becomes more common than in a self-breeding dog population and more common in a certain defined group  ("breed") than in another. It wasn't what was intended, but that's how it must go. Why?

All dogs and all humans carry a number of defective genes. As long as the faulty ones are not exactly the same genes in one individual as in all others, they will have limited impact. They are not noticeable. Or they are rarely noticed, and late. But the longer you breed on a small number of individuals, the more related to each other they must become - related precisely means carriers of the same genes. When everyone is sufficiently related to each other, the so-called breed-related or breed- typical diseases occur. They are neither breed- typical nor breed related . They exist, in reality or as a risk, in all kinds of dogs. But when you chose to breed pure one genetic peculiarity - color or shape or (in the olden days) the desire to hunt, or herd, or the guarding instinct - then you got disease genes slipping into the bargain. And then those genes were condensed by inbreeding. And then the stud book was closed, making the influx of non-mutated genes impossible.

So it follows that in every purebred breed there is a higher level of one or more genetic diseases than in a population of street dogs. That is the logic of the closed pedigree. Whatever disease it is, PRA or heart valve degeneration or kidney disease or something more manageable like CEA in Collies, it is, however, random: it depends on which genes happened to be in the small group that was the beginning of the breed. If you want trait breeding in a closed stud book, this is the bill you have to pay – or,  rather, let the dogs take.

As long as the benefit of the trait selected for is clearly greater than the possible suffering inflicted on the dogs, it is acceptable. But when the characteristic selected for becomes an end in itself and the dogs' suffering is great, that purebred breeding becomes indefensible.

It is my opinion that parts of today's appearance-oriented purebred breeding is precisely indefensible - because those who do it can´t, or won`t,  balance their gain  (what they strive for and get awards for and make money from) against the cost (increased disease risk, bodies that are difficult to live in), which they let the dogs and dog owners take. 

If you don't understand what I mean - look at Cavalier King Charles! Way back, people selected for the round skull and the big eyes and gave the dogs syringomyelia, the result of a compression of the cerebellum. It´s not what they meant to do, to be sure, but it is what they did.

Syringomyelia is found in other dog breeds, it is found in humans, but not often, fortunately - because it is painful. One vet said of the cavs: "Squeezing that brain into that skull is like squeezing a size 39 foot into a size 36 shoe." In order to get what was wanted, the appearance, relatives were bred. Closely, obviously, because in the 2016 study, CKCS averages a higher COI than a father/daughter pairing. But of course, they got that round skull shape. That was what was aimed at; that's what they got. You already know what slipped into the bargain? An inherited heart valve disease. It is found in many other breeds as well, but it is much more common and occurs earlier in cavaliers than in others.

It is the most common heart disease of adult dogs and is about twenty times more prevalent in the Cavalier King Charles spaniel than other breeds. Most show some signs of the disease by 10 years of age. It has a serious impact on welfare, causing respiratory and other difficulties, with severe discomfort due to breathlessness and coughing. Unless animals are euthanized, the disease causes death by chronic heart failure. (UFAW. https://www.ufaw.org.uk/dogs/cavalier-king- charles-spaniel-mitral-valve-disease. My emphasis.)

The valve disease has nothing to do with the shape of the skull, and of course it  wasn't something anyone wanted, but the condition happened to be present in the individuals that were bred from and now it's everywhere. Something that occurs in one individual here and another individual there, among both street dogs and other "pure" dog breeds, is made very much more common in a certain "pure" breed through a small founder group followed by repeated inbreeding. In the next  breed, the pattern is the same: it's just the disease that happens to be a different one.

Dying slowly because a heart valve is starting to look like wet paper towels is not the way to end life you would choose for yourselves, Cavalier breeders. You probably don't want syringomyelia either. So why do you keep going? Is your gain really worth so much more than the dog's loss?

Or is it so difficult to understand the consequences of the basic principle of purebred breeding?

Then we will take it briefly. This is what it looks like.

Inbreeding on a closed pedigree is a brilliant idea when you want to select and stabilize a trait, but it will end in disaster if you keep on going. There comes a time to quit.

Bodil Carlsson

*For an excellent explanation of what syringomyelia is, please read what a member of SvenskaPrazsky

Krysaryk Klubben writes after a single case is discovered in that breed http://spkk.se/syringomyeli-i-rasen/

EN TID ATT SLUTA

 

Det finns inga ”friska raser” och inga evigt friska hundar. Varenda levande varelse bär på fel som förr eller senare plockar bort oss. Har vi lite otur föds vi med dem och försvinner snabbt. Har vi mycket otur plågar vi oss fram genom förkortade liv. Har vi däremot tur är felen inte värre än att vi kan leva aktiva och någorlunda glada länge. Så är det för människor; så är det för hundar. Det är vad det kostar att vara ett projekt hopsvängt av sådär tjugotusen olika samverkande gener: ibland blir det fel och förr eller senare tar det slut.

Det är vad det kostar att ha fått leva..

För renrashundar tillkommer tyvärr en extrakostnad. När vi väljer att avla på en egenskap – för det är ju det som menas med renrasavel: välj en egenskap och avla på den - kommer det att föra med sig, att en viss typ av fel blir vanligare än i en självavlande hundpopulation och vanligare i en viss avgränsad grupp (”ras”) än i en annan. Det var inte det man avsåg, men det är så det måste bli. Varför det?

Alla hundar och alla människor bär på ett antal defekta gener. Så länge generna inte är precis samma gener i en individ som i alla andra kommer de att ha begränsad genomslagskraft. De märks inte. Eller de märks sällan och sent. Men ju längre man avlar på ett litet antal individer, ju mera släkt med varandra måste de bli – och släkt betyder just bärare av samma gener. När alla är tillräckligt mycket släkt med varandra, kommer de så kallade rasbundna eller rastypiska sjukdomarna. De är varken rastypiska eller rasbundna. De finns, i verkligheten eller som risk, hos alla sorters hundar. Men när man valde att renavla på en genetisk egenhet – färg eller form eller (förr i tiden) jaktlust eller vallanlag eller vaktinstinkt - så fick man sjukdomsgener med på köpet. Och så förtätade man dem genom att släktskapsavla. Och så stängde man stamboken och gjorde inflödet av icke-muterade gener omöjligt.

Alltså följer det att i varje renavlad ras finns en högre nivå av en eller flera genetiska sjukdomar än i en population av gatuhundar. Det är den slutna stambokens logik. Vilken sjukdom det blir, PRA eller hjärtklaffsdegeneration eller njursjukdom eller något mera lätthanterligt som CEA hos collie, det är däremot slumpmässigt: det beror på vilka gener som råkade finnas i den lilla grupp, som var rasens begynnelse. Vill man ha egenskapsavel på sluten stambok, så är detta smällen man får ta, eller låta hundarna ta.

Så länge nyttan av den egenskap man selekterar för är klart större än det eventuella lidande hundarna tillfogas, är det acceptabelt. Det är när den egenskap man selekterar för blir ett självändamål och hundarnas lidande stort, som renrasavel blir oförsvarlig.

Det är min uppfattning, att delar av dagens utseendeinriktade renrasavel är just oförsvarlig – därför att de som sysslar med den inte vill eller kan balansera vinsten för egen del (det man strävar efter och får utmärkelser för och tjänar pengar på) mot den kostnad (förhöjd sjukdomsrisk, kroppar som är svåra att leva i), som man låter hundarna och hundägarna ta.

Om ni inte förstår vad jag menar – titta på Cavalier King Charles! Man selekterade för den runda skallen och de stora ögonen och drog på hundarna syringomyeli, resultatet av en inklämning av lillhjärnan.

Syringomyeli finns hos andra hundraser, den finns hos människor, men inte ofta. Som tur är – för den är smärtsam. En veterinär sa om cavvarna: ”Att trycka in den hjärnan i den skallen är som att pressa ner en fot storlek 39 i en sko storlek 36.” .För att få fram det man ville vinna, utseendet, släktskapsavlade man.

Hårt, uppenbarligen, för i studie från 2016 ligger CKCS på en genomsnittlig COI högre än en far/dotter-parning. Men visst, rund skallform fick man. Det var vad man siktade på; det var vad man fick. Ni vet redan vad man fick på köpet? En ärftlig hjärtklaffssjukdom. Den finns hos många andra raser också, men den är väldigt mycket vanligare och kommer tidigare hos cavalier än hos de andra.

It is the most common heart disease of adult dogs and is about twenty times more prevalent in the Cavalier King Charles spaniel than other breeds. Most show some signs of the disease by 10 years of age. It has a serious impact on welfare, causing respiratory and other difficulties, with severe discomfort due to breathlessness and coughing. Unless animals are euthanised, the disease causes death by chronic heart failure. (UFAW. https://www.ufaw.org.uk/dogs/cavalier-king-charles-spaniel-mitral-valve-disease. Min kursivering.)

Klaffsjukdomen har ingenting med skallformen att göra, det var verkligen inget man önskade sig, men anlaget råkade finnas hos individerna som man släktskapsavlade på och nu finns det överallt. Något som förekommer hos en individ här och en individ där bland både gatuhundar och andra renavlade hundraser görs mycket vanligare hos en viss renras genom liten ursprungsbas följd av upprepad släktskapsavel. I nästa "rena" ras är mönstret likadant: det är bara sjukdomen, som råkar bli en annan.

Att dö långsamt för att en hjärtklaff börjar likna blött hushållspapper är inte det sätt att lämna livet på som ni skulle välja för egen del, cavalieruppfödare. Syringomyeli vill ni nog inte heller ha. Så varför fortsätter ni? Är er vinst verkligen värd hundens förlust?

Eller är det  så svårt att förstå följderna av renrasavelns grundprincip?

Då tar vi den i korthet. Så här ser den ut!

Släktskapsavel på sluten stambok är en lysande idé när man vill välja och stabilisera en egenskap, men den blir ett haveri, om man fortsätter. Det finns en tidpunkt för att sluta.

Bodil Carlsson

*För en utmärkt förklaring av vad syringomyeli är, läs gärna vad en medlem av SvenskaPrazsky

Krysaryk Klubben skriver efter att ett enda fall upptäcks i den rasenhttp://spkk.se/syringomyeli-i-rasen/

GRÄNSLÖSHETEN: lite underhållning på onsdag kväll

 

Efter lång och drastisk nedgång i reggsiffror har pudel – alla storleksvarianter sammantagna – senaste åren börjat peka uppåt igen. 2021* låg pudlarna på femteplats bland mest populära raser i USA. Publicitet från storvinster i ringen brukar hjälpa till. Pudelfolket börjar kanske vädra morronluft?

Någon har skickat mig detta foto från en stor amerikansk utställning 2020. Inga uppgifter om var det är taget, men det påstås visa en hund.

AKC:s nationella American Poodle Club har sextio medlemmar. De flesta är med klubbens egna ord veteraner som domare, uppfödare och utställare. För att kröna sin pudelkarriär med ett medlemskap måste man ha fött upp eller ställt ut i minst åtta år; ha fött upp minst fyra kullar med minst tre champions; vara rekommenderad av två andra veteranmedlemmar och vara en person, vars expertis i uppfödning och utställning kan tas i bruk för att klubben ska kunna fatta viktiga beslut om rasens framtid. Så står det på rasklubbens sida. Hur många pudelägare finns i USA? Runt en miljon. Deras expertis verkar inte efterfrågas.

Personen som skickade bilden säger att de vinnande frisyrerna ofta åstadkoms genom intensiv trimning plus att diverse preparat hälls och sprayas i icke bortrakad päls. Den kvarvarande pälsen bättras på genom att man arbetar in sparade hårrester från avdankade utställningshundar. Pudlarna i ringen har peruk, med andra ord. (  Det heter faktiskt wiglets, efter ordet för peruk, wig,) Efter lite letande hittade jag kurser på nätet om hur man bär sig åt. En varning bara - don´t try this at home, colliefolk! Vi har ju rätt gott om sparad fällpäls i skåpen, vi också, men bara proffsen kan få till det utan att fusket blir så uppenbart att domarna tvingas medge att de ser det.

I förra veckan träffades en collieägare och en pudelägare i ett väntrum på vår gemensamma veterinärmottagning. Pudeln var ung, smart och glad. Hennes päls var jämnt klippt över kroppen. Pudelägaren sa, att hon var den bästa gårdshund han hade haft. Ja, hon kunde vara lite svår att ha lös i skogen, han hade inte räknat med att det skulle vara så mycket jakt i henne, men nu hade han lärt känna jägare som faktiskt använde pudel. Collieägaren berättade om collies som hade gjort ett snyggt valljobb med en älgtjur. Båda skrattade. Vi var överens om att det finns både för- och nackdelar med att bo på landet, när man har hund där så mycket av ursprungs egenskaperna finns kvar. Sedan kom vi in på detta med päls. Pudelägaren var helnöjd. Pudeltikens päls fungerade mot både kyla och regn – hur kallt det än var, frös hon inte, och hur mycket det än regnade nådde vätan inte in till huden. Så är det ju med colliepäls också. Collieägaren var också nöjd. Så där satt vi och hade ett intressant samtal om hur två så olika pälstyper gör samma jobb för den som räknas i vår enkla version av verkligheten.

Här är Rembrandt med sin pudel. (Den vars ögon  inte uthärdar vita tecken får helt enkelt blunda.) Ni ser en intressant skillnad jämfört med fotot från 2021? År 1632 är det Rembrandt som stoltserar i den dyra stassen, inte hunden, och gissningsvis var det enklare för Rembrandt att kränga av sig finkläderna och återgå till vanligt liv än för pudeln från år 2021 att göra det. Målningen heter rätt och slätt Rembrandt med sin pudel. Konstverket överst förtjänar också ett namn, tycker jag.

Skulle det passa med Gränslösheten?

Bodil Carlsson

Korrigerad uppgift. I originaltexten stod "2022". Inga uppgifter från 2022 finns hittills  att tillgå. Tack för påpekandet, uppmärksamma läsare!

TITTA IN!

 

Den som undrar om trubbnosuppfödare har blivit vältaliga på sistone och i så fall varför och vilka uppfödare de har ersatt på scenen, har mycket att hämta här.

The Economist är välkänd. Den har ägnat sig åt ekonomi, marknader och flöden av pengar sedan 1843, hade för några år sedan en tryckt veckoupplaga på över 900 000 ex och med den digitala 1,6 miljoner. Den skrivs för folk som vill ha koll på sina (och ännu mer andras) pengar, så den är inte känd för hittepå. Att den tidningen i sin julupplaga 2022 lägger upp en interaktiv special om hundrasers växlande popularitet över tid säger något om storleken på marknaden för sällskapsdjur. På engelska heter det the pet industry: hobbydjursindustrin.

Titta in! Det är fascinerande att se växlingarna mellan uppgångar och nedgångar för olika raser i olika länder och skillnader mellan länder framställt i rörlig grafik. Väl värt en stund!

https://www.economist.com/interactive/christmas-specials/2022/12/20/what-makes-certain-dogs-popular-in-certain-countries?fbclid=IwAR1qSGSjo_HobDpZ

Vet ni någon annan bransch där man utan speciella förkunskaper och utan särskilt mycket startkapital att investera kan slå sig in på något som kan gå så bra?

Bodil Carlsson