KVINNAN JAG MÖTTE I SNÖN

 

Brenda Bonnett nämnde närmast i förbigående i sitt inlägg på VIN News Service något som fick mig att tänka till. Jag mindes dalmatinerna. Och så råkade jag möta en kvinna i snön.

Bonnett sa:

It also was recognized decades ago that problems in brachycephalic breeds encompassed much more than breathing, given that their conformation affected their spines, digestive tracts and other parts of their anatomy. However, veterinary groups focused more on other issues of extreme conformation, such as hip dysplasia, that affected the popular breeds of the day (German shepherds, Labrador retrievers) because the brachys were relatively uncommon.

Tittar vi några årtionden bakåt, säger Bonnett, så pratade veterinärerna inte om trubbnosars problem, för trubbnosar var ovanliga. Veterinärer fokuserar på det som har blivit en arbetsbörda i deras vardag – på den tiden höftledsfel hos de trendigaste raserna. De tog upp HD för att de träffade många hundar med höftledsfel. I slutändan ledde detta till att HD-röntgen infördes för ett antal raser – trots stundtals ursinnigt motstånd från uppfödarna. HD-röntgen är numera praxis för avel i ett antal raser, men motståndet är inte borta. Det har hakat sig fast. Börjar det rentav vädra morronluft? Till KF 2021 levererade anrika StoKK en motion, som ifrågasatte om HD-fel verkligen existerar som hälsoproblem hos någon ras och som dessutom ville ha det till, att det är uppfödarna själva som står för alla röntgenkostnader. Nej, jag skämtar inte. Tyvärr.  http://collievaenner.blogspot.com/2021/10/att-fraga-om-saker-som-alla-redan-vet.html

Går vi ytterligare ett par årtionden bakåt i rasers säljhistoria, så möter vi dalmatinern i USA. I början av 60-talet blev den en av de allra mest efterfrågade raserna. Disneyfilmen om de 101 dalmatinervalparna bidrog, förstås. Alla skulle ha en prickig disneyhund och med tiden blev problem kända. Många som hade köpt sin prickiga disneyhund utan att ha en aning om hur mycket motion och träning en dalmatiner behöver avlivade hundarna, lämnade dem till rescues eller dumpade dem längs landsvägen. Klagomål över dövhet. Klagomål över urinsten. På 70-talet gjorde genetikern Schaible, själv dalmatineruppfödare, utkorsning med en pointer för att komma bort från den förhöjda nivå av urinsyra som var snudd på ett kännetecken för rasen. Schaible blev socialt utstött av sina uppfödarkollegor för att han sa det som ingen ville kännas vid och gjorde det otänkbara. 1981 bestämde den amerikanska kennelklubben att det skulle bli tillåtet att registrera avkommor av korsningen. Stormen bland uppfödarna nådde orkanstyrka. Åtgärd? Rasklubben införde ett diskussionsförbud på 25 år om urinsten och utkorsningsavkommor hos dalmatiner. Nej, det är inte ett skämt nu heller. Man bara önskar att det var det.

http://collievaenner.blogspot.com/2009/05/den-adla-hundaveln-ll_14.html

Collie hade en efterfrågetopp här hemma på 70-talet. Lassiefilmerna bidrog förstås till boomen. Det gick åt så många collies att en grisuppfödare tog chansen och bytte bransch. Han gick från att föda upp grisar i lagårn till att föda upp hundar där. Först flera raser, sedan collie: man producerar ju det som efterfrågas. 1 226 collies fick han ihop. Han tyckte inte att det behövdes något trasslande med höftledsröntgen eller ögonlysning. Varför bromsa det löpande bandet? Andra höll sig genom åren på mera måttliga nivåer, men drygt 700 är inte heller småpotatis. Många av de nya valpkullarna var avkommor och avkommors avkommor till importer med kända kennelnamn från framgångsrika engelska uppfödare.

 När började det talas om ljudrädsla och dåliga nerver? Första gången jag hörde talas om det var i början på på 80-talet, när en kompis hade fått ta över en colliehane som var så rädd för allt att man knappt märkte att han existerade. En skugga i päls, det var hans liv. Till den dag då han i sin rädsla bet den nya ägarens familjemedlem och slapp ifrån det. Livet, alltså. Han är inte den ende. ”Typisk collie”, sa kompisen.

Några år gick och jag skaffade mina första egna collies. Jag trodde att den där stackarn, kompisens collie, måste ha varit ett undantagsfall. Ytterligare några år och jag stod där med min första ohejdbart skotträdda hund.

Då hade kriget mellan rasklubbens uppfödare knappt börjat. Etablerade uppfödare satt säkra i sin stol och det ville de fortsätta göra; några problem med mentalitet fanns inte, och om de ändå fanns så berodde det på ägarna.Vid det här laget lär slagsmålet inom klubben inte vara okänt för en levande själ inom hundorganisationernas värld; årsmötena har varit häftiga tillställningar med många deltagande valpköpare – till vissa uppfödares förtret. Men argumenten har inte ändrats sedan rasens fornstora dar (förutom att orden ”genetisk variation” har stuckit upp nosen som hjälp mot mentalbeskrivning ). Vet ni varför colliens reggsiffror har fallit så kraftigt? Det är rasklubbens fel. Det beror på att det pratas om saken.

Åren gick igen. Jag skrev ett par artiklar i Hundsport om klassiska genetiska sjukdomar hos hund. Veterinären som gick med på att bli min faktakontroll hade som villkor att han fick vara anonym för alla utom för redaktionen. Han ville inte bli uppringd på sin arbetsplats och utskälld av ”uppfödartanterna” - sorry, han sa så – för att han hjälpte mig att förtala deras ras. Jag tyckte att han var försiktig i överkant tills jag själv blev uppringd av en äldre dam, som lika vänligt som bestämt förklarade att jag inte hade rätt att skriva. Inte för att jag sa något osant i tidningen, utan för att jag inte förstod vem som hade ensamrätt på att säga något.

Jag vill inte låta som en konspirationsteoretiker, men finns det ett mönster här? Raser seglar upp på försäljningslistornas toppar. Uppfödare vinner status, självbild, pengar och chansen till en plats i styrande skikt, allt som de kanske inte lika lätt hade fått längs någon annan väg i livet. De vill gärna hålla sig kvar på den platsen. Men något dyker upp. Höftleder, urinsten, rädslor, eller något annat. Det stör imagen. Det får inte bli känt. Åtgärd? Få tyst på dem som pratar om det.

Nutid: veterinärer i uppror och försäkringsbolag i självförsvar mot den extrema anatomin hos jättepopulära trubbnosar. Åtgärd? Antyd att det går för sig att köra över en veterinär på övergångsstället, om ni har chansen. Få tyst på IPFD:s inlägg om hälsa. Strunt i om det är sant, få tyst på dem! Igår ringde jag ett försäkringsbolag för att tala om att jag har citerat delar av deras informationstext om en ras och att de kan komma att bli kontaktade av argt folk.

Ursäkta, men det här är sanslöst. Inga pengar som man kan tjäna på populära hundar och inga reggavgifter räcker till för att köpa någon annans yttrandefrihet och det är dags att alla förstår det. För så här är det, SKK: det som skapade era medlemssiffror och det förtroende ni har hos myndigheter och allmänhet var många människors arbete - ja, sträck på er, kanslipersonal, adjungerade och kommittéer! - med att bygga en kunskapsbank för bättre avel, bättre hundhälsa och bättre hundhållning. Inte munkavlar! Munkavlar fungerar inte.

Kvinnan som jag mötte en snöig morron nyligen kom marscherande med en liten pigg hund i snöret. Hundens päls täckte ansiktet, benen var korta, men den pinnade oförskräckt på i modden. - Vad är det där? frågade nyfikna jag. Hon stannade. - Lhasa apso och tibetansk spaniel... - Och orkar han motionera så där? På sommarn också? -Jo, det går väl bra... Titta så ser du – han har faktiskt lite nos!

Det hade han. Sådär fyra centimeter stack ut framför pannan. Det är mera nos än en fransk bulldog har att syresätta en dubbelt så tung kropp med. Hans ägare läser nog inga studier över livslängden hos hundar och hon har troligen inte en aning om vad IPFD är, men hon visste vad en hund behöver sin nos till. Information brukar nå fram även om man försöker stoppa den.

Bodil Carlsson

OM FÖRUTSÄGBARA RISKER

 

Life tables of annual life expectancy and mortality for companion dogs in the United Kingdom

Innan vi fortsätter – ett tips! Klickar ni på länken i förra inlägget, hittar ni namnen på författarna till studien. Symbolen med ett kuvert, som kommer efter första namnet, anger vilken person man skall kontakta om man har frågor eller synpunkter, i det här fallet Kendy Tzu-yun Teng vid veterinärmedicinska fakulteten på Taiwans universitet. Den som undrar något, skall alltså maila Kendy. Samma sak gäller den som bara känner sig kränkt och behöver väsnas lite om djurrättsaktivism, med den förutsägbara risken att det inte går hem.

Dan O´Neill finns på Royal Veterinary College i London. RVC anses vara ett av världens bästa lärosäten för veterinärmedicin. Dessvärre är varken Taiwans universitet eller RVC ekonomiskt beroende av bidrag från SKK, så de kan vara svåra att få tyst på. Den förutsägbara risken här är att eventuella försök inte gör ett gott intryck.

 Bra så?

Med detta sagt – nästa klipp ur studien om just förutsägbara risker. Man gjorde alltså upp tabeller över förväntade livslängder och förväntad ålder för död vid olika åldrar för 18 raser plus gruppen ”blandras”. Allt engelskspråkigt som följer är originaltext, alla fettningar är mina liksom försöken till sammanfattning.

For the 18 breeds and the crossbred category, the number of years contained in the tables, life expectancy and the probability of death at different ages varied widely. Relatively shorter life expectancy at specific year points can be taken as evidence that events and processes eventually leading to mortality are occurring earlier in life in these populations than some other populations, so these populations may have generally poorer health than some other populations30,46. If the distribution of external factors that may lead to differences in the life expectancy and the probability of death (e.g. severe disease epidemics and/or substantial differences in the level of veterinary and owner care) do not depend on the breeds, it may be safe to assume that part of the life expectancy difference is contributed by internal factors driven by the genetic make-up of the breeds. Breed predisposition to particular disorders is a well-identified phenomenon47.

Ja, det var väl inte så svårt. De arton medtagna raserna inklusive gruppen blandras visade stora skillnader i förväntad livslängd. Kortare förväntad kvarvarande livslängd vid viss ålder kan ses som tecken på att händelser och förlopp som slutar med döden inträffar tidigare i vissa raser än i andra. Om yttre faktorer som påverkar livslängden – till exempel svåra  epidemier, eller påtagliga skillnader i tillgång till veterinärvård och omhändertagande hos ägarna – inte hänger ihop med ras, vågar man anta att en del av den förväntade livslängden skapas av rasernas genetiska utformning. Att orsakerna till skillnaderna i livslängd alltså hittas inne i hundarna.

 A lowered life expectancy at age 0 suggests an increase in mortality of younger-aged dogs (whose mortality is usually low), and the life expectancy becoming 1.5 years at a later age implies more dogs also living to advanced age; both increase the variation of lifespans11. In our results, the probability of death before year 13–14 was higher (and much higher before year 4) in Chihuahua than for dogs overall, which became lower after that. It was also observed in French Bulldogs that a low life expectancy at age 0 (4.55 years) and relatively old year interval when the life expectancy became 1.5 years (year 10–11, more than twice as long as the life expectancy at age 0) and that their probability of death was rather uniform across all ages. However, although the high variation of lifespans of French Bulldogs could be due to high health risks in early life49,50,51,52 and a relatively small sample size (n = 232), it may partly be attributed to recent soaring popularity53. The number of KC registered French Bulldogs in the UK rose steeply from 2771 in 2011 to 39,266 in 202039, suggesting that the population of French Bulldogs (and other breeds sharing a similar rising trend in popularity) in our dataset are biased towards younger dogs that contribute proportionately more deaths in younger ages in the life table.

En låg dödlighet som ung och en hög ålder när man kan vänta sig 1,5 år till av liv tyder helt enkelt på utmärkta chanser till ett långt liv för den valp, som föds idag. Så är det för Jack Russel Terrier, yorkshire terrier, border collie och ”blandras”. Men titta på chihuahua! En sänkt förväntad levnadsålder som valp antyder en ökad dödlighet hos unga hundar, men förväntad kvarstående livslängd på 1,5 år sent i livet betyder att hundarna av den rasen tenderar att bli gamla. I tabellen ser ni att en ung chihuahua kan förvänta sig att leva kortare tid än den borde - men de som klarar sig, tar igen det med råge. De blir riktigt gamla. Något slår ut en del av de unga, men de som går fria eller är lindrigt drabbade klarar sig mycket länge. Så är det inte för fransk bulldog. Varför? Nu blir det lite svårt med förvirrande faktorer. Men så här går resonemanget.

Om en ras har ökat så mycket i popularitet att reggantalet har mer än tiodubblats på nio år, vilket hände med den franska bulldoggen i England, så följer det ju att en betydande andel av rasens alla hundar är unga. Om de går och dör, så påverkar de ju den förväntade livslängden, helt enkelt därför att de gamla hundarna, som förstås också dör, är så mycket färre – popularitetsboomen har inte riktigt hunnit fylla på med gamlingar. Tyngdpunkten för död förskjuts åt låg ålder, om man får uttrycka sig så. Om antalet studerade hundar också är litet, vilket det ju är här med bara 232 frallor, så betyder det att resultatet måste tas med försiktighet – vi vet inte hur länge alla de andra levde. Dock: det finns en separat tabell över de där 232 frallorna, hur länge var och en av dem fick leva och hur gamla de var, när de dog. Och med den tabellen är det något udda. För mig ser det ut så, att för många dör, eller avlivas, de första åren. Sedan minskar dödsfallen och börjar inte öka igen förrän i sju-åttaårsåldern, men även det är tidigt för en hund i den storleken.

Mitt skrivprogram vägrar att lägga upp den i läsligt skick, men ni hittar den själva, om ni via länken går in i studien. Table S24. Cohort life table of French Bulldogs under primary veterinary care in the UK.

Eller titta en gång till på den här tabellen.

Relation between the life expectancy at year 0 and year interval in which the life expectancy became 1.5 in 18 breeds and crossbred under primary veterinary care in the UK.

Ni ser skillnaden? I sitt allra första levnadsår kan chihuahuan förvänta sig ett liv på sju år. Men klarar den sig, kan den hoppas på att bli femton.

I sitt allra första levnadsår kan en fransk bulldog förvänta sig att få 4,5 år på jorden... men den som klarar sig, kan bli tio.

Breeds that show high levels of potentially life-threatening predispositions that start early in life are likely to have a higher probability of death at younger ages and therefore a decreased life expectancy. Indeed, four brachycephalic breeds (French Bulldog, English Bulldog, Pug and American Bulldog) that showed the shortest life expectancy at year 0 of all 18 breeds in our results are also reported with several predispositions to life-limiting disorders that occur early in life, such as brachycephalic obstructive airway syndrome, spinal disease and dystocia48,49,50,51. 

De där 4,5 åren av förväntat liv är ju samma siffra som i Agrias statistik. De som dör yngre än så är gissningsvis den grupp som ges 2,7 år av Agria. En ras med en tung belastning av flera hälsoproblem kan förvänta sig att dö yngre än andra raser och en individ som bär mera än sin del av bördan dör ännu yngre än de andra av sin ras.

Svårt?

Nej. Bara något helt annat än de tio år KC talar om och de 10-11 år som AKC anger i sin rasinformation. SKK säger, såvitt jag kan se, ingenting alls om förväntad livslängd, vilket förefaller diplomatiskt. Diplomatiskt är däremot inte försäkringsbolaget Moderna i sin raspresentation.

Hälsa

Den franska bulldoggen är en brakycefal ras, det vill säga att den har en förkortad skalle och nos. Om nosen är alltför kort och näsborrarna trånga påverkas hundens andningsfunktion och förmågan att reglera temperatur. Många av dessa hundar måste opereras för att förbättra sin andningsfunktion.

Om hunden har kort nos och dessutom stora utstående ögon så ökar risken för ögonskador.

Hos den franska bulldoggen är det vanligt med allergier och hudbesvär. Det förkommer också problem som drabbar skelett och leder såsom ryggproblem och patellaluxation. Fransk bulldogg är dessvärre en av de mest sjuka hundraser vi har. För att försäkringspremierna för hundrasen ska kunna hållas på en rimlig nivå har veterinärvårdsförsäkringar generella undantag för behandling eller operation av luftstrupe, mjuka gommen, näsborrar eller förträngningar i svalg för bl a fransk bulldogg.

Försäkringsbolag har inget intresse av att locka till sig kunder, som kostar mer än de smakar. Deras verksamhet bygger på förutsägbara risker. I ord eller i premiesättning är de rakt på sak. Någon som vill försöka tala om för Moderna vad de får säga?

Bodil Carlsson

HUR FÖRDELAS LIVET?

 

Relation between the life expectancy at year 0 and year interval in which the life expectancy became 1.5 in 18 breeds and crossbred under primary veterinary care in the UK.

Tabellen här ovan är sammanfattningen av fynden i studien

Life tables of annual life expectancy and mortality for companion dogs in the United Kingdom.

Ni hittar hela studien via länken https://www.nature.com/articles/s41598-022-10341-6

Ni ser hur tabellen är gjord? Uppåt till vänster den livslängd, som en hund av en viss ras kan vänta sig, när den föds. Horisontellt till höger hittar ni den ålder, då hunden i snitt har ett och ett halvt år kvar att leva. I topp ligger Jack Russell terrier med nästan tretton år att se fram emot som valp. En JRT som klarar sig fram till dryga tolv års ålder, kan se fram emot i genomsnitt 1, 5 år till innan dagen är slut.

För de flesta raserna hänger det ihop – de som har ett långt förväntat liv när de föds blir gamla, innan klockan börjar klämta. Men chihuahua sticker ut, som ni ser. En valp av den rasen kan hoppas på åtta år, när den är född – men många lever nästan dubbelt så länge. Hur kan man förstå det?

Så här: de friskaste i den rasen, som klarar sig igenom sina första år, tar igen det med råge sedan. Överlevarna blir ofta riktigt gamla – femton, sexton år – och de är tillräckligt många för att rasen ska hamna långt ut till höger i diagrammet.

Men så ser det inte ut för engelska bulldoggar och inte för franska. En engelsk bulldog kan som valp förvänta sig nästan sju års liv. Klarar den sig genom de åren, kan den se fram emot att bli nio. En fransk bulldogvalp kan vänta sig fyra och ett halvt års liv. Klarar den sig igenom de första åren, hinner den i snitt bli tio år innan slutet börjar skönjas.

Hur kan det vara sådana skillnader? Studien sammanfattad i ord:

Some breeds, including American Bulldog, Chihuahua, English Bulldog, French Bulldog, Husky and Pug had a probability of death before reaching adulthood (before year 230) much higher than the overall dogs . (Min fettning)

Dan O´Neill, som intervjuades i New Scientist, är en av författarna. Studien publicerades i april 2022. Den tycks ha uppmärksammats både i ett antal tidningar och på nätet. Sök på life+expectancy+French+bulldog, så drunknar ni i resultat. Många är just vanliga engelskskpråkiga tidningar, men de flesta kommer från sajter med namn som ProudDogParent.

Ibland får jag intrycket, att studiens budskap om frallornas förväntade livslängd på sätt och vis har nått fram fram, för emellanåt blir tonen på nätsajterna litet defensiv. Några  medger att det finns olika ”åsikter” - åsikter! - om den förväntade livslängden för fransk bulldog. Flera bjuder på tips om hur man kan förlänga livet på sin pälskling; andra säger att visst kan såna saker som ”ras och genetik” ha betydelse för livslängden, men det finns faktiskt mycket du kan göra själv. Tio bra tips för att förlänga livet på din hund! Ge den kärlek! Ge den bra foder! Håll den smal! Håll den inomhus! Träna den att vistas i bur så att den inte blir stressad när ni stoppar in den i buren, för den tål inte stress! Motionera den! Motionera den inte för mycket! Motionera den inte när det är varmt! Motionera inte när det är hög luftfuktighet!

Om själva livslängden har de flesta sajterna inget mera att säga än det som hittas på några kennelklubbars rassidor. Lever till 10 år, lever till 10 år, lever till 10 år.

Här kommer bitar ur den studie som O´Neill och medarbetare skrev. De säger något annat.

Bodil Carlsson

HUR FÖRDELAS DÖDEN?

The New Scientist är en välkänd, veckovis utkommande populärvetenskaplig tidning som ägnar sig åt teknik, vetenskap och biologi inklusive djurliv. Upplagan ligger runt 124 000 och den har en onlinesajt.

Det här var en rubrik  våren 2022. Delar av artikeln följer. 

French bulldogs are the shortest-lived dog breed in the UK

Life expectancy tables for 18 breeds show that Jack Russells are the top dogs for longevity, while French bulldogs come in last

LIFE 28 April 2022

By Jason Arunn Murugesu

French bulldogs, the most popular dog breed in the UK, are also the shortest-lived

Jack Russell terriers are the longest-lived breed of dog in the UK and French bulldogs are the shortest-lived, according to life expectancy data for 18 breeds.

Dan O’Neill at the Royal Veterinary College in Hatfield, UK, and his colleagues analysed data from over 30,000 dogs in the UK between 2016 and 2020. The team wanted to go beyond producing an average life expectancy for each breed.

The researchers produced a life table for each breed, allowing dog owners to estimate how long their pets will continue to live depending on how old they are already. The team determined this by calculating what proportion of dogs died after each year of life.

“This has never been done before,” O’Neill says. The large sample size is based on anonymised records provided by 30 per cent of vet surgeries in the country. “It took 10 to 15 years to build these systems,” he says.

The researchers found that Jack Russell terriers had the highest average life expectancy of 12.7 years, followed by border collies with 12.1 years. French bulldogs had the lowest life expectancy – just 4.5 years – followed by English bulldogs with 7.4 years.

However, the estimated lifespan for French bulldogs is probably an underestimate, O’Neill notes. This is because they are the most popular dog in the UK right now and so there is a huge overrepresentation of younger French bulldogs in the population which is skewing the team’s calculations. (Min fettning.)

Om en ras består av övervägande unga individer, därför att uppfödarna skaffar fram så många valpar de kan av den trendigaste rasen, så kommer givetvis en del av dem att dö unga. Det händer i alla raser. Det händer blandraser och vildhundar också. Men om de unga döda är oproportionerligt många, drar de ner den förväntade livslängd som hundar av den rasen beräknas ha vid födseln, om man bara räknar på genomsnittligt antal förväntade levnadsår. Därför behöver man titta på hur dödligheten fördelas över åren.

Det var just det den här studien gjorde. För första gången.

Bodil Carlsson

 

DJURRÄTTSAKTIVISTEN 2)

 

Nej. Det var inte inlägget i september 2021 som tryckte någons gaspedal i botten. Det var ett annat inlägg, med en video från FECAVA, som publicerades på Brendas blog på IPFD:s sida och som hon reviderade den 26 oktober eftersom den hade väckt reaktioner hos ”vissa”. Kennelfullmäktige startade den 22 oktober. Det var då skrikandet började.

Vad var så hemskt?

Att veterinärer talar om hur de upplever att behandla extremtrubbnosta djur?

FECAVA är en europeisk samarbetsorganisation för veterinärer som ägnar sig åt sällskapsdjur – mest hund och katt. FECAVA har drygt 25 000 medlemmar i 29 olika länder. Just nu deltar de i ett projekt som ger veterinärer möjlighet att få ersättning för kostnader som de haft för att behandla djur vars ägare flytt från Ukraina. Djurrättsaktivister, någon?

Så här börjar inlägget. Vill ni läsa hela och se videon på 2.30 minuter, använd länken.

https://dogwellnet.com/blogs/entry/211-fecava-video-please-dont-buy-flat-faced-animals/

Brenda Bonnett skrev så här.

FECAVA video: Please don't buy flat-faced animals

The Federation of European Companion Animal Veterinary Associations (an IPFD Collaborating Partner) has come out with a powerful new video bringing the voices of veterinary practitioners together in a plea for people not to buy brachycephalic - flat-faced - animals.

As we have been discussing and blogging (see links below) - the incredible popularity of these animals has led to increased stress and anguish for veterinarians throughout the world - and for the owners - and mostly - for the dogs themselves.  Many groups and organizations are working to address these problems, but, to be successful we must address the source - the demand for these types of pets.  So this is the simple plea:  Please don't buy flat-faced animals. 

Some may feel this is an extreme approach.  Let this be an indication that vets feel this situation is extreme. 

 

Två och en halv minut – och så gick trubbnosfolket i taket. Ett och ett halvt år senare beslutar CS helt diskret, att IPFD måste sluta agera som ”opinionsbildare”. Då hade Brenda Bonnett, kanske uttröttad av den sorts motstånd hon mötte, redan lämnat IPFD.

Det är lite märkligt med alla anatomiska egenheter i hundorganisationernas värld. Vissa har en påfallande bred mun. Andra saknar ryggrad. Och så finns de som har allt man önskar se.

to brenda.bonnett@ipfdogs.com Dear Dr. Bonnett, I have just read a few of your blog posts on dogwellnet.com. Thank you for your work and your integrity. Best regards,  Bodil Carlsson

DJURRÄTTSAKTIVISTEN

Vad i hela fridens namn kan den där djurrättsaktivisten på IPFD ha sagt som väckte sådan vrede hos våra trubbnosuppfödare? Ni kan läsa detta från september 2021 - strax innan KF startade. Det går att hitta på VIN News Service, en nätsajt för veterinärer. Brenda Bonnett kommenterar kraven på förbud mot trubbnosuppfödning. Hon tror inte på den möjligheten. Så låter en tvättäkta djurrättsaktivist – eller hur?

 Alla fettningar i löpande text är mina: jag försöker hitta det förargelseväckande. Som, till exempel,  påpekandet att det som är vanligt i en ras inte alltid är normalt för en hund och att veterinärerna kanske borde tala om det för hundägarna.

Veterinarian: Banning brachycephalic breeds is unrealistic

Welfare advocate argues complex issue needs multipronged approach

September 16, 2021 (published)

By Brenda Bonnett

Photo courtesy of Dr. Brenda Bonnett

Dr. Brenda Bonnett, shown with Smilla, advocates educating pet owners to value health over looks when choosing their animal companions.

As chief executive of the International Partnership for Dogs, an organization with a mission to enhance canine health and welfare, I read with interest the article "Calls for bans on breeding short-nosed dogs gain momentum" published last month by the VIN News Service. The IPFD has been creating resources on the brachycephalic issue for many years, on many fronts.

I recognize that the article was intended to have a limited scope, but my concern is that we are missing the big picture. To see it, we need to consider the bonds between millions of "brachys" and their owners, the influence of the pet industry promoting these dogs, how veterinarians have played a role in normalizing them, and the consequences of banning these breeds, if that were even possible.

Advocates of breed bans, which are mainly an emotional response, seek a simple solution to a very complex problem. Many stakeholders have responsibilities on both sides of this question, and narrow fixes are not going to work without severe unintended consequences, such as angering owners and eliminating responsible breeders.

I absolutely agree with Dr. Emma Goodman Milne, founder of Vets Against Brachycephalism, that "we need veterinarians to stand up and say, 'These animals are suffering.' " But how is change, practically, accomplished?

The ethical challenges, conflicts of interest and responsibility of veterinarians to these dogs should be clear to all. However, in discussion with veterinarians on the front line, I hear their concerns: How do you approach this problem when up to half the dogs you see (the estimate of one British veterinarian) are brachys — and when owners are so attached?

History

The trend toward extremes in conformation, or body shape and structure, started in the Victorian era, and concerns were raised by welfare advocates about brachycephalics — especially bulldogs — in the early 1900s. Fast forward to the 1960s, and veterinarians were raising the alarm about BOAS — Brachycephalic Obstructive Airway Syndrome, a condition that causes breathing problems due to disproportionate facial features.

It also was recognized decades ago that problems in brachycephalic breeds encompassed much more than breathing, given that their conformation affected their spines, digestive tracts and other parts of their anatomy. However, veterinary groups focused more on other issues of extreme conformation, such as hip dysplasia, that affected the popular breeds of the day (German shepherds, Labrador retrievers) because the brachys were relatively uncommon. Leap to the 2000s, and it is a whole new world./.../

Perhaps we have been taken aback by the sheer force of popularity of short-muzzles — and we blame that on celebrities and media. But we know now, thanks to research, that it is mainly based on the increased desire for small, extreme dogs that are perceived by their owners as cute or "funny" and having other desirable characteristics, such as a supposed low need for exercise.

/.../How do we deal with a crisis that involves intense human influences, a massive number of dogs and disagreements between veterinarians and other stakeholders about potential solutions? Members of the profession often have promoted and supported the popularity of these dogs by treating their problems as normal, posting pictures of "funny" brachys on social media, not participating in a registry of conformation-altering surgery and providing reproductive services to compromised dogs.

Major veterinary organizations have come out with broad-based proclamations but given the clear lack of success, what more could have been and should be done?

A new book edited by Rowena Packer and Dan O'Neill, Health and Welfare of Brachycephalic (Flat-faced) Companion Animals, (in which I co-wrote the ninth chapter on international aspects), asserts in chapter four that veterinarians' making money off these dogs — a clear conflict of interest — impinges on their attention to welfare. Owner attachment and desire also often seem to take precedence over what might be best for the dog.

The book outlines communication strategies that can be used to approach this touchy situation. But veterinarians in practice, especially under conditions of the pandemic, are stretched thin. They may not have time for nuanced conversations. Moreover, the many veterinarians working in corporate practices may have limited authority over such decisions.

In a nutshell, we have a lot of clients with compromised dogs who do not want to hear about it. Veterinarians normalize problems because they don't want to be confrontational and are pressed for time. So, cognitive dissonance is a problem. Veterinarians may treat the patient in front of them and hope someone else will fix the wider problem.

Veterinarians have called on breeders to change their standards and stop creating compromised dogs. Fair enough. But what about the majority of dogs sourced from breeders who are not under the jurisdiction of kennel and breed clubs? Most legislation is aimed at the pedigreed-dog world, even if a lot of the problem comes from outside. Breeders of purebred animals and their organizations are mixed in their responses, with some clubs taking major steps. But anger, denial and them-versus-us attitudes are prevalent.

Future

What is the future for which we are laying the groundwork? Will we hope that brachy popularity wanes and the issue cools down? Can we be sure that without a basic change in attitudes, toward valuing health over appearance, that the dog-loving public won't choose some other, possibly worse, extreme dogs to be their darlings? Will our colleagues survive the challenges of compromised dogs, the pandemic and the realities of practice today?

What we can be sure of is that a better future for dogs — and veterinarians — requires a coordinated, multi-stakeholder responsibility for recognizing and addressing the problem. Isolated actions have not been overly successful in the past and are unlikely to work in the future. Breed bans and unilateral legislative actions are likely to be unenforceable, at best. Kennel club breeders should step up and make the effort to improve their breeds. But expecting them to solve the problems at a societal level is unrealistic. If people want these types of dogs, demand will support the supply, from whatever sources can be found.

Change even one viewpoint

What can an individual veterinarian do? Affirm your ethical principles and examine your behavior. If there is a disconnect, identify small steps to move in the right direction. That could involve no longer normalizing problems. Owners could be told, kindly and compassionately, that while certain health issues may be typical in the breed, they are not normal for dogs.

In addition, you could perhaps try to get people whose dogs require surgical altering, such as for narrow nasal passages and elongated palates, to spay or neuter their dogs. If the veterinary body or kennel club in your area has a registry for surgeries, such as that offered by the Kennel Club in the United Kingdom, contribute to it. Do not assist compromised dogs to breed and do not engage in (multiple) elective surgeries for births. Talk to your clients. Talk to veterinarians and techs who own these dogs. Find out their ethical standpoints and try to move them ahead, one step at a time./.../

Conclusion

In the aforementioned book on brachycephalic dogs, the editors question whether it is an "innate human flaw" to prioritize our own pleasure in loving these dogs above the lifetimes of suffering they may endure. Brachycephalic health problems are not truly an animal issue, but a human issue that affects animals. Consequently, human behavior change is the only effective solution. That begs the question: Can hearts and minds be changed?

Please know that I am trying to describe the situation without being judgmental. This is an emotionally charged issue from many angles for many different stakeholders. The scientific literature has documented the complexity of people's relations with brachycephalics, and the role these dogs serve in their lives. There is a lot of human psychology at play here, including of owners attracted to flat-faced animals, and breeders attached to the status quo. Removing the worst breeds doesn't change human behavior. If we do not educate people to want healthy dogs (and agree on what constitutes a healthy dog with adequate welfare), we may have to keep dealing with extreme breeds, as people feed their desires for "special" pets.

Hela detta långa inlägg läser jag som en balanserad, insiktsfull redogörelse för hur hundars liv kan se ut, när människors längtan efter något speciellt, något älskansvärt och samtidigt  bekvämt får styra. Och, förstås, när producenternas längtan efter fortsatta försäljningsframgångar går åt samma håll. Som Brenda Bonnett säger, finns inga enkla lösningar; ett rasförbud lär bli svårt att genomdriva.  Men en tanke som slår mig är, att när extremtrubbnosarnas popularitet börjar dala, när veterinärkostnaderna och försäkringspremierna blir alltför höga i relation till bostadslån och elpriser, och efterfrågan faller - då, om inte förr, kliver lagstiftarna in. Vi har nog inte sett det sista domstolsärendet.

Men var det verkligen det här inlägget, som gjorde svenska trubbnosuppfödare så arga att de ville få tyst på Brenda Bonnett?

Bodil Carlsson

SKÅL PÅ ER!

Från Collievänner om KF hösten 2021, den 29 oktober 2021:

"Av berättelser från deltagare att döma gick det emellanåt riktigt livligt till på detta Kennelfullmäktige. Arga uppfödare ville påminna om om att det inte finns något SKK utan dem. Ännu argare trubbnosuppfödare ryade om en djurrättsaktivist, som skriver på dogwellnet.com – vilket råkar vara nätplattformen för IPFD, en samarbetsorganisation för flera kennelklubbar, varav SKK är en. IPFD handlar om hundars hälsa. Djurrättsaktivisten är troligen Brenda Bonnett, VD för organisationen. Bonnett har doktorerat i i veterinärmedicin och är hedersdoktor vid SLU. Hon var en drivande kraft bakom Agria Breed Profile,  den troligen bästa översikt över rasbundna hälsoproblem som går att hitta. Brenda Bonnett är en sansad, duktig förespråkare för renrasavel med kunskap. Hon brukar påtala, att det sällan leder någonvart att försöka skräna sig ur en konflikt eller blåneka sig ur problem. Exakt vad i allt detta som har förtretat trubbnosfolket mest är inte gott att veta, men efter vad som hördes på KF vill de inte att SKK skall vara med i sådana sammanhang längre.

Trubbnosfolket har mycket att säga om vad andra inte får säga." 

Det här är SKK:s version av samma sak. Från kennelfullmäktige 2021 – protokollet finns att läsa på SKK:s hemsida:

Ifrågasättande av samarbete med IPFD

Under Kennelfullmäktige framfördes ifrågasättanden kring SKKs deltagande i The International Partnership for Dogs, IPFD, och det har därefter även framförts kritik kring ett inlägg på deras webbplats. SKKs nyvalde ordförande Thomas Uneholt meddelar i efterhand att Centralstyrelsen kommer att behandla den uppkomna frågeställningen kring IPFD på styrelsemötet i december. Då kommer det även finns ett ordentligt underlag för diskussion och beslut. 

Vissa hjul snurrar långsamt och diskret. CS protokoll nr 6 från november 2022:

”Förslag till beslut: Ett 1-årigt avtal undertecknas som gäller 2023 där det avtalas att ett • Löfte utfästs att SKKs framförda synpunkter beaktas i ett beslut om IPFDs framtid • Nytt avtalsförslag presenteras senast i maj 2023 • IPFD utfäster att inte publicera material som kan upplevas om opinionsbildande. • SKK utser en person som styrelseledamot i IPFD.

CS beslutade i enlighet förslaget och utsåg också Eva Lejdbrandt till ledamot i IPFDs styrelse. Beslutet blev omedelbart justerat. ” (Min fettning)

IPFD är i mina ögon den organisation som FCI borde vara, ett hälsofokuserat samarbetsprojekt mellan ett antal nationella kennelklubbar. Bland annat försöker man få rätsida på utbudet av gentester, vars värde är svårt för de flesta av oss att bedöma. Den finansieras genom bidrag från kennelklubbarna.

Det CS säger är: Om ni inte lovar att sluta säga sånt som vårt gäng inte tycker om att höra, tänker vi inte fortsätta betala.

Det skålades förmodligen i portvin i trubbnossofforna den kvällen.

Bodil Carlsson

Inlägget skickat till CS för kännedom med begäran om kommentar.