UTAN OSS...

 

Förra söndagen bjöd på en lucka i småregnet. Då stack vi ut, hundarna och jag – ut i skogen, ut till friheten. Där stod vi i en slänt och skulle precis börja med kastbollen, när hundarna stelnade till. En svart skugga kommer mellan tallarna och den rör sig fort!

Snabbt som ögat åkte kopplen på igen. Det var tur att jag hann, för nu kom de forsande emot oss och hur gärna hade inte mina hundar hakat på! En tollare i dragsele, i selen intill en svart hund – en spenslig svart schäfer eller rentav en schelpie, det var svårt att se i farten och vem kan veta säkert idag? - och efter dem en vilt trampande rödkindad äldre man på cykel. Hundarna sprang av alla krafter med vidöppna gap och lysande ögon. Goldenöronen flaxade i takt med galoppsprången, de svarta öronen låg strukna bakåt för att minska luftmotståndet och alla var lyckliga, öronen, hundarna och mannen. Husse hann med nöd och näppe vinka åt mig. - Det kommer flera bakom!

Det gjorde det. Vår lokala brukshundsklubb utnyttjade sista helgen före älgjakten till cykeldrag.

Nästa ekipage var en liten smal tjej bakom två vinthundar. De sprang inte för fulla krafter – då hade cykeln lyft från marken - men sprang gjorde de och njöt, de också, med gyttjan stänkande om tassarna. Efter dem kom ordföranden i klubben andfått marscherande med barnbarn och hund, en nyadopterad liten tik. Ordföranden hann inte stanna och prata. - Vi går på tid! Sedan kom en ung joggande tjej med en stor dalmatinerhane, lika slank och musklad som matte men försedd med rejäl munkorg. Matte håller stadigt tag i kopplet, medan hon resonerar med sin hund om det olämpliga i att attackera åskådarcollies. En stund senare trampar en äldre kvinna med en welsh springer spaniel fram längs stigen; de ser sig om och tar cykelturen mest som avkoppling. Vi står i skogskanten och tittar, hundarna fortfarande fascinerade och jag glad – glad över de lyckliga hundarna, glad av att se så olika människor aktiva och i gång med dem.

Då kommer kvinnan med jaktgolden gående. Henne mötte jag en grå höstdag förra året. Den gången hade hon med sig en gammal och mycket sjuk hund, som hade kämpat länge med en levertumör. Tumören var godartad i sig, men nu hade den vuxit så att det inte fanns tillräckligt mycket fungerande lever kvar. Det var hundens sista dag i livet. Hon kördes ut i skogen och lyftes försiktigt ur bilen för att få gå ett sista, kort spår innan veterinären skulle komma i kvällningen. Jag minns kvinnans ögon, när hon såg på sin hund den gången, jag minns hundens blick på henne; tilliten hos den ena och sorgen hos den andra. Jag blir glad på ett annat sätt nu. Det finns en kompis i hennes liv igen, en som tröstar.

Vi går hemåt på skogsvägarna med de hemmagjorda skyltarna som dinglar från trädgrenarna. Stora pilar i svart tusch: sväng rätt nu!

Tillbaka på asfalten, nästan hemma, stöter vi ihop med Loke. Loke är en stor gladlynt ettåring i full färd med att göra sin unga matte till en bra hundägare. Våra hundar har lekt i rastgården, men nu håller vi oss undan, för Loke undervisas i att man inte alltid kan rusa fram och hälsa – ibland måste man sitta fot vid mattes sida. Matte pratar lugnt. Loke tittar upp på henne. Han fattar. Han är en trevägskorsning, rött skynke och skräcketikett för många – för andra en välbyggd, lättlärd hund med gott temperament. Hans ägare chansade vilt i det köpet, som jag ser det, och hon hade tur. Loke kostade lika mycket som en renrasvalp, men det hon fick för pengarna var det de flesta hoppas på, när vi köper hund. Inte titlar med många bokstäver, utan ett fungerande hundliv.

Och så till sist, när vi precis ska svänga ner mot vår grind, möter vi ännu en bekantskap, en äldre gentleman som tåligt finner sig i att bli avsnäst av mina tikar. Han vet att det kommer en dag, då de löper igen. Hans husse och jag brukar skämta om vilka fina, lättsålda blandningar vi skulle kunna få att dryga ut pensionen med då. Nu  stannar vi  och pratar lite igen. - Hur går det med din gamla och hennes tass? frågar han.

Jag säger att jo, med behandlingen går det riktigt skapligt. Många dagar går hon nästan en mil, springer lös och leker, rullar sig i gräset och trivs med livet. Han lyser upp. - Då får du behålla henne ett tag. Grattis!

Jag säger som det är, att jag hoppas på ett år till och han ger mig en klapp på axeln. - Jag vet hur det känns... Vi hundägare måste hålla ihop.

Kära CS ! Det här är en bit av den hundvärld jag stötte på under ett par timmar en vanlig söndag. Så många möten - ja, det är hundtätt här! – med så olika hundar och människor. Glädjeämnen, problem, aktiviteter, alltsammans olika; det enda som är samma är sorgen, för den kommer alltid för tidigt.

Sedan något år tillbaka följer jag hundorganisationernas förehavanden mera sporadiskt än förr. Som världen utvecklas, är jag rädd för att vi allesammans snart kan ha större bekymmer än den rätta färgen på sällskapshundar. Men mitt intryck är, att något händer i SKK:s ledning. Beslutet om Collieutredningen togs knappast av hänsyn till hundarna eller  till den faktiska genetiska variationen inom en krympande ras. Inte heller av hänsyn till erfarenheterna hos en majoritet av rasklubbens medlemmar, uppfödare likaväl som valpköpare; det togs av hänsyn till några få uppfödare som har CS öra. Det beslutet togs inte väl upp av folk i och utanför rasklubben, kan jag berätta. Samma gäller ett märkligt dispensärende. Förtroendet för SKK växte inte på kuppen.

Beslutet att köra över Avelskommitténs förslag om en maxgräns på 12,5% adderad inavelsgrad togs inte av hänsyn till framtiden för någon ras. Försöket att låta utställningsfolket bestämma meriter för jakthundar handlade inte om hundar. KUS senaste idé om att plocka bort RAS från köpahund.se för att RAS ”inte är till för valpköpare” kommer inte ur något intresse för valpköparens möjlighet att göra informerade val. Inte heller CS beslut att så fort som möjligt plocka bort uppgifter om inavelsgrad i kullarna från sajten.

CS förslag att KF avslår SBK:s motion om en kommitté som representerar hundägare bottnar inte i någon insikt om att hundägarna är renrasavelns bas och därför värda att lyssna på. CS proposition om att lägga översynen av regelverk för aveln på CS i stället för på Avelskommittén och trubbnosfolkets försök att tränga ut Avelskommitténs sakkunniga går i samma riktning.

Minoritetsintressen är fel spår att följa, om man vill bevara renrasaveln och hålla ihop SKK:s delorganisationer. Är det dags för en vägskylt?

Ni säger, att det är enklare att producera hund med mindre regler. Visst. Men ert dilemma är, att det är ännu enklare att producera hund utan några regler alls. Det enda som behövs är laglig förfoganderätt över en tiks livmoder. Fler och fler människor blir hundägare, inser att de har den rätten och använder den också, så andelen blandraser och hemmafixade, mer eller mindre renrasiga, hundar bara växer. Det här har hänt på ganska kort tid. Hur tror ni att det ser ut om tio år?

Hundägare behöver inte SKK för att producera hundar, CS. Den saken kan vi ordna själva, om vi vill. Det är den lätta biten. SKK behöver vi för de svåra bitarna! Allt det som ryms i Avelsdata, Hunddata, RAS, SRD, kompetensen i Avelskommittén, reglerna som förhindrar omdömeslös avel och i utbildningarna för uppfödare. Mängder av SKK-uppfödare har förstått det och är nöjda med reglerna. Det är därför vi köper hund hos dem.

Vill ni ha rena raser kvar? Vill ni behålla förtroendet som den marknaden bygger på? Visa då fram bättre skäl att köpa renras än att hundägare skall finansiera era uppfödare. Det är inte av den anledningen som de flesta av oss har hund.

Det finns fortfarande mycket goda skäl att välja renrasigt och att vara medlem i SKK. Men att få betala till en organisatorisk överbyggnad för en medlemsminoritet med genomskinligt egenintresse i stället för en hundägarförening är inte anledning nog. Det blir lätt för lite hund och för mycket skyddad verkstad längs den vägen. Byt spår! Sväng rätt nu!

Jag föreslår att hela CS och delegaterna till årets KF drar sig till minnes en sak:

Ni behöver oss hundägare mera än vi behöver er. Utan er kan vi fortfarande skaffa hund.

Utan oss finns inte ni.

Bodil Carlsson

Inlägget skickat för kännedom till CS och SBK:s generalsekreterare.

NÄR KLOCKORNA STANNAR

”Hundägare lägger ner stora summor varje år på att höftledsröntga sina hundar. Frågan är om statusen på våra hundars höfter har blivit bättre? KUS vill se en sammanställning över utvecklingen av höftledsresultaten. Tar man ett genomsnitt på kostnaden (priserna skiljer sig en del beroende på var du röntgar) för en HD och ED röntgen så kostar det ca 2140 kr plus 500 kr för avläsningen från SKK. Det är ca 15 000 hundar som röntgas varje år vilket gör en summa på drygt 39 000 000 kronor per år. Kommittén önskar att få CS uppdrag att ta fram en sammanställning på höftledsstatusens utveckling de senaste 10 åren, samt med denna som utgångspunkt göra en bedömning av det ekonomiska utfallet av verksamheten för uppfödare och hundägare. I genomgången av höftledsstatusens utveckling för olika raser är det enligt KUS uppfattning samtidigt väsentligt att närmare söka kunna verifiera eventuell förekomst av reella kliniska problem. Förekommer överhuvudtaget några reella egentliga dokumenterade veterinärmedicinska problem för någon hundras över tiden. ” (Min fettning)

Det där är ett citat från KUS, Kommittén för uppfödarsamverkan, i ett protokoll från  januari 2021. Det är så dumt att klockorna stannar.

Men åtminstone vet vi nu, varifrån StoKK:s motion till KF som skrevs tre månader senare hämtade sina påståenden. Samma tidsram sätts upp – 10 år. Som om tio år, tre hundgenerationer, skulle räcka för att se HD-felen försvinna ens om alla uppfödare brydde sig att röntga och tog hänsyn till resultaten. Samma siffra – 39 miljoner – med den skillnaden, att KUS förlägger kostnaden där den hör hemma, hos oss valpköpare. När StoKK tar över stafettpinnen påstår de att det är uppfödarna själva, som betalar. Det är beklagligt, att StoKK inte kan få grundfakta rätt ens när de kopierar någon annans budskap. Men känner ni i övrigt igen det gamla talesättet att något har varit i säck, innan det kom i påse?

När det gäller resten, överträffar säcken ändå påsen. KUS slår ledigt StoKK. Meningen där det står ”väsentligt närmare söka kunna verifiera eventuell förekomst av reella kliniska problem” har drabbats av orddiarré. Kombinationen av dubbla verb och språklig pompa är  dödlig för varje budskap som vill bli taget på allvar: läsaren drar på mun.

En vänlig själ gissar, att KUS menar att det är viktigt att se efter hur många hundar som lider av sina dåliga höfter i vardagen. Ja, det är ett bra förslag – inte gratis och inte arbetsbefriat, förstås, och delvis redan gjort. Informationen finns redan. Visste KUS inte det? Att fortsätta jämföra resultaten från många röntgenbilder med  ägarnas och  veterinärernas bedömningar kräver arbete. Kanske man kan säga det på vanlig svenska och samtidigt berätta hur man hade tänkt lösa finansieringen och vem som skulle göra jobbet?

Men låt oss glömma den uppstyltade svenskan. Den som använder sådant språk, hoppas väl helt enkelt att ordvalet skall imponera och ge intrycket att man är  insatt i det man uttalar sig om. Men det är inte ordvalet som är viktigt, utan innehållet. Här är paradmeningen, den som allt mynnar ut i. ”Förekommer överhuvudtaget några reella egentliga dokumenterade veterinärmedicinska problem för någon hundras över tiden. ” De har väl glömt ett frågetecken där, men i svensk översättning frågar KUS:

FINNS DET VERKLIGEN PROBLEM MED DÅLIGA HÖFTER HOS NÅGON RAS?

Det är nu klockorna stannar.

Min granne är dagmatte fyra dagar varje vecka åt en svenskfödd, reggad retriever. Den snällaste hund man kan önska sig, vänlig mot småbarn och katter. Ingen är gladare än han när mina tikar hälsar på och springer som tokiga efter bollar på deras mjuka gräsmatta. Själv springer han inte. Han är en retriever, men han springer inte efter bollar. Han står och tittar på och viftar med svansen. Det bästa han kan åstadkomma är långsamt trav. Dåliga dagar linkar han i skritt. Riktigt dåliga dagar har han svårt att resa sig från liggande. Alla dagar, bra som dåliga, gäller korta koppelpromenader. Han är sex år. Hans två år äldre helbroder från samma uppfödare har samma hälta och samma liv. 2013, året då den äldre hunden föddes, hade den rasen av sina HD-röntgade 4,3% med D och E. 2015, då grannens dagishund föddes, hade andelen stigit till 9%.

Ni frågar om det verkligen finns höftledsproblem hos hundar? Kom hit och se den här killen röra sig.

Den äldre hundens ägare har insett hur det kommer att sluta. Hon har skaffat ny valp. Dvärgpudel/lhasa apso/shih tzu och något annat, raser med en sak gemensamt – de har sällan höftledsproblem och de brukar leva länge. Jag arrangerar gärna ett möte mellan henne och KUS medlemmar.

Eller, eftersom KUS tycker om att uppmärksamma kostnader, så går det att få en översikt över priserna på höftledsoperationer på hund i olika länder. Det är inget alldeles ovanligt ingrepp i England och USA och verkar kosta en del. 80 000 i svenska pengar för en höftledsprotes, till exempel. KUS hittar lätt uppgifterna på nätet. Svarar de på frågan om reella egentliga dokumenterade höftledsproblem förekommer?

Ni kanske tycker att jag är elak nu, men tro mig - det är inget mot vad en känd journalist med vass penna skulle vara, om hon eller han fick tag på det här och fick lust att skämta lite med  pösmyndigt nonsens. Det förvånande är inte, att KUS ifrågasätter att ett välkänt avelsrelaterat hälsoproblem finns, struntar i att ta reda på fakta som finns framför näsan och låter StoKK framföra budskapet på KF. Det förvånande är, att de förväntar sig att komma undan med det. Är kunskapsnivån i hundorganisationerna verkligen så låg?

Eller är det underliggande budskapet något i den här stilen? ”Vi vill lägga ner alla dessa jobbiga hälsoprogram, för de visar inte det vi vill att de ska visa och drar onödig uppmärksamhet till saker som vi inte vill att folk ska tänka på när de funderar på att köpa valp från oss” -?

Ställer ni upp på det, delegater? I så fall är vi nog många, som kan tänkas säga mors and goodbye till renrasaveln framöver. Tänk över vad ni röstar på!

Bodil Carlsson

 

KUSligt, StoKK...?

Det är inte lätt för en stackars dödlig att förstå allt som StoKK säger i sin nästa motion till KF. Ni hittar den och CS svar i Föredragningslistan inför KF, bilaga 23:7. Men åtminstone en sak framgår tydligt: StoKK är förbaskade. De är riktigt arga över hur illa KUS, Kommittén för uppfödarsamverkan, har behandlats. KUS, med sina ”erfarna och ytterst merittunga uppfödare”, skapades för att ”vara proaktiva både inom och utom organisationen angående fördelarna med att köpa rashund” - jaha, behöver man vara proaktiv om att köpa renras inom en renrasorganisation? - och en bit i detta var att skicka ut en enkät om regelverket för aveln till uppfödare. Gillar uppfödarna regelverket?

Ja, de gör faktiskt det. Som CS påpekar i sitt svar, var nästan tre fjärdedelar med på noterna när det gällde SKK:s grundregler och ännu flera, 83%, höll med om registreringsreglerna. I en andra enkät från KUS tillfrågades uppfödarna om vad de tyckte om RAS och Hundsport Special och om dem tyckte de också. ”Enkäten visar att vi har väldigt nöjda uppfödare”, säger KUS själva i sitt protokoll 1 från 2021.

Det är inte riktigt den bilden som StoKK ger. KUS ”bildades för att bygga broar mellan många av kennelklubbens uppfödare som känner stort missnöje och utanförskap med sin organisation”, får vi veta. Man river sitt huvud. 74% är nöjda med grundreglerna och 83% är tillfreds med registreringskraven, så var är de missnöjda skarorna, StoKK? Sitter de hemma i utanförskapet och tiger? Eller är de i själva verket inte så många?

Det här är en gissning från min sida. Ni får ta den för vad den är, men det är vad jag tror: att KUS fick en respons på enkäten som de inte hade väntat sig. Uppfödarna är nöjda med regelverket. De som är missnöjda är KUS.

Efter enkäten tycks något ha inträffat. Exakt vad är inte lätt att bli klok på, men i StoKK:s värld gick det till så här. Något som hade med redovisningen av enkäten att göra bordlades* av en annan SKK-kommitté, nämligen UKK. Det är den av SKK:s kommittéer som hanterar råd till uppfödare i avelsfrågor, brott mot regler, utbildning av kennelkonsulenter och annat. På vilket sätt KUS enkät blev ett ärende för UKK att ta upp eller varför detta var ett sådant haveri framgår inte i StoKK:s ordflöde och jag har inte hittat det någon annanstans heller. Men illa var det – ärendet bordlades! StoKK:

”Enkäten utvärderades av de invalda KUS- uppfödarna, sett ur en uppfödares perspektiv. Denna utvärdering bordlades av UKK, med hänvisning till KUS uppfödarspecialisters tolkande av andra uppfödares svar. ”

Jag har läst de där två meningarna flera gånger. Om jag ser rätt, står det så här.

När man är uppfödare, särskilt om man sitter i KUS, så är man specialist inte bara på hunduppfödning, utan på andra hunduppfödares tankar också. Inga andra kan förstå vad uppfödare menar. Inga andra är kvalificerade nog att gå igenom en enkät med svar från andra uppfödare än uppfödarspecialister som ser svaren utifrån sitt eget uppfödarperspektiv.

Jag vet inte om det går att bli mer insnöad än så. För att gå igenom enkätsvar och redovisa dem behöver man inte vara uppfödare, StoKK. Det räcker med läskunnighet, papper, penna och ärlighet.

Undrar ni också vad som hände? StoKK:s pådrag gör mig fundersam. Tänk om det var så enkelt, att KUS hade hoppats på helt andra svar från uppfödarna och inte riktigt visste vad de skulle ta sig till med de svar som de faktiskt fick. Tänk om det finns en majoritet av SKK-anslutna uppfödare, som förstår och uppskattar SKK:s regler och registreringskrav och RAS och eftersom de uppfödarna faktiskt hördes högt och tydligt i enkätsvaren, så behövde enkätsvaren... ehh... tolkas?

UKK tyckte kanske inte om tolkandet. StoKK blev inte glada. Som StoKK ser det, bildades alltså KUS ”för att bygga broar mellan många av kennelklubbens uppfödare som känner stort missnöje och utanförskap med sin organisation” men ”i arbetet hittills visar organisationen ingen vilja alls att närma sig dessa uppfödare, vilket också bordläggandet av enkäten med all önskvärd tydlighet visar. ”

KUS bildades, tror jag vid det här laget, som plattform för den minoritet av uppfödarna som anser att SKK är till för dem och inga andra. De tycker att regelverket har hindrat dem aldeles tillräckligt länge. Hittills har resten av organisationen inte riktigt velat hålla med. Är det därför StoKK är så arga? Då tycker jag att StoKK ska tänka till.

Det finns många, många bra uppfödare inom SKK – troligen flera här än i många andra länder. SKK hjälper dem genom RAS, genom Hundsport Special, genom uppfödarutbildningar, genom UKK som förklarar regelverket och genom den lättillgängliga kunskapsbanken i Hunddata och Avelsdata. Men här som i andra länder finns också uppfödare vars svansföring är avsevärt högre än deras kunskapsnivå. De har inget annat svar på blandrasökning och oreggad import än att SKK ska göra som de vill och det är inget bra svar. Om de ges obegränsat utrymme, riskerar SKK att splittras.

Bodil Carlsson

* Att ett ärende bordläggs brukar vanligtvis bara betyda, att det uppskjuts till nästa sammanträde. Här ser ordet ut att stå för något annat.

 

ATT FRÅGA OM SAKER SOM ALLA REDAN VET

 

Utvärdering av utfall av hälsoprogram Stockholm 2021-03-10 Bilaga 24:3 Det är angeläget att vi ställer oss frågan om ett hälsoprogram som kanske efter 10 år inte har gett resultat har begränsat det genetiska urvalet eller berikat det. 0 Om det begränsar den genetiska mångfalden anser vi att det mycket viktigt att vi verkligen ser ett förbättrat resultat av de hälsoprogram vi kräver. När vi skapar hälsoprogram bör vi vara säkra på att de ger sundare och friskare hundar i slutändan, och vi bör veta det när slutändan är nådd, annars har väl hälsoprogrammet mest en ohälsosam effekt på många rasers förmåga att växa och bli en stark och sund population inom sin ras. Ger HO-hälsoprogrammet uppfödarna ett bra verktyg som de/hundarna behöver? Begränsar det aveln, får vi för få hundar kvar? Har vi friskade höft och armbågsleder än utomlands? Har vi sämre led resultat eller har vi bättre/friskare hundar än ·utomlands, och även jämfört med svenska hundar före -80 talet då HO-screening tog fart. Endast screening av höftleder kostar de svenska uppfödarna minst 35 miljoner per år och den tid man lägger ner på själva undersökningarna. STOKK önskar därför en utvärdering av hälsoprogrammens effekter på aveln. En sådan utvärdering kommer såklart behöva finansiering, men vår tanke är att det redan finns registrerat i kennelklubbens databas och därför inte behöver kosta så väldigt mycket Alla vill ha och föda upp friska hundar, frågan är väl om alla regler och hälsoprogram hjälper oss att skapa sunda/re djur eller skapar uppfödare med bakbundna händer och minskar urvalet av blivande avelsdjur. Stockholms Kennelklubb yrkar: Att SKK/CS väljer ut ett antal hälsoprogram som blir utvärderade ur hälsosynpunkt, så vi säkerställer att de gett det resultat som de var ämnade att göra. (Min fettning)

Gå igenom årets motioner till KF och ni hittar några riktigt förvånande. Stockholms kennelklubb svarar för två av dem. Här ovan kom den första. Vilken nytta, frågar StoKK, har vi av HD-programmen? Är våra hundar verkligen ledfriskare än innan allt detta röntgande drog igång på 80-talet?

Utfallet av SKK:s hälsoprogram avseende HD hittas på ett antal ställen. Inte minst i en artikel av Åke Hedhammar från 2020:

Swedish Experiences From 60 Years of Screening and Breeding Programs for Hip Dysplasia—Research, Success, and Challenges

Vet ni hur lång tid det tar att hitta den artikeln på nätet? För min del visste jag inte ens att den fanns, så jag sökte inte på titeln eller på Hedhammars namn. Jag letade efter fakta om utfallet av de svenska HD-programmen och då kom den. Googla på Swedish+hip+dysplasia+ project och ni har den framför näsan på trettio sekunder. Den är skriven på inte alltför svår engelska och den ger StoKK ett tydligt svar, om det nu var det man var ute efter och inte något annat. Så här:

”In 2019, an extensive evaluation of the Swedish Hip Dysplasia Program was initiated by the board of the Swedish Kennel Club and performed by internal and external reviewers.

The evaluation showed an early successful decrease in all grades of HD followed by a later much slower decrease in affected HD phenotype despite an improved genetic trend.

These findings could be explained by the initial change from usage of unscreened and affected to almost exclusively screened and unaffected breeding stock, and later less selection pressure from phenotypic selection due to less variation (i.e., a larger proportion of dogs scored as normal).”

Vad gör det där höftledsröntgandet för nytta, frågar alltså StoKK, och när tänker SKK ta reda på det? Jotack, det har SKK redan gjort. Den här undersökningen gjordes på SKK:s initiativ 2019, men StoKK kan ju ha missat det. I så fall bjuder jag på en översättning av sammanfattningen. ”Utvärderingen visade en tidig framgångsrik minskning i all grader av HD, följd av en senare, mycket långsammare, minskning i HD-drabbad fenotyp trots en förbättrad genetisk trend.

De här fynden kan förklaras av den inledande övergången från att använda oscreenad och HD-drabbad till nästintill helt screenad och icke-drabbad avelsstam och därefter mindre selektionstryck från fenotypisk selektion orsakad av lägre variation (m a o, a större andel hundar befanns ha normala höftleder.)”

Ska vi ta det en gång till?

När avelsdjuren började screenas för höftledsfel sjönk alla grader av HD-fel snabbt. Sedan gick nedgången inte lika fort, eftersom de svårast drabbade HD-hundarna, de som har högst riska att nedärva dåliga höftleder,  inte fanns kvar i aveln längre. De som är kvar är de friskare höftlederna och när man avlar på dem, minskar inte de dåliga höftlederna lika fort längre. Det finns inte lika många kvar som kan minska.

Att höftledsfelen minskade rejält när HD-programmen hade hållit på ett tag kan knappast vara nyheter. I stora drag har det varit känt länge. Många vanliga hundägare vet det. Varför vet inte StoKK? Är det svårt att förstå? Många vanliga valpköpare begriper det. Det är därför vi röntgar våra hundar, när våra uppfödare ber oss. 

 Den numera obligatoriska ramsan om genetisk variation är förstås med - den  som skulle ha begränsats av HD-programmen. StoKK, snälla – den ENDA genetiska variation som försvinner är den variation som skapar de värsta höftledssfelen och den variationen vill vi inte ha.  De andra 20 000 genernas  variationer finns kvar i orubbat bo,  som de var. 

Men.... MÅSTE det ta så lång tid? Ja, StoKK, det måste  det. Tio år är inte jättelång tid i de här sammanhangen. Det beror på den där genetiska variationen. Rensar man på en hundgeneration ut varenda hund som har eller misstänks ha någon enda av de gener som tillsammans skapar HD-fel i en ras där HD är vanlig, då lämnar man en avelsbas i ruiner efter sig. Det är just därför man inte gör så. Man fortsätter i generation efter generation att plocka bort de värst drabbade hundarna – inga andra. Man använder sig av HD-index, när minskningen av kliniskt drabbade hundar avtar. På det viset slipper man ifrån de värsta HD - generna, men lämnar resten kvar. Det är därför som de svenska raser som började HD-programmen för några decennier sedan har fått friskare leder. Det är fakta. Vill man  inte bekanta sig med fakta, kan man förstås avla hund ändå. Man måste inte veta saker, så länge som regelverket går in och svarar  för den kunskap man själv inte orkar skaffa sig. Men kanske kan man låta bli att skriva motioner med frågor som redan är besvarade?

Titta på siffrorna! Screening för höftledsfel kostar de svenska uppfödarna MINST 35 miljoner per år, påstår StoKK. Jaså? Lite högt räknat kostar HD-screening 2 000 kr per hund. De svenska uppfödarna röntgar alltså själva och på egen bekostnad  17 - 18 000 hundar om året? Den uppfödare som jag bäst känner till har på trettio år fött upp 143 hundar. 100% är HD-röntgade. Av de 143 har uppfödaren själv röntgat och betalat för 10 egna och 13 foderhundar. De andra 120 hundarna har röntgats av valpköparna på deras bekostnad. Är det så väldigt annorlunda i Stockholm? 

Jag hoppas, att någon som deltar på KF frågar StoKK  om den här motionen. Varifrån kommer  siffrorna? Och varför viftar StoKK med frågor, som redan är besvarade? Vad är syftet?

Bodil Carlsson

VARFÖR SÅ BRÅTTOM?

Det finns motioner till det här årets KF, som är välskrivna och lätta att följa. Även den som inte håller med förstår tankegången och kan värdera de fakta, som återges. Det gäller egendomligt nog inte CS proposition till KF, trots att detta måste vara den stora frågan i år. Propositionen väcker flera frågor än den svarar på. Varför vet jag inte – den kan ha givits som uppdrag till en person under tidspress, eller den är bara tänkt som ett sammanfattande utkast inför en detaljerad framställning som CS avser att lämna till KF. Men när jag tittar på propositionen, så är den upplagd som påståenden utan mycket underlag. Så här presenterar sittande CS ett viktigt ärende.

1. Det finns en massa hälsoprogram som inte längre behövs, utan bara belastar.

2. Hälsoprogrammen minskar den genetiska variationen genom att slå ut utländska hundar och låta Avelskommittén bestämma.

3. Hälsoprogrammen är dyra för valpköparna .

CS visar inte, att något av detta stämmer. Första punkten är inte närmare beskriven och punkterna 2) och 3) närmast häpnadsväckande. Om inte CS lägger fram ett omfattande kompletterande faktamaterial för KF, kan delegaterna inte ha särskilt mycket grepp om vad de röstar om. Propositionen landar inte heller i att Avelskommittén eller fristående bedömare, t ex SLU, får i uppdrag att gå igenom och redovisa för kommande KF hur hälsoprogrammen har fungerat och fungerar idag och vilka effekter de har haft på hälsa och genetisk variation hos raserna. Det CS föreslår är att CS själv får mandat att ändra hälsoprogrammen. Nu!

Jag vet inte, varför det är så bråttom. Kan det bero på, att efterfrågan på valpar ökat, så att någon i panik vill rycka sin invanda marknad ur gapet på importer och blandrasuppfödare? Det var väl ungefär vad den då nystartade KUS sa i sitt protokoll våren 2020 - att det måste bli flera uppfödare, så då måste det bli lättare att föda upp.

Eller hänger brådskan ihop med att förslaget om ny konsumentköplag med undantag för levande djur förväntas börja gälla från 1 januari 2022? Man hoppas att riskerna för bassning från konsumentombudsmannen minskar, så det är dags att förbereda en nedskärning av reglerna för aveln?

Tanken har slagit mig. Det vore inte konstigt, om det faktiskt är de här sakerna som är bakgrunden. Men kan man i så fall inte tala ur skägget? Då skulle KF:s delegater och alla vi andra medlemmar – vi som är den stora majoriteten av SKK - åtminstone veta vad det röstas om.

Jag hoppas, att CS inte får det bifall man begär. Propositionen visar i det skick den föreligger varken vilja eller förmåga att lösa renrasavelns problem, inte heller vilja att förbättra för hundarna och deras ägare. Det som möjligen skymtar är viljan att flytta mera makt över till sig själv och till uppfödare och bort från en kunskapsbank av regler, som skyddar både hundar och hundägare.

Så låt mig då till sist komma med det blygsamma förslag, som alla de här inläggen leder fram till.

Jag föreslår att CS drar sig till minnes att anledningen till att

           SKK har ett så gott rykte internationellt;

           fortfarande registrerar en så stor andel av alla inhemska hundar;

           fortfarande har ett stort förtroende hos valpköparna och ett stort öra hos myndigheter och lagstiftare       

är att

SKK har skapat en bild av sig själv som en hundägarorganisation med mycket kunskap och ansvarstagande regler - inte ett försäljningsinriktat uppfödarskrå. Innan man gör alltför mycket som ändrar den bilden skulle det kanske vara klokt att tänka över konsekvenserna.

Mitt förslag till de uppfödare som tänker rösta för CS proposition är ett annat – kom ihåg, att avelsreglerna inte bara skyddar hundarna. De skyddar även er! En arg valpköpare, som har måst avliva sin unga hund för något som uppfödaren gjort allt för allt undvika genom att följa reglerna, kommer kanske inte så långt med ett klagomål. Men dagen då någon ställs till svars för att ha avlat fram ett fel som man visste fanns inom rasen - bara för att man kunde, bara för att reglerna inte fanns längre, bara för att det skulle bli ”lätt att göra rätt”, fast det som hände var att det blev lättare att göra fel – då är det inte någon framtida Centralstyrelse som fälls.

Det är uppfödaren.

Bodil Carlsson

Inlägget skickat för kännedom till CS samt till SBK:s generalsekreterare.

 

SOM FAN LÄSER BIBELN?

 

Läser jag CS proposition som fan läser bibeln? Ser jag spöken där de inte finns?

Av och till hoppas jag på det. Det skulle vara rätt skönt, om det var så. Men här kommer två kommentarer. De som skriver är kända för mig, men föredrar att vara anonyma. En av dem anger som skäl – förhoppningsvis på skämt – att det känns onödigt att riskera Disciplinnämnden just nu, när det finns så mycket trädgårdsarbete att stå i.

Båda är aktiva hundmänniskor, den ena inom och den andra utanför hundorganisationerna. (Ingen av dem, ifall någon undrar, är collieägare.) Båda har erfarenhet av hur organisationer brukar fungerar, hur förslag brukar skrivas och hur man brukar titta på vad som framförs. Det som bekymrar mig är, att dessa sinsemellan olika personer läser propositionen och ser samma sak som jag.

Kommentar 1:

Vari ligger till exempel belastningen i/med hälsoprogrammen? Är det inte så att hälsoprogrammen ska vara en garant för avel och uppfödning?

Är inte Avelskommittén ett gäng med kunskap och kompetens, inte minst vad som gäller genetik till exempel (något som många uppfödare inte verkar ha så stor kläm på)? Men de verkar hotfulla för CS!

Att hälsoprogrammen är dyra är väl ingen anledning att slopa dem – det kostar förstås med kunskap och att hålla hög profil (eller svansföring) för att våra hundar ska vara friska och utan vank eller lyte. En kostnad som sannolikt lönar sig i längden.

 

Att CS ensamma ska bestämma över hälsoprogrammen tycker jag verkar vara minst sagt riskfyllt. Särskilt när det verkar som uppfödarna får allt större makt över organisationen.

 

Principiellt ska organisationen som sådan vara helt fristående från uppfödarna eller några som helst ekonomiska eller andra (jäv!) intressen.  Tycker jag!

Kommentar 2:

Jag har läst Centralstyrelsens (CS) "Proposition till ny ordning för hälsoprogram" som kommer att behandlas på kommande Kennelfullmäktige (KF). Det är något egendomligt med den och då avser jag inte det som CS vill uppnå, utan hur man lägger fram sitt förslag. Jag citerar §9 i SKKs stadgar:

"Centralstyrelsen får inom eller utom sig utse kommittéer, som beslutar i ärenden eller ärendegrupper i den utsträckning som Centralstyrelsen bestämmer. Beslut som fattats i kommittéerna ska protokollföras och anmälas vid Centralstyrelsens nästa sammanträde."

Det är alltså CS, som bland annat utser Avelskommittén. Det här är fullt normalt i föreningssverige. Styrelsen utser sina kommittéer. Vad som däremot är egendomligt är att CS ifrågasätter kompetensen i sina kommittéer. Ifrågasättandet framgår av ett svar på en av motionerna till KF (MOTION ANGÅENDE KOMMITTEERNAS SAMMANSÄTTNING)
Är det därför, som CS' proposition är så tunn? Här går CS till KF med en proposition, som baseras på rykten. Det saknas fullständigt objektiva fakta.

Hur borde CS då ha gjort? CS behöver strängt taget inte gå till KF i det här skedet! CS kunde på egen hand ha gett Avelskommittén uppdraget att se över hälsoprogrammen och på nästa KF lagt ett konkret förslag till hur de ska förändras i olika raser.
Att man trots allt går till KF med en proposition kan tyda på minst två saker:

1. frågan är så stor och genomgripande att man vill höra medlemmarnas åsikt via deras delegater i KF. Men varför har man inte mer "kött på benen"? Är det så svårt att hitta några exempelraser, där man med statistik kan visa att vissa hälsoprogram är överflödiga?

2. att det inte finns en majoritet inom CS för att ge Avelskommittén uppdraget varken att ta fram exempelraser eller ett fullödigt förslag till förändrade hälsoprogram.

Vilken orsaken än är, så kan knappast eventuella motståndare till förändrade hälsoprogram stoppa en proposition där man lämnar beslutet till medlemmarnas ombud. Jo, formellt kan de det men det vore inte riktigt snyggt. Nu får de istället hålla tummarna för att propositionen röstas ned på KF.

Ja, det var kommentarerna från en vanlig hundägare och en hundföreningsmänniska. Vad tycker SKK:s delorganisationer?

Bodil Carlsson

HÄR HAR NI DEN!

Det är inte riktigt snyggt att komma med kritik mot något, som läsaren inte  ser och inte själv kan bedöma. Någon sa det till mig med anledning av det jag har skrivit och kommer att skriva om CS proposition till KF. Den personen har helt rätt.

Så här har ni det i sin helhet, förslaget som ligger som Bilaga 24:10 i föredragningslistan på SKK:s hemsida. Det CS gör här är att servera lösningar på problem som inte beskrivs annat än antydningsvis och svepande. Jag vill inte göra som CS. Alltså:

Proposition till ny ordning för hälsoprogram

 Centralstyrelsen, CS, vill skapa en samordnad utvärdering av de drygt 150 hälsoprogram på nivå 2 och 3 som idag administreras av SKK.

 Nivå 2: Krav på centralt registrerat resultat avseende specifik sjukdom: Hälsoprogram på denna nivå kan försvåra användningen av utländska avelsdjur. Konsekvensen av detta måste beaktas framför allt i numerärt små raser. I praktiken medför ofta hälsoprogram på nivå 2 en utslagning av avelsdjur och därmed en reduktion av avelsbasen trots att inga krav föreligger på specifika undersökningsresultat. 

Nivå 3: Krav på centralt registrerat resultat avseende specifik sjukdom: Krav på visst undersökningsresultat avseende specifik sjukdom. Denna nivå kan omöjliggöra användningen av utländska avelsdjur i de fall då utländska undersökningsresultat ej accepteras. Importerad hund måste vanligtvis undersökas på nytt i Sverige för registrering av avkomma, detta oavsett tidigare resultat. Rasens populationsbild är av stor vikt. Rasens numerär, sjukdomen/defektens utbredning samt övriga problem inom rasen är av avgörande betydelse för Avelskommitténs beslut om bifall eller avslag.

 CS utgångspunkt är att alla hälsoprogram på nivå 2 och 3 ska avslutas när problemet för rasen är löst eller när antalet drabbade individer är lågt. CS ser exempel på hälsoprogram som nu varit gällande i två till tre decennier och där antalet hundar som t.ex. drabbas av höftledsdysplasi är i det närmaste obefintligt utan att programmet har ändrats. CS menar att i dessa fall kan bevakningen av att aktuella hälsoproblem inte återkommer sker genom det arbete som uppfödaren gör. 

Effekten av att inte regelmässigt avsluta hälsoprogram som uppnått sitt syfte och där få hundar är hälsomässigt drabbade blir att onödigtvis begränsa tillgängliga avelsdjur och möjligheten till att därmed långsiktigt kunna bibehålla en bred avelsbas. Vidare blir det en hög ekonomisk kostnad för ägarna av den aktuella rasen, oftast flera hundratusen per år. 

Under kommande verksamhetsperiod önskar CS få ett uppdrag att göra en utvärdering av samtliga hälsoprogram i samråd med berörd specialklubb. Till skillnad mot den utvärdering som gjorts 2016-2020 är CS avsikt denna gång att säkerställa att hälsoprogrammen inte i onödan ska begränsa tillgängliga avelsdjur. Vidare ska även den ekonomiska aspekten att upprätthålla hälsoprogram beaktas. Om hälsoprogrammet uppnått sitt syfte ska de särbestämmelser som idag finns för de aktuella raserna för att kunna registrera en valpkull och som rör hälsoprogrammet tas bort. Efter denna engångsinsats föreslår CS att utvärderingen av hälsoprogram sker samtidigt som den regelmässiga revideringen av RAS görs och att samma bedömningskriterier ska gälla om hälsoprogrammen ska fortsätta, förändras eller avslutas. Nya hälsoprogram kan införas enligt den ordning som gäller idag, dvs. ansökan från specialklubb – godkännande av SKK. Efter godkännande införs sedan programmet i det regelmässiga revideringsarbetet av RAS. Hälsoprogram på nivå 1, dvs möjligheten att kunna undersöka sin hund för en specifik sjukdom och få den uppgiften centralt registrerad av SKK finns kvar men det finns inga krav för registrering av valpkull.

 CS föreslår KF att CS får mandat att förändra proceduren för hälsoprogrammen enligt ovan. 

Förslag till morronkaffet - läs igenom och fundera på vad orden står för.

Bodil Carlsson