MAN MÅSTE PASSA SIG...

… när man börjar skriva. Särskilt om hundar. Annars är det lätt hänt att det springer iväg!

Men innan det gör det - springer iväg – så vill jag berätta något för er. Hundarna var inte  det enda betydelsefulla innehållet i mitt liv. Det har funnits familj och ett jobb som jag älskade. Det har funnits berg och träd och skogar och årstider. Det har funnits böcker, som jag gärna hade velat skriva själv, om bara förmågan hade funnits. Och gamla rosor, förstås, sådana som har sina rötter i försvunna århundraden lika mycket som i jorden där jag bott. Jag har levt i fredstid. Jag har haft tak över huvudet. Så mycket mera kan man inte hoppas på; världen är full av människor, som får mindre.

Men ovanpå allt detta kom alltså ett gäng hundar. Hur bra kan man få ha det? Först lärde hundarna mig hur blind och döv jag hade gått omkring i min hundlöshet, utan en susning om allt som fanns i närheten – en grävling bosatt under livsmedelsbutiken i en storstad, älgar här, vildsvin där, ungar som gömmer sig i snåren och så alla var-här-nyss-katter. Sedan började hundarna leverera lektioner i det gamla däggdjursspråket, som människor också har behärskat en gång och fortfarande kan klara - när vi inte är så förtvivlat upptagna med alla dessa ord, som flödar emellan oss lika tidskrävande och uppmärksamhetsdödande som flödet på facebook. Jag blev mycket bättre på mitt jobb, när hundarna hade lärt mig att lyssna på det som sägs utan ord. Hur tror ni att man talar med en människa som är psykotisk eller chockad och vettskrämd och beredd att slå sig fri? Hur kommunicerar man med någon som man inte har en stavelse i något språk gemensam med? Hur fångar man upp laddningar av rädsla eller ursinne inuti någon annan? Inte är det med ord! Man talar med sin kroppshållning, med tempot i sina rörelser, man .talar genom hur man sträcker fram handen. Man talar med blicken. Man talar genom att lyssna.

Jag tror att vi alla kan det tysta språket som barn, antagligen jag också; men som de flesta av oss glömde jag bort det. Orden tog över. Hundarna blev min repetitionskurs. De påminner mig fortfarande varje dag om att det visserligen finns sidor av världen, som inte kan förstås utan ord; men det finns andra delar, som orden bara döljer.

Nu efter trettio år är jag övertygad om att hundars sociala intelligens är lika stor som vår. Om mina hundar någon gång säger, att en individ på två eller fyra ben är bäst att undvika, eller tvärtom kan vara sjuk eller skadad och i behov av närmare undersökning, så utgår jag från att de har rätt. De har haft rätt hittills.  Jag tror, att femtontusen gemensamma år har gjort hundar och människor lika varandra på vissa sätt. De hör oss som vi kan höra dem, när vi tar oss tiden att tystna; vi kommunicerar bättre  än två olika arter borde kunna göra. Själv är jag inte särskilt framstående på det området , men jag har haft chansen att titta på människor som var det; så vid det här laget är jag också övertygad om, att det rör sig om en lika medfödd och speciell begåvning som talangen att kunna plocka fram musik ur en trälåda med strängar eller att kunna trolla med ord. I gamla tider var djurbegåvningen nog viktigare för vår överlevnad än musikalitet och ordskicklighet . Folk på ställen som Wales (och Irland och lite längre fram i tiden Skottland) klarade sig utan Shakespeare och violiner, men de behövde sina hundar! I en walesisk lagbok från 1200-talet finns en bestämmelse om hur mycket en bra hund är värd. En  hund, sa lagen, som på morgonen leder ut sin flock till betet och på kvällen driver den hem igen, är värd en förmögenhet. Den som skadar eller dödar en sådan hund bötfälles värdet av flera stycken bra kor!

Åtta hundra år efter att den lagen fästes i skrift mötte jag en sådan hund på en gård i Wales. En liten oansenlig tik, tolv år, som var mycket vänlig mot främmande besökare. Varje morgon hämtade hon själv ut ut familjens kor – många fler än antalet som nämndes i den där lagen – och gick före dem ut på fälten. I kvällningen ledde hon dem hem igen och då gick hon sist. Hennes husbondfolk var stolta över henne. Förmodligen hade ingen talat med dem om vikten av  tippade öron.

Det fanns stunder bland kullarna och stenhusen och fårskiten i Wales då jag insåg, att jag gladeligen skulle ha bytt delar av mitt liv i Sverige mot den hundtraditionen. Men hus med mark visade sig vara svindyra och jobbet med att överföra en svensk legitimation krångligt – bortsett från att familjens lust att följa med på resan var begränsad - så det blev en pyttegård i Sverige och fem snälla tackor i stället under en alldeles för kort räcka år.. Vad hade hänt, om jag hade gjort slag i saken?

En del saker hade helt klart aldrig hänt. T ex hade jag inte suttit här med en replik till SKK:s VD i Dagens Juridik klar att skicka.*

Bodil Carlsson

*En annan person har förstahandsrätten till replik i Dagens Juridik. Tar tidningen in min replik också, kommer jag att länka till den härifrån. Publiceras den inte, kan ni läsa den här.

JA, JISSES...!

Häromdagen fick jag ett infall. Jag skulle gå igenom de gamla bloggtexterna från 2009 och framåt. Kanske fanns något, som kunde vara värt att spara och minnas?

Mörker och ösregn rådde utomhus, hundvila efter rask dag rådde inomhus. Tid och ro fanns. Bläddrandet började.

Det blev mycket sorgligare än jag hade tänkt mig. Alla dessa foton av hundar som inte finns längre, av dagar som aldrig kommer tillbaka. Alla ögonblick. Kvällsvandringen över gårdsplan med stallkattens matskål i sällskap med tre hundar, vars krigiska anstormning slutar i samma ögonblick som de möter den spinnande katten utanför boxarna och blir pussade på. Hundarna, som ligger stilla i halmen och ser på, när en ponny ryktas; som tränar agility på gårdsplan medan hästarna betar intill. Snövintrar, då viltfodret hinkas ut över stängslet mot byvägen medan hundarna vaktar, som vallande hundar håller undan fåren från fodertrågen, tills jobbet är gjort. Rådjuren, halvsvältande, som kommer fram ur drivorna och snåren i samma ögonblick som vi vänder och går tillbaka in.

Det riktiga livet.

Sedan fanns en del annat, som jag hade glömt och som får mig att frusta till av skratt nu. Så här långt efteråt är det komiskt. Det var det inte alltid då. Det dyker upp i texterna som kommentarer till kommentarer på en annan blogg. Den bloggen och dess beundrare hade helt klart för sig vad hundarna och jag gick för och berättade gärna och färgstarkt om det.

Mina hundar hetsade hästar: de var ju ”MH-collies”. Själv kunde jag och andra med mina åsikter – vi som inte alls liknade de ”bildade och kultiverade uppfödarna” inom rasen - lika gärna dra på oss våra naziuniformer och fira valborg framför elden någonstans och sjunga gamla tyska kampsånger. Det passade fint för folk med så rasistiska idéer om hunduppfödning som att använda avelsdjur med bra mentalitet. När jag skämtsamt skrev att jag hade tagits i örat av Vår Herre för att jag vågat klaga på novembervädret, trodde bloggförfattaren att jag hade fått bassning av SKK för mina synpunkter på hundavel. Det måste ju vara det som menas med "högsta ort"! Jag fick lov att förtydliga: Gud och SKK:s vd är, såvitt känt, inte samma person. Icke för ett ögonblick har jag trott, att SKK:s vd inte är klar över skillnaden. Men det har inträffat, att jag har undrat om alla medlemmar i organisationen är införstådda.

Nu tror ni, kära läsare utanför hundvärlden, att skribenterna från de där åren var personer utan skrivvana och utan position i hundvärlden, men då tar ni fel två gånger. Det var helt enkelt den nivå, som hundvärlden sedan länge har varit van att föra sina samtal på. Det har gått, därför att man har seglat under radarn. Vilka journalister bryr sig om hundar? Vilka oberoende media rapporterar inifrån hundvärlden? Det har varit gratis att dra till med vad man vill att folk ska tro. En känd uppfödare har påståtts smuggla in ett skjutvapen över gränsen till Norge för att på plats hemma hos en intet ont anande norsk uppfödare rycka fram vapnet och prova hundarnas skottfasthet på sitt eget lilla vis. Om hundar med mentalindex över rasens snitt har uppfödare med andra avelsprinciper sagt till valpspekulanter, att sådana collies kan man inte ha ihop med barn, om man bryr sig om barnens säkerhet, och inte heller inomhus, om man nu vill ha inredningen kvar. Och inte är det särskilt längesen som en person, som lagt ut korrekta, offentliga uppgifter om valpkullar – SKK:s egna uppgifter - utan att ens kommentera dem, anonymt hotades med ”dryga repressalier” i form av konsekvenserna av anmälan enligt GDPR.

Så där har det kunnat låta. Så där har det fått låta. Att hojta och hota sig fram har gått bra och inte har det varit så noga med halten av sanning i påståendena eller anmälningshoten heller. Det var svårt för mig på den tiden att inte få intrycket, att vad som fick låta berodde mycket på vem man var. Vad som sades, eller skrevs, accepterades eller väckte ramaskri – det berodde på vem som sade, eller skrev, mindre än på vad som sades, eller skrevs. Den som kom med synpunkter fick väl ta sina smällar. Om smällarna var befogade eller ens hade med verkligheten att göra var av mindre intresse.

Så skall man hålla SKK ansvarigt för allt detta väsen, all denna ryktesspridning, all lättkränkthet och hundvärldens kompletta ovana  vid hur diskussioner förs utanför hundvärlden?

Nej. Alla diskussioner inom hundvärlden förs faktiskt inte på det här sättet. Tramset kommer ur en kultur uppfödd på personinriktad konkurrens som modersmjölk, men tragikomiskt ovan vid insyn. Det man möjligen kan undra är vad SKK gör för att undvika att bli identifierad med den.

Jag läser i Dagens Juridik   Ulf Uddmans svar på Eva Schömers inlägg om en anmälan till Disciplinnämnden och hittar inget riktigt bra svar på den frågan.

Bodil Carlsson

JULKLAPPEN SOM INGEN ÖNSKADE SIG

Dagens Juridik är en daglig, nätbaserad tidning som skriver om juridik - förstås. Lagar, konsekvenser av lagstiftning, aktuella rättsärenden. Den som blir publicerad där har chansen att nå mellan 50 000 och 70 000 läsare, för det är så många läsare som Dagens Juridik har.
Det är inget litet antal.

Debattinlägget av professorn i rättsvetenskap, Eva Schömer, som Collievänner lade ut igår, är det första jag har som sett tar upp hundvärldens förehavanden. Inlägget handlar om ett alldeles nyligen taget beslut i SKK:s Disciplinnämnd. Jag undrar om Disciplinnämnden och SKK är glada för uppmärksamheten?

Bakgrunden förefaller vara, att tre medlemmar av SKK anmälts av två kennelägare för att medlemmarna uttryckt åsikten att kennelns uppfödning inte tar hänsyn till önskvärda mentala egenskaper så som de uttrycks i mentalindex. Disciplinnämndens utslag finns ännu inte i något utlagt protokoll, men som det skildras i Eva Schömers debattinlägg framkommer ju inte att de anmälda skulle ha hotat eller förtalat kennelägarna eller farit med osanning om kennelns uppfödning. Det ser väl snarare ut som om de sagt vad de tyckte om den - och det fick de inte?

Ingen ifrågasätter att SKK, som andra organisationer, behöver en instans som kan ingripa när det sker saker som inte borde ske, som är oförenliga med organisationens stadgar eller mål, eller när medlemmar går på varandra på ett otrevligt vis. Det måste faktiskt finnas gränser för hur man får uttrycka sig.
Men det måste också finnas gränser för hur man hanterar kritik. Är det verkligen för sådant här som Disciplinnämnden finns till?

Det finns lägen när det är klokare att rycka på axlarna och låssas som det regnar, om någon skulle säga det man inte vill höra... eller inte vill att andra skall höra. Detta kan ha varit ett sådant läge. Vad uppnådde anmälarna och Disciplinnämnden?
Oönskad uppmärksamhet.
 Julklappen som ingen vill ha.

Bodil Carlsson

Debatt i DAGENS JURIDIK

"Ideella föreningars rätt att tillgripa medel för att förhindra kritik är i stort sett oinskränkt”

Publicerad: 2019-12-17 10:55

DEBATT – av Eva Schömer, professor i rättsvetenskap, Högskolan Kristianstad

Till skillnad från ekonomiska föreningar, vars verksamhet regleras genom lag, är ideella föreningars verksamheter i princip ”oreglerade”. Således får grunden för de ideella föreningarnas verksamheter och inriktningar sökas i föreningarnas stadgar.

Svenska Kennelklubben (SKK) är det centrala organet för bland annat special-och raskubbar. Klubben bildades redan 1889, då jägare och adelsmän slöt sig samman i syfte att utveckla aveln för dugliga jakthundar. I dag är SKK en av landets största ideella organisationer med nära 300 000 medlemmar. SKK ska enligt sina stadgar både ”väcka intresse och främja avel av mentalt och fysiskt sunda, bruksmässigt, jaktligt och exteriört fullgoda rashundar” (1§) och ”inspirera, stödja och följa medlemsorganisationer i deras verksamhet samt medverka till god sammanhållning mellan dessa” (2§). I likhet med alla andra ideella organisationer finns förhållningsregler för var gränsen går mellan yttrandefriheten och rätten att framföra kritik mot organisationen. Överträdelser kan leda till allt från en erinran, varning i kombination av andra disciplinära påföljder såsom tävlingsförbud och/ avelsförbud till uteslutning från föreningen. För en aktiv hundförare, som inte bara önskar ha en sällskapshund, är ofta möjligheten att få tävla i olika grenar ett eftersträvansvärt mål. För att få tävla förutsätts det att den enskilde är medlem i en av SKK:s organisationer (special-, ras-, brukshundklubb…). För den enskilde kan således en allvarligare disciplinär åtgärd få katastrofala följder på det personliga planet.

SKK:s Disciplinnämnd har nyligen prövat tre ärenden om huruvida medlemmar har agerat i strid med grundregeln (1:2) genom att ha publicerat inlägg på FaceBook:sidor (både på deras egna och olika gruppsidor för hundintresserade personer). Endast i ett av fallen fann nämnden att det inte fanns anledning att framför kritik. Den medlemmen hade lagt ut uppgifter över några valpkullars mentalindex (planerat resultat för mental hälsa), som ej nådde upp till siffran ”100” (ett slags medelriktmärke baserat på den aktuella rasens egenskaper). I de två andra ärendena tilldelades medlemmarna var sin ”varning”. Den ena medlemmen förklaras ha handlat i strid med SKK:s grundregel (1:2) genom att skriva illa om SKK och SKK:s Centraltralstyrelse (CS). Av anmälan beskrivs medlemmen ha talat om SKK i termer som ett skämt. Medlemmen påstods vidare ha hotat att hänga ut uppfödare som inte avlade på hundar med planerat avelsindex på ”100” och att rapportera de kullar som inte nådde upp till 100 till Jordbruksverket.

Medlemmen uppmanade även till en genomlysning av SKK:s och aktuella rasklubbars arbete med avel och hälsa. Den andra medlemmen kritiseras för att ha lagt upp information om en kull vars mentala index låg långt under 100. Även om varken kenneln eller ägarna till kenneln namnges, framgår det att kenneln ägs av en person som sitter i CS, vilket Disciplinnämnden således fann anledning att kritisera.

I ett långsiktigt perspektiv blir varningarna inte bara något som får effekt för de enskilda medlemmarna. Varningarna kan även få till följd att övriga medlemmar räds att föra en debatt om vad ett gott avelsarbete är. Att det saknas möjlighet att klaga på ett utlåtande från Disciplinnämnden gör att en enskild medlem i det närmsta skräms till tystnad. Det finns anledning att ställa sig frågan hur enskilda medlemmar uppfattar situationen att hotas om varning om de för en diskussion om att vända sig till Länsstyrelsen med anmälan om hundhållning, som de uppfattar som osund. Hur ska tillsynsmyndigheten ens få information om att det finns skäl att göra en inspektion om de som anser sig se felaktigheter inte vågar göra en anmälan. Det är inte lite magstarkt att kritisera ett sådant agerande, när SKK:s egen avelsstrategi för god hundavel bl.a. stadgar att de ska:

– Prioritera avel som gynnar avkommans möjlighet till ett långt liv utan hälsostörningar
– Prioritera avel för mentala egenskaper anpassade till rasernas funktion och samhällets krav
– Prioritera avel som gynnar god funktion och förebygger förekomsten av icke önskvärda egenskaper hos avkomman.

Regleringen kan tyckas både klar och okomplicerad. Emellertid går åsikterna tydligen isär när det gäller frågor om vad ett gott avelsarbete är och vad goda mentala egenskaper är. SKK framhåller på sin hemsida att en medlems yttrandefrihet inte ska begränsas av grundreglerna, där 1:2 föreskriver att en medlem ska handla och uppträda på sådant sätt att det inte skadar eller motverkar SKK eller dess medlemsorganisationer och inte uttala sig nedsättande i tal eller skrift om en funktionär med uppdrag inom SKK.

Den kritik som Disciplinnämnden riktar mot de två medlemmarna blir som en logisk kullerbytta, där organisationen ser ut att värna sig själv och sina funktionärer framför att verka för en god, genomtänkt och välplanerad avel. Att som tävlingsförare leva under hot om varning och/uteslutning leder knappast till god stämning. Givetvis ska det inte heller vara så att medlemmar agerar så att föreningen skadas. Disciplinnämnden verkar dock välja att bortse från SKK:s grundregel 1:1, vilken föreskriver att samtliga medlemmar ska ”behandla och vårda hundar och andra djur väl i enlighet med beprövad erfarenhet liksom gällande djurskyddslagsstiftning. Detta innebär att någon befogad anmärkning mot djurhållningen inte ska kunna göras av myndighet eller av kennelkonsulent auktoriserad av SKK eller av myndighet. Medlem ska medverka till att SKK:s auktoriserade kennelkonsulent kan genomföra besök.” På samma sätt som gäller vid alla etiska dilemman blir det här en fråga om vems intresse som ska gagnas på bekostnad av någon annans. De nu meddelade besluten illustrerar tydligt hur SKK väljer att placera frågor om god och sund avel efter frågor om att inte kritisera den egna organisationen och dess egna funktionärer. Vi kan dock glädja oss åt att Disciplinnämnden valde att inte rikta kritik mot den medlem som endast återgav information om hundars mentala index.

(Inlägget är publicerat efter godkännande av artikelförfattaren. Länk till DAGENS JURIDIK )

En god jul och gott nytt år önskar vi er alla.

GOTT VETT

Sent igår eftermiddag bars en gammal hund in hos mig och lades till rätta på ett lager tjocka handdukar i soffan i vardagsrummet, insvept i mjuk filt. Hon väger drygt fyra kg och fyller snart tolv år. Sista tiden har varit tuff – svårt att äta, inte pigg på lek. Nu hade hon fått åtta riktigt dåliga tänder utdragna och var vimsig efter sövning.

Min valp tycker om henne. När den lilla hunden dyker upp, brukar det bli uppfordrande skall och hopp. Valpen kan vara en flåbuse, när hon är på det humöret. Vad hände den här gången?

Valpen hoppar upp i soffan och går fram – men hon går försiktigt. Hon böjer huvudet mot den lilla. Hon känner lukten av blod som sitter kvar i kindernas päls. Valpen stelnar. Sedan backar hon försiktigt bort och lägger sig tyst ner. Tillräckligt nära för att ge den sjuka flockkompisen trygghet, tillräckligt avstånd för att inte störa.

Den vuxna tiken ser med ett ögonkast att det är något på tok. Hon närmar sig lika försiktigt. När hennes nos nuddar vid den blodiga kinden, svartnar ögonen av oro ett ögonblick. Sedan vänder hon sig tyst bort och lägger sig ner på golvet. Tillräckligt nära för att ge trygghet, tillräckligt avstånd för att inte störa.

Där låg de, sjumånadersvalpen och den vuxna, ett par tysta timmar. När vi gick ut på kvällskissning var det inte det vanliga spankulerandet och luktandet. Båda gjorde vad de behövde. Sedan vände de om, gick direkt hem och la sig nära  hunden i soffan igen.

Idag mår den lilla hunden mycket bättre. Men nära henne är valpen och vuxna tiken fortfarande stillsammare än de brukar. Valpen, annars ett missunnsamt matvrak av guds nåde, ligger på köksgolvet och ser på, när den lilla hunden smaskar i sig rå nötfärs utrörd i vatten.

På  gården där jag var sommarbarn för längesen var det finaste man kunde säga

 om ett kraftfullt djur – en stor hund, en  häst, en ranghög ko – att den hade gott vett. Idag skulle vi väl säga ”social kompetens” om förmågan att se och ta hänsyn till den som är svag.

Mina gamla släktingar hade rätt. Det finns ingen mera värdefull egenskap.

Bodil Carlsson

ETT JOBB FÖR EN HUND

Världens bästa, mest välskötta lilla brukshundsklubb hade medlemsmöte häromsistens och jag tog mig faktiskt dit. En snäll granne ställde upp som hundvakt och en annan skjutsade mig – för egen maskin hade jag inte orkat, för livet gör alltid det oväntade. Något som ser ut att vara en autoimmun sjukdom slog plötsligt långa, vassa klor i muskler och senor och vardagliga saker blev svårhanterliga och uttröttande. Men vem blir gladare av att sitta hemma med värken? Och vem vill inte lära sig lite om Missing People?

Medlemsmötet var snabbt överstökat. Genomgång av ekonomin, bekymmer för hur man skulle få in pengarna till belysning för kvällsträning, tårta till alla och applåder för folk som hade gjort bra ifrån sig på grannklubbens lydnadstävling - opretentiöst och småmysigt och ideellt rakt igenom, så där som man ofta har önskat att alla hundvärldsevenemang skulle vara - men kvällens höjdpunkt var föreläsningen om Missing People.

Den som berättade var Jan-Olof Säll, tidigare aktiv i utbildningen av räddningshundar för tjänst utomlands, nu ordförande i en av grannklubbarna och också operativ chef för Missing People Skaraborg. Om det  han sa har jag bara en sak att säga – får ni chansen att gå på en presentation, så ta den!

Missing People startade för bara sju år sedan i Göteborg av sex personer. Idag finns den överallt, utom i fjälltrakterna, där statliga Fjällräddningen svarar för att leta rätt på försvunna. Det finns drygt 50 000 registrerade i organisationens register som villiga att delta i sökinsatser och man har drygt 600 000 följare på facebook. Tyvärr är bara runt 2 500 betalande medlemmar, vilket gör organisationen beroende av bidrag och sponsorer. Det finns ett litet kansli, som tar emot påringningar om försvunna och kontaktar folk i det berörda området, om man anser att sökinsatser skall göras, men ett kansli kostar pengar och bidrag måste sökas om – så Missing People önskar sig flera betalande medlemmar.

För två år sedan hade man runt 700 ärenden. 80% hittades levande. Av de 20% som hittades döda tror man att kanske hälften hade kunnat finnas vid liv. De där sista tio procenten hade bestämt sig – de ville hinna lämna livet innan de hittades och gjorde det också. Så, sa föreläsaren sakligt, man måste vara införstådd med att den man söker efter kan vara bortom all räddning: man måste förstå, att man riskerar att träffa på en död. Röda Korset ställer upp med samtalsstöd i så fall. Av de försvunna är idag ungefär hälften människor under trettio år, men man räknar med att det kommer att bli flera gamla framöver - ”eftersom det inte finns tillräckligt med demensboenden”, som Jan-Olof Säll sa. (Smaka på den meningen och fundera på vad den säger om samhällets prioriteringar: skattepengar till demensboenden vägda mot RUT-bidrag för städning och nya kök i Danderyd och annat som inte platsar i en hundblogg.)

Missing People har en ständigt öppen jour. Alla timmar, alla dagar året om tar man emot förfrågningar om sök efter försvunna människor. När en förfrågan kommer in, kontaktar jouren polisen. Finns det ett försvinnande? Är det i så fall polisanmält? Annars letar man inte. Finns det hinder för sökinsatser? Misstänker polisen att det rör sig om ett brott, kan det finns skäl att inte låta stora grupper leta igenom ett område. Har polisen inga invändningar, kontaktar jouren minst två anhöriga till den försvunna och frågar. Är personen försvunnen och vill de anhöriga att man letar?

Efter klartecken från polis och anhöriga till sökinsats gör man en prioritering. Vem måste hittas fort? Man satsar på att komma igång så snart som möjligt för alla, men för barn och gamla skall letandet alltid starta inom sex timmar. Jouren gör själv försök att få kontakt med den som är försvunnen och sedan lämnar man över ärendet till den lokala organisationen. Alla som anmäler sig och dyker upp måste visa leg och kontrolleras på en lista över deltagare – det kan verka byråkratiskt, men vid två tillfällen har det faktiskt hänt att sökandet efter den som visade sig vara ett mordoffer hade påhälsning av mördaren. Som självklart hade ett intresse av att avleda uppmärksamheten från vissa platser och kanske koncentrera den till andra i stället. Allt som Missing People gör i en sökinsats är underställt polisen. Det är polisen som delar ut områden att leta genom, Missing Peoples folk skickar ut grupperna i områden som är runt två kvadratkilometer stora. Ibland är det stora grupper att organisera. För att hitta den försvunne tonårspojken Dante ställde flera tusen upp och i sökandet efter Lisa Holm deltog ännu flera. Allt som hittas, allt som kan vara den försvunne personens tillhörigheter, visas för polisen – ingen gör något på egen hand utom att just leta.

Man har flera sökmetoder. Det kan vara s k ledstängssök, då man följer stigar som t ex ett barn kan ha gått bort sig längs; eller breddsök, då människor går på led i jämnhöjd med några metera avstånd mellan varje person. Man kan ta till något som kallas ljudsök, då man försöker locka fram någon som gömt sig med ett ljud som personen känner igen. På så sätt hittades en liten kille, som hållit sig gömd under låga grangrenar – man spelade upp ljudet från glassbilen, som killen älskade att höra och då vågade han sig fram. Man kan ta till drönare. Och så kan man förstås använda hundar.

De flesta hundägare som deltar kommer med hundar som inte är specialtränade och som hålls kopplade under letandet. Men Missing People har också certifierade människosökhundar i sitt register – det handlar om sammanlagt trettio utbildningstillfällen under ett år och till slut ett prov, då hunden får leta figgar i en sökruta på 50x50x300 meter, söka igenom en industribyggnad och göra ett upplet ungefär som i brukstävling efter fyra föremål. Gör hunden bra ifrån sig, blir den certifierad, men det finns inte många sådana utbildade hundar idag. I hela Sverige finns bara runt 20 färdigutbildade och lika många under utbildning.

Fotot har inte mycket med texten att göra, utom på så sätt att det visar en valp som sedan fem månaders ålder har förstått vad "Var är människa?" betyder och som ihärdigt och intresserat har letat upp blåbärs- och svampplockare. Här på septemberbus i skogen.

De kan bli flera. Så många av oss har hundar vars historia handlar om arbete och samarbete. Inte för tävlande, inte för utseende, utan på riktigt. Så många av dem är missing work.  Låt oss använda dem!

Att bli medlem i Missing People kostar 250:- som sätts in på pg 900-5687. Jag har skickat in den slanten. Om hälsan framöver inte räcker till för hundutbildning och sök, så kan jag åtminstone bidra till en ekonomisk bas för den som orkar.

Bodil Carlsson