KORT AVBROTT FÖR DI

Mitt i sommarhettan och hundgenetiken dimper Datainspektions svar på en fråga ner. Frågan kommer först, för den som har glömt bakgrunden.



Försöker på förekommen anledning sätta mig in i konsekvenserna av GDPR avseende möjligheter till konsumentinformation. Vore mycket tacksam för era synpunkter!
Bakgrund: en person, X, med stort kunnande och intresse för aveln med renrasiga hundar publicerar sedan länge regelbundet en lista över alla nya valpkullar inom en viss ras. Listorna publiceras i en sluten fb-grupp, där alla medlemmar givetvis är fysiska personer.  Privatpersoner - inte företag. Listan omfattar namn på den uppfödande kenneln - enbart kennelnamnet, kennelägarens/uppfödarens personuppgifter och kontaktuppgifter nämns inte. Vidare redovisas uppgifter om valparnas födelsedatum, antal valpar. Vidare redovisas uppgifter hämtade från Svenska kennelklubbens offentligt åtkomliga uppgifter på datasamling Hunddata, åtkomlig för alla som känner till den, inklusive valpkullens s k HD-index (baserat på uppgifter om föräldradjurens och deras släktingars höftledsstatus vid röntgen) samt motsvarande uppgifter, MI (mentalitetsindex) baserat på föräldradjurens och deras släktingars resultat vid officiell s k mentalbeskrivning av hund, MH. Inga kommentarer eller omdömen - varken av positiv eller negativ karaktär - om valparna, val av föräldradjureller liknade, ingår.
Dessa listor  uppskattas av bl a personer, som letar efter valp av denna ras.
Följande har nu inträffat. En person hotar i otvetydiga ordalag med både polisanmälan och dryga väntande böter för X med motiveringen att listorna över kullar är ett brott mot GDPR. Anledningen anges vara dels att personen som äger kenneln lätt kan hittas via kennelnamnet och indirekt identifieras. Dels att uppgifterna om födda valpar i rasen skrivs ut i denna slutna fb-grupp utan att varje uppfödares godkännande inhämtats i förväg. Ytterligare en person hotar  med anmälan - oklart var, polisen igen? - om valpuppgifter från hens kennel omnämns någonstans utanför Svenska Kennelklubbens sidor, även denna gång med hänvisning till GDPR.
Min tolkning är att detta är orimligt. Varje person med kennelnamn, varje person med eller utan kennelnamn som ägnar sig åt att föda upp hundar för försäljning till allmänheten, är en näringsidkare. I sakens natur ligger då, att personens namn är åtkomligt för den intresserade, f f a för blivande valpköpare. Kennelägarens hemsida med personnamn, telefonnummer och mailadress inhämtas lika lätt via Svenska Kennelklubbensolika sidor som via denna lista över födda valpkullar. Om en intresserad  privatperson inte kan lägga ut uppgifter av den art som en lista över födda valpkullar innehåller ( och som är åtkomliga för intresserade och insatta personer på andra delar av nätet), innebär det en begränsning av  möjligheten att informera potentiella konsumenter. Jag undrar också, om det inte innebär en begränsning av yttrandefriheten
 Vad svarar Datainspektionen? Vad gäller i detta konkreta exempel?
 M v h
 Bodil Carlsson

Här har ni svaret.


Hej Bodil,

Datainspektionen kan endast lämna bindande besked inom ramen för vår tillsynsverksamhet, men vi kan ge allmän vägledning när det gäller regler om dataskydd.  

GDPR:s tillämpningsområde
Dataskyddsförordningen gäller för behandling av personuppgifter. Med personuppgifter avses varje upplysning som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person. Avgörande är att uppgiften, enskilt eller i kombination med andra uppgifter, kan knytas till en levande person. Typiska personuppgifter är personnummer, namn och adress. Bilder på och ljudupptagningar av individer som behandlas i dator kan vara personuppgifter även om inga namn nämns. Uppgifter om hundar och kennelklubbar är alltså inga personuppgifter om de inte direkt/indirekt kan knytas till en fysisk person.

Rättslig grund:
När man behandlar personuppgifter blir dataskyddsförordningen tillämplig. Att använda sociala medier och där exempelvis skriva om andra, publicera foton, filmer m.m. är en form av personuppgiftsbehandling. All personuppgiftsbehandling måste ske i enlighet med förordningen. Detta innebär bl.a. att personuppgiftsbehandlingen måste ha en rättslig grund (t.ex. samtycke eller intresseavvägning). Det är den personuppgiftsansvarige som måste göra bedömningen av vilken rättslig grund som är aktuell i det enskilda fallet. Enligt GDPR finns inget absolut krav att man måste ha ett samtycke* från de personer som exempelvis finns på ett foto/lista innan detta publiceras. Intresseavvägning (en behovsavvägning av de olika intressen) är den rättsliga grund som oftast blir aktuell när man publicerar personuppgifter i sociala medier. Den registrerade har dock rätt att göra en invändning och då måste den personuppgiftsansvarige göra en ny intresseavvägning för att se vilket intresse väger tyngst. Om den enskildas rätt till personlig integritet väger tyngst ska personuppgiftsbehandlingen upphöra.
Här kan du läsa mer om de rättsliga grunderna: https://www.datainspektionen.se/lagar--regler/dataskyddsforordningen/rattslig-grund/

Facebook:
När det gäller sociala medier är det viktigt att känna till att dels kan den som gör en publicering anses vara personuppgiftsansvarig, dvs. ansvara för en publicering, dels kan den organisation som har en sida vara ansvarig för det som andra publicerar, om organisationen har möjlighet att påverka/bestämma över inläggen.

Den 5 juni i år meddelade EU-domstolen en dom som rörde an administratör för en Facebook sida och hur personuppgiftsansvaret var fördelat mellan denne och Facebook. Jag tror du kan använda den som ledning för hur du kan tänka på personuppgiftsansvaret. Du kan läsa domen på följande länk: http://curia.europa.eu/juris/document/document.jsf?text=&docid=202543&pageIndex=0&doclang=SV&mode=req&dir=&occ=first&part=1&cid=323536 Kortfattat beslutade domstolen är en administratör för en Facebook sida är gemensamt personuppgiftsansvarig med Facebook.  

Undantag för journalistiskt ändamål:
Jag vill även informera att det finns ett undantag i GDPR för när man behandlar personuppgifter för ett journalistiskt ändamål) Sådant som ligger inom ramen för journalistiska ändamål är att informera, utöva kritik och väcka debatt i samhällsfrågor som är av betydelse för allmänheten. Om personuppgifter behandlas för sådana ändamål är behandlingen i princip undantagen från de flesta av GDPR:s och dataskyddslagens bestämmelser. Undantaget är inte begränsat till journalister eller massmedier och det ställs inte heller några särskilda kvalitetskrav på verksamheten. Även en privatperson kan ha ett journalistiskt ändamål, till exempel när man bloggar. Däremot gäller undantaget inte vid publicering av uppgifter om andra personer om uppgifterna är av rent privat karaktär. Tolkningen av uttrycket "journalistiska ändamål" kommer från Högsta domstolens vägledning i mål NJA 2001 s. 409.

Vänliga hälsningar
Nazli Pirayehgar
Jurist, Datainspektionen
www.datainspektionen.se

*kursiverat i originaltexten

Datainspektionen säger i korthet: de svarar inte på specifika frågeställningar. De ger bara allmän vägledning. Den allmänna vägledningen här är att personlig integritet och privatliv skall skyddas. Man skall inte kunna skriva om, fota eller filma människor, inte lämna ut deras namn och adress eller personnummer, på nätet hur som helst bara för att man känner för det. Men inte ens då finns något absolut krav på samtycke från de omskrivna, fotade eller filmade personerna: har man anledning att publicera materialet, så får man göra en intresseavvägning. Vilket väger tyngst, privatpersonens intresse av att inte bli fotad, filmad etc, eller fotografens/skribentens intresse av att visa ett sammanhang där privatpersonen förekommer?
I det sammanhang som gäller här förekommer varken namn, personnummer, foton eller filmer. Det som förekommer är kennelnamn, och även om en person då indirekt kan identifieras av intresserade valpköpare både via SKK och via egna, frivilligt publicerade annonser, är det svårt för mig att av DI:s svar förstå hur detta skulle kunna vara ett brott mot GDPR.
Vidare gäller alltså skrivningen om "journalistiskt ändamål". Jag har ögnat igenom HD:s mål NJA 2001 s 409.  Om publicering på nätet av ett personregisterliknande upplägg så som däri beskrivs  kan godkännas som "journalistiskt ändamål" av HD, är det min gissning att en listade över reggade collievalpar avsedd för den intresserade allmänheten också skulle det. Milt sagt.

Bodil Carlsson
.

VAD MENAS MED COI?

Den engelska förkortning för coefficient of inbreeding, inavelskoefficienten, är COI. I vetenskapliga studier brukar den anges som F. Men vad betyder bokstäverna?

Mycket kort och enkelt:

COI = inavelskoefficienten = F är ett matematiskt mått på sannolikheten för att ett djur ska ha två ärvda likadana gener på ett ställe i sitt DNA där det borde ha två olika.

Den sannolikheten är beroende av hur nära släkt djurets föräldrar själva är.

Matten bakom COI levererades så tidigt som 1921 av en man, som hette Wright. Vid den tiden var man redan på det klara med, att  djur som intensivt släktskapsavlades råkade ut för tråkigheter. Det gjorde ägarna också. Det blev färre dräktigheter, flera dödfödda, lägre födelsevikt och mera svårigheter i nyföddhetsperioden plus kortare liv för avkommorna. Livskraft och hälsa gick ner: det är det som kallas för inavelsdepression. Bakgrunden var bl a en på artonhundratalet berömd, eftertraktad ras av kor, som ansågs så förnämliga att de bara fick paras med sin egen nära släkt. Så det gjorde man - tills det inte fanns så många kvar att avla på. Stammen dog i princip ut. Det blev förstås väldigt olönsamt att ha sådana kor. Wright åtog sig att kvantifiera släktskap för att hjälpa bönder att hålla sig på en

lagom nivå av släktskapsavel: tillräckligt stor för att behålla önskade egenskaper hos en djurstam, men inte så stor att problemen börjar dyka upp.

Titta på den meningen en gång till och håll den i minnet! För där, just där, har ni all renrasavels kärnuppgift. Djurslaget spelar ingen roll: gener beter sig likadant hos alla däggdjur. Hundar är inte undantagna. Inte människor heller - det är bara mycket ovanligt att tvåbeningar för egen del ägnar sig åt sådant som renrasavel (och när det har hänt, har det inte slutat bättre för oss än för djuren).

I en artikel i Canine Genetics&Epidemiology från 2015 uttrycks det så här. Deltatecknet före F betyder förändring. Större än 0 betyder ökning.

”.... a response to selection, elicited by a departure from random mating, cannot be achieved without concomitant ΔF being >0, indicating some loss of genetic diversity. Therefore, given that avoidance of co-ancestry in finite populations is impossible and the necessity of selection to provide a widespread and lasting improvement in welfare where there is inherited disease, management of ΔF at sustainable levels is key. (Trends in genetic diversity for all KC registered dog breeds, Lewis at al)

Här står:

Det går inte att selektera egenskaper, vare sig för hälsa eller något annat, utan att få en resulterande förlust av genetisk variation, d v s en ökning av inavelsgraden, inom en sluten population med gemensamma förfäder. (Vilket, i förbigående sagt, är definitionen på en hundras.) Så hur du än vill selektera, om det är för utseende eller mot ärftlig sjukdom, så måste du se till att hålla ökningen i inavelsgrad på en hållbar nivå.

Det tog sannerligen tid innan den tanken dök upp inom hundaveln.

Folk tror att bönder är konservativa och inte gärna tar till sig nytt, men bönder är inte sämre än andra på att ta till sig det de ser fungera i verksamheten. När ardennerhästen kom, ersatte den snabbt de småvuxna lantrashästarna och när traktorerna och den billiga bensinen kom, var det ardennerns tur att bli ersatt. Lantbrukare bedriver inte museiverksamhet. De har inte har råd att basera sin ekonomi på fina kor som inte får kalvar. Titta på den här sammanfattningen av ett finskt examensarbete från 2012!

Det är samma gamla problem som i all renrasavel– selektion för en önskad egenskap leder till ökad inavel som leder till problem – och det föreslås samma  lösning som har använts inom olika djurslag utom ett i många år nu. Här föreslås inkorsning med inte bara en, utan tre, olika raser, varav en rekommenderas just för att den är så lite släkt med den inavlade rasen. Såvitt jag vet, väckte förslaget inget ramaskri hos de finska mjölkbönderna.

EXAMENSARBETE

Författare: Madelene Lindqvist

Titel: Förutsättningar för korsningsavel av mjölkkor i Finland

_________________________________________________________

____________________________________________________________

Sammanfattning. Detta arbete är en litteraturstudie över förutsättningarna för korsningsavel av mjölkkor i Finland. Arbetet baseras på litteratur, artiklar och avhandlingar som berör ämnet. Bakgrunden till arbetet är ett ökat intresse för korsningsavel med mjölkkor under de senaste åren, främst till följd av en högre inavelsgrad hos den dominerande mjölkrasen Holstein. Den höga inavelsgraden har lett till nedsatt fertilitet där det är svårare att få korna dräktiga. Korna får även större kalvar, vilket leder till svårare kalvningar och mera dödfödslar. Den produktiva livslängden hos korna har blivit allt kortare.I arbetet framförs rotationskorsning som en lämplig lösning på problemen för mjölkkor. För att upprätthålla en hög andel heterosis* skulle rotationskorsning med tre raser vara att föredra. Som komplement till Ayrshire och Holstein, föreslås Dansk Jersey. Dansk Jersey föds upp och avelsvärderas i nordiska förhållanden, och är längre ifrån Ayrshire och Holstein i släktskap än vad exempelvis den svenska SRB:n är.

*genetisk olikhet, min kommentar

Inom hundvärlden skulle ett sådant förslag fortfarande orsaka social utfrysning, krismöten och krav på uteslutning (plus ett och annat dödshot på nätet, om man bor i England). Det dröjde till en bra bit in på 2000-talet innan engelska KC införde registreringsförbud för kullar efter far/dotter- och helsyskonparningar. AKC har, såvitt jag kan se, inte gjort det än. Varför har just hundaveln inte brutit med en gammal problematisk tradition, när andra djurslags uppfödare har gjort det sedan länge? En vasstungad person sa, att uppfödarna har varit för upptagna med att springa efter den senaste vinnande hanen och deras organisationer för upptagna med att räkna in registreringsavgifter, så alla har haft annat i tankarna än långsiktig överlevnad för rasen. Och valparna gick ju bra att sälja ändå.

Det är möjligt att det ligger något i den tanken. Men för min del tror jag att det finns ett annat skäl, som väger tyngre. Man har inte riktigt sett hundar som djur, som biologiska varelser under samma regler som kor och hästar (eller för den delen människor). Hundarna har varit antingen fyrbent adel eller själsfränder – status eller kärlek eller båda samtidigt – och för sådana gäller inte vanliga regler. Vi tänker ju inte genetik, när vi tittar på våra barn. Kanske är det just för att hundarna har stått så nära oss känslomässigt, som vi har avlat dem som om de biologiskt vore utomjordingar?

Bodil Carlsson

EN ENSTAKA ARTHUR: stamtavlans tragiska historia

Alla minns väl Arthur? Gatuhund och gatukorsning från Ecuador, redan en bit in i medelåldern – hemlös, kanske misshandlad, med sårskador på ryggen, tunn, skitig som synden. Arthur hittade en vänlig hand som räckte honom en köttbulle och bestämde sig: denna människa var hans att följa genom skog och vatten. Så var saken klar för båda två. Först slog de följe på resan och nu delar de samma hem.

Och där har ni, gissningsvis och i förbifarten sagt, nötskalsversionen av berättelsen om hur vargen blev hund.

Är Arthur en bra hund? Titta på filmsekvenserna. Med den bakgrunden, med de livserfarenheterna, efter en lång flygresa och sedan fyra månader i karantän, kommer han i gott skick med svansen viftande in i en främmande miljö framför ett främmade uppbåd med kameror framför ansiktena. Alla stirrar på honom. Han ler.

Om Arthur hade varit en renras, hade hans rasklubb gnuggat händerna och väntat på efterfrågeexplosionen. Man hade sagt att hans goda egenskaper – fysisk uthållighet, intelligent anpassningsförmåga, stabila nerver och stort hjärta – var utmärkande för just den rasen. Som det är, kan man kasta tärning om vilken sorts blandning som skapade Arthur. Golden, en skvätt beardie, någon stor terrier, kanske lite schäfer? Arthur går inte att använda för att bevisa någon rasförträfflighet. Men en sak bevisar han: man behöver ingen stamtavla för att vara en riktigt bra hund.

Det är vi som behöver stamtavlan för att veta var vi hittar nästa Arthur.

Ni kommer att säga, att det inte är så stamtavlorna har använts. Det har ni rätt i, när det gäller hundar, och det är stamtavlans tragedi. Den har använts för allt möjligt annat än sitt egentliga syfte, sitt existensberättigande – som är att dokumentera släktskap och goda egenskaper, så att de kan föras vidare. Att stamboksföra och dokumentera egenskaper är ett språng framåt i tänkandet, som vår del av världen kan vara lite stolt över. Det var här det började för drygt tvåhundra år sedan. Att avla på bra djur – det har folk alltid gjort. Kunde man välja, så valde man förstås. Den starkare hästen hellre än den svagare, den fogliga hästen hellre än den farliga, den uthålligaste jakthunden hellre än den som gav tappt i spåret och den snälla kon som gav mycket mjölk hellre än den som knappt gav någon och som dessutom stångades – självklart! Så länge människor har varit beroende av sina djur, så har vi valt de bästa, de som vi hade störst nytta av. Men i den gamla världen var minnet kort och vägarna långa. Så på den tiden när folk i byarna runt om i Europa knappt visste namnet på sin egen farfar och när det kunde ta dagar att ta sig fram till nästa by, då tog man det som fanns till hands. Grannens tjur, byprästens häst eller den lokala adelsfamiljens jakthundshane. Hur länge kom man ihåg vilken parning som gav vad?

Att föra bok och mäta resultat gav en stor ökning i jordbrukets produktivitet. Man kunde följa linjerna bakåt. Man kunde över flera generationer se vad som gav vad. Man fick hästar som drog tyngre lass och mera djupgående plogar, kor som gav mera mjölk och kött, grisar som växte snabbare. Ungefär samtidigt började man få fram rasrena hundar, men det finns en viktig skillnad mellan hundarna och de andra djuren.

De som skapade stamtavlorna för hundar och stängde stamböckerna var de som inte längre var beroende av dem.

Colliens rasstandard skrevs ner första gången 1881 av människor, som aldrig hade behövt valla några får. De behövde inte komma överens om vad som gör en fårhund bra. De behövde bli överens om vad de skulle tävla om. Standarden ger maximalt 100 poäng och alla handlar om utseende. Högsta andelen poäng, 20 av 100, ges till coat with frill and ruff– päls med krage och krås. Pälsen skall vara så ymnig som möjligt, särskilt just kragen. Standarden beskriver inte vad den stamboksförda hunden har gemensamt med sitt ursprung – vanliga arbetande lantrashundar, som med tiden blev border collie – utan tvärtom vad som skiljer dem åt: krås och krage och ymnighet på den ena sorten, så lättavspolat som möjligt på den andra. Om ni någon gång har behövt rengöra era stövlar efter en promenad i en fårhage i regn, så vet ni varför man inte längtar efter massor av päls på en fårhund.

Det dröjde till 1910 innan colliens gamla arbetsområde första gången nämndes i standarden. Då var gapet mellan högstatushobby och lantbrukets vardag, mellan hund som välståndsmarkör och hund som arbetshjälp, redan så befäst att det gick att romantisera det förflutna.

Collie var inte den enda hunden, som råkade ut för detta, men det var kanske den första som i stor skala föradligades med hjälp av stamtavlan. Den första som adopterades av kungligheter, blev kungligt inavlad själv och uppfödd för att säljas till människor som betalade bra för att få äga en och på köpet känna sig smått adliga själva. Ni tror att jag överdriver?

Läs rasens tidiga historia. Brittiska kungligheter och amerikanska multimiljonärer om vartannat, folk som framgångsrikt försörjer sig som colliemäklare i en mycket lönsam hundexportindustri, hundar som säljs för belopp stora nog för ett hus på Manhattan, storuppfödare på båda sidor av Atlanten med hundra hundar i sina kennlar. Folk vars framgång lockade efterföljare och vars ord togs på djupaste allvar. (Ibland tror jag, att rester av den gamla glansen finns kvar i bakhuvudet på dagens collievärld som en sorts  genetiskt befäst minne.) Härifrån kommer stamtavlans ställning i hundaveln. I början, när bara fint folk och rashundar hade stamtavla, bevisade den hundens ädelhet. Sedan kom nittonhundratalets andra halva, då vanligt folk kunde köpa renrashund. Då visade stamtavlan, att man åtminstone inte hade skaffat byracka. Fortfarande dubblar själva papperet valppriset på marknaden för sällskapshund.

Men stamtavlan har ett mycket större värde än så. Varför är det sorgligt att Arthur saknar stamtavla? För hunden gör det ingen skillnad; inte för människan som hade turen att hitta honom heller. Men utan stamtavla vet ingen, om Arthur är en enstaka Arthur, en genetisk lyckträff som inte låter sig upprepas, eller tvärtom den typiska hunden från en hel släkt av bra hundar, som döljer sig någonstans i en by i Ecuador.

Det är synd. För den tidiga hundavelns sätt att använda stamtavlor har försatt oss i en situation, som för flera raser inte är hållbar på sikt. De verkliga inavelskoefficienterna är högre än vi vill veta och uppfödare börjar köpa DNA-tester för att jaga genetisk variation inom sin ras – nere på individnivå. När jag föreslås att betala för ett test, som talar om vilken av tre tänkbara hanhundar som är minst genetiskt lik min tik, är det dags att tänka till.

Men utan en dokumenterad stamtavla* kan vi inte tänka till. Då flyttar vi oss bara från en icke hållbar situation till en oförutsägbar. För tvärtemot vad de tror, alla de som köper papperslösa valpar till sällskap hos mina hippsomhappavlande grannar, har stamtavlan inte bara snobb- och prishöjarvärde. Rätt använd talar den om vad vi kan vänta oss.

Bodil Carlsson

* med dokumenterad stamtavla avses i den här texten en stamtavla, där individernas egenskaper (HD-status, ögonlysningsresultat, MH, jaktprov, vallanlagstest och vad det nu kan vara) redovisas.

UPPGÅNG OCH FALL

Ibland blir man bara paff.

Det började med diagrammen över inavelskoefficienter i den engelska kennelklubben rasgenomgång från 2015. Jag satt och tittade över den ena rasen efter den andra och gradvis gick det upp för mig, att det var något märkligt med diagrammen.

De såg allesammans likadana ut.

Från ungefär 1980 och framåt samma branta stegring. Från ungefär 2005 - 2010 en lätt sänkning, inte för alla raser men för de flesta. Kennelklubben kommenterar själv att man såg inavelsgraden klättra uppåt under ett antal år. Nu – säger man lättat – har den minskat och ligger på en mera ”sustainable level”,  en mera hållbar nivå. Jag rev mig i huvudet.

Vad var det som hade hänt? Hade brittiska uppfödare kollektivt drabbats av smittsam inavelsfeber just 1980? Hade det hänt något speciellt? Öppnades plötsligt en ny exportmarknad för brittiska renrashundar någonstans eller var det något annat, som gjorde att det blev bråttom att producera inom den stam man hade tillgänglig i varje ras?

Jag fattade ingenting. Jag frågade någon insatt i engelsk hundvärld.

Svaret kom och jag tappade hakan.

Så här gick det till. När engelska KC 1980 började bygga upp en datoriserad faktabas över sina raser, satte man av praktiska skäl inavelskoefficienten till noll för varenda ras. Efter hundra, eller sjuttio, eller femtio, eller tjugo år – beroende på ras – av traditionell släktskapsavel, mera eller mindre av den varan beroende på ras, men alltid inom den slutna stambokens ramar oavsett ras.

1980 satte man inavelsgraden för allt till nästan noll.

     Grafen visar långhårig collie, men de andra rasernas grafer följer samma mönster.

www.thekennelclub.org.uk/media/685627/collie__rough_.pdf

Klättringen som följer därefter är ökningen av det värde som redan fanns för varje ras. Vilket det värdet verkligen var, vet ingen, såvitt jag förstår. Vilket det verkliga värdet på inavelskoefficienten idag är för den rasen, vet man därmed inte heller.

Det KC gjorde – och det sannolika skälet är den tidens begränsade datorkapacitet – var att leda en expedition på mödosam klättring uppför Kebnekajse. Berget är 2 098 m högt. Efter 2 000 meter i samma uppförsbacke slår man läger och sätter upp en skylt, som påstår att man befinner sig på havsnivån. Noll meter över havet!

När expeditionens medlemmar sedan av gammal vana fortsätter att klättra uppåt, kallar man de 98 återstående metrarna för en brant stigning.

När det börjar slutta nerför på andra sidan toppen, tror man att man är nere på betryggande nivå... fast man fortfarande är 2 000 meter över havet.

Om man inte vet varifrån man kommer, vet man inte var man befinner sig.

Idag finns databaser byggda på DNA-jämförelser, som visar helt andra nivåer på genomsnittlig inbördes släktskap och genetisk likriktning inom olika raser. Jag tror, att man skall titta på dem i stället för på inavelskoefficienter över några få generationer. Det gäller verkligen inte bara collie, men det gäller collie också.

Om man inte vet var man befinner sig, vet man inte vilken riktning man ska ta för att komma framåt. Engelska KC gjorde ett hedervärt jobb med att gå igenom och lägga ut de här uppgifterna för offentlig åtkomst, men de säger inte så mycket om var vi egentligen befinner oss.

Bodil Carlsson

NÄR MARKEN RÖR SIG

The challenges of pedigree dog health: approaches to combating inherited disease

• Lindsay L Farrell
• Jeffrey J Schoenebeck,
• Pamela Wiener,
• Dylan N Clements and
• Kim M Summers kim.summers@mater.uq.edu.au

Canine Genetics and Epidemiology20152:3
https://doi.org/10.1186/s40575-015-0014-9

Det som följer är min egen översättning av slutet på rapporten, vars titel och författare ni ser ovan. Originaltexten kan ni hitta själva genom att googla på titeln, eller enklare ändå genom att klicka pålänken ovan. Läs och tänk efter vilken bild som skymtar fram i de lite omständliga meningarna!

Det finns två påståenden, som fick mig att stanna upp. Jag har satt dem i fetstil. Var har renrasaveln hamnat, när det inte står i en kvällstidning med halvbra rykte utan i en vetenskaplig studie att nästan hälften av de brittiska veterinärerna avråder folk från att köpa renrasigt? Det är svårt att tro, att svenska veterinärer skulle göra likadant. Vissa raser, ja – extremtrubbnosar framför allt. Men som allmänt råd? Då har marken börjat röra sig under fötterna på rasklubbarna i hundavelns hemland på jorden.

Det finns kanske en anledning.

Jag tänker på vad jag lärde mig om den engelska och den svenska versionen av engelsk setter. Skulle ni våga köpa engelsk setter av en brittisk exteriöruppfödare med kenneln full av champions? Jag skulle det inte. Inga vinnande förfäder har skyddat en hund mot arvet av HD-fel och sjukdom. Utställningsrosetterna må vara uppfödarens intresse och prioritering, men det är inte per automatik valpköparnas. Det är inte titlar från igår, som delar mitt liv idag. Det är en livs levande hund!

Skulle jag våga köpa valp av ordföranden i den svenska rasklubben, som drar siffrorna för de vanligaste sjukdomarna telefon och berättar om det svåra i att få rätt balans mellan jaktiver och dresserbarhet? Japp. Behövde jag en fågelhund, skulle jag köpa setter av Åsa Vilson på hennes ord.

Inte bara för att hennes ord handlar om vänliga, rimligt friska hundar – precis det som de flesta valpköpare är ute efter oavsett ras – utan därför att hennes ord kan jag kolla upp. Den skandinaviska traditionen är annorlunda än den engelska.

Den andra meningen i fetstil kräver eftertanke. Den handlar inte om länders olika uppfödartraditioner, utan om hur de stängda stamböckerna slutar. Den säger att i en ras med litet eller krympande hundantal räcker inte inavelskoefficienter: man måste komplettera med individuell gentypning innan man väljer partner till sin hund. För att alla de framväxande gentestlabben skall dra in mera pengar?

Tyvärr ser det ut att att vara mera än så. Fortsättning följer. Men här har ni själva texten!

”Den renrasiga hundens framtid

Försäkringsbolag som erbjuder försäkring för renrasiga hundar registrerar hur ofta hundarna inom varje ras utnyttjar sin försäkring och av vilken anledning de gör det och detta avgör försäkringspremiens storlek. För många hundägare kan en försäkring för en hund av viss ras innebära, att man betalar en mycket högre premie än för en blandras. I Storbrittannien kan kostnaden för en basförsäkring för en liten renrasig hund ligga i storleksordningen £300 per år (cirka 500 U S dollar) och kostnaden ökar avsevärt för storvuxna raser och för raser, som är kända för sin benägenhet för ohälsa. I Storbrittannien är enbart 42% av alla hundar, renrasiga eller inte, försäkrade; visserligen finns välgörenhetsorganisationer, som PDSA, som ägnar sig åt att bidra till sjukvårdskostnader för sällskapsdjur, men även de nekar i ökande utsträckning hjälp åt renrasiga hundar. PDSA:s policy är för närvarande att det får finnas en renrasig hund registrerad per hushåll /som söker bidrag för veterinärvård, min anm/. En färsk studie har funnit att 48% av smådjursveterinärerna avråder sina kunder från att köpa renrasiga hundar p g a nedärvda sjukdomar.

Förslag har framförts om att vi för största möjliga välbefinnande hos kommande generationer borde överge de mest predisponerade raserna (de med sämst hälsoprofil och högst antal genetiska sjukdomar) och samtidigt mjuka upp de genetiska barriärerna mellan återstående raser för att främja genetisk variabilitet. En sådan strategi för bevara majoriteten av hundraserna, om än inte alla, är något som skulle säkra att hundraser i allmänhet långsiktigt överlever, men det innebär också att vissa utsatta raser går förlorade och att man överger de strikta kännetecknen för specifika raser genom att korsa dem.

En mera realistisk lösning för att hantera de mest sjukdomsutsatta raserna skulle vara att korsa med flera individer från en nära besläktad ras för att återinföra genetisk variation och att kombinera den strategin med avelsprogram för att avla bort ifrån de mest sjukdomsbenägna individerna för att säkra mera genetisk differentierade framtida generationer. Som i fallet med den tidigare diskuterade dalmatiner/pointerkorsningen skulle detta tillåta ett genetiskt nytillskott, men ändå fungera för att bibehålla rasens standardsärdrag. För raser utan liten eller krympande populationsstorlek skulle det vara välgörande, om kennelklubbar världen över införde begränsningar för antalet avkommor per avelshane och därigenom minskade matadoravelseffekten, medan man ökade den genetiska variabiliteten över hela populationen. Sådana restriktioner finns redan på plats för tysk schäfer. För sällsynta raser och raser med liten eller krympande populationsstorlek bör ansträngningar göras för att para hanar och tikar som är så obesläktade som möjligt genom att man tar hänsyn till släktskapskoefficinterberäknade från stamtavlorna, men också genom att man inbegriper gentypning som bastest för varje registrerad hund för att inavelsgraden skall kunna övervakas på individnivå.”

Den här rapporten säger på sitt lågmälda sätt, att flera raser närmar sig slutet på de stängda stamböckernas tid. Många av oss har nog haft ett hum om bakgrunden, men åtminstone för min del var den värre än jag anade. Det var ett av ögonblicken, när marken flyttade sig lite.

Bodil Carlsson

EN EXTREM VÄRLD

Ja, ceskyterriern är extrem. Det är lundehunden också och clumber spanieln nästintill: hopkomna ur en minimal skvätt gener har de sina bekymmer, alla tre. Ceskyn blev till genom en enda persons nyck, de två andra ur en önskan att rädda ett historiskt arv från utdöende. Men hur extrem är doberman? Boxer? Collie?

Cesky, clumber och lundehund är bara de extrema varianterna av ett extremt mönster. Mönstret såg ut så här och gör det eventuellt fortfarande – chodsky pes, någon?

Hitta något i hundväg som du gillar, starta med ett fåtal individer och låt sedan någon intresserad, gärna ett känt namn (förr helst en kunglighet eller nästintill, nu går det bra med Paris Hilton) ta över marknadsföringen. Kör sedan aveln på repeat. Så såg receptet ut från 1850 och framåt och det gäller många raser, inte bara de mest extremt smalbasiga. Effekten är att alla raser blev smalbasiga och fortsatte vara det. Hunduppfödare fortsatte en avelstradition byggd på upprepad nära släktskapsavel och stängda stamböcker långt efter att uppfödare av andra djurslag hade bytt spår. Resultat?

Veterinärer och genetiker har larmat länge om genetisk utarmning och ökande sjukdomsfrekvens. De varnar högt och tydligt för att rasklubbar och uppfödare runt om i de rika länderna genom sin matadoravel och sina godtyckliga inskräkningar av vad som går att avla på håller på att ta kål på sina raser.

Ni vet redan vad de säger. Låt bli att överanvända era importhanar! Sluta springa efter storvinnarna! Stirra er inte stenblinda på bokstäverna i standarden (eller den senaste innetolkningen av den). Utestäng inga tänkbara avelshundar för att de har en färg som ni inte gillar, en vit fläck där ni inte vill ha den, en nosspegel som är svart där ni tycker att den ska vara brun, ett ståndöra där ni vill ha tippat eller tvärtom, en hög svans där ni vill ha en låg, eller är två centimeter över eller under standardens mankhöjd! Det är då ni utarmar rasens genetiska variation över hållbarhetens gräns.

All avel på slutna populationer innebär med nödvändighet en bristande genetisk variation, som dessutom lika nödvändigt ökar för varje ny generation. Hur snabbt den ökar, beror på uppfödarnas val. All avel på en stängd population innebär med nödvändighet mer eller mindre nära släktskapsavel. Hur nära släktskapsaveln blir, beror på uppfödarnas val.

Alla collies är mera eller mindre släkt med varandra. Hur mycket släkt nästa generations hundar skall bli, hur den genetiska variationen skall se ut i morgon, beror på era val idag.

Permanent stängda stamböcker har en begränsad livslängd. Den springande punkten är när en stambok behöver öppnas.

Det är vad alla moderna genetiker säger. Ingen genetiker jag har hört talas om, bortsett från ett par gamla engelsmän lika invindade i artonhundratalets tankemönster som en fluga i ett spindelnät, säger något annat.

Ingen genetiker som jag känner till säger någonsin, att man inte skall undvika gener för sjukdom, smärta eller mental instabilitet. Den ras som har sådana problem och inte klarar en gallring av avelsmaterialet - den rasen måste utkorsas för att överleva.

Nu följer ett par långa avsnitt: en översättning av delar av av en översikt. Artikeln The Challenges of Pedigree Dog Health publicerades i Canine Genetics and Epidemiology 2015. Författarnas tilltal är påfallande lågmält – de vill inte ta risken att provocera, förmodar man – och därför känns innehållet ibland förvånande rakt på sak. Först presenteras slutklämmen. Observera att det gäller förhållandena i England, renrasavelns vagga.

Översättningarna varvas med inlägg ur en helt annan sorts litteratur. Boken Rough Collies of Distinction handlar om den engelska collieavelns historia.

Och, slutligen, kommer emellanåt några korta flashinlägg under fotot av en bestört collie.

Bodil Carlsson

ENGELSKA SJUKAN

Det här inlägget på Collievänner, lätt redigerat, är från december 2010. Om ni inte minns Mr. Laverack och Mr. Llewellyn, se inlägget från 2018 06 29 – Edward Laveracks sorg.

DEN ENGELSKA METODEN

Låter det inte som titeln på en deckare? Metoden för ett gentlemannamässigt mord, kanske?
Frågan är om det inte är ungefär vad det är. Fråga en Cesky terrier!

Ceskyuppfödaren Sheila Atter, åtekommande krönikör i Dog World och ett av namnen i den engelska hundvärlden, är arg för att en hop akademiker - genetiker och andra - får plats i engelska kennelklubbens nystartade Advisory Council. Sheila Atter vill ha bara uppfödare där, för uppfödare känner blodslinjerna på djupet och har den rätta fingertoppskänslan när de väljer i aveln – det gör inte vetenskaparna. Vetenskaparna sitter i sitt eget ”parallella universum” och tror att det räcker med en examen i genetik. Jemima Harrison svarar att självklart tycker inte ceskyuppfödare om modern genetik. De sitter ju med en ras där inavelskoefficienten går upp mot 80%.

80%??! Det är inte släktskap, det är en klon. Så jag frågade Sheila Atter om det verkligen var riktigt. Och om det nu var så att siffrorna stämde, hur hade rasen kommit dithän?

Sheila Atter svarade faktiskt och det här är vad hon sa. Cesky terrier nyskapades runt 1940 av en tjeckisk hunduppfödare och genetiker. Han drömde om en terriersort, som skulle passa för jakt i skogstrakterna i hans hemland. Så han tog skotsk terrier och sealyhamterrier – två engelska raser – och blandade. TRE hundindivider var starten på hela hans nya ras. Senare la man till en fjärde hund. Av dessa fyra individer ur två engelska raser skapades blandningen Cesky terrier. Mission accomplished.

Och si, Gud talade och sade: Varde renrasig och tjeckisk nationalras.

Efter denna flygande start följde de tjeckiska uppfödarna något som de kallade ”den engelska metoden”. Vet ni vad den går ut på? Man väljer den bäste hanen i en generation. Sedan parar man honom med alla tikar.
I nästa generation gör man likadant. Man tar den bäste hanen och parar honom med alla hans halv- och helsystrar.
Och så fortsätter man. En äldre engelsk hundgenetiker tyckte någon gång att det var ett bra sätt att ”etablera en specifik typ”. Försedd med ett så fint alibi avlar man förstås på. För att man är ute efter pengar och ära?
Delvis. Men det värsta är att man troligen gör det av kärlek också.

Samma Sheila Atter skriver i juli 2011 att ceskyklubbens årsmöte vill förbjuda henne att nämna hälsotester i sina raskrönikor. Gör man det, kan ju folk få för sig att det finns hälsoproblem. Alltså - största möjliga tystnad!

Personligen tror jag att det kan finns en hel att berätta om ceskyterrierhälsa, men man kan bara gissa vad. Den engelska kennelklubbens stora översikt över alla raser från september 2015 redovisar av nio döda hundar 6 dödsfall i lymfom. Medianåldern för dödsfallen var drygt 8 år. Ett kort liv för en så liten ras, tycker man, men hur många lever längre och bättre?

Det vet nog ingen. KC skickade ut 65 förfrågningar och fick bara 13 svar. Största möjliga tystnad? Det finns ingen redovisningen av inavelsgraden – och det förstår jag, för en graf från annan källa visar att de flesta av hundarna i denna antalsmässigt pyttelilla ras ligger samlade runt 70% - 80% i inavelsgrad. Ibland kan tystnad vara det bästa alternativet. Risken finns ju annars att någon läser och fattar.

Effektiv avelspopulation anges av KC till 17. Icke desto mindre har uppfödarna i England fortsatt använda sig av matadorhanar. Mest använda hane har 38 valpar efter sig i en ras där maxantalet för något enskilt år är 64.

 Framskulpterad typ. Stamtavlor med geometrisk symmetri. Uppfödarnamn. Där har ni fingertoppskänslan. Där har ni den engelska metoden. Den handlar inte om hundar. Den engelska metoden handlar om människor, som springer ikapp för att bli nästa Mr. Llewellyn och inte ser att de på sikt blir nästa Mr. Laverack.

Det skall mycket tystnad till för att den metoden skall se ut som framgång.

Varför dra fram det här nu? Därför att vi colliefolk sitter med vår del av arvet från den engelska metoden. Vår del är inte lika radikalt galen som ceskyterrierns.

Men den har haft mycket längre tid på sig att verka.

Bodil Carlsson