PROVOKATIONEN del 13) Hur alltsammans började

Man skall akta sig för att försöka förstå allergiernas sentida utbredning hos människor och hundar. Det börjar med okomplicerat grubbel över biverkningar av kortisonmedicinering och slutar med att man ligger raklång i sin säng och läser Jared Diamond till långt inpå småtimmarna.

Jared Diamond är ännu en av de där människorna, som svarar på frågor som får en att inse hur korkad man har varit som aldrig ens har ställt dem. Jared Diamond är en njutning.

Bilden har inte mycket med texten att göra. Den visar bara en hund, som  kan springa på vinterasfalt igen, även när fastfruset stenkross gömmer sig under den tunna nysnön.

Ni vet inte vem han är? Det visste inte jag heller fram till för några år sedan. Jared Diamond är den kombination av socialantropolog, fysiolog, geograf och evolutionsbiolog (plus fågelskådarnörd på mer än bara hobbynivå) som 1997 skrev Vete, vapen och virus och som fick National Medal of Science för den hemma i USA – den högsta utmärkelse en civil kan få i det landet, sägs det – ja, och så Pulitzerpriset, då; på köpet liksom. Han är professor i det ena och det andra ämnet på Californiens universitet. Det är vad han gör. Det här, däremot, är vem han är.

Han är mannen som 1972 kommer gående på fågelskådarpromenad längs en strand på Papua Nya Guinea och upptäcker, att han har sällskap. I närheten står en papuansk man, en lokal politiker och aktivist, som kommer fram och börjar prata. Efter mycket diskuterande ställer den papuanske mannen en fråga, som Diamond inser att han inte har ett svar på. Papuanen säger: ”Vad var det som gjorde att ni vita producerade så många saker och tog hit, medan vi svarta hade så få?”

Diamond visste inte. Så Diamond bestämde sig för att ta reda på det.

Han visste mycket väl, att den traditionella europeiska förklaringen på den tiden fortfarande var ”Vi vita är intelligenta och ni här på er stenåldersnivå är liksom lite efter.” Men han köpte inte den förklaringen. Han hade redan levt tillsammans med papuaner av och till under flera år. Hans intryck var tvärtom: att den genomsnittliga samlar/jägarmänniskan var vaknare och smartare än den genomsnittliga européen. Det finns stor risk att stryka med i bykonflikter och under jakten på farliga djur i farliga omgivningar, om man inte är snabb i tanken och uppmärksam på sin omgivning och har lätt för att lära av erfarenheter. Europérna i sina tättbefolkade, centralstyrda samhällen med polis och trafikregler har större nytta av ett bra immunförsvar mot smittsamma sjukdomar än av hög intelligens. Nej, skäll inte på mig – det är Jared Diamonds åsikt, inte min!

(Även om jag tycker att det ligger en del i den tanken var gång jag ser mobilhypnotiserade människor släpa ungar eller hundar i flexikoppel över trafikerade gator.)

Hursomhelst – Jared Diamond kom alltså på, att han inte hade något bra svar på den papuanske killens fråga. Så han tog lite tid på sig – tjugofem år, ungefär - för att plocka fram fakta och fundera över hur de hängde ihop, innan han svarade. Resultatet blev undertiteln på hans bok: En kort sammanfattning av mänsklighetens historia under de senaste 13 000 åren. 444 sidor, dedicerade till de papuaner som lärde honom något om konsten att hålla sig vid liv på Papua Nya Guinea.

Så varför dra upp det här i en serie inlägg om allergier? Jo, det finns en bra anledning. De där 13 000 åren är väl ungefär samma år som vi har haft hund. Eller hur?

Det Jared Diamond säger i sin bok är i korthet detta. De stora, krigförande, rika civilisationerna uppstod i den del av världen, som har den överlägset största sammanhängande landmassa där de gräsätare som gick att tämja och de grässorter som gick att förädla i odling råkade finnas. Punkt.

Det är helt enkelt området från Europa i väster över sydvästra Asien och bort till Kinas östkust. Det var där de gick att hitta, arterna som blev får, get, ko, häst och gris. Det var där de växte, gräsarterna som blev vete, korn, havre och råg. Det var med andra ord där det gick att få fram det överskott av mat, som gjorde det möjligt för en del att sitta och tänka och plocka fram skriftspråk och böcker och stridsvagnar och metallsmedjor och ståtliga pyramider att begrava kungar i, medan andra fick fram brödfödan. Det var där vi började leva så tätt ihop med våra tama djur att deras bakterier och parasiter blev våra och där våra immunförsvar utvecklades tillsammans med deras, samtidigt som bakterierna och parasiterna anpassade sig efter oss. Utan detta – inga pyramider, för ingen teknik och inga kungar.

Och vad var det första steget på den vägen? Vem hjälpte oss först med jakten och sedan med boskapen?

Hunden.

Per Jensen säger samma sak i sin senaste bok Den missförstådda hunden. Att utan hundarna hade det kanske aldrig blivit mycket av försöket att gå från matsamlande småjägare till massproducerande bönder och boskapsägare. Två saker hände under den här resan mot ständigt ökande matproduktion, som gjorde att folkmängden kunde stiga och stiga. Tättboddheten skapade infektionstryck och krav på anpassning av immunförsvaret – Diamond säger rent ut, att det som européerna slog ihjäl Amerikas urbefolkningar med inte var våra överlägsna vapen, utan smittsamma sjukdomar sammanhängande med vårt sätt att leva. Det andra som hände, som Jensen nämner kortfattat och Diamond knappast alls, var förstås att utvecklingen selekterade två egenskaper samtidigt.

För det första immunförsvar som tål att leva mycket nära andra djur. För det andra, specialbegåvningen som gör att en del människor kan läsa och kommunicera med helt andra varelser än vi. Den är lika oväntad och märklig som en medfödd förmåga att få fram musik ur en trälåda med metallsnören eller att ställa upp och lösa ekvationer, bara mycket mindre uppskattad.

Men utan den – inga tamhundar, ingen tamboskap, inga musiker, inga matematiker, och självklart inga bra författare heller. Kungarna och pyramiderna hade vi väl kunnat klara oss utan, men musik och biologi?

Sträck på er, hundfolk! Sträck på er, duktiga uppfödare! Människor med er begåvning möjliggjorde civilisationen.

Bodil Carlsson

Inför julhelgens lediga dagar och nätter: Diamonds bok borde gå att skaffa på vilket välsorterat bibiliotek som helst, om ni nu inte hellre köper en sådan pärla. Jensens bok är nyutkommen och väl värd att köpa till vem som helst med hundintresse. Båda är välskrivna på vardagligt, lättflytande språk.

PROVOKATIONEN

DEL 12) AGRIAS SVAR

Idag är det Nobeldagen. Susumu Ohno är inte där den här gången heller – han fick aldrig något nobelpris. Fråga mig inte varför. Idag har han i vilket fall bättre saker för sig; han tittar upp och ser gamle Darwin komma viftande med käppen för ännu en fråga som han bara måste få ställa. Ohno suckar när han tänker på alla gånger han har bett gamlingen inte veva så koleriskt med den där käppen, men de är iallafall på en bra plats med gott om tid, så han lägger ner violinen och tar ett djupt andetag.

Själv var jag också på en bra plats, en som forskningsrapporterna länge har rekommenderat, när Agria ringde i förra veckan: ute i en stor kohage med en lös, lycklig hund i full färd med att bli smutsig.

Agria hade ett svar på en fråga. I korthet: jo, tyvärr, det stämmer. Agnes Wolds uppgift om den kraftiga ökningen av allergier hos hund stämmer. Agria gick igenom sin statistik över försäkringsdiagnoser för inte bara en, utan flera, sjuårsperioder och såg samma branta ökning vilken sjuårsperiod man än tittar på. Det är inte så, att diagnosen plötsligt skjuter i höjden något särskilt år, så att man kan undra om alla veterinärer gick en allergikurs just det året och lärde sig något nytt. Hade man tittat på bara något enstaka år, så kan man tänka sig både över- och underdiagnostik – att en hund här, som kliade och fick diagnosen ”atopi”, i själva verket tre veckor senare upptäcktes ha rävskabb; eller att en annan hund där diagnosticerades med ”öronklåda” och fick vänta till nästa år på rätt diagnos: atopi. Eller att det faktiskt var något år med ovanligt mycket rävskabb, som ställde till det. Men så ser det inte ut. Det ser ut som att antalet hundar med atopi ökar parallellt med människor med atopi.

Så vad menas med termen atopi?

Ordet är inte ens hundra år gammalt. En språkprofessor i USA fick 1923 i uppdrag av läkare att hitta ett namn för något som de tyckte var konstigt. Det är vad ordet atopi betyder: något som inte är på sin plats.

Det är inte så illa valt, eller hur? Ett immunförsvar som går till angrepp mot sådant som andra immunförsvar inte protesterar mot, en organiserad försvarsattack mot ofarliga molekyler – det är faktiskt inte på sin plats. Och det är vad atopi står för idag: att en individs immunförsvar reagerar på saker som andra tål och använder sig av IgE i kampen. Det är vad min hund har blivit, en atopiker. Hon äter nötkött, som andra hundar bara mår bra av; några timmar senare kan jag stå och titta på de rodnade fläckarna på hennes buk. Histaminutsläpp, en IgE-effekt i aktion framför mina ögon.

IgE, ordet som vi har lärt oss tycka illa om. Immunglobulinernas buse. Allergiernas antikropp. Vad sysslar den med?

IgA rinner ur våra näsor och ögon och i råmjölken som når våra nyfödda: första linjens försvar, gränspatrullen. IgM är den snabba inre immunreaktionens spjutspets. IgG är 75% av alla cirkulerande antikroppar i blodet och är det långsiktiga försvarets ammunition. Den kan rentav gå igenom moderkakan och servera den ofödda däggdjursungen en första hjälp på traven efter födseln. IgG är den långsinta antikroppen – den behåller vi länge.

Så viruspartiklar eller bakterier, som stormar våra slemhinnor, fångas först upp av IgA i tårvätska och snor och saliv, buntas ihop till hjälplösa paket eller hålls fast så att T-lymfocyter kan bryta sönder dem och mordiska makrofager tugga i sig resterna. Går invasionen ändå vidare in i kroppen, möter IgM upp och sätter emot, medan IgG ökar i antal och sedan går till motattack. Länge efter att hostan är över, lurar IgG-antikroppar i bakgrunden i full beredskap inför en eventuell nästa attack.

IgE har en litet annorlunda plats i den här berättelsen. Den klassificeras inte efter var den befinner sig, eller när den kommer in i fajten. IgE klassas utifrån det den reagerar på och hur den reagerar. Alla allergiska reaktioner använder sig av IgE, oavsett om det handlar om att reagera på björkpollen eller sängkvalsterbajs eller nötprotein, vilket i sig är rätt konstigt och en bra anledning till etiketten atopi = malplacerad reaktion, för vad är det som är så farligt med björkpollen? Eller de arma töntarna till sängkvalster? Vad har de gjort för ont? Eller kokött? Men det var knappast för såna saker som vi blev utrustade med IgE en gång i tiden.

IgE svarar för skyddet mot inälvsparasiter. Ig E är försvarsstyrkan mot mask.

Inälvsmask har funnits hos oss lika länge som sängkvalstren, lika länge som tuberkulos och längre än vi har haft sällskap av hundar och kor – men när vi fick deras sällskap, fick vi lära känna deras inälvsmask också, förstås. Vi har gått omkring med olika varianter av mask allesammans. Bara i vissa delar av världen och på senare tid har majoriteten av oss inte burit på mask. Fortfarande är det så, att det finns områden där folk i allmänhet går omkring med höga värden av IgE i blodet och mår bättre än de som har normala nivåer: de har större motståndskraft mot de allmänt förekommande tarmparasiterna. Om ett sådant område masksaneras – om de som bor där får behandling och man bygger vatten- och avloppsledningar som förhindrar smittrisk – så faller IgE-nivåerna.

Men allergierna ökar.

Det finns en tanke om att just de som blir atopiker idag är de som hade det bästa försvaret mot inälvsparasiter igår. Det finns en annan tanke om att delar av de molekyler, som vi blir allergiska emot, i sin uppbyggnad påminner om delar av maskmolekyler. Som ni ser, är det en variant av hygienhypotesen: att det inte är närvaron av något nytt i vår omgivning, som gör oss allergiska, utan frånvaron av något gammalt.

Själva har  vi blivit rikare. Hundarna också. Rikare på på näringstillgång, på antalet förväntade levnadsår, på antalet förväntade friska och fungerande levandsår, på antalet överlevande nyfödda, på genomsnittlig kroppsstorlek. För att åstadkomma det, har vi skapat en alldeles ny variant av biologisk fattigdom omkring oss. Bakterierna och parasiterna är borta. Ingen är lessen för den saken, tvärtom; men i tomrummer efter dem har vi sprungit på något, som vi inte hade väntat oss.

Bodil Carlsson

PROVOKATIONEN

Del 11) Smällar man får ta

Allergiföreläsningarna var aldrig mitt hjärtebarn. Uppriktigt sagt – jag tyckte det var dystert. Vältutbildade, fina, moderna människor, som sa Pälsdjur! som om de hade sagt Pest!  och Damm! som om det var själva döden. Föräldrars skyldighet var att hålla barn borta från detta äckliga. I den tidens vanliga ordning framgick alltid, utan att det behövde sägas rakt ut, vilken förälder som skulle svara för dammfriheten. Alla allergiföreläsare varnade för hur vanligt det höll på att bli med allergiska barn. Ingen undrade någonsin varför.

Som barn tillbringade jag alla lov på små bohusländska familjegårdar. Det plöjdes med häst, det mjölkades för hand. In gick man för att äta och vila och då hängde man av sig lagårdskläderna i farstun. Där hängde de, blåställen, och man gick förbi i den djupa, dova, goda lukten av kor. Jag kommer ihåg den lukten. Så jag förstod aldrig det hemska med pälsdjur –  fanns det pälslösa djur att satsa på, eller var det just pälsen som var det hemska? Men jag ville också vara en fin, modern, välutbildad människa. Så jag vågade aldrig sticka upp och fråga.

Nu sitter jag här med en atopisk hund, hittar forskningsrapporter som jag knappt klarar av att förstå och springer på meningar och diagram, som sånär sveper mig av stolen. Som kurvorna för den fallande infektionsbördan och den stigande allergibördan i förra avsnittet. Det är smällar man får ta, när man inte vågade fråga och sedan inte tog sig tid att läsa.

För det har hänt en del under åren.

Nervsystemet var förstås känt i sina grunddrag och immunförsvaret också. Jag gick hem från en föreläsning om lymfocyter för att måla en bild i rosaviolett och mörk flammig smaragd föreställande en aktiverad B-lymfocyt: den enda akvarell jag någonsin har gjort. Något så vackert och kraftfullt måste avbildas!

Sedan dess har det kommit för mig genom åren, när tiden har räckt till för att tänka, att nervsystemet och immunsystemet påminner om varandra. Oerhört komplexa samspel, signalerande proteiner, stegvisa svar som måste kontrolleras och begränsas för att inte explodera i okontrollerade reaktioner, som ett ep-anfall eller en anafylaktisk chock. Att starta en reaktion i hjärnan eller i immunförsvaret är lika enkelt och ofarligt som uppgiften att tända en enda nyårsraket och få den att tända vissa andra i ett förutbestämt mönster inne ett jätteförråd med miljoner raketer: det blir liksom inte bra, om något går snett. Två system som vardera är mötesplatsen mellan den inre världen och den yttre, mellan själv och icke-själv. Gränsstationer, där den inre världen rör sig utåt och den yttre världen rör sig in i oss. Det ena svarar för förståelsen av världen, det andra för försvaret.

Hur uppkom något så vackert och komplext? Hur är det möjligt? Hur kan det stämma, att hundens immunförsvar är som vårt? Och vad gör allt det där junk-DNA:t som ligger som ankare överallt i våra kromosomer?

Titta på den här översättningen av inledningen till en artikel, som publicerades 2010. Den är en av de där sakerna som känns som en rak höger, som sveper en av stolen. Som lämnar den bestående förnimmelsen av att pannbenet bucklar sig och världen förändras framför ens sorgligt korta näsa.

Det är mycket jag har missat under de senaste trettiofem åren och en av missarna var  en kille, som hette Ohno. En man från Japan, som älskade hästar så till den grad att han ville försöka förstå genetiken som skapar dem. Som översatte gener till toner och fick fram en vaggvisa. Ja, han ändrade i förbifarten på en del grundtankar i evolutionsgenetik också. Ni minns det där man fick inbankat i skallen – att det bara finns två uppsättningar av våra kromosomer? Det var liksom genetikens Första Mosebok på min tid. Du skall inga andra kromosomer hava utom två: en från mamma och en från pappa.

Ohno var den som kom på, att det inte alltid var på det viset. För länge, länge sen, hände något som ledde till att väldigt många av våra förfäder fick dubbelt upp. Det var troligen därför som de blev våra förfäder.

Om ni är som jag och hankar er fram med två bankkonton, ett för snabba utgifter med kortet och ett lönekonto, som hyran skall betalas från: tänk er följande.

Ni vaknar en dag och kontona har fördubblats i antal. Ni har inte två – ni har fyra! Ni är dubbelt så rika. Ni kan göra av med mera på dagens behov och spara undan för månadsslutet. Ni kan ha ett konto för oväntade utgifter, som kanske aldrig kommer. Ni kan flytta pengarna emellan, allteftersom behov uppstår. Ni kan ha dem inaktiva på icke räntebärande konton och kalla dem för junkpengar, men junkpengar är förstås också pengar. Så nu kan ni bli modedesigner eller veganbonde eller något annat, som aldrig varit inom räckhåll, för nu har ni resurser att skapa förändring med och ännu mer resurser att möta bakslag med. Och jodå, i botten på varje konto finns en valuta som ni aldrig har använt och inte begriper er på, där pengarna bara står och står... tills de blir väldigt gångbara i en framtid i en annan del av världen. Eller fungerar som ankare för de valutor som ni just nu använder. Eller både och.

Så måste det ha varit att vakna en morron som käkförsedd fisk med fyra kromosompar i stället för två i varje cell. Det var så den fisken började bli groda. Och sedan ödla. Fisken hade fått genetiska resurser för förändring och genetiska resurser för stabilitet: det var så den kunde satsa på att bli groda och sedan ödla. Ödlan behöll grundplanen för fyra extremiteter och ett immunförsvar med B-lymfocyter och T-lymfocyter och fortsatte satsa på förändring. Så ödlan blev ett litet kilande djur - och håll i hatten nu, för från den här punkten ökar meningen flödeshastighet som evolutionen gjorde! - och det kilande djuret  födde levande ungar och hade skaffat päls men behöll samma immunförsvar och fick mera kropp och mera och mera hjärna tills det lilla kilande djuret blev en Ohno, som kalkylerar sannolikheten för två omgångar av helgenomduplikation utifrån antalet onödigt många liknande gener hos olika djur med samma immunförsvar som han själv!

Träffar jag på den där mannen nån gång i den andra världen, så ska jag haffa honom för några frågor. Där kommer att vara gott om andra, som vill göra samma sak, så det blir väl till att ställa sig i kön. Darwin står först och de två lär ha mycket att prata om, men det är ju gott om tid. Och är man smart nog att ha kommit på tanken om kromosomfördubblingar, så är det smällar man får ta – att alla vågar fråga.

Så jag kommer att bliga blygt på honom och säga: "Är det verkligen säkert, det där med genomdubblingen som förklaring till att vi är så lika men så olika?"

Och mannen som älskade hästar kommer att lägga ner violinen, där generna som skapar graciositeten i hästens karleder just har blivit en ny vaggvisa. Och han kommer att säga: "Du vet lika bra som jag att ingenting är säkert, men vilken förklaring är bättre?"

Bodil Carlsson

Ett kort spårbyte till

Fraktur i metatarsalben.

Mm, trist diagnos, eller hur? Men det var ju precis det vår ena hund drabbades av i slutet av april och som jag skrev ett inlägg om 13:e augusti.

Så, hur har det gått?
Alldeles utmärkt, måste jag säga. Har stött på andra historier om liknande skador där det inte alls gått bra… Jag tror att vår hund tillhör de lyckliga och det gör vi ägare också. Inte minst tror jag att vi har ”turen” att bo där vi gör, 25 mil från närmaste veterinär som opererar den typen av skada - men en veterinär med stor kompetens inom ortopedi. För den veterinär som opererade vår hane, han visste vad han gjorde.

Idag kan vår vän gå dit nosen pekar. Utan koppel men tills vidare utan sällskap av lösspringande flockkamrat. Någon månad till ska de hållas åtskilda, för oron att det ska hända igen finns där. Hela tiden. Kanske obefogat, men ändå...

Det har varit jobbiga månader för alla, inte minst för den drabbade hunden. Men en bra hund är anpassningsbar och det har han verkligen visat sig vara. Han har utan klagomål funnit sig i uteblivna promenader, utebliven träning och utebliven vistelse på sin tomt. Jag tror inte att han helt och fullt förstått varför, hur skulle han? Kanske har han känt att det skulle göra för ont, men han har funnit sig i sakernas tillstånd. Och nu är han glad igen.
Kanske ibland lite för glad i att jaga bilar, rådjur, ekorrar och fåglar. För det var ju ganska länge sedan, trots allt.
Men nu har det verkliga livet börjat igen.  Äntligen.

Johan Nilsson

KORT SPÅRBYTE

Det här handlar inte om allergier. Det handlar om hundar. Det är något med dem, som gör livet bra.

I förmiddags gav vi oss av som vanligt. Två och en halv timma senare var vi tillbaka igen. Då rann snöslasket från oss båda två. Vi vågade inte kliva på bussen hem för att inte riskera att bli nekade – jord och kvistar högt och lågt, päls och jacka droppade. Vi var inte riktigt presentabla, kära CS. Inga tweedkavajer och inga rosetter. De enda äretecken vi hade med oss hem idag var ett ömmande blåmärke på mattes knä efter hopp med medelstor hund över bäck med hala stenar, en läcka i en känga, fyra leriga hundben efter studs med stor pinne fram och tillbaka över samma bäck och så var sitt riktigt nöjt grin över ansiktet.

Hemkomna ser vi att jubelropen på facebook över ett beslut från CS fortsätter. Det är litet märkligt, eftersom det inte föreligger något protokoll från CS på SKK:s hemsida och inte heller finns något tillkännagivande från rasklubben, som berörs av CS beslut. Det kanske hänger ihop med någon informell informationsväg, lika smal som den stig vi slirade fram på medan dimman steg som rök från Billingens sluttning: ni vet en sådan där behändig liten väg, som går att hitta bara om man vet var den finns?
Jag hoppas att det inte är en sådan specialväg. Det blir så mycket bättre för trovärdigheten, om vägen är samma för alla. En läcka i vandringskängan står man ut med; andra sorters läckor är svårare att ta med gott humör.

Här kommer i vilket fall inte innehållet i CS eventuella beslut att kommenteras förrän rasklubben har sagt sitt.

Bodil Carlsson

PROVOKATIONEN del 10)

I VÄNTAN PÅ SVAR

Forskningsrapporternas alla fakta duggar tätare än novemberregnet och Agria dröjer med sitt svar.

En sak verkar dock alla rapporter vara överens om. Det är det som visas i det här diagrammet.

Även denna slide har vänligt lånats ut av prof. Agnes Wold. Hösnuvan beskrevs första gången 1819 av en stadslevande engelsk doktor, som själv nös sig igenom somrarna, men noterade att han aldrig såg folk i sämre omständigheter göra det. För min del  tappade jag hakan, när jag såg de spegelvända kurvorna. Sambandet blir så tydligt.

Titta på det och tänk! Handlar det här om immunförsvarsgener?

Självklart gör det det. Problemet är, att det ser ut att vara immunförsvarsgener som väldigt många av oss – alla? - har gemensamt.

Om 30% av alla yngre i de rika, urbaniserade länderna numera utvecklar asthma och allergier, så går den förändringen inte att förklara som individuella genetiska egenheter. Det är visserligen sant, att det finns en tydlig genetisk koppling inom familjerna: har man en allergisk förälder eller syskon, så har man större risk att själv bli allergisk. Men det förklarar ju inte alls, varför de allergiska familjerna har blivit så väldigt många på så kort tid. Det finns inte någon mänsklig matadorpappa, som är far till alla de allergiska ungarna. Det finns ingen gemensam anfader bakom alla dessa allergiska familjer. Den gemensamma faktorn är en förändrad omgivning. De stora infektionerna är borta.

Ja, diagrammet visar människor, inte hundar. Men det som alla rapporter om allergiska hundar verkar vara överens om är, att samma sak gäller dem. Skillnaden är, att vi inte vet siffrorna när det gäller infektionsbördan för hundar på 1800-talet och det tidiga 1900-talet – det fanns ingen rikstäckande statistik över antalet hundar som dog i valpsjuka eller parvovirus - så vi har inget att jämföra med. Man kan läsa en kort mening i förbigående, om hur valpsjukevaccinet som kom i början av trettiotalet löste ett problem för hundutställningar, dit hundar gick och visades upp och ibland blev infekterade och gick hem och dog, men några siffror hittar man inte. Man kan veta att de smittade hundarna var många fler än idag, inte hur många. Men det vi vet är, att antalet hundar med allergidiagnoser ökar, på ungefär samma sätt som för oss.

Ingen kan vilja gå tillbaka till utgångsläget, varken för oss eller för hundarna. Vaccinationsmotståndarna är romantiker för egen del – de drömmer om de ”naturliga infektionerna” som de har sluppit se, eftersom de själva är vaccinerade - och oavsiktligt hänsynslösa gamblers för andras räkning. Någons barn kommer att dö i mässlingen, om tillräckligt många är ovaccinerade. Har vaccinationsmotståndarna tur, är det inte deras barn som dör. I hippa Brooklyn i New York finns det numera en grupp yngre människor, som visar sig coola genom att vara vaccinationsmotståndare för sina hundars räkning. De väntar på nästa valpsjukeepidemi, de vet bara inte om det.

Bortsett från romantiker och omedvetna risktagare: ingen vill ha tillbaka utgångsläget. Vi hade få allergiska människor och hundar. Men vi hade väldigt många döda.

Så är allergierna en nödvändig kostnad som vi får betala, när infektionsbördan försvinner?

Eller finns det något att sätta emot?

Bodil Carlsson

PROVOKATIONEN del 9) Ett mellanstick

...OCH HUR MÅR DEN MKT SJUKA HUNDEN?

Till alla som undrat och till dem som i diskussioner om mentalitet smugit in kommentarer om en ”mkt sjuk hund”, som förstås inte har någon glädje av sitt stabila psyke, sjuk som hon är, och vars syster minsann använts i avel trots att den mkt sjuka hunden är under pågående behandling.

Tackar som frågar! Hunden mår som hon brukar.

Det där på fotot är hon en vanlig dag.

Kortisonet, som före foderbyte låg på 75 mg per fyraveckorsperiod, sjönk till 32,5 mg på fyra veckor efter byte till Anallergenic och då enbart efter att hunden ätit något som hon inte skulle.

Nu är dosen nere på 22, 5 mg – tre engångsdoser - på en sexveckorsperiod och fortfarande enbart när hon ätit det hon inte skulle.

Efter att kortisonet försvann ut ut bilden, var det dags att få ner hullet och få tillbaka muskel och allmänkondition. Så det har vi hållit på med i två månader. Hunden är nu ute och rör på sig sådär en fyra – fem timmar per dag. Det är den enda pågående behandlingen, förutom det hydrolyserade fodret – att vi rör på oss. (Jag tänker inte fråga, hur mycket alla andra mkt sjuka hundar är ute och rör på sig. Jag har en annan fråga. Den kommer sist i texten.)

Vi håller oss så mycket vi kan i skog och på ängsmarker, där hon kan få vara lös och sträcka ut – och där omgivningens allergener är flera och andra än på hemmaplan, eftersom jag vill se vad som händer då. Men det blir förstås en massa asfaltmarscherande också. Så hur håller trampdynorna?

De håller alldeles utmärkt. De går på frusen asfalt grusad med vasst stenkross. De klafsar fram i djup, halvfrusen lera trampad och dyngbemängd av kor. De spjärnar i dyn i lövfyllda bäckar. De springer över stickigt fruset gräs.

Och de allra flesta dagar är rodnaden i den tunna huden mellan trampdynorna alldeles borta.

Och klådan? Jo, mycket bättre. Den går lite upp och ner. Men sett över tid, så går den ner. Man behöver känna hunden väl och helst leva med henne dygnets alla timmar för att se, att hon emellanåt kliar sig lite mera än vilken annan hund som helst.

Värre än så var det inte.

Det som är värre är det här. Det går fortfarande tydligen inte att ta upp en diskussion om ett  allmänt och för många gemensamt problem – iallafall inte med utgångspunkt från  egen upplevelse – utan att hundvärlden skall göra om det till ett tillhygge mot en enskild uppfödare eller en enskild hund eller just den hundens gener.

Får jag fråga: tycker ni, att det här ser ut som ett enskilt uppfödarproblem? Som enskilda gener?

Slide med text vänligt utlånad av Agnes Wold, professor i immunologi. Hon brukar veta vad hon talar om. Men uppgiften om ökningstakten i diagnosticerade allergiska besvär hos hund är så uppseendeväckande att jag kontaktar Agria i morgon för att verifiera.


Bodil Carlsson