PROVOKATIONEN

Del 11) Smällar man får ta

Allergiföreläsningarna var aldrig mitt hjärtebarn. Uppriktigt sagt – jag tyckte det var dystert. Vältutbildade, fina, moderna människor, som sa Pälsdjur! som om de hade sagt Pest!  och Damm! som om det var själva döden. Föräldrars skyldighet var att hålla barn borta från detta äckliga. I den tidens vanliga ordning framgick alltid, utan att det behövde sägas rakt ut, vilken förälder som skulle svara för dammfriheten. Alla allergiföreläsare varnade för hur vanligt det höll på att bli med allergiska barn. Ingen undrade någonsin varför.

Som barn tillbringade jag alla lov på små bohusländska familjegårdar. Det plöjdes med häst, det mjölkades för hand. In gick man för att äta och vila och då hängde man av sig lagårdskläderna i farstun. Där hängde de, blåställen, och man gick förbi i den djupa, dova, goda lukten av kor. Jag kommer ihåg den lukten. Så jag förstod aldrig det hemska med pälsdjur –  fanns det pälslösa djur att satsa på, eller var det just pälsen som var det hemska? Men jag ville också vara en fin, modern, välutbildad människa. Så jag vågade aldrig sticka upp och fråga.

Nu sitter jag här med en atopisk hund, hittar forskningsrapporter som jag knappt klarar av att förstå och springer på meningar och diagram, som sånär sveper mig av stolen. Som kurvorna för den fallande infektionsbördan och den stigande allergibördan i förra avsnittet. Det är smällar man får ta, när man inte vågade fråga och sedan inte tog sig tid att läsa.

För det har hänt en del under åren.

Nervsystemet var förstås känt i sina grunddrag och immunförsvaret också. Jag gick hem från en föreläsning om lymfocyter för att måla en bild i rosaviolett och mörk flammig smaragd föreställande en aktiverad B-lymfocyt: den enda akvarell jag någonsin har gjort. Något så vackert och kraftfullt måste avbildas!

Sedan dess har det kommit för mig genom åren, när tiden har räckt till för att tänka, att nervsystemet och immunsystemet påminner om varandra. Oerhört komplexa samspel, signalerande proteiner, stegvisa svar som måste kontrolleras och begränsas för att inte explodera i okontrollerade reaktioner, som ett ep-anfall eller en anafylaktisk chock. Att starta en reaktion i hjärnan eller i immunförsvaret är lika enkelt och ofarligt som uppgiften att tända en enda nyårsraket och få den att tända vissa andra i ett förutbestämt mönster inne ett jätteförråd med miljoner raketer: det blir liksom inte bra, om något går snett. Två system som vardera är mötesplatsen mellan den inre världen och den yttre, mellan själv och icke-själv. Gränsstationer, där den inre världen rör sig utåt och den yttre världen rör sig in i oss. Det ena svarar för förståelsen av världen, det andra för försvaret.

Hur uppkom något så vackert och komplext? Hur är det möjligt? Hur kan det stämma, att hundens immunförsvar är som vårt? Och vad gör allt det där junk-DNA:t som ligger som ankare överallt i våra kromosomer?

Titta på den här översättningen av inledningen till en artikel, som publicerades 2010. Den är en av de där sakerna som känns som en rak höger, som sveper en av stolen. Som lämnar den bestående förnimmelsen av att pannbenet bucklar sig och världen förändras framför ens sorgligt korta näsa.

Det är mycket jag har missat under de senaste trettiofem åren och en av missarna var  en kille, som hette Ohno. En man från Japan, som älskade hästar så till den grad att han ville försöka förstå genetiken som skapar dem. Som översatte gener till toner och fick fram en vaggvisa. Ja, han ändrade i förbifarten på en del grundtankar i evolutionsgenetik också. Ni minns det där man fick inbankat i skallen – att det bara finns två uppsättningar av våra kromosomer? Det var liksom genetikens Första Mosebok på min tid. Du skall inga andra kromosomer hava utom två: en från mamma och en från pappa.

Ohno var den som kom på, att det inte alltid var på det viset. För länge, länge sen, hände något som ledde till att väldigt många av våra förfäder fick dubbelt upp. Det var troligen därför som de blev våra förfäder.

Om ni är som jag och hankar er fram med två bankkonton, ett för snabba utgifter med kortet och ett lönekonto, som hyran skall betalas från: tänk er följande.

Ni vaknar en dag och kontona har fördubblats i antal. Ni har inte två – ni har fyra! Ni är dubbelt så rika. Ni kan göra av med mera på dagens behov och spara undan för månadsslutet. Ni kan ha ett konto för oväntade utgifter, som kanske aldrig kommer. Ni kan flytta pengarna emellan, allteftersom behov uppstår. Ni kan ha dem inaktiva på icke räntebärande konton och kalla dem för junkpengar, men junkpengar är förstås också pengar. Så nu kan ni bli modedesigner eller veganbonde eller något annat, som aldrig varit inom räckhåll, för nu har ni resurser att skapa förändring med och ännu mer resurser att möta bakslag med. Och jodå, i botten på varje konto finns en valuta som ni aldrig har använt och inte begriper er på, där pengarna bara står och står... tills de blir väldigt gångbara i en framtid i en annan del av världen. Eller fungerar som ankare för de valutor som ni just nu använder. Eller både och.

Så måste det ha varit att vakna en morron som käkförsedd fisk med fyra kromosompar i stället för två i varje cell. Det var så den fisken började bli groda. Och sedan ödla. Fisken hade fått genetiska resurser för förändring och genetiska resurser för stabilitet: det var så den kunde satsa på att bli groda och sedan ödla. Ödlan behöll grundplanen för fyra extremiteter och ett immunförsvar med B-lymfocyter och T-lymfocyter och fortsatte satsa på förändring. Så ödlan blev ett litet kilande djur - och håll i hatten nu, för från den här punkten ökar meningen flödeshastighet som evolutionen gjorde! - och det kilande djuret  födde levande ungar och hade skaffat päls men behöll samma immunförsvar och fick mera kropp och mera och mera hjärna tills det lilla kilande djuret blev en Ohno, som kalkylerar sannolikheten för två omgångar av helgenomduplikation utifrån antalet onödigt många liknande gener hos olika djur med samma immunförsvar som han själv!

Träffar jag på den där mannen nån gång i den andra världen, så ska jag haffa honom för några frågor. Där kommer att vara gott om andra, som vill göra samma sak, så det blir väl till att ställa sig i kön. Darwin står först och de två lär ha mycket att prata om, men det är ju gott om tid. Och är man smart nog att ha kommit på tanken om kromosomfördubblingar, så är det smällar man får ta – att alla vågar fråga.

Så jag kommer att bliga blygt på honom och säga: "Är det verkligen säkert, det där med genomdubblingen som förklaring till att vi är så lika men så olika?"

Och mannen som älskade hästar kommer att lägga ner violinen, där generna som skapar graciositeten i hästens karleder just har blivit en ny vaggvisa. Och han kommer att säga: "Du vet lika bra som jag att ingenting är säkert, men vilken förklaring är bättre?"

Bodil Carlsson