PROVOKATIONEN del 13) Hur alltsammans började

Man skall akta sig för att försöka förstå allergiernas sentida utbredning hos människor och hundar. Det börjar med okomplicerat grubbel över biverkningar av kortisonmedicinering och slutar med att man ligger raklång i sin säng och läser Jared Diamond till långt inpå småtimmarna.

Jared Diamond är ännu en av de där människorna, som svarar på frågor som får en att inse hur korkad man har varit som aldrig ens har ställt dem. Jared Diamond är en njutning.

Bilden har inte mycket med texten att göra. Den visar bara en hund, som  kan springa på vinterasfalt igen, även när fastfruset stenkross gömmer sig under den tunna nysnön.

Ni vet inte vem han är? Det visste inte jag heller fram till för några år sedan. Jared Diamond är den kombination av socialantropolog, fysiolog, geograf och evolutionsbiolog (plus fågelskådarnörd på mer än bara hobbynivå) som 1997 skrev Vete, vapen och virus och som fick National Medal of Science för den hemma i USA – den högsta utmärkelse en civil kan få i det landet, sägs det – ja, och så Pulitzerpriset, då; på köpet liksom. Han är professor i det ena och det andra ämnet på Californiens universitet. Det är vad han gör. Det här, däremot, är vem han är.

Han är mannen som 1972 kommer gående på fågelskådarpromenad längs en strand på Papua Nya Guinea och upptäcker, att han har sällskap. I närheten står en papuansk man, en lokal politiker och aktivist, som kommer fram och börjar prata. Efter mycket diskuterande ställer den papuanske mannen en fråga, som Diamond inser att han inte har ett svar på. Papuanen säger: ”Vad var det som gjorde att ni vita producerade så många saker och tog hit, medan vi svarta hade så få?”

Diamond visste inte. Så Diamond bestämde sig för att ta reda på det.

Han visste mycket väl, att den traditionella europeiska förklaringen på den tiden fortfarande var ”Vi vita är intelligenta och ni här på er stenåldersnivå är liksom lite efter.” Men han köpte inte den förklaringen. Han hade redan levt tillsammans med papuaner av och till under flera år. Hans intryck var tvärtom: att den genomsnittliga samlar/jägarmänniskan var vaknare och smartare än den genomsnittliga européen. Det finns stor risk att stryka med i bykonflikter och under jakten på farliga djur i farliga omgivningar, om man inte är snabb i tanken och uppmärksam på sin omgivning och har lätt för att lära av erfarenheter. Europérna i sina tättbefolkade, centralstyrda samhällen med polis och trafikregler har större nytta av ett bra immunförsvar mot smittsamma sjukdomar än av hög intelligens. Nej, skäll inte på mig – det är Jared Diamonds åsikt, inte min!

(Även om jag tycker att det ligger en del i den tanken var gång jag ser mobilhypnotiserade människor släpa ungar eller hundar i flexikoppel över trafikerade gator.)

Hursomhelst – Jared Diamond kom alltså på, att han inte hade något bra svar på den papuanske killens fråga. Så han tog lite tid på sig – tjugofem år, ungefär - för att plocka fram fakta och fundera över hur de hängde ihop, innan han svarade. Resultatet blev undertiteln på hans bok: En kort sammanfattning av mänsklighetens historia under de senaste 13 000 åren. 444 sidor, dedicerade till de papuaner som lärde honom något om konsten att hålla sig vid liv på Papua Nya Guinea.

Så varför dra upp det här i en serie inlägg om allergier? Jo, det finns en bra anledning. De där 13 000 åren är väl ungefär samma år som vi har haft hund. Eller hur?

Det Jared Diamond säger i sin bok är i korthet detta. De stora, krigförande, rika civilisationerna uppstod i den del av världen, som har den överlägset största sammanhängande landmassa där de gräsätare som gick att tämja och de grässorter som gick att förädla i odling råkade finnas. Punkt.

Det är helt enkelt området från Europa i väster över sydvästra Asien och bort till Kinas östkust. Det var där de gick att hitta, arterna som blev får, get, ko, häst och gris. Det var där de växte, gräsarterna som blev vete, korn, havre och råg. Det var med andra ord där det gick att få fram det överskott av mat, som gjorde det möjligt för en del att sitta och tänka och plocka fram skriftspråk och böcker och stridsvagnar och metallsmedjor och ståtliga pyramider att begrava kungar i, medan andra fick fram brödfödan. Det var där vi började leva så tätt ihop med våra tama djur att deras bakterier och parasiter blev våra och där våra immunförsvar utvecklades tillsammans med deras, samtidigt som bakterierna och parasiterna anpassade sig efter oss. Utan detta – inga pyramider, för ingen teknik och inga kungar.

Och vad var det första steget på den vägen? Vem hjälpte oss först med jakten och sedan med boskapen?

Hunden.

Per Jensen säger samma sak i sin senaste bok Den missförstådda hunden. Att utan hundarna hade det kanske aldrig blivit mycket av försöket att gå från matsamlande småjägare till massproducerande bönder och boskapsägare. Två saker hände under den här resan mot ständigt ökande matproduktion, som gjorde att folkmängden kunde stiga och stiga. Tättboddheten skapade infektionstryck och krav på anpassning av immunförsvaret – Diamond säger rent ut, att det som européerna slog ihjäl Amerikas urbefolkningar med inte var våra överlägsna vapen, utan smittsamma sjukdomar sammanhängande med vårt sätt att leva. Det andra som hände, som Jensen nämner kortfattat och Diamond knappast alls, var förstås att utvecklingen selekterade två egenskaper samtidigt.

För det första immunförsvar som tål att leva mycket nära andra djur. För det andra, specialbegåvningen som gör att en del människor kan läsa och kommunicera med helt andra varelser än vi. Den är lika oväntad och märklig som en medfödd förmåga att få fram musik ur en trälåda med metallsnören eller att ställa upp och lösa ekvationer, bara mycket mindre uppskattad.

Men utan den – inga tamhundar, ingen tamboskap, inga musiker, inga matematiker, och självklart inga bra författare heller. Kungarna och pyramiderna hade vi väl kunnat klara oss utan, men musik och biologi?

Sträck på er, hundfolk! Sträck på er, duktiga uppfödare! Människor med er begåvning möjliggjorde civilisationen.

Bodil Carlsson

Inför julhelgens lediga dagar och nätter: Diamonds bok borde gå att skaffa på vilket välsorterat bibiliotek som helst, om ni nu inte hellre köper en sådan pärla. Jensens bok är nyutkommen och väl värd att köpa till vem som helst med hundintresse. Båda är välskrivna på vardagligt, lättflytande språk.