Ikväll gick vi ut, alla tre: Lilltiken, vildvalpen och jag. Ut i frostgräset, ut i stjärnljuset, ut i kylan - hon tål den väldigt bra, den lilla. Vi vandrade runt i fårens tomma hage, där bortre stängslet är valpens nuvarande uppfattning om revirets gränser. Där slutar man att vara trygg. På andra sidan fårstängslet finns Resten Av Världen, en oöverblickbar plats där vad som helst kan finnas. Och här, på vår sida om stängslet, upptäckte vi grävlingshålet.
Vildvalpen började orma sig ner. Försiktigt, försiktigt, för något säger henne att det inte bara är en tillfällighet, en öppning vilken som helst. Det har funnits någon därnere!
Lilltiken höll på med annat i bortersta hörnet, dit valpen inte så gärna gör henne sällskap i mörkret. I mörkret hålls hon helst med mig.
Så Lilltiken ropades in: Kom hit och kolla en sak åt mig! Och så kom hon travandes i gräset som frasar av iskristaller och kikade först på valpen och sedan på mig, för att se om det var något med valpen och för att ta reda på vad jag ville.
Valpen backade. Matte pekade på ingångshålet, på den frusna jorden, där inga tassavtryck kunde ses. Lilltikens nos undersökte. Vi har bebodda grävlinsgryt i närheten; när Lilltiken var i ettårsåldern fick hon nästintill dras baklänges ut ur dem och fortfarande gör de henne entusiastisk. Nu sa hon - klockrent, med bara en liten huvudrörelse - att det där grytet saknade invånare för tillfället, vi kunde gå.
Valpen tittade uppmärksamt på detta. Valpen såg den äldre hunden bli tillkallad för att svara på en fråga. Hon hörde vad den äldre svarade. Vi vandrade in igen tillsammans. Valpen hade sett en sak som är viktigare än alla korrekta positioner och avlämnanden i världen: relationen mellan människa och hund.
Det är vad vi har dem till. Att svara på frågor som vi inte själva vet svaret på och att göra saker som vi inte klarar. De ökar vårt medvetande om vad som finns omkring oss - grävlingshål, viltspår, vem som gick var och ungefär för hur längesen. De gör världen större för oss.
Sedan gör de något märkligt med oss själva också. När vi gick tillbaka genom hagen, valpen tacksamt halvt bakom och halvt intill den äldre, var det som att känna att en arm som hade trillat av hade skruvats tillbaka på plats. Det är inte bara Lilltiken som är en flock igen.
Bodil Carlsson
måndag 2 december 2013
söndag 1 december 2013
... OCH TÖMDA BURKAR
Hundfolk gör, som sagt, udda saker vid lustiga tillfällen. Bilden föreställer flockledare i färd med att demonstrera för tveksam valp hur en högljutt metallskramlande stor påse innehållande två veckors stinkande tomma kattmatsburkar bäst eskorteras från förstubron ner till uthuset. Valpen tyckte skramlet lät otäckt.
Påsen kickades försiktigt nerför slänten. När påsen tappades i backen lät den hemskt! Valpen gick undan och lät flockledaren göra sitt jobb - att nosa över eländet och puffa på det med ena tassen. Valpen kom närmare. Valpen hängde på.... med visst eftertryck, kan man säga. Stänken på jeansbenen är inte mitt eller kattens blod, eller blod överhuvudtaget, även om någon blir besviken av att höra det. Blir någon besviken om jag säger att detta INTE är MH-träning av spädvalpen heller? Det är så tillvaron låter här. Tyst för det mesta, men när det skramlar eller smäller så gör det det med besked!
Och var man än bor, måste man lära sin valp att det är de äldre och de överordnade i flocken som går först och kollar skumma grejer. Belöningen kommer...
...och den ser ut så här, om man är hund. Om man är människa, ser den ut på det viset att en söndagmorron året före pensionsdags kutar man omkring på backen och storskrattar!
Sen en sak till. Tömda kattmatsburkar luktar för jäkligt. Den tredje uppfödaren, som ivrigt önskar colliens uppdelning i två, hade en kull i maj i år med MI nyfiken/orädd 92, social 86, lek 94 och skott 93.
Det luktar inte särskilt bra, det heller. Visst är det colliens delning i två, men inte riktigt på det sättet som petitionsvännerna önskar. Eller? Om kennlarna bakom underskrifterna vill säga något till förklaring, så är de hjärtligt välkomna. Eriksson, Larsson och Hansson?
Någon?
Bodil Carlsson
APROPÅ TOMMA TUNNOR...
Hyggligt folk här på vischan tömmer sina regnvattentunnor innan frosten kommer. Jag vill gärna räknas till hyggligt folk. Jag vill gärna slippa huvena som läggs på sned och läpparna som smackar medömkande, när de utflyttade staborna har fått tunnorna sprängda av is en tidig vinter till. Jag tömmer numera alltså regnvattentunnorna.
Nu har de tomma tunnorna, som mycket riktigt skramlar mest, väckt mig natten igenom med ljudet som uppstår när de vräks mot rosenspaljén och sedan ligger och vaggas av vindkasten likt osaliga själar, de där icke kunna finna frid. Klockan halv sex i morse blev jag så slutligen väckt av N/O 116, när hon smög sitt lilla svarta huvud intill mitt gråa medvetslösa och nosbuffade min kind helt milt. Sedan fort på med dubbla morronrockar, vinterjacka och storstövlar! Valpen har sovit sju timmar i sträck, så nu är det bråttom. Hon är före till dörren. Men vilken syn möter oss inte, när vi står på bron i mörkret? Vad visar ficklampsljuset?
Ett stort blått monster med ett stort svart gap vänt mot oss! Och LÅTER gör det också!
N/O116 vänder och travar uppför trappan till matte igen.
Orädd är inte samma sak som dum.
En halv minut senare, när den högljudda tunnan är inspekterad från säker position intill matte, går vi förbi den och tar rakaste vägen till favoritkissfläcken. Tunnan får väl ligga där och låta, om det är vad sådana tingestar trivs med. Sedan springer vi tillbaka in genom stormbyarna och sover i nästan två timmar till. När vi nästa gång går ut skramlar tunnan ännu värre, för nu tar matte tag i den och låter den rulla nerför slänten från huset och stenarna inuti den lever verkligen rövare! 116 går efter, men håller klokt avstånd.
Det görs gemensam inspektion. Äldre huvud sticks in först; orädd är inte samma sak som oförsiktig.
Sedan är skrammeltunnan med sitt svarta hål
avfärdad som av mindre betydelse och under 116:s kontroll.
.
Även om den far iväg en bit igen och låter!
Detta, kära läsare, är poängen med nyfikenhet/oräddhet 116,5. Det gör livet lättare för hunden och enklare för hundägaren. Oräddhet i en vänlig själ är inget problem, det är en stor tillgång.
*** *** ***
Två svenska uppfödare har skrivit under petitionen till engelska kennelklubben om att dela långhårscollien i två helt olika raser, för de är ju bevars så fullständigt ojämförliga och olika, amerikanska och engelska långhårscollies.Här är det skarpt läge! Och vilka uppfödare kan det röra sig om?
En av dem är internationell utställningsdomare, vilket jag tror innebär att hon återkommande bjuds på flygresor hit och dit för att tala om för andra människor hur deras hundar ser ut. Så här såg i vart fall beräknat MI på den internationella domarens långhårskull från mars 2013 ut:
N/O 95. Socialitet 91. Lek 92. Jaktleklust 94. Skott ett streck, eftersom pappan har 79, men mamma "avstod" - som det så vackert heter. I varenda egenskap värd att titta på för oss som älskar våra familjehundar ligger valpstackarna saftigt under rasens genomsnitt. Den andra uppfödarens beräknade MI på kull från december 2012 är i stort sett samma sak.
Apropå tomma tunnor, SKK.
Bodil Carlsson
Nu har de tomma tunnorna, som mycket riktigt skramlar mest, väckt mig natten igenom med ljudet som uppstår när de vräks mot rosenspaljén och sedan ligger och vaggas av vindkasten likt osaliga själar, de där icke kunna finna frid. Klockan halv sex i morse blev jag så slutligen väckt av N/O 116, när hon smög sitt lilla svarta huvud intill mitt gråa medvetslösa och nosbuffade min kind helt milt. Sedan fort på med dubbla morronrockar, vinterjacka och storstövlar! Valpen har sovit sju timmar i sträck, så nu är det bråttom. Hon är före till dörren. Men vilken syn möter oss inte, när vi står på bron i mörkret? Vad visar ficklampsljuset?
Ett stort blått monster med ett stort svart gap vänt mot oss! Och LÅTER gör det också!
N/O116 vänder och travar uppför trappan till matte igen.
Orädd är inte samma sak som dum.
En halv minut senare, när den högljudda tunnan är inspekterad från säker position intill matte, går vi förbi den och tar rakaste vägen till favoritkissfläcken. Tunnan får väl ligga där och låta, om det är vad sådana tingestar trivs med. Sedan springer vi tillbaka in genom stormbyarna och sover i nästan två timmar till. När vi nästa gång går ut skramlar tunnan ännu värre, för nu tar matte tag i den och låter den rulla nerför slänten från huset och stenarna inuti den lever verkligen rövare! 116 går efter, men håller klokt avstånd.
Det görs gemensam inspektion. Äldre huvud sticks in först; orädd är inte samma sak som oförsiktig.
Sedan är skrammeltunnan med sitt svarta hålavfärdad som av mindre betydelse och under 116:s kontroll.
Även om den far iväg en bit igen och låter!
Detta, kära läsare, är poängen med nyfikenhet/oräddhet 116,5. Det gör livet lättare för hunden och enklare för hundägaren. Oräddhet i en vänlig själ är inget problem, det är en stor tillgång.
*** *** ***
Två svenska uppfödare har skrivit under petitionen till engelska kennelklubben om att dela långhårscollien i två helt olika raser, för de är ju bevars så fullständigt ojämförliga och olika, amerikanska och engelska långhårscollies.Här är det skarpt läge! Och vilka uppfödare kan det röra sig om?
En av dem är internationell utställningsdomare, vilket jag tror innebär att hon återkommande bjuds på flygresor hit och dit för att tala om för andra människor hur deras hundar ser ut. Så här såg i vart fall beräknat MI på den internationella domarens långhårskull från mars 2013 ut:
N/O 95. Socialitet 91. Lek 92. Jaktleklust 94. Skott ett streck, eftersom pappan har 79, men mamma "avstod" - som det så vackert heter. I varenda egenskap värd att titta på för oss som älskar våra familjehundar ligger valpstackarna saftigt under rasens genomsnitt. Den andra uppfödarens beräknade MI på kull från december 2012 är i stort sett samma sak.
Apropå tomma tunnor, SKK.
Bodil Carlsson
tisdag 26 november 2013
What the world needs now
Det är inte "love, sweet love" som låttexten fortsätter. Nej, det är en uppdelning av Långhårig collie i två olika raser - en amerikansk och en engelsk. Känslorna svallar i rasens hemland och det finns egentligen inget bra med amerikanska collies. Detta enligt lite information som läckt från en hemlig facebookgrupp.
Vad är då felet med amerikanarna?
Jo, följande:
De är för stora
De har nästan inget stopÖronen saknar det rätta tippet
Underkäkarna är för kraftiga
Ögonen för små
Man blandar lång- och korthår
och slutligen drar amerikanarna med sig
EN MASSA SJUKDOMAR! Det är hjärtfel, hudproblem, epilepsi,
hormonella problem etc.Men det värsta, vet ni vad det är? Jo, att dessa amerikanska eller engelsk/amerikanska hundar ibland vinner på utställningar!
Detta står att läsa i ett brev som sägs ha skickats till
Collieklubbar runtom i Europa. För nu gäller det mobilisera alla på denna sidan
Atlanten för att få slut på oskicket att importera amerikanska hundar och korsa
dessa med den engelska typen. Dessutom måste man snarast få stopp på de tokiga
skandinaverna som i allt större utsträckning använder sig av amerikanare i sin
avel. För hur kommer det att se om några generationer? Den engelska typen måste
till varje pris bevaras och inte korsas med den amerikanska, för det är TVÅ
SKILDA RASER, hävdas det.
Sådan är andan i detta upprop.
För den vanlige collieägaren, en sån som jag, känns detta
mycket märkligt. Vad är en collie? För mig är det framför allt det där vi inte
riktigt har ord för. Vi försöker med själ, inre väsen och liknande men det är
riktigt det heller. Det närmast ogripbara som gör hunden till just en collie. Om
detta skrivs ingenting. Inte heller om mentaliteten.
(Och visst, den ska ha fyra ben, en yvig svans, en lång nos och se ut ungefär som Lassie. Men det måtte vara en smal sak att fixa med tanke på att grunden sedan länge är lagd.)
(Och visst, den ska ha fyra ben, en yvig svans, en lång nos och se ut ungefär som Lassie. Men det måtte vara en smal sak att fixa med tanke på att grunden sedan länge är lagd.)
Det skrivs om tippöron, underkäkar, några cm hit eller dit i
mankhöjd, ögon. För säkerhets skull radas upp ett antal mer eller mindre
vanliga sjukdomar också, bara för att ge mer kraft åt påståendet.
Det finns ingen statistik som backar upp påståendena som
yttras. Det finns endast högst personliga tankar om hur en collie ska se ut. Men
som sagt, inget om hur den ska vara.
OM de t ex haft MH, MI eller någon form av statistik där man
kunde urskilja en MARKANT skillnad i temperament. Ja, då kanske det fanns fog att
fundera på två olika typer, men kanske inte raser. Men som vanligt är
mentaliteten inte på tapeten och författarna till de texter som läckt ut visar
ännu en gång att uppfödare ingenting förstått. Lika lite nu som för 150 år sedan.
De slåss för att bevara ett ideal de själva varit med att skapa.
Andras tolkningar är inte önskvärda framför allt inte de som kommer från USA.
Återigen ser vi hur uppfödare tänker mest på sig själva (och sin marknad förstås) medan de levande varelser de föder upp behandlas som verktyg vars enda värde finns i utseendet.
Återigen ser vi hur uppfödare tänker mest på sig själva (och sin marknad förstås) medan de levande varelser de föder upp behandlas som verktyg vars enda värde finns i utseendet.
Johan Nilsson
lördag 23 november 2013
116/112/102/105/98 DÖDAR EN VANTE
De där siffrorna i rubriken - vad är det? Mentalindex för kullen som den här valpen kommer ur. 116, 5 för nyfikenhet/oräddhet - klart över rasens genomsnitt. 112 för skott - dito. Socialt intresse - bara aningen över snittet, samma för lek med 105 och på jaktleklust, att kuta efter något som rör sig, aningens aning under. I stamtavlan finns korade hundar. farfar tävlade skydd på elitnivå i Tyskland och farfars båda föräldrar gjorde samma sak.
Så är valpen jobbig?
Japp - för det är alla valpar. Står man inte ut med det, skaffar man marsvin. Är den jobbigare än de andra valparna jag har haft? Nope. Hittills tvärtom, faktiskt.
Betyder siffrorna något? Ja, det ser så ut. Valpen har bara bott här i två veckor och självklart vet man inte vad som väntar. Men så här långt springer valpen efter mindre än mina andra och tänker efter mera. Hon är inte dumdristig eller våghalsig. Mörka utrymmen gör henne försiktig och skogsbrynet med främmande dofter i kvällsmörkret också. Men hon kommer igen, om hon blir skraj, och hon ser inte ut att ge sig: hon tar en bit i taget.
Vi får se vad det blir av henne.
Lilltiken har hon gjort ett par år yngre redan. Det svarta föremålet var en användbar vintervante så sent som i går, men hunden som håller fram den var en överviktig, deppig, stel gammal tik för mindre än två veckor sen. Idag ser hon ut så här.
Och sen får hon napp! För om det finns nåt som Coola Jane inte kan stå emot, något som frestar mer än mat eller godis...
.... så är det detta!
Bogtacklingar! Styrkemätningar! Colliefnattspring med triumfvante i mun!
Och medan detta pågår och valpen är övertygad om att hon vinner gamla Lilltikens hjärta en tum i taget (vilket hon har rätt i) så övertygar gamla Lilltiken valpen om att gammal är äldst; så när Lilltiken tröttnar och tycker att valpen går för långt, då talar hon om det och det slutar med att valpen piper till och med sänkt svans snopen lunkar en bit bort och lägger sig.
Hundar är fantastiska. Valpen gör något för den gamla hunden som jag inte har kunnat - hon gör henne glad igen. Den gamla hunden lär valpen sociala gränser och gör det mycket smidigare och bättre än jag kunde ha gjort.
Så detta är vad vår andra vecka tillsammans har handlat om. Valpkroppen växer så det knakar och redan hårdnar bogmusklerna; travsteget blir längre och vackrare. Valphjärnan mognar också fort. Redan samlar aktivitet och sömn ihop sig till längre pass och allaredan går det längre tid mellan mat in/bajs ut-momenten, vartefter hjärnan lägger sig i den gamla reflexuppkopplingen mellan magsäck och tarm och tar på sig att väcka oss vid tvådraget för att annonsera full blåsa. Men allt det där är prio 2.
Prio 1, för hundar som för människor, är att förstå det sociala landskap man rör sig i.
Trevlig lördagskväll alla! Här sover vi tidigt numera....
...som nu, när valpen har avslutat dagen med att få Lilltiken med på att svänga runt varsin ända av en nedblåst gren som är två meter lång. Sedan tuggar de lyckligt isbitar ur samma vattenskål.
Bodil Carlsson
Så är valpen jobbig?
Japp - för det är alla valpar. Står man inte ut med det, skaffar man marsvin. Är den jobbigare än de andra valparna jag har haft? Nope. Hittills tvärtom, faktiskt.
Betyder siffrorna något? Ja, det ser så ut. Valpen har bara bott här i två veckor och självklart vet man inte vad som väntar. Men så här långt springer valpen efter mindre än mina andra och tänker efter mera. Hon är inte dumdristig eller våghalsig. Mörka utrymmen gör henne försiktig och skogsbrynet med främmande dofter i kvällsmörkret också. Men hon kommer igen, om hon blir skraj, och hon ser inte ut att ge sig: hon tar en bit i taget.
Vi får se vad det blir av henne.
Lilltiken har hon gjort ett par år yngre redan. Det svarta föremålet var en användbar vintervante så sent som i går, men hunden som håller fram den var en överviktig, deppig, stel gammal tik för mindre än två veckor sen. Idag ser hon ut så här.
Och sen får hon napp! För om det finns nåt som Coola Jane inte kan stå emot, något som frestar mer än mat eller godis...
.... så är det detta!
Bogtacklingar! Styrkemätningar! Colliefnattspring med triumfvante i mun!
Och medan detta pågår och valpen är övertygad om att hon vinner gamla Lilltikens hjärta en tum i taget (vilket hon har rätt i) så övertygar gamla Lilltiken valpen om att gammal är äldst; så när Lilltiken tröttnar och tycker att valpen går för långt, då talar hon om det och det slutar med att valpen piper till och med sänkt svans snopen lunkar en bit bort och lägger sig.
Hundar är fantastiska. Valpen gör något för den gamla hunden som jag inte har kunnat - hon gör henne glad igen. Den gamla hunden lär valpen sociala gränser och gör det mycket smidigare och bättre än jag kunde ha gjort.
Så detta är vad vår andra vecka tillsammans har handlat om. Valpkroppen växer så det knakar och redan hårdnar bogmusklerna; travsteget blir längre och vackrare. Valphjärnan mognar också fort. Redan samlar aktivitet och sömn ihop sig till längre pass och allaredan går det längre tid mellan mat in/bajs ut-momenten, vartefter hjärnan lägger sig i den gamla reflexuppkopplingen mellan magsäck och tarm och tar på sig att väcka oss vid tvådraget för att annonsera full blåsa. Men allt det där är prio 2.
Prio 1, för hundar som för människor, är att förstå det sociala landskap man rör sig i.
Trevlig lördagskväll alla! Här sover vi tidigt numera....
...som nu, när valpen har avslutat dagen med att få Lilltiken med på att svänga runt varsin ända av en nedblåst gren som är två meter lång. Sedan tuggar de lyckligt isbitar ur samma vattenskål.
Bodil Carlsson
söndag 17 november 2013
VALP&VUXENLYCKA
Det diskuteras om colliens eventuella framtid som skyddshund. Som vanligt fattar jag noll. Om man nu absolut vill leka med hund, varför inte skydds för collie? Alla collies jag har känt har haft utmärkt betthämning i arv från sina arbetande fårhundsfäder och mödrar. Ingen av dem har haft tyngden att med bara sin kroppsvikt som vapen allvarligt skada en människa. Så för all del, varför inte collie? De lär inte ha ihjäl varken figgar eller publik.
Å andra sidan är livet no game och hundar inga leksaker. Varför slösa bort betthämningen, samarbetsförmågan och det sociala omdömet hos collie på något som de flesta mallar gör bättre?
And then again... collievärlden är full av påståenden om hur ohanterliga och jobbiga hundar efter arbetsmeriterade eller tävlande föräldrar är. Aggressiva! Alldeles för mycket för vanligt folk att satsa på!
Jag fick ett skämtsamt mejl, som önskade lycka till med mördarcollien. Ja, hon har tjänstehundar och korade hundar och rentav skyddstävlande hundar i sin släkt, Coola Jane. Så hur svår är hon, jämfört med de andra åtta colievalpar jag har haft? Svar: konstigt nog ser hon ut att vara lättare! Hon håller på längre och mera eftertryckligt med det hon gör. Hon växlar bättre mellan livlighet och vila. Leks det, så leks det så att stickor och strån ryker, men när det vilas, så kan man tappa saker i golvet och kliva över henne. Nio veckor gammal har hon tagit på sig att väcka en av oss vareviga natt för att tala om att det är kissdags. Hon kravlar sig upp och buffar på kinden tills man vaknar och så gnyr hon av glädje, när man sträcker upp händerna och smeker henne i mörkret.
Här kommer grannen med pappetiken på besök för första gången. Grannen har en hörselnedsättning och pratar högt och ganska gällt. Pappetiken är den första hund utanför familjen som Coola Jane har träffat. Vad ser man?
En ödmjuk valp som hälsar på en vuxen hund. Lilltiken visar att hon godkänner besökaren.
Sedan går Lilltiken och kamphundsvalpen får själv klara kontakten. Pappen ser vuxet besvärad ut inför uppvaktningen. Men så springs det lite! Coola Janes mod växer.
Hon bjuder förtjust upp till lek och hon är redan större och tyngre än pappen, som får ett par puffar i farten. Lilltiken skyndar fram och backar upp sin pappekompis med en varnande blick på valpen. "Här uppför vi oss!"
Så man uppför sig. Man taggar ner. Man går sida vid sida med pappen i trädgårn och umgås med pappens matte, som trots att hon låter ovanligt visar sig vara himla trevlig.
Sedan slutar valpdagen på samma sätt som den började. Lekinvit från överlägsen hund! Lättnad för valpen, som har jobbat hårt och lyckats få en ny mamma.
Lycka för Lilltiken, som har lockats ut ur ensamheten och har en flock igen. Hundars sociala kompetens är häpnadsväckande. Tänk om vi vore lika bra!
Å andra sidan är livet no game och hundar inga leksaker. Varför slösa bort betthämningen, samarbetsförmågan och det sociala omdömet hos collie på något som de flesta mallar gör bättre?
And then again... collievärlden är full av påståenden om hur ohanterliga och jobbiga hundar efter arbetsmeriterade eller tävlande föräldrar är. Aggressiva! Alldeles för mycket för vanligt folk att satsa på!
Jag fick ett skämtsamt mejl, som önskade lycka till med mördarcollien. Ja, hon har tjänstehundar och korade hundar och rentav skyddstävlande hundar i sin släkt, Coola Jane. Så hur svår är hon, jämfört med de andra åtta colievalpar jag har haft? Svar: konstigt nog ser hon ut att vara lättare! Hon håller på längre och mera eftertryckligt med det hon gör. Hon växlar bättre mellan livlighet och vila. Leks det, så leks det så att stickor och strån ryker, men när det vilas, så kan man tappa saker i golvet och kliva över henne. Nio veckor gammal har hon tagit på sig att väcka en av oss vareviga natt för att tala om att det är kissdags. Hon kravlar sig upp och buffar på kinden tills man vaknar och så gnyr hon av glädje, när man sträcker upp händerna och smeker henne i mörkret.
Här kommer grannen med pappetiken på besök för första gången. Grannen har en hörselnedsättning och pratar högt och ganska gällt. Pappetiken är den första hund utanför familjen som Coola Jane har träffat. Vad ser man?
En ödmjuk valp som hälsar på en vuxen hund. Lilltiken visar att hon godkänner besökaren.
Sedan går Lilltiken och kamphundsvalpen får själv klara kontakten. Pappen ser vuxet besvärad ut inför uppvaktningen. Men så springs det lite! Coola Janes mod växer.
Hon bjuder förtjust upp till lek och hon är redan större och tyngre än pappen, som får ett par puffar i farten. Lilltiken skyndar fram och backar upp sin pappekompis med en varnande blick på valpen. "Här uppför vi oss!"
Så man uppför sig. Man taggar ner. Man går sida vid sida med pappen i trädgårn och umgås med pappens matte, som trots att hon låter ovanligt visar sig vara himla trevlig.
Sedan slutar valpdagen på samma sätt som den började. Lekinvit från överlägsen hund! Lättnad för valpen, som har jobbat hårt och lyckats få en ny mamma.
Lycka för Lilltiken, som har lockats ut ur ensamheten och har en flock igen. Hundars sociala kompetens är häpnadsväckande. Tänk om vi vore lika bra!
lördag 16 november 2013
TAKTIKERN
Helgen började inte så värst bra. Torktumlaren la efter många års trogen tjänstgöring av i ett väsande ångmoln. Katten övervägde att lämna hemmet och Lilltiken var oförändrat sur...
... eller mordisk.
Coola Janes taktik såg inte så framgångsrik ut, kort sagt. Så hon bytte strategi. Hon skaffade sig någon centimeter längre ben och mycket bättre motorik och så började hon springa! Hon for i colliecirklar runt Lilltiken, som inte har haft en kompis att leka med på ett år... och där stod de plötsligt och lekbugade mot varandra!
Lilltiken har sprungit och tvärvänt och hoppat bock över en annan hund igen. Äntligen! Ögonen lyser av något helt annat än drakeld, när hon tittar på valpen. När valpen tuffar till sig, åker hon omkull som ett löv i blåsten, lägger sig på rygg... och Lilltikens vitnade nos sänks ner mot valpmagen. Liten och svag ligger valpen blickstilla där på backen. Den gamla tiken lägger sig intill. Ett halvt ögonblick lägger hon sitt huvud beskyddande över den arma lilla kroppen.
Och det där halva ögonblicket räcker, för nu vet Coola Jane att hon har vunnit. Hon visste precis vad hon gjorde.
Sedan kan hon i lugn och ro hjälpa novemberblåsten att få tvätten så torr det nu går.
Trevlig helg alla!
Bodil Carlsson
... eller mordisk.
Coola Janes taktik såg inte så framgångsrik ut, kort sagt. Så hon bytte strategi. Hon skaffade sig någon centimeter längre ben och mycket bättre motorik och så började hon springa! Hon for i colliecirklar runt Lilltiken, som inte har haft en kompis att leka med på ett år... och där stod de plötsligt och lekbugade mot varandra!
Lilltiken har sprungit och tvärvänt och hoppat bock över en annan hund igen. Äntligen! Ögonen lyser av något helt annat än drakeld, när hon tittar på valpen. När valpen tuffar till sig, åker hon omkull som ett löv i blåsten, lägger sig på rygg... och Lilltikens vitnade nos sänks ner mot valpmagen. Liten och svag ligger valpen blickstilla där på backen. Den gamla tiken lägger sig intill. Ett halvt ögonblick lägger hon sitt huvud beskyddande över den arma lilla kroppen.
Och det där halva ögonblicket räcker, för nu vet Coola Jane att hon har vunnit. Hon visste precis vad hon gjorde.
Sedan kan hon i lugn och ro hjälpa novemberblåsten att få tvätten så torr det nu går.
Trevlig helg alla!
Bodil Carlsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)