DEN TREDJE FATTAS

Ikväll är de bara två. Lilltiken ligger på djursjukhuset i Skara med dropp och smärtlindring. Pyometra, den enda vanliga colliesjukan, klippte till - och hur lömsk den kan vara!
Vanliga infektioner är liksom hederliga fiender: de ställer sig upp och hoppar och skriker högt "Här är jag! Titta bara!" Tänk er en infektion i ett ytteröra, svullet och stort och ömt, eller i ett öga - illrött och kletigt. Svårt att missa!
Inte infektioner i stängda rum. De ligger och pyr och gör inte mycket väsen av sig förrän de är klara att ta över.

Gammeltiken åkte på pyometra i femårsåldern. Varet läckte och tiken var sjuk, men när operationen var över berättade veterinären att livmoderhornen var ungefär som mina lillfingrar - svullna och fyllda med var, men inte mer än så. Efter mammas operation blev Lilltiken osäker på detta med löpen. Ingen tik med högre rang inledde längre. När var det rätt att dra igång? Ett par riktiga löp har hon haft sedan dess, men sista året vart det inte mer än ansatser. Ett par veckor med intresserade hanhundar och täta kissningar - aldrig något höglöp. Sedan klingade det liksom av och livet gick tillbaka till det vanliga.
Sist hände detta för kanske tre veckor sedan och hon har varit sig alldeles lik, pigg och matglad och alert. I förrgår kväll var hon plötsligt mera törstig och störtade på dörrn en gång under natten. Igår var det samma sak.Hon drack bara så otroligt - länsade vattenhinken på gårdsplan. Igårkväll vart hon plötsligt trött, höll sig stilla och hade lite feber. Inga flytningar, ingen lukt. Inget ont. Mycket diskret alltsammans. Men smekte man buken kändes den strama ljumsktrakten inte stram och tight längre: plötsligt fanns det mera i handen än det borde finnas.
Så i morse åkte vi in och det vart blodprover och eftersom ultraljudsspecialisten bara jobbar deltid blev det röntgen. På eftermiddagen opererades det och när telefonen ringde klockan fem, sa veterinären att det var i grevens tid - stor svullnad i livmodern och risk för bristning. Men operationen hade gått bra och vi kan räkna med att hämta Lilltiken i morron.
Och - sa de i förbigående - man räknar med en kostnad på åtminstone artontusen. Något är lite konstigt här, eftersom det är en standardoperation hos en tik med normal kroppsbyggnad och bra grundhälsa... och dessutom en standardoperation utförd på kontorstid. Arton tusen???

Hon kommer hem igen, vår lilla med skrattet i blicken och den spänstiga hårremmen som är en njutning att köra fingrarna genom. I morron kommer hon hem, om allt nu bara går bra i natt. Om inget händer under de sju timmar då djursjukhuset är obemannat. Tack att jag har de där pengarna! Tack att jag har haft råd med försäkringspremierna!
Tack att det finns kvalificerad veterinär vård. Men... är detta en rimlig kostnad? Och hur tacksam är den som inte har pengarna?


Bodil Carlsson

ATT DÖDA EN HUND

Så här såg den bästa biten av vår dag ut idag. Det hördes skott i kvällningen, för nu är jakttornen bemannade av påpälsade orörliga gestalter som sitter blickstilla på pass. Skyttarna känner vi: de siktar länge innan de trycker av. Inget bra skottläge - inget skott.
 Det ser annorlunda ut på andra platser.
Såg ni filmsekvensen på TV4-nyheterna?

Det är möjligt att det finns en förhistoria mellan polismännen och den unge killen, en som inte kommer fram i reportaget. Det är möjligt att det finns en förhistoria, som handlar om killens två hundar. Det är väldigt lätt att tänka att en tjugoåring som inte kan komma på något bättre än att ringa till mamma eller rikta en kniv mot sig själv när polisen kommer inte har varken mognad eller omdöme nog  för att hantera två kraftfulla hundar.
Men det är inte vad man ser i filmsekvensen.
Polisen hävdar inför TV4 att de hade fått en anmälan om att en liggande man anfölls av sina hundar och att hundarna sedan slet sig och attackerade poliserna.
Men det är inte vad man ser i filmsekvensen.

Man ser en sittande, passiv kille och två hundar, som håller sig nära honom. Man ser poliser som skjuter så att den träffade hundkroppen studsar vilt innan den faller ner. Man ser en polisman göra ett avsiktligt utfall mot den andra hunden, som då gör vad många hundar skulle ha gjort - ett motutfall för att avvärja hot. Då brakar skotten loss igen. Många skott. Någon gillar att skjuta. Nettobehållningen av cowboyjobbet är därefter.
Två hundar ihjälskjutna med uppenbar livsfara för ägaren och troligen för vemsomhelst som hade råkat befinna sig inne i byggnaden bakom killens rygg.
Och gissningsvis mycket bitterhet och ilska hos folk i huskropparna runt omkring.

Det är möjligt att de där hundarna var så kallade vapenhundar och hade behövt omhändertas. Det vet jag ingenting om. Men att de inblandade poliserna behöver omhändertas för utredning och att de inte har omdöme eller mognad nog att anförtros vapen är väl alldeles uppenbart.
Och en sak till är uppenbar. Den där filmsekvensen hade aldrig i h - e kunnat spelas in i Saltsjöbaden!

Bodil Carlsson

Socialisering

Visst är det ett knöligt ord? Ligger inte riktigt bra i munnen, men vi alla förstår att innebörden av ordet är betydelsefull: Att bli social, att passa in, att rätta sig efter de normer som råder. Jo, vi människor förstår precis – hunden måste lära sig. Det är vår uppgift som mattar/hussar att se till att de lär sig.
Den här lille hunden jobbar för fullt på socialisering – framför allt med husets katt.

Katten i fråga har kanske inte lika bra koll på betydelsen av socialisering, men det är ju en katt… Och därmed ett av de mest egennyttiga husdjur som finns. De har inget intresse av att vara servila. Behöver inte smörja matte/husse för att mat ska serveras. De bara är. Och i deras, och vår värld, så räcker det hela vägen fram. För vi matar dem, klappar dem och deras behov av att vara i fred respekterar vi utan att blinka.
Men det är lite roligt att se valpens lekinviter och försök till social aktivitet med en katt som viftar argt på svansen. Han är för okunnig för att veta vad en katts svansviftning betyder. Men han har tid att lära sig…

Johan Nilsson

BLÅKLOCKAN

Medeltidskonstnärer brukade smyga in saker i sina målningar - ofta en blomma, som hade en särskild betydelse. Den här intill hundens tass smög sig in alldeles själv och det gjorde den rätt i. Vi var på egen promenad, den här killen och jag, så för en gångs skull var vi lösa: inget koppel emellan oss.

Blåklockan betyder tacksamhet och bestående vänskap.


Bodil Carlsson

Valptider

Från gång till gång glömmer man dessa första månader av gnagande på skor, möbler, inverntarier – ja, i princip allt som finns att gnaga på i ett hem. Nu har vi vår tredje valp hemma, kanske inget att skryta om, men många har någon gång en tredje valp. Vi har det nu.
Konstigt nog har vi totalt glömt hur förra valpen var. Den vi hade för fem och ett halvt år sedan. Vi suckar och säger: ”Men så gjorde väl inte den?” Sedan minns vi hur det egentligen var. Det gjorde den visst. Hela tiden – och i flera månader…

Som tur är har vi ju en lektant tillhanda. En pigg tioåring som ställer upp när det så krävs. Och det krävs ganska ofta, om sanningen ska fram. Ibland leker hon i uppfostringssyfte :

och ibland bara för att roa sig själv:

 

Men leker med valpen gör hon. Och roligt har de. Och vi människor ler. Så ska det vara att ha hund!

Johan Nilsson

HUNDVAKT

Säga vad man vill om engelsmännen - de kör sitt race. När man inte blir galen av deras sätt att ta sitt utställningstok på pompöst, blodigt allvar, så blir man imponerad av deras sätt att ta hundar på allvar. Har vi riksdagsgrupper i sammanträde över hundavelns och hundhållningens utvecklingen i Sverige? Icke! Men det har engelsmännen.

Minns ni APGAW-rapporten, som kom för två år sedan? APGAW är en grupp parlamentsledamöter från olika partier, som har varit igång sedan slutet av nittiotalet. Den rev upp ordentligt med damm för två år sedan efter filmen Pedigree Dogs Exposed. Professor Patrick Bateson vidtalades för en enmansutredning, professor Sheila Crispin blev ordförande för en grupp med uppgift att granska hundaveln och nu är det dags för en sammanfattning. I oktober är det samling i underhuset. Ett utskott från  DEFRA, brittiska jordbruksdepartementet, har genomgång. Vad har hänt på två år?
Engelska Kennelklubbens ordförande, Steve Dean, är inbjuden. Patrick Bateson, Sheila Crispin, ordförande för brittiska veterinärförbundet och brittiska smådjursveterinärers förbund också. De skall tala om för parlamentsledamöterna hur uppfödare och veterinärer har reagerat på signalerna från Bateson-rapporten och kennelklubben, vilka åtgärder den brittiska regeringen eventuellt behöver vidta mot uppfödare, inklusive vaplfabriker, och människor som säljer och importerar hundar, för att säkra att tikar och valpar inte far illa.

DEFRA vill också veta om det behövs bättre lagstiftning mot aggressiva hundar, om man behöver införa licens för hundägare, om man har gjort tillräckligt för att  "muskelhundar" (läs pitbull) ska ha drägliga liv och  inte vara en skräck för sin omgivning... och om DEFRA gör tillräckligt för att ge stöd till ansvarsfulla hundägare. Blir man avundsjuk?
Det vi har här i landet är Jägarförbundet, som tillhandahåller  miniskjutbana för riksdagsmän i Riksdagshuset så att de folkvalda ska få en liten inblick i deras sport... och deras önskemål.
Vakna, SBK! Det minsta vi kan nöja oss med är väl en liten agilitybana i källaren under Riddarhuset och en slank funktionär som hoppar?

Annars har jag inget annat att säga ikväll än ett tackgodegud! De backar på beslutet att utvisa ett fjortonmånaders barn och de kanske backar på att kasta ut en ensam tvååring också! Nu när någon tittar...

Bodil Carlsson

Hopp och lek

Nu - har surtanten tinat upp. Nu förstår hon att den lille nye flockmedlemmen kan vara nyttig att ha, man kan nämligen leka med honom!

Veckan har bjudit på många lekinviter från valpen men även en och annan från tanten. Och leka – det är hennes bästa gren (eller nja … hon kanske är strået vassare på att jaga orrar i skogen!) Men nu får hon hålla jämnt tempo med lillhunden som är snabb som en iller men lite klumpigare, än så länge. Och det gör hon med den äran. Hennes tio och ett halvt år är knappt märkbara när hon får upp farten i ett äkta ”colliefnatt”. Och den lille hänger på, med en och annan kullerbytta i förbifarten.
Men roligt – det har de! Det har vi som tittar på också.

Johan Nilsson