Om dimmans och duggregnets skönhet

Som ni kanske vet så lyser snön och kylan fortfarande med sin frånvaro här uppe i norr. Gräsmattan är till synes friskt grön och borde troligen ha klippts ännu en gång innan vintern. Vi låtsas som om det är ok ändå… Prästkragarna har blommat tappert ända in till slutet av november, nu hänger de dock lite med huvudet. Jag kan inte klandra dem, de har gjort en stoisk insats denna höst.

För övrigt en höst som jag bara har gott att säga om. Som hallänning, men nu för tiden norrlänning, tror jag att man trivs med den höst som är som man är van vid. Tio år i Norrland får inte mig att bortse från många andra år med andra sorts höstar. Visserligen dimmiga, fulla med duggregn och på många sätt trista men ända fyllda med en sorts skönhet. Och i veckan fann jag denna dimmiga, småfuktiga skönhet som jag växte upp med. I Västerbotten – av alla landskap!


(Mobilkamerans färger är lite missvisande - men intressanta, så jag tar med den för det lila färgstickets skull.)

Vi har en runda vi går ganska ofta, jag och hundarna. På grusväg, via äldre skogsväg, ner på åkermark och sedan på snart igenvuxen skogsväg och efter det på vanlig skogsstig via elljusspåret, till hemmet.
Den snart igenvuxna skogsstigen är som att trilla in i en illustration av John Bauer. Mobilkameran ger ett oväntat ljus ovanifrån som lyser upp mossan. Intressant men oförklarligt. Icke desto mindre bygger det upp förväntningarna. Jag förväntar mig nästan varje gång vi går här att få se troll, ståtliga älgar och kanske en älva - vilken sekund som helst. Det har förstås inte hänt än, men kanske en dag…





Tills den dagen så får vi roa oss med annat. Imorgon blir det tydligen storm, så spår är väl inte att tänka på. Kanske jag tar med mina håriga vänner för att göra några uppletanden. De har en brun apa som de gillar väldigt mycket... Och jag gillar väldigt mycket när de har roligt och får tänka - precis som jag har tänkt mig.
Men nu njuter jag mest av en mild höst, grå och dimmig och väldigt bekant.

Johan Nilsson

TAXTANKAR

I väntan på kommande inlägg om merle – låt oss betänka taxen!

Tax är en kondrodysplastisk dvärg, no two ways about it. Kondro betyder brosk, dys betyder dålig eller felaktig och plastisk betyder form eller bildande. En kondrodysplastisk dvärg har illa anlagd broskvävnad. Det är en mutation: en defektdrabbad gen. Resultatet är en tillväxtrubbning i ben – från början broskmodeller som efter födseln ska växa till på längden och sedan förkalkas och bli det som hos oss är de långa benen i över- och underarmar respektive lår och underben och motsvarande, förstås, hos hund. Tillväxtstörningen finns i annan benvävnad och annat brosk också, t ex ryggradskotornas mellanskivor. Men den märks mest i de ben som är tänkta att växa sig riktigt långa. En kondrodysplastisk dvärg har normalstor bål, men mycket korta ben. Se där en tvättäkta, dominant defektgen!

Nu är det så, att den mutationen har funnits hos tyska hundar av stövartyp sedan medeltiden. Det var praktiskt med väldigt kortbenta stövare, för de kunde ta sig ner i gryten där kompisarna med normallånga ben antingen inte gick in eller lättare fastnade. Så då avlade man på dem och gav dem ett eget namn.
Är det ett lidande att vara tax?

Jag menar inte, att man ska bibehålla taxens benlängd av vördnad för det som är gammalt och fornt. Kulturhistoria gör inget hundliv bättre. Jag menar inte, att man ska strunta i att den kondrodysplastiska ryggen medför större risk för diskbråck. Jag menar att när man tittar på en mutation, så ska man döma den efter vad den tillåter bäraren att göra. Om kondrodysplastiska stövare – taxar - överlag har fungerat som jakthundar med korta ben men normallånga liv i ett antal århundraden och fortfarande glatt går i gryt och driver rådjur, så finns det väl all anledning att misstänka att just den defektgenen är förenlig med rimlig allmänhälsa.
Att exteriörfantasterna sedan kastar sig över taxen, drar ut kroppen till ett långt snöre och kortar benen ännu mer så att hunden liknar en skämtteckning; att man avlar fram ytterligare en dvärgväxt, som om det inte var tillräckligt med benlängdsförlusten utan man måste ha en helkroppsförlust också; att man sätter maxvikter för dvärgtax ledande till att engelska utställare påstås undanhålla mat och vatten i ett par dygn före de superviktiga titelchanserna... tja, så där håller det ju på, inte sant? Det är ju så den världen ser ut.
Det ändrar inte faktum: mutationen har hållit sig kvar under så lång tid, därför att den tillät hunden att fungera tillräckligt bra för att göra det önskade jobbet åt oss.


Bodil Carlsson

IGÅR...

... hade New York Times en lång artikel om rasen bulldogg, avelsrelaterade hälsoproblem och det berättigade i att avla på något så sjukt bara för att det är gulligt med baby face-uppsyn och snarkandning. Inte vet jag om bulldoggsfolket hade väntat att telefonen skulle börja ringa, men jag gissar att den ringer idag.
New York Times hemsida är USA:s största nätsajt för nyheter. Den har 30 MILJONER unika besökare per månad och bulldoggsartikeln är den tredje mest kommenterade.

En annan sajt har två gånger det sista året frågat mig om CEA hos collie. Jag har sagt att det finns större problem att ta upp, om man vill ta upp collie, men det är inte självklart att man kan förmå en journalist att lita på att man inte bara vill prata bort ett problem. Om journalisten kommer på tanken att i stället sikta in sig på att granska merle, så kommer nog telefonen att ringa hos collieuppfödare också. Den sajten har varje dag mer än 1 000 läsare från olika länder.
Det är inte vi hundmänniskor som bestämmer vilka frågor som ställs. Det enda vi kan göra är att vara beredda på att ha någorlunda bra svar.


Bodil Carlsson

BLÅ BRISAD 1)

MED FÖRLOV SAGT...

… är det hövligare att be om ursäkt för sin egen dåliga skrivkonst än att fundera över andras läsförmåga.
I vilken annan värld lägger man ut en genomgång av aktuella forskningsartiklar och ett yttrande från en myndighet och får svaret DET KÄNNS som att man aktivt gräver fram fel?
Basseten sticker fram sitt jordiga nylle och ber att få påminna om hur spåret gick.


Alldeles nyss tog SKK:s Avelskommitté beslut om att avel på merle/merle är oacceptabel. Alldeles nyss kom det där yttrandet från JV. Alldeles nyss diskuterades inom ett par andra svenska rasklubbar avel på merle överhuvudtaget. Nu - precis nu - pågår diskussioner på minst en uppmärksammad amerikansk hundblogg om kennlar som inte skäms för att presentera vita dubbelmerle hundar till avel. Nu – idag - hittar ni både nätsidorna om lethal whites och mera seriösa diskussioner om konsekvenserna av merle i andra länder.
Allt det här pågår faktiskt vare sig man vill höra talas om det eller inte. Merle är på tapeten igen och om ni inte vill lyssna på rimliga forskningsrapporter, så kommer ni att få lyssna på folk som bara har hört Malcolm Willis.
Har ni otur så sitter de på länsstyrelserna. Aldrig tänkt så långt?

Så vad ska Linda Yuen göra den dan då telefonen ringer? Det är en gråtfärdig uppfödarkollega i Tyskland som berättar att någon instans har drämt till med merleförbud. Det är en journalist från vår förnämliga kvällspress som inte har något fräscht mord att skriva om och tänker sig en snygg rubrik där det står DÖDLIGT VITT över fotot av en valp utan ögon: tjugo år gammalt och föreställande en aussie, men det skiter väl journalisten i. Eller det är Konsumentombudsmannen, som säger att en köpare reklamerar en valp med nedsatt hörsel – jo, det har redan hänt, om än i en annan ras.
Vad ska du svara, Linda? Räcker det med att tala om hur det känns? Eller kan det vara bra med lite balanserade siffror att komma med?


Bodil Carlsson

JAKTEN PÅ KUNSKAP = JAKT EFTER FEL...???

Att lära sig förstå vad man har framför näsan liknar inte jakt. Man kan inte att jäkta ikapp en gnutta bättre förståelse. Men vittringen av den i näsan är oemotståndlig och spåret ljuvligt att följa, även om det leder genom snåriga rapporter och oländig uppsatsterräng. Så måste basseten känna sig, när den kämpar fram på sina korta ben och snubblar över sina långa öron och svär över att den inte är snabbare och skickligare, för spåret drar vidare ... och så hittar man plötsligt köttbenet, där någon mycket smartare och mera kompetent person har kastat ut det för den som vill ha det!
WOW! Tack P J Gustavsson, amerikansk genetiker! Jag smaskade i dagar på den upplevelsen. Komplett lycklig över att ha hittat förklaringen till det jag bara hade tittat på (eller, om jag hade varit uppfödare, sysslat med) men inte begripit under alla dessa år: varför fläckmönstret hos merle är som det är. Tänk att kunna stå och titta på en hund och se geninskottet!

Om jag verkligen har misslyckats så totalt med att få Linda Yuen och andra att dela den känslan, så finns det bara två förklaringar och den som jag kan förlika mig med är att jag skriver jäkligt illa.
Den andra tänkbara förklaringen är inställningen att man kan komma med beställningar till biologin och aldrig behöva höra talas om att det kan vara komplikationer med leveransen. Inte ens om det är sällan eller jämförelsevis små komplikationer ska man behöva höra om det. Det skulle vara en konstig inställning, inte sant? Inte lär den imponera stort på Jordbruksverk, hundavelskritiker eller andra heller.
Därför ber jag oförbehållsamt om ursäkt för min taffliga skrivkonst.


Bodil Carlsson

Bodil Carlsson

SUMMAN AV BLÅTT 9) BOM, OVER AND OUT!

Merle har funnits hos brittiska vallhundar under mycket lång tid. Man selekterade inte för merle; man lät merle finnas eftersom färgen fanns hos fungerande hund. OK?

Vi har en annorlunda selektionsprincip idag. Av de blå merle som finns i rasen nu har kanske inte så många sin blå förälder vald på meriter – annat än exteriörmeriter, förstås. Gissar jag fel om jag tror att folk oftast avlar blått för att det är snyggt? Efterfrågat?

Vi har 16% heterozygot blå merle i rasen och i september i år skriver Jordbruksverket att man ”anser att avel med merle i många avseenden faller utanför dessa ramar /djurskyddslagstiftningen, min anm/ eftersom det bevisligen medför sjukdomar och funktionshinder hos avkomman.”
Det är en rätt stor del av rasen som Jordbruksverket markerar mot. Ingen som blir bekymrad?

När man får ett sådant besked som Jordbruksverkets svar under näsan hoppar man till. Undrar vad de har på fötterna. Sedan tittar man på faktaunderlaget lite översiktligt

Återkomsten 25 september
Merle 2) 26 september


och skaffar lite basinformation: vad handlar det här om? Och varför dyker det upp just nu?

I begynnelsen var SILV 29 september
Gen med ont i SINE 1 oktober
Dimblått 2 oktober
Blådårar 5 oktober
Vitt på vit botten 9 oktober
So what else is new? 11 oktober

Och så går man igenom de forskningsrapporter man hittar, tittar på hur stora de är och hur de har gjorts och funderar lite på vem som har gjort dem och av vilken anledning de kan ha tagits fram.

Om man inte förstår, så kontaktar man och ställer frågor. Folk som är engagerade i ett ämnesområde svarar ofta tror väldigt gärna på frågor. De tycker det är roligt att dela med sig av kunskaper.

Dear professor Strain 1 - 5

Till sist gör man en rimlighetsbedömning av de siffror rapporterna presenterar. Kan det stämma?


Översiktsrapporter brukar på sluttampen ha en kort diskussion utifrån det man har fått veta, där man sammanfattar och säger vad man själv tycker. Det här är min korta diskussion. Blått är vackert, men mekanismen som skapar den kan medföra risker för hunden och kunskapen om vad merle innebär måste hållas levande inom de rasklubbar där färgen finns. Det kan vara skäl att fundera på, hur många procent merle vi vill ha inom en ras. Om de blå hundar som går i avel har kvalifikationer, som visar att de fungerar väl – de tävlar agility, där man inte kan vara särskilt synhandikappad för att ta sig runt banan och troligen inte döv heller; de vallar, eller de är tjänstehundar - så är det väl bästa tänkbara svaret till Jordbruksverket och alla andra?
Avla på funktion! Alla hundar av alla färger, men framför allt den färg som orsakas en pigmentförlustgen och släpar med sig en liten men påvisbar risk för defekter även i enkel uppsättning – breed on merit!

BOM! som de säger i USA.


Med det får det vara nog med merle. Själv har jag haft roligt medan jag höll på - hoppas någon annan har haft behållning också - men andra delar av tillvaron kallar.

Bodil Carlsson

OM INTE OM HADE VARIT...

Om inte den där nya reflexvästen hade suttit på. Om inte hundögonen hade glittrat av helvetiskt ljus - och OM inte personen längst till vänster hade råkat se ut som lord Voldemort i nyllet -
så hade detta varit en riktigt fint foto!


Bodil Carlsson