DIMBLÅTT: den tappade svansens välsignelse

Jag har lommat omkring i dimman och funderat. Det är lärorikt med tät dimma – man måste tänka sig fram till vad är man ser konturerna av. Är det grannhusets gavel, som anas därborta? Eller en parkerad skördetröska?
När man funderar på färgen merle, så ser man konturerna av ett märkligt inhoppande gentillägg, ett SINE, som dels ger en svårutsägbar fläckighet – var ska pälsen merla? blir det stora eller små mörka fläckar och mycket eller lite merlighet? - och dels ger dito defekter. Vilken blå hund ska få ensidig dövhet? Vilken hör utmärkt? Vem blir utan ögon? Vem har inga problem alls och varför?
Fysisk dimma är vacker att röra sig i. Förståelsedimma är olidlig.
Nätletande vidtog.

Det finns bara två möjligheter när det gäller detta SINE. Antingen finns det modifierande gener, som på något sätt mildrar/upphäver effekten. Eller så är det något instabilt med själva SINE:t. Munkavlen lossnar ibland och SILV kan få fram pigmentbeställningsordern.
Och så verkar det vara. Nätletad forskningsrapport lämnar sådant svar. Detta usla SINE på SILV tappar svansen!

Alla SINE är byggda på samma sätt. De har en första bit som kallas för ”huvud”, så en lång bit som kallas för ”kropp” och en avslutande kedja av repeterande aminosyror, som följdriktigt hedras med namnet ”svans”. Ett ganska nytt SINE har en lång, präktig svans av sådär 100 påhakade aminosyror. Ett gammalt stabilt SINE har kanske bara 50 - 60 stycken. Ju längre svans, dess lättare ramlar sista biten av. Se det som självkupering!
Alla hundar med merlefärg har lång svans på sitt SINE, 90 eller mera. Det finns hundar med samma SINE på sin SILV-gen, men med kort svans på SINE:t. De hundarna blir inte merle. Den långa svansen är nödvändig för att SINE ska störa pigmentcellsbildningen och med kort svans på SINE blir det pigment i allafall.
Så vad händer? Jo, melanoblasterna med sitt SINE vandrar iväg ut över kroppen och försöker utvecklas till pigmentbildande melanocyter i inneröra, näthinna och hud. Alla pigmentceller med SINE i SILV borde vara icke-fungerande... men under vandringen tappar en hel del av dem bitar av den långa svansen. Fläckvis blir de kortsvansade SINE, som inte kan hindra pigmentproduktionen.
Därför förekommer merlefärg fläckvis och oregelbundet! Därför är det lite slumpmässigt, var det finns pigmentproducerande och icke pigmentproducerande pigmentceller hos en och samma hund, och hos merlevalparna i en och samma kull!

Fritt efter Gustafson, Genomics of Disease, 2008, s 84. J P Gustafson är en amerikansk genetiker som härmed tackas för årets aha-upplevelse. Se vad som kom fram ur dimman!


Bodil Carlsson

melanocyt: pigmentbildande cell
melanoblast: förstadium till pigmentbildande cell
SINE: short interspersed element, ung ”kort insprängt segment” i en gen
SILV: namnet på en gen som kodar för pigmentproduktion i pigmentceller

GEN MED ONT I SINE?

Nä, det är inte en felstavning. Det känns bara lite dystert idag. Löven dalar och faller som den begränsade människan hopp om att förstå modern genetik. SILV+SINE = MERLE, så långt är det klart. Men hur förklarar man resten?

All arvsmassa är till stora delar inaktiv. De producerande generna, de som står och ropar fram beställningar på var sitt protein till det stora köket där allt tillreds för att få ihop en levande varelse – de är en minoritet av allt DNA. Folk trodde länge, att allt det andra liksom bara låg där och skvalpade utan att göra varken till eller från.
Nu vet man, att det ibland iallafall kan göra från. I arvsmassan finns också små enheter, som kan flytta på sig och ankra lite varstans. Lägger de till vid inaktivt DNA, så händer liksom inget. Det blir ingen skillnad i ljudnivå, om man sätter munkavle på någon som är stum.
Men emellanåt förtöjer en sån där liten lös tyst DNA-bit vid en aktiv gen, en som ropar fram beställningar. Och då blir det skillnad!
Till exempel blir det merle.

Genen SILV svarar för åtminstone delar av produktionen av pigmentbildande celler. De dyker upp tidigt, tidigt i fosterutvecklingen, samlas i en ås längs det som ska bli ryggen, utvecklas till pigmentbildande celler och vandrar iväg dit de ska. Några letar sig fram till det som ska bli näthinna. Andra letar sig fram dit där innerörat ska bildas. Med tiden kommer de att tjänstgöra som synceller och hörselceller och det är liksom lite svårt att reda sig utan dem. Andra breder ut sig från ryggen och neråt sidorna på det som ska bli hud – når de inte ända fram, så blir det vita fält på magen och tassarna. Men där de täcker, blir det mörk hud och mörka hårstrån.
Allt detta gör den utomordentliga genen SILV, som på hunden ligger i den tionde kromosomen. En hundSILV har fått oväntat besök – det dök upp en bit inaktivt material, en SINE, och förtöjde sig där. SILV ropar ut sin beställning på protein som ska sluta med färgpigment...
… men där ligger nu detta SINE som en munkavle i arvsmassan hos vissa hundar. Det blir inte mörkt pigment, det blir spräckligt och fläckvis. Det blir inte alltid hörselceller, det blir inte alltid näthinneceller så som planen var.

Alltså - SILV bär faktiskt ont i sitt SINE. Mycket! Boven i dramat är hittad. Alla merlehundar som har testats har samma SINE i samma SILV; ingen hund som inte är merle har SINE i SILV. Oavsett ras. Forskarna som upptäckte sambandet 2006 var så säkra på sin sak att de utvecklade ett DNA-test för att kunna skilja merle i enkel uppsättning från dubbelmerle - ”för att kunna hjälpa seriösa uppfödare”, som de skrev. I förbifarten passade de på att ta patent på testet också.
Fråga: om detta är hela sanningen om SILV+SINE, varför finns det hörande och seende merlehundar och varför är de inte helvita?
SILV bär ont i SINE, därför att dess SINE slår ut bildningen av pigmentbildande celler eller av deras pigment. Man ska vara mycket försiktig med en sådan gen! Men varför är inte alla dubbelmerle helt vita, döva och blinda eller ögonlösa? Varför ett DNA-test för att se skillnaden mellan enkel och dubbel merle?
Ur hundens perspektiv: varför är jag inte antingen icke-merle och okej, eller merle och rätt ramponerad? Varför finns det en glidande skala, från ingenting märkbart till riktigt illa, med ett och samma SINE?


Bodil Carlsson

I BEGYNNELSEN VAR SILV...

I Hundsport Special 3-2011 läser vi att SKK:s Avelskommitté "efter moget övervägande och en hel del diskussioner" bestämt sig för att det strider mot SKK:s grundregler att para två hundar med merle med varandra och att detta gäller för alla raser.

Inte för att man får veta exakt hur diskussionerna gått. Men man kan gissa! Man kan tänka sig att ena ståndpunkten har varit ungefär den här:


Oavsett vad man tycker om merlegenen och den färg den ger upphov till, påverkar den hundens utveckling och kan leda till utvecklingsrubbningar. Det är nu upp till varje rasklubb att bestämma om man vill fortsätta att underhålla defekter som är kopplade till denna allel endast för att få fram en speciell färg. En avel som det råder delade meningar om och som kanske inte ens är tillåten. Det står i SJVFS 1999:111 Saknr L 102 paragraf 2 "Djur som nedärver missbildning eller andra egenskaper som medför lidande för avkomman eller negativt påverkar avkommans naturliga funktioner får inte användas i avel." (A Eriksson, seminarieuppsats SLU 2004)

Och att den andra ståndpunten kanske varit denna:
"Det intressanta är att denna idag så omtvistade merlefärg har överlevt i tusentals år och finns hos hundar som kanske utför det tuffaste arbetet av dem alla, nämligen jobbet att driva och valla boskap. Personligen tycker jag att det säger en hel del för färgens fortlevnad - förutsatt förstås att vi uppfödare inte genom inkompetens fördärvar genom att inte följa de genetiska lagarna." (Willis 1997, citerad i samma uppsats, A Erikssons översättning.)

Diskussionerna om merlegenens vara eller inte vara har hållit på i minst trettio år och för egen del tycker jag nog, att det ligger rätt mycket i båda ståndpunkterna. Men hur kommer det sig att så motsatta saker - skapar missbildningar och dövhet å ena sidan men finns å andra sidan sedan hundratals år hos fullt fungerande hundar i krävande arbete - samtidigt kan sägas om en och samma gen?!

Det är något skumt med den här mutationen och hur den faller ut. Den gör om en färg till en annan och den ändrar ibland dessvärre på annat än pälsfärg också, men varför inte hos alla och alltid? Hur är det möjligt att vara dubbel merle och inte döv, blind, ögonlös och/eller död i livmodern?
Jag kan inte påstå att jag har förstått så mycket ännu, men en sak verkar säker: i begynnelsen var den gamla hedervärda däggdjursgenen SILV.
Och precis som i TV-reklamen för Gevalia fick den oväntat besök.

Forts följer när förf har förstått litet mera!

Bodil Carlsson

Tekniskt strul...

Det är tydligen svårt att skicka kommentarer just nu. Vi vet inte alls varför men
hoppas att blogspot ordnar det så fort som möjligt.

MERLE 2)

Eftersom det ändå regnar småspik och inget finns att se på TV, ger ett snabbt snok på nätet i ett första svep detta:

1) Förekomsten av ensidig och dubbelsidig dövhet hos border collies och kopplingen till fenotyp*.
Retrospektive studie av 2 597 border collies from Storbritannien 1994- 2002 som hörseltestats med BAER-metoden. Hypotesen var att medfödd dövhet hos BC är kopplad till genen för merle pälsfärg. Ensidig dövhet hittades hos 2,3% och dubbelsidig dövhet hos 0,5 % av alla, men det förekom oftare i vissa kullar och när man korrigerade för den saken fann man en frekvens på 1,6%. Könet på hunden hade inget med saken att göra, däremot fann man att av alla döva BC så hade flera än vad de borde ha haft merle pälsfärg, blåögdhet och mycket vitt på huvudet. Risken för dövhet var 14 gånger större hos BC med en döv mamma, även när man hade korrigerat för pälsfärg. Rapporten säger att man har påvisat kopplingar mellan medfödd dövhet och merlepigmentering hos BC och för fram att man borde testa avelshundar och avla enbart på de normalhörande.

Mera intressant är kanske

2)Förekomst av dövhet hos hundar som har merlegenen i enkel eller dubbel uppsättning**. Den är gjord 2009 i USA och tittade på 153 privatägda merlefärgade hundar av flera raser och båda könen. Förekomsten av merlegenen avgjordes genom DNA-analys på celler från kindslemhinnan, hörseln testades via BAER. Man fann att merlehundarna totalt hade 4,6% ensidigt döva och 4,6% dubbelsidigt döva. När DNA visade merle i enkel uppsättning, fanns ensidig dövhet hos 2,7% och dubbelsidig dövhet hos 0,9%. När merlegenen fanns i dubbeluppsättning var siffrorna mycket högre: 10% ensidigt och 15% dubbelsidigt döva. Man hittade ingen koppling tillvarken kön eller blåögdhet. Förekomsten av dövhet var jämförbar med, eller lägre än, det man ser hos dalmatiner och vit bullterrier.

Någonstans här börjar man bli rasande nyfiken, inte sant? En stor studie på hundar besläktade med vår ras jämför olika färger och finner att merle ger ökad risk för dövhet – men det ger innehav av döv mamma och mycket vitt på huvudet också?
En liten studie på hundar av flera raser ger ökad dövhetsrisk för enkel merle och kraftigt ökad risk för dubbelmerle. 25% av de dubbelmerla är döva på ena eller båda öronen och givetvis har det med pigmentcellerna i innerörat att göra och är ett fullgott skäl att inte acceptera avel med två blå hundar...
… men lik förbaskat får jag det till att 75% av de dubbelmerla faktiskt hör! Varför är inte 100% döva?

Någonting – mer än en faktor, kanske - påverkar det här anlaget och jag skulle hemskt gärna vilja veta vad det är!


Bodil Carlsson


*Platt, Freeman et al, Prevalence of unilateral and bilateral deafness in border collies and association with phenotype, Animal Health Trust, 2006

**Strain, Clark et al, Prevalence of deafness in dogs heterozygotous or homozygotous for the merle allele, Louisiana State University, 2009

BAER: brainstem auditory evoked response, standardmetod för test av hörsel på t ex spädbarn. Apparat avger ljud med viss styrka och elektroder mäter utslaget från hjärnstammen, där hörselinformation bearbetas, ung som vid ett EEG, kan göras även på t ex sederad eller lättsövd hund

ÅTERKOMSTEN

Om någonting är kryptiskt, ofullständigt eller på annat vis förargande i texten som följer, ber jag på förhand ödmjukt om ursäkt. Tio timmar med färgburk tär på talangen för försiktiga formuleringar. Alltså går vi rakt på!

Nej, Lolo – jag känner inte till något fall där en collie dött tidigt eller varit sjuk därför att den var merlefärgad. En enda blå hund har jag haft; sprang och levde rövare och hörde och såg gjorde hon lika bra som mina andra hundar och något lidande som härrörde från färgen märkte jag aldrig. Men det utesluter ju inte att det kan ha funnits sådana collies och det utesluter definitivt inte att det kan ha gällt hundar i andra raser, som jag inte har inblick i ö h t. Den springande punkten är ju inte vad jag tror, utan vad Jordbruksverket tror:

”I och med att även heterozygoter kan drabbas av sjukdom eller funktionshinder anser /.../ verket att avel med ett föräldradjur med merle är tveksamt.” (min kurs)

”Jordbruksverket anser att avel med merle hos hund i många avseenden faller utanför dessa ramar eftersom det bevisligen medför sjukdomar och funktionshinder hos avkomman.”

Jaha. Och vad svarar vi nu Jordbruksverket, den dagen de vänder sig till oss?


Merlegenen är, som verket själv säger, uppenbarligen mycket gammal. Den finns i exakt samma form hos ett antal hundraser. Verket noterar att detta stöder tanken att merlemutationen dök upp innan hundarna utvecklades till olika hundtyper, som sedan blev hundraser i modern mening. Samma mutation hos tax, grand danois och collie: då fanns den kanske redan hos hundar som ligger så långt tillbaka i tiden att de är förfäder till både tax, grand danois och collie.
Och vad gjorde de blå förfäderna till tax, grand danois och collie? Inte fick de ihop till brödfödan genom att stå i en utställningsring och vara välkammade, det är en sak som är säker! De valdes inte för att de var vackra. De valdes för att de fungerade. De användes i avel för att de fungerade som de merlefria.
Alltså, säger jag, fungerar merle.

Betrakta de brittiska vallhundarna! Nu finns ett antal raser, men för inte så himla längesen var det olika variationer av en och samma typ av hund – en vallande lantras. Det har förekommit blå hundar där under mycket lång tid. De walesiska fårbönderna har fortfarande den typen av hund och de har fortfarande merle. Utseendet bryr de sig inte om – de är mycket praktiskt inriktade hundmänniskor. T ex föredrar de släthåriga hundar av den enda anledningen att de långhåriga lättare får värmeslag på sommaren och blir smutsigare resten av året. Hundarna är oundgängligen nödvändiga för dem och de har inte råd med, eller möjlighet att ha kvar, hundar som fungerar dåligt. Men merle har de!
De hundar jag såg jobba i Wales jobbar mycket mer än någon svensk brukshund. Om man är fårhund där och inte kan se eller höra, om man inte är snabb och stark och uthållig, då riskerar man att bli ihjälsparkad eller stångad eller bara hopplöst efter. De där walesiska hundarna var de mest imponerande hundar jag någonsin har sett – och några av dem var merle. Om de blå hundarna var funktionshindrade, då önskar jag att mina hundar var lika funktionshindrade! Walesarna är mycket stolta över sina hundar och har rätt bra koll på dem. De frågade: ”Det finns en gammal tradition här – man ska inte para två blåa hundar. Har ni någon aning om varför?”
De frågade inte: ”Vet ni varför blåa hundar så ofta är sjuka/döva/inte ser?”

Så det här är vad jag tror:
JA – det är alldeles klart att merle-anlaget är en defekt gen, en deletär mutation som i dubbel uppsättning är en sådan katastrof att den snudd på har blivit folklorei en hundberoende del av världen som Wales.
JA- det är sannolikt så att den också i enkel uppsättning kan ge nedsättning av syn/hörsel/ögonstorlek och annat.
Och JA! Det är nog ännu mera sannolikt att konsekvenserna av merle i enkel uppsättning påverkas av ytterligare andra gener. Hos den hund som jobbar hårt och lever länge, finns bra påverkande gener. Möjligt att de avgör vart de pigmentproducerande cellerna ska styras - ”Blivande hörselceller, hitåt! Blivande näthinneceller, marsch fram till ögonanlagen! Pigmentmuterade celler, håll er till ytterkostymen!” Merlegenen levereras inslagen i ett oskadliggörande paket, om det är så det fungerar. Välj en bra, fungerande hund att avla på – om den råkar vara blå, så får du med hela paketet utan att behöva tänka på det. Nu vet vi ju allihopa, att urvalet i pälsfärg i vår och andra raser inte har haft ett jota med hälsa, funktion eller mentalitet att göra: blue merle-älskarna avlar på hundar för att de är blå, inte på hundar som de vet är bra och som också råkar vara blå.

Av detta följer det gamla vanliga. Om den moderna varianten av hundavel hade haft vett på att göra vad den gamla gjorde, nämligen avla på det som SER BRA UT ( i bemärkelsen fungerar bra, är klok i skallen och lever länge) i stället för det som ÄR SÅ HIMLA SNYGGT ATT SE PÅ (i bemärkelsen vinnare), så hade vi idag haft lite mindre bekymmer med våra ”rena” raser och vi hade inte haft djurskyddsmyndigheter muttrande över vad vi håller på med!

Bodil Carlsson

Hundvärldens hjärta

SKK:s kennelfullmäktige pågår den här helgen och inte vet jag ett skvatt om saken. Jag har inte varit där, jag har varit i hjärtat av hundvärlden. Vi klänger omkring på stegar och tak, fläker ner rostiga hängrännor, häver på falu röd, grundmålar med linolja med så lite pigment i att första strykningen får bjälkarna att se trävita ut, lägger om kittsträngar, bryter upp ankomna fasadbräder med kofot och häpnar över hur torra och fräscha de hundraåriga timmerstockarna är.
Hundarna turas om. Våra tre är ute på marsch eller sover inne, när schäfertiken – hon som skulle avlivas - är ute på gårdsplan. När schäfertiken blir trött av att hålla koll på nya matte, sover hon i bilen och våra hundar är på gårdsplan. Ingen av dem bryr sig om hammarslagen i väggarna eller braket av plankor som bryts loss. Men våra tikar är inte helt tillfreds med att den där nya ska vara med på hemmaplan och schäfertiken är inte riktigt trygg med andra hundar ännu, så de hålls isär. Schäfertiken avvaktar. Hon lyssnar efter ljuden från våra hundar. Hon bedömer hur de låter.

Hursomhelst gick vi på promenad ihop till slut. Hon gick lite före och den här gången höll hon inte koll bakåt – eller hon gick i jämnhöjd, vädrande efter samma viltvittring. Vi kommer förbi ett hus där det plötsligt låter – jo, grannarna renoverar också – och då sneglar schäfertiken snabbt på mina hundar. Inte för att bli säker på att de inte är på väg att hoppa på henne, utan för att se efter vad de har att säga om saken.
Mina hundar säger att det är helt normalt att det huset låter så. Schäfertiken går vidare. Hon går på samma sätt som en person som sänker axlarna och spänner av. Det mörka i blicken är borta.

Sedan är vi hemma igen och ska plocka ihop grejorna som ligger överallt på gräset. Schäfertiken sätter sig framför mig och frågar om jag inte vill prata med henne och det vill jag. Så lägger hon sig ner och rullar lite, lite över på sida och säger att om jag vill klia henne lite, lite på magen, så går det väl an.
Så då kliar jag henne lite, lite – fast inte för mycket, för jag är inte hennes nya matte och vi känner inte varandra jättebra än, säger hon. Och så tittar hon mig hastigt i ögonen. Hon har så vackra ögon. Därinne finns ett litet, litet leende.
Och det är hundvärldens hjärta.

It made my day.


Bodil Carlsson