YTTERLIGHETER

”Inga ytterligheter åt något håll är att föredra, varken högställda med tunn päls eller pälsmonster som saknar linjer.”
Det är en rad ur en av de anonyma kommentarerna till inlägget om själva begreppet rasstandard. Det låter auktoritativt och kunnigt, ungefär som om en domare hade sagt det.

Högställd med tunn päls – kanske det syftar på det första svartvita fotot vi visade, förslaget till en illustration av rasens standard.
Jag tror att personen som skriver är uppfödare. Känner hon igen hunden på fotot?
Man vet faktiskt inte.

Låt oss visa ett annat exempel på en högställd hund med tunn päls, en sådan som inte ska föredras. Här ser ni Black Watch, en hund importerad från England till USA och troligen (det var så det brukade gå till) utvald på grund av sitt utseende och sin chans att vinna. Mycket riktigt vann han. Någon måste ha föredragit honom.



OK, nu tänker ni att det där var ju väldigt länge sedan!
Jo. Men inte detta. I den här intressanta länken hittar ni ett miniregister över långhårscollies från olika tider. Många försedda med (förhoppningsvis lagliga) foton.
Leta upp Paris Vom Durchwald i namnregistret! Han blev FinW, gissningsvis något i stil med finsk Uch, 1965. Av namnet att döma född i Tyskland, premierad i Finland, men det där är ju bara teknikaliteter som ni ser om ni kastar ett öga på stamtavlan: kompakt linjeavel på engelska Ladypark. Här snackar vi högställd och tunnpälsad, men det var ju vad man föredrog, antingen det nu var själva utseendet eller namnen i stamtavlan man sprang efter, om man var auktoritativ och kunnig 1965.

Sedan byter vi till ett annat namn i registret och en annan trefärgad kille: Brilyn Rum´nBlack och tittar efter vad som hänt. Hund född -89. GBCh, med hänvisning till det förnämliga ögat och ”lovely wedge of head” - huvudets ljuvliga kilform – och det är ju inte alls samma öga och samma kilform som vann trettio år tidigare, och definitivt inte samma kropp och pälsmängd heller, men strunt samma. Någon föredrog honom väldigt mycket och hans valpar föredrogs lika eftertryckligt – GBCh högt och lågt. (Det skulle vara intressant att veta hur många av dagens cruftscollies som inte har den här killen ett antal gånger ett par steg bak i släktleden. Min gissning är 0 styckna – kom ihåg att den effektiva avelsbasen för reggade engelska långhår för två år sedan var mindre än 50! Det är ett vad som jag gärna skulle förlora, men sätter någon emot?)

Så där kan man hålla på tills man tröttnar. För min personliga del föredrar jag utseendet på FinW -65 framför GBCh från 80-talet, och skulle inte ha något emot gamle Black Watch heller – han påminner om en ungdomlig version av en hund som jag tyckte mycket om och varken pälsmängden eller ögonstorleken lär ha varit till bekymmer för hunden själv - men jag accepterar att andra föredrar tvärtom. Normalvarianter är en fråga om tycke och smak. Ohälsosamma extremer är något annat. Jag är bara jäkligt less på att få höra om de undvikna ytterligheterna. I verkligheten kan man ganska lätt gissa vilket årtionde en vinnare är född på. Det är väl för katten just den ytterligheten som en implementerad standard skulle undvika!
Så var det med den oföränderliga standardtolkningen. Det är en lång berättelse om vad som har föredragits, och av vem, och i tystnaden därunder ligger storyn om vilka metoder som användes för att få fram det man föredrog. Det där vet nog några av våra kommentatorer minst lika bra som jag, men de hoppas på att inga andra vet det.
Eftersom både bildbevisen på utseendebytena och stamtavlorna som producerade dem numera är åtkomliga för alla intresserade, så vet jag inte om det lönar sig att låtsas som om det regnar. Mrs. Barbara Blake bakom Corydon-hundarna sa ”How quickly fashion can dictate what will win in the ring” och var iallafall ärlig.

Bodil Carlsson

THE COMMON COLLIE I HELT LAGLIGA BILDER

Minns ni fotona på Lochinvar, Lad och Liberty of Ladypark? Alla hade strimbläs. Tio år efter att de sopade golven i titeljakten hade de inte ens kommit i fråga för att ställas ut.
Strimbläsen hade blivit omodern.
Den ansågs vara för ”common”. För vanlig, för vardaglig, inte ädel nog.

Titta på den här bilden! Här ser ni namnlös collie utanför en okänd dörr till a common home i Skottland 1909. Så här har den sett ut på ett ungefär i långliga tider– en av de dugligaste och mest kända av alla hundraser. The common collie.



Detta är en common collie utanför min dörr hösten 2009. Strimbläsen sitter där som ett litet minne av de gamla hundarna långt, långt bakom henne och det gör mig glad. Fritt skön: kontrasteffekten gör blicken djupare och framhäver ögonen. Njut!



Bodil Carlsson

Rapport från ankdammen

Ibland tar man ett skutt upp ur ankdammen för att se på den så där lite från ovan. När man gör det så förvånas man alltid - den är ju så liten! Hur orkar alla trängas där nere för att rycka fjädrar från varandra?
Det senaste fjäderryckartricket i vår lilla hundvärldsdamm handlar om Upphovsrättslagen - alltid lika aktuell i denna tid av ett expanderande internet där lagar tenderar att förbises.

Kort sagt handlar Upphovsrättslagen om att folk vill ha betalt, eller credit, för sitt arbete. Inget konstigt i det. Vi vet att det är olagligt att fildela, piratkopiera och på andra sätt försöka undkomma att betala för varan.
I ett av inläggen här nedan har vi blivit beskyllda för att ha använt bilder utan tillåtelse och för att inte kunna lagen. Nåja, hur många kan Upphovsrättslagen utantill? Man får läsa på och det har vi gjort på en sida där man verkligen ser till fotografens rätt:
Svenska fotografers förbund.

Där lär man sig följande:

Vad gäller för användning av äldre fotografier?
Vid användning av bilder som tagits innan år 1969 och som inte har vetenskapligt eller konstnärligt värde krävs inget tillstånd från fotografen längre, eftersom skyddstiden har löpt ut. Gällande skyddstid för fotografiska verk är 70 år efter fotografens död och för fotografiska bilder 50 år från det år bilden togs


När krävs det tillstånd från fotografen för att få använda fotografier?
Huvudregeln är att när fotografier ska användas i annat än för rent privat syfte krävs alltid tillstånd från fotografen.

Det som framkommer ifråga om äldre bilder är solklart. Vår tolkning av svaret till fråga två är att "privat" mycket väl kan anses gälla en privat blogg - dvs en blogg som inte drivs i kommersiellt syfte eller styrs av eget vinstintresse. Tolkningar kan dock vara både diffusa och diskutabla och det är nog dessvärre delar av Upphovsrättslagen också. Men vi forskar vidare i frågan. (Tills vidare har vi ersatt två bilder med schematiska teckningar.)

Men varför kommenteras just detta i en diskussion som handlar om rasens förändring... Är det en liten fjäder som måste norpas djupt nere i dammen eftersom inget annat finns att hitta?
Och blir det inte väldigt jobbigt för kommentatorn att nu fortsätta gå igenom alla bloggar för att upplysa om Upphovsrättslagen? Eller har vi kanske fått exklusiv ensamrätt på denna lektion i lagkunskap?
Inte vet jag, men jag skulle gärna vilja veta!

Johan Nilsson

Haren eller sköldpaddan?

Eller i det här fallet - fåret eller hunden? Vi fick en kommentar om kommentaren att en hund inte kan springa ifatt ett får.

"Hej

Jag läser ett svar på din blogg och blir lite förbannat när nån skriver att Collien inte skall hinna ikapp med fåren….. Jag vallar och om inte mina hade hunnit i kapp med fåren så hade jag inte kunnit använda dom.
Tre kort av Heike där hon har hunnit i kapp och vänder fåren.

Hälsningar från
Elisabeth"

Colliefolkets rasstandard

Del 3

Rasens standard innehöll, sist jag räknade, cirka 55 meningar om bit efter bit av colliekroppen, rörelserna oräknade. Svansen ensam hade fått 3 beskrivande meningar. Öronen fick nöja sig med 2, men en av dem var rätt lång och utförlig.
Standarden kostar på sig en (1) mening om mentalitet och beteende.
Hur kan det komma sig?
Tja – det hänger ihop med vem som skrev standarden och varför.
De skotska och irländska fårbönderna var beroende av fungerande hundar och hade lagt ner några århundraden av avel på små arvbarheter för att få fram sin collie sådan som de behövde ha den – lätt för att lära och lätt för att göra, med en medfödd drift att hålla reda på familjen och de värdefulla husdjuren och med en lagom pälsad kropp för att klara sitt utomhusjobb. Men nu var det ju inte fårbönderna, som skrev standarden.

Det gjorde folk med helt andra förutsättningar att välja vad de skulle ha hunden till. Vallhundens mentala utrustning var nog inte deras största intresse. Det är fullt möjligt, att de hade bättre blick för svansen. De var ute efter att tävla om den allra snyggaste, mest ”förädlade” hunden. Sjävklart talar deras standard då om hur hunden skulle vara hopkommen för att räknas som snygg! Den ensamma mentalitetsmeningen beskriver inte hurdan collien är, utan hur de tyckte att collien skulle ta sig ut på utställningarna. Det är där den ska stå ”vacker och värdig” - helhetsintrycket - utan spår av nervositet eller aggressivitet!
Som beskrivning av önskad framtoning under den lilla stunden i ringen räcker det. Som specifikation av önskad mentalitet på alla andra platser utanför ringen är det ett skämt. Det är svårt att begripa hur den meningen har kommit att läsas som en allmän bruksanvisning för hur just collien ska leva sitt liv. Vilken levande varelse visar aldrig ett spår av nervositet eller ilska? I hur många livssituationer är lösningen att stå och se värdig och vacker ut?

Inte i den här – som var en vanlig situation för collies när standarden skrevs!


och inte i så många andra heller....

Att uthålligt söka efter den som är försvunnen och meddela när den är hittad – det är väl egenskapen som skapade sanitetshundarna? Jag har fått se en collie hjälpa till med att leta rätt på en död älg och yla över den, som collies gjorde på gamla avbildningar, men som med alla andra viktiga och oväntade upplevelser finns förstås inget foto av det ögonblicket. Det som finns är berättelsen om honom på Collieinfo – Pälstussen /länk/ Den hundens sätt att sköta tillvaron var ett stort stycke av rasens icke-formulerade standard. Det krävs stort hjärta för att närma sig en rädd gammal människa under så lång tid. Det krävs mod för att sätta en aggressiv häst på plats. Det krävs både vallhundsomdöme och goda nerver för att inte bita, bara skrämma, när hästen attackerar. Har man så mycket utrustning i knoppen, hittar man sannerligen bättre saker att göra med sitt liv än att stå och se värdig ut.
Visst behövde den gamle gossen en hel del motion för både hjärnan och kroppen och visst testade han auktoriteter ett par gånger i sin slyngelålder.
Vilken vettig hund eller människa kan man säga något annat om? Och vad är vi för sorts hundfolk, om vi på hundra år inte har kunnat ge en så utomordentlig hund som en bra collie en bättre beskrivning i standarden, utan fortfarande sitter och tuggar om att den är ”värdig” och att en vanlig ung humörfrisk hund är ”rasotypisk”?



Här en färsk bild – tagen förra veckan, faktiskt. Stallkatten håller fram ansiktet åt vår colliehane för att få ett fult infekterat sår tvättat. Detta inträffar varje morron och kväll. Det var så vi upptäckte skadan. Hunden närmar sig försiktigt med långsamt viftande svans, strukna öron, långa mungipor, tyngden på bakkroppen för att markera att han inte är hotfull och med ett speciellt ansiktsuttryck som annars bara dyker upp, när små barn skall hälsas på. ”Lille vän, låt mig få titta på det där....”



Och katten låter honom göra det, fullständigt trygg med hunden.
Vår gamle hanhund övervakade som unghund en kattfödsel, slickade de nyfödda rena och väckte mig för varje ny liten krake som hade kommit till världen – han begärde att jag skulle komma och se att allt stod rätt till. Så läser man i gamla berättelser från Skottland att collien gjorde. Fårbönderna uppskattade att få sova en stund mellan varje lamm, trygga i vetskapen att hunden höll uppsikt och sa till, när det behövdes. Detta är det drag hos collien som skapar diabetes- och epilepsihundar. Det är ytterligare en bit av rasens aldrig skrivna standard. Av allt det som inte ansågs värt att formulera. Kanske var det ointressant. Eller kanske var det tvärtom så, att mycket av det togs för givet och inte skrevs ner för den skull.
Är det inte dags att vi gör det?

Det här är bara ett försök – ni kan säkert bättra på!
Collien kommer ur generationer av vallande gårdshundar och förvånansvärt många collies har fortfarande ett medfött intresse för att hålla ihop och hjälpa sin familj och flock. Om de inte vallar, så håller de uppsikt och ansvarar. Har man inget sådant att erbjuda, behöver de jobb som lydnad och agility eller spårarbete – allt som kräver samarbete och kontakt passar! Collien vill lära sig och den vill göra rätt. Den har lätt att fatta ord och tecken och är mycket bra på att läsa av kroppsspråk och sinnesstämning hos både människor och djur i sin omgivning. Det gör den också känslig för stämningar: bråk och gräl far den illa av. Den behöver inga hårda nypor. Den behöver få känna att den hör till och gör nytta för sin familj.
En collie kan vara avvaktande mot främmande, men brukar vara oaggressiv mot både människor och djur. Den kan låta farlig, om det krävs, och kan ta för sig i ett trängt läge som alla hundar, men har vallhundens spärr mot att bita. Collien är ofta varsamt beskyddande mot barn och mindre djur, även om de är främlingar. Detta medfödda omdöme finns också hos collies som i andra situationer kan vara både livliga och självsäkra.
Colliens sätt att vara är både dess historia och dess framtid. Det är rasens icke-formulerade standard och förtroendekapital. Att inte tillvarata sådana egenskaper i aveln är ett diskvalificerande fel.

Bodil Carlsson

Colliefolkets rasstandard

Del 2

Kanske borde en kompletterande rasstandard ha något om de evinnerliga öronen och mandelögonen också? Det skulle säkert åstadkomma mycket väsen, för fixeringen vid huvudets detaljer sitter som berget. Här är ett förslag för maximal upphetsning:

Alla tillgängliga avbildningar av de gamla brittiska vallhundarna visar olika öronvarianter – hängande, stående eller vikta/tippade. Detta måste anses vara normalvariationer inom ursprungsgruppen och de dyker fortfarande upp ibland hos moderna collies. Vilken variant en hund av idag föredrar är en sak mellan honom och Vår Herre. Vilken variant en enskild uppfödare accepterar är en fråga om personlig smak. Ytterörats form avgör inte hörseln. Man har rätt att tycka, att att det som dög åt sanitetshundarnas förare duger åt oss och att det som gör en bra collie finns MELLAN öronen. Ståndöron och tunga öron kan ses som en mindre beklaglighet – till skillnad från uppenbara förändringar i storlek och form hos det seende ögat, som skall vara fredat för klåfingrighet!


INGENTING I RASENS STANDARD SÄGER ATT EN COLLIE SKA SE UT SÅ HÄR!

Och majoriteten av collieägare och hundintresserad allmänhet tycker nog, att det är väldigt mycket vackrare så här.



Det är rätt märkligt att i valet mellan att tillåta variation hos de för hörseln betydelselösa ytteröronen respektive de för synen nödvändiga ögondimensionerna – så vägrar colliemodet variera öronformen, men ändrar gladeligen på ögat!
Den som vill fortsätta tappa bort hunden till fördel för valda delar ur det exteriöra styckningsschemat är självklart fri att fortsätta göra det. Det går säkert bra att ställa ut resultatet på Cruft´s nästa år, och nästa år. Bänkraderna var - efter vad det sägs - inte särskilt fullsatta när collie visades det här året.
Vi som inte riktigt tycker om det vi såg på Cruft´s har väl då rimligen lov att insistera på en standardtolkning, som återger hunden rätten till en rörlig kropp, välmöblerat huvud, hanterlig pälsmängd och normalstora ögon?
Till exempel vi som tror att bänkarna på Cruft´s är halvtomma av ett enkelt skäl - folk ser att the Collie has left the building för länge sen..

Bodil Carlsson

Colliefolkets rasstandard

Del ett

Trots trumpetstötarna om att standarden behövs för att ”en collie ska se ut som en collie” så finns mycket litet i rasstandardens text som beskriver hur collien skiljer sig från andra raser. Testa själv! Stryk ordet ”collie”. Läs upp texten för någon och se vad ni får för förslag på vilken ras det handlar om! Spaniel? Aussie? Chow? Standarden talar inte om hur en hund av rasen collie ska se ut för att kännas igen som en collie. Den talar om på vilka punkter en collie ska granskas för att anses tilltalande i ringen.
Faktum är att folk på gatan, som garanterat aldrig har läst standarden, känner igen rasen och tycker att den är vacker. Ingen har någonsin förväxlat en collie med en spaniel, även om det på senare år blivit oklart om inte vissa collies kan förväxlas med chow. Hade man velat ha en standard, som skulle hålla colliens grundtyp konstant över tid för att förhindra glidningar och överdrifter, så hade det lätt varit ordnat. Några foton skulle räckt gott ihop med två enkla meningar. Så här, till exempel!



Så här ser en collie ut. Den kan ha annan färg, den kan vara lite mindre eller större, den kan ha lite mera päls eller lite mindre, men den hund som ser ut så här är en collie.


En sådan standard skulle därmed inte behöva inte dela upp colliekroppen i den ena delen efter den andra, som ett styckningsschema för köttboskap, och hänga på en radda adjektiv utan solklar innebörd, från nosparti - välfyllt till svans – lagom hög.
Det skulle inte stå ett ord om sådana saker som man kan läsa i domarkritiker - att bröstkorgen ska vara välvd för att ge plats åt lungorna, så att hunden kan springa långt och fort. Inte ett ord om vinklarna heller. Det är möjligt, att domarna med röntgenblick kan avläsa hjärtlungkapaciteten inuti varje bröstkorg och syreupptagningsförmågan i varje mer eller mindre vinklat ben. Precis som det är tänkbart att de med en snabb blick utifrån kan se fördelningen mellan röda och vita muskelfibrer och uppskatta den totala andelen muskelmassa, som stagar lederna och driver vinklarnas hävstänger – och viljan och lusten att sätta efter och en massa andra saker som i verkligheten avgör hur fort och hur länge och hur långt upp i åren en hund springer - men vi hundägare kan inte så svåra saker. Vi är enkelt folk. Vi tittar inte på bröstkorgar.
Vi får nöja oss med alternativet, att titta på hunden som springer.
Går det fort, så är det nog tillräckligt med bröstkorg.




Det skulle inte stå ett ord om det egenartade ansiktsuttryck som i årtionden har ansetts vara colliens främsta företräde här i världen och för vilket så mycken möda har lagts ner och så många collieegenskaper offrats. Uttrycket, som har hetat melting, yearning, sweet och på sistone dreaming, är till förväxling likt det som man kan få fram på vilken ras som helst genom att hålla fram en skiva ost.
Ostmetoden är säkrare än att genetiskt plantera in väldigt små och snedställda ögon i nyllet på en hel ras och kalla det kisande resultatet för sweet. Och faktiskt är det så att


INGENTING I RASENS STANDARD SÄGER ATT EN COLLIE SKA SE UT SÅ HÄR.

Collieägarens standard skulle förstås ha med något om päls. Till exempel att den är tät och vattenavvisande, står emot en ordinär snöstorm, låter collien vistas ute i timmar ner till runt minus 8 utan obehag...men aldrig är så massivt förvuxen att den medför risk för värmeslag en ordinär sommardag, risk att fastna i törnsnår, eller risk att drunkna om hunden faller i och pälsen vattenfylls – vilket lär ha hänt.
Men



INGENTING I RASENS STANDARD SÄGER ATT EN COLLIE SKA SE UT SÅ HÄR.


Vad tror ni om något i stil med detta som standardförtydligande?

Collien är en medelstor till stor hund med okomplicerad byggnad och lätta rörelser. Under pälsen har kroppen en ekonomisk elegans – den är både smäckrare och mera musklad än man tror. Den är byggd för att valla får i svår terräng och ska fortfarande kunna utföra sådant jobb. Rasen är rörlig och oöm och gjord för utomhusliv. Pälsen skall vara till hjälp och skydd i kallt regn och i snö – den får inte bli ett problem för hunden och ett halvtidsjobb för ägaren. Täckhåren ska vara sådana att lera, sand och annat ska torka och glida av utan idelig borstning. Collien ska vara tillräckligt snabb för att springa ikapp ett får och tillräckligt vig för att vända på en femöring när fåret gör det och så länge den klarar detta, har den utmärkta vinklar. De normalstora ögonen är uttrycksfulla – hunden använder blick och skiftande ansiktsuttryck för att kommunicera med sin familj och för att uttrycka avsikter gentemot djur som den har uppsikt över eller vallar. Colliens minspel och rörelser är dess språk! En avelstradition som bara intresserar sig för pälsmängd och detaljer i huvudets form har det mest diskvalificerande fel som finns. Den har ingen respekt för hunden.

Bodil Carlsson