A DAY IN THE LIFE

-Jomen, dom är ju vallhundar, dom här stora fina hundarna, så klart dom ska bo på landet!
Det sa vår veterinär häromsistens - apropå badandet, fönandet och borstandet av collies- och visst ligger det en del i det. Det är inte något större fel på det här livet.

Förmiddagspromenaden var fantastisk. Vi övade serpentinsvängar Vänster! - Höger! och  Stå! ett par kilometer längs grusvägen och sedan stack vi in i de gamla torpens hagar igen och körde inkallning, Fram hopp! i sicksack över en stupad trädstam, Upp och klättra! med godissök på mossiga höga klippor...

... och en brottningsmatch på skoj, men det håller jag tyst om eftersom jag är på tok för gammal för att rulla runt med en valpusling i varmt gult gräs och komma upp med blöta fläckar på byxbaken.  Gräset var inte riktigt så torrt som det såg ut.
Vi drack te och sov middag ihop, alla trötta efter sina insatser. Valpen däckade under köksbordet. Matte vilade trötta fossingar på gammeltiken, som njöt sin vila efter att ensam ha vaktat husse och huset i ett par timmar, katten hade förtjänat sin genom att halva morronen sitta på förstubron och bistert spänna ögonen i yrsnön tills den gav upp och virvlade iväg norrut...

... och det är verkligen inget fel med detta heller. Men det räcker inte. Så vi gav oss av på stadsträning igen.

Valpen är inte betänksam för att hoppa upp på det blanka, lite hala plastskyddet över fontändammen på stora torget. Valpen gör ett riktigt snyggt fotgående längs fontänskyddets rand och en snygg Balans!-övning på stenbänkarna intill fontänen.

Valpen har ingenting alls emot att gå upp på det högglanspolerade låga stenbordet där man kan sitta och fika när sommaren kommer. (Kommunhuset med sitt hala marmorgolv kan nu bara användas för valpträning av de som kan portlåskoden, så man tager det man haver.) Valpen går obekymrat upp på de konstiga gallergrejorna i båthamnen, även om de vickar lite under tassarna.

Valpen springer med matte över stadsparkens småbroar, som ekar under kängorna. Valpen går den första metern uppför trätrappan till andra våningen på stället där de röker vätternsik och hade nog inte behövt mycket uppmuntran för att trava hela vägen upp - men det kom ett promenerande sällskap, en tät klunga människor, gående därnere så vi skippade trappan för att gå emot dem och hälsa på alla som lät sig hälsas på.  Människan i lång fladdrande finklänning inspekterades vänligt. Den sexårige killen som damp ner på huk och gav ifrån sig förtjusta hojtanden inspekterades också vänligt. Valpsvansen viftade milt.

Avslutet på första träningen var bänken utanför ICA en fin onsdageftermiddag när fiskbilen var på plats, kunderna köade och halva stan vandrade förbi med skramlande shoppingvagnar. En ung kille på skateboard rullade iväg.  Det tog en stund, sedan slappnade valpen av och nöjde sig med att notera alla dessa förbipasserande människovarianter. Jag tror att hon tyckte att det var rätt mysigt att ligga och kolla.

Sedan lyftes hon in i bilen igen, förstås, och åkte hem. Så hur slutade dagens träning? Med förtvivlat, skräckslaget motstånd. Inte mot trapporna eller träbroarna eller fontänskyddet eller gallren och inte mot människorna - absolut inte mot dem! - utan mot bilåkningen hem igen.
Valpen är livrädd för att åka bil. Hon är alldeles tillräckligt smart för att fatta att det som börjar med en biltur in till stan kommer att sluta med en likadan tur hem igen, så när vi närmade oss platsen där vi hämtades av bilen första gången var hon beredd att slå sig fri.
Hon är också alldeles för smart för att lomma omkring i torphagarna i hela sitt liv, så träningen fortsätter. Det goda med alltsammans är att så fort vi är hemma, så rinner rädslan av. En halv minut och hon är sig lik igen, tar glatt kontakt med skjutsande grannen, alltså det monster vars ankomst betyder biltortyr, hälsar förtjust på husse och gammeltiken, skäller fram en kort berättelse om sina upplevelser...
...och återgår till det hon brukar göra.

Trevlig fortsättning på helgen alla! I morron lägger vi spår.

Bodil Carlsson