SÅ VILKA SIFFROR VILL VI HA?

Jag blev nyfiken på hur aktuella Jordbruksverkets siffror är. Så den snälle handläggaren fick en sista fråga – det här är mitt personnummer, det här är min aktuella adress! Hur många hundar har jag?

Det tog en halvtimma innan svaret kom. Och det var rätt svar! Inte bara hur många, utan vilka. Hunden som dog för två månader sedan finns i JV:s statistik som borta. Fungerar det lika bra för alla, så finns inga tiotusentals nu döda hundar med bland de 760 000.

Alltså – hundantalet i Sverige är mycket stort, det har vuxit ordentligt på bara tio år, och närmare en tredjedel av alla hundar är blandraser.

Vad säger det oss? Flera olika saker. Men det första och viktigaste tror jag är detta:

               FINSTÄMPELN HÅLLER PÅ ATT HALKA AV!

Om en tredjedel av hundarna är blandade kanske man ska sluta låssas som om själva egenskapen att komma från generation efter generation av stängd och ofta smal avelsbas är ett jättevärde i sig. Folk verkar inte gå på det längre. Personligen tror jag att detta är en mycket bra sak. I det samhälle där jag var barn var "rashundarna" lika sällsynta och märkvärdiga och omgivna av vördnad som doktorer och universitetsutbildningar – och det var ingen bra sorts respekt!

Respekt ska människor och hundar ha för vad de gör. Inte för vilka titlar de har. Nu har vi ett samhälle där universitetsutbildningar har blivit väldigt vanliga. Folk sitter och argumenterar emot sin doktor; ifrågasätter varför de ska ha en viss medicin; skaffar sig information på annat håll och förväntar sig samarbete och förklaringar i stället för klappar på huvudet. Och vilken bra utveckling detta är! Självklart slår den igenom när det gäller hugade valpköpare också.

Ökade kunskaper gör ju dessutom att fler och fler har åtminstone ett hum om rasbundna sjukdomar – hur de har hopat sig i vissa raser och dessutom varför det blev så. Att blandrashundar är friskare är ju inte bara den allmänna uppfattningen: när det handlar om rasbundna recessiva sjukdomar är det ju ofta dessutom sant!

Så här tror jag att renrasaveln får lov att bestämma sig. Antingen kan man fortsätta försöka sälja på den där gamla finstämpeln, låta uppfödare framstå som väldigt speciella personer med väldigt speciella förmågor och renrasiga hundar som något fint i sig.

Eller så får man go back to basics. Renrasavel är ett så svårt projekt rent genetiskt, med så stora inbyggda hållbarhetsproblem, att det bara finns ett enda godtagbart skäl för att hålla på med den. Rena raser är avlade för speciella egenskaper. Om det är den egenskapen du är ute efter, valpköpare – välkommen! Annars finns mycket annat att välja på.

Det är vad jag tror att rasklubbarna och renrasuppfödarna ska säga. Och då är det kanske inte längre ett självändamål att en ras ska sälja så bra som möjligt?

Vem drog, om vi ska vara ärliga, nytta av colliens höga reggsiffror för fyrtio år sedan – var det rasen eller de som sålde den?

Bodil Carlsson