Går man igenom
kommunerna, ser siffrorna från Jordbruksverket ungefär likadana ut överallt. Jo, en del
lokal variation finns ju. Nordliga skogskommuner har förstås
jämthund och gråhund högt upp och i en del typiska kommuner på
vischan finns det skapligt med border collie.
Annars är det förvånande
likt mellan kommunerna: samma raser i topp från syd till nord.
Schäfer, golden, labb; labb, golden, schäfer. Jack Russel terrier
bland de tio översta i många listor, cavalier king charles bland de
tio i några få och rottis i några andra. En enda kommun, Heby, har
collie på tionde plats.
Men oavsett var de ligger
och vilken typ av kommun det är – storstad eller pyttekommun ute i
skogen – så är det en och samma ras i topp och det är den som
inte är en ras.
Blandras ligger etta i
varenda kommun. I många kommuner är avståndet stort till tvåan.
Här i lilla Hjo är blandras 221 hundar, golden 43, schäfer 41 och
labb 27. I själva Stockholm hittar vi blandras 6004, labb 943, JRT
812 och schäfer på fjärdeplatsen med 725: sex gånger fler
blandras än labbar. I Upplands-Väsby, stället där den
internationella renraskonferensen hölls i somras, var blandraserna
489. Schäfer på andraplatsen hade bara 89 och golden som trea 77.
I välbeställda Lidingö
– där alla jobbar heltid och inte hinner med hund? - hittar man
bara 309 blandrashundar. Men man hittar ännu färre labbar, 132
styckna, inte fler än 96 golden och bara 53 schäfrar.
I Botkyrka hittar man 946
blandras, schäfer kommer tvåa med 158, rottis trea med 95, JRT
femma med 82 och därefter chihuahua med 75. Amstaff kvalar in med
65...
...och visst, man kan
fundera över det där. Finns det bara 65 amstaffar i Botkyrka? Så
hur många pitbulls som inte ens Jordbruksverket har koll på finns
det? Hur många chihuahua?
Men ändå är det så här
i kommun efter kommun: inte bara är blandrashundarna överallt flest
– de är FLERA GÅNGER VANLIGARE ÄN RASEN PÅ ANDRAPLATSEN och
inte nog med det.
DE ÄR FLER ÄN DE RENA
RASERNA PÅ PLATSERNA UNDER ÄR TILLSAMMANS!
Slutsats, någon?
Bodil Carlsson
Min gissning är okunskap om hunden. Blandraserna är lättare att få tag på, de är billigare (en hund ska inte kosta något).Väldigt få människor är intresserade av hundsport. Alltså på något sätt måste man komma fram med information. Tjata på tidningar och där man kommer åt folk.
SvaraRaderaMina ungar undrade alltid varför jag tjatade men jag hade kommit på att det var enda sättet att få saker och ting att fastna i huvudet på dem. Upprepning till förbannelse. :-)
Ja, Sirkku, kanske det - men vad är det vi ska tjata om? Exakt vad är det vi ska upprepa tills det fastnar?
SvaraRaderaTala om varför det är vettigare att skaffa en rasren hund. Att även om det finns en skröna som säger att blandraser är friskare är det inte alltid så säkert eftersom de ärver båda föräldrarnas sjukdomar och fel och brister. Kan bli en katastrof eftersom man inte har någon koll eller statistik. Man vet inte heller hur valpen kommer att se ut. Hur dess temperament kommer att bli. Och har man jakthundar i blandningarna så är det jaktinstinkten som brukar ta över riktigt ordentligt. Att lilla valpen kanske inte alls blir den soff- och pannkakshunden man väntat sig.
RaderaAlltså att man inte vet ett skit om hur valpen blir som vuxen. Vilket man har lite hum om i alla fall när man köper en rasren hund.
Sedan kan man göra lite reklam om olika hundsporter och visa det för folk lite mer än idag görs. Försöka få folk intresserade.
Antagligen kan man inte göra något åt machomännen med sina pitbulls, men man kan alltid försöka.
Japp, Sirkku, det är vad man skulle vilja säga. Problem: det skulle alldeles för ofta inte vara sant!
SvaraRaderaDet stämmer att blandras inte garanterar hälsa och att blandrasuppfödare ofta inte vet mycket om föräldrarasernas hälsoproblem, att de inte har någon statistik och att de kanske inte alltid är noga med att tala om vad de vet.Problem: det gäller tyvärr alldeles för många renrasuppfödare också.
Och det har folk upptäckt.
Det stämmer att blandrasköpare inte vet vad de kan vänta sig - om ena föräldrarasens omtalade godmodighet ska dominera hos valpen, eller om det tvärtom skall bli andra föräldrarasens självständiga vaktinstinkt. Lotteri! Problem: det vet alldeles för ofta inte renrasköparna heller. Skall den här valpen verkligen HA någon av de där omtalade fina egenskaperna - eller är den avlad för att vara TTB (tämligen tom i bollen) för att passa så många som möjligt? De meriter som många renrasuppfödare säljer valpar på är ju föräldrarnas rosetter och sitt eget medlemskap i SKK.
Det räcker inte längre.
Så vad gör vi?
Då är ju uppfödarna problemet. Det finns ju uppfödare och uppfödare. Ändå är upplysning och information det enda man kan göra. Och visa vad olika raser är menade att göra, vallhundar, jakthundar osv.
RaderaJag själv har ingenting emot blandraser, de är ju också levande varelser. Risken är bara att de hamnar hos okunniga köpare och största risken är förstås uppfödarna till blandraser. Hundhandel.
Jag har ju följt diskussioner om collieavel och förstår att det inte är så lätt att övertyga uppfödarna till en vettig avel. Utställningsrosetterna verkar vara så viktiga. Mentaliteten däremot kommer först på andra plats. Det jobbiga är att ibland ser utställningsdomarna genom fingrarna och dömer fram en hund som inte är bra mentalt. Som är skiträdd men vacker. Kanske skulle man ha någon sorts mentaltest på utställningarna också. Det är ändå viktigast med en trygg, harmonisk hund än en som plockar sina BIS-rosetter.
Jag blev skiträdd själv när jag läste att vissa krävde att collie skulle bli en sällskapshund istället för brukshund nu när jag äntligen skaffat en och skulle börja träna bruks igen efter många års upphåll. Så får det inte bli. Jag tror inte att man kan kräva av köparna att de ska syssla med bruks och lydnad eller något liknande, men man kan ju alltid försöka påverka dem och kanske försöka välja köpare som redan är intresserade. Svåra frågor.