ANVÄNDBARHET BLIR ALDRIG IGÅR!

När Hästtjejen och hennes schäfertik Hittebarn hade blivit överens om att schäfertiken inte alls skulle bita ihjäl allting och inte ens var särskilt farlig, åkte de till Brukshundsklubben för första gången.

-Åå! ropade en dam. - Snygg! Varifrån kommer hon?

Hästtjejen sa lite generat att det visste ingen, tiken var oreggad och utan känd härstamning. Damen stramade upp sig. Sedan sa hon att hon för sin del hade egen liten uppfödning av renrasig schäfer. Sen gick hon. Om den rasrena damen har fött upp många hundar lika bra som Hittebarn, så gratulerar jag henne, men det var ju inte hund hon pratade om. Hon pratade om sig själv.

Efter Utöya bestämde jag mig för att bli medlem i ett parti. Jämlikhet, solidaritet, demokrati, fredliga medel. Allt sånt som jag plötsligt insåg att jag faktiskt tror på. Sedan hittade jag fram till det partiets bloggportal och började entusiastiskt läsa. Veckorna gick och månaderna också och någonting började kännas fel med de där bloggarna.

Varför? Jag grubblade.

Det gick rätt fort att se att nästan allt skrevs av äldre män som hade varit med ett tag på tåget. Det tog ett tag till att inse att alla som skrev hade partiuppdrag: deras karriärväg, betald eller obetald, var inom det partiet. De garantistämplade bloggarna pratar alltid om aktuella händelser. Så varifrån kommer den den konstiga känslan av att de allihopa pratar från IGÅR?

Att allt de säger har ett burkljud som om det var en inspelning från för tjugo år sen?

Till sist gick det upp för mig. De pratar hela tiden till varandra. Om händelser som drabbar någon annan.

De håller på med sitt.

Hundvärlden har hållit på så länge med sitt att vi har glömt bort de sociala förtecknen som var så tydliga i starten. Hundtyper med olika utseende och beteende har alltid funnits, förstås, men för inte så himla länge sen kom något nytt. Renrashundarna! En sport för adeln blev en prestigehobby för nyrika fabriksbaroner, som blev en tävlingsform för medelklassen, som blev en framgångstrampolin och en försörjningskälla för många vanliga människor som sålde hund och (i takt med att tillgången på pengar ökade) en statusvinst för ännu flera som köpte.

Från början av nittonhundratalet och framåt har renrasiga hundar gjort samma resa som bilarna: fler och fler. Skillnaden är att bilen har tappat sina statusegenskaper och blivit en absolut nödvändighet för vårt samhälle, mindre krom och mera motor, medan hundarna har tappat sin nödvändighet och blivit fritidstillbehör. Men i hundvärlden håller vi på renrasighetstatusen och utseendet hos fritidstillbehören som om det är det enda viktiga och vi för oändliga (och bitvis ganska otrevliga) diskussioner med varandra om detta. Användbarheten har vi glömt bort. I takt med att raserna blir alltmer lika på insidan blir de alltmer olika på utsidan. Mindre motor överallt och mycket mera krom! Ni vet: ”Folk vill ha bekväma hundar.”

Om Hästtjejen och jag hade gjort slag i saken i våras och följt förslaget att para hennes oreggade schäfertik med min colliehane – då hade det blivit mer väsen än om folk hade kommit på oss med väpnat bankrån. Vi hade åkt ut ur SBK på våra rodnande öron.

Varför? För att vi var korkade nog att använda ett avelsdjur med stor skärpa till ett annat med impulsivitet och social osäkerhet?

Nope. Ingen hade sagt pip om den saken. Men för att vi hade förfallit till blandrasavel. Det är fult, det!

I denna aldrig tillverkade kull hade det – förutom risk för valpar med en svårhanterlig kombination av egenskaper – också troligen funnits ett par riktigt, riktigt bra spårare. Hade Missing People klagat på att de saknade stamtavla? Hade vi varit lika ovälkomna i verkligheten som på brukstävlingarna?

Verkligheten har inget burkljud. Den pratar inte bara med sig själv. Verkligheten bryr sig om ifall man hittar ungen.

Bodil Carlsson