Korvsök i snö!
Så finns det annan naturromantik också. Viltvården. Det är nysvenska för organiserat skytte mot ätbara djur. Nä, jag är ingen jakthatare! Bland grannarna finns anständiga jägare av den sorten som tålmodigt fryser häcken av sig i sina torn, släpper iväg ett skott om de tycker att älgstammen tillåter, låter bli om de inte tycker så eller om skottet känns osäkert. Sätter upp sina varningsskyltar för resten av oss. Fodrar viltet om vintern – precis som vi andra. Varför skulle jag ha något emot dem?
Djuren de gör mat av både lever och dör bättre än storanläggningsgrisarna som slutade i hundarnas korvbitar.
Den naturromantik jag har emot ser ut så här. 1938 fick Jägarförbundet ett ”allmänt uppdrag” av regeringen – att svara för det jaktbara viltet – och därmed en ställning som någon sorts halvmyndighet. Medlemsavgifterna går in till den statliga Viltvårdsfonden, som till stor del går rakt tillbaka till Jägarförbundet. I år fick Jägarförbundet sådär 51 milj kr. De avlönade 100 anställda och använde närmare 37 milj på ”information och opinionsbildning”. Skapligt med cash! Det räckte i vart fall till egen lobbyist i Bryssel och egen jaktklubb i riksdagens källare, där våra folkvalda bjuds på chansen att prova ett gevär och skaffa sig jägarexamen. Förmodligen räckte det till annat också, för den mediabevakande tidningen Resumé har utnämnt Jägarförbundet till Årets Lobbyist flera gånger om.
SKK beskriver Jägarförbundet som en samarbetspartner, där det fortlöpande informeras tjänstemän emellan. Ja, det kan man förstå! Men...
Om SKK har närmare 300 000 medlemmar
och om SKK är alla hundägares organisation
och om det finns mellan 600 000 och 800 000 icke jagande hundar i landet
medan Jägarförbundet har 190 000 medlemmar med 100 000 jakthundar och pengar nog till portot för att framföra sina synpunkter till Eskil Erlandsson:
Varför behöver SKK:s vd göra det? Fanns inte viktigare saker att ta upp i lagförslaget?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar