MJÖLKBORDET - del ett

Augusti kommer, som varje år, med sitt vattniga solsken och sin svimmliga luftfuktighet. Gråtoner i grönskan. Skogen luktar svamp och sporer. De gamla rosorna kämpar tappert. Piskande regn och stormbyar har de stått emot rätt väl, rosrostfläckarna kunde ha varit värre, men nu falnar de en efter en. Vitbrunvisset fnös kring blombottnarna.
Man borde ju ha vant sig. Lik förbaskat hoppas man innerst inne varje juni att den här gången ska sommaren vara evig.
Sen sitter man där i augusti på förstubron och ser att Någon har droppat en riktigt stor splash svartblått i skymningsfärgbadet och att den flyter ut och tar över vartefter nätterna går...
...och så suckar man och tar ett tag med veden. Den lär komma att gå åt det här året också.

Jag slängde ut en fråga på Collieforum om vallning och fick en rötmånadshistoria till svar på en annan blogg.
Och vet ni vad som hände? Glädjen i hundträningen försvann. Det gjorde inte så mycket för de två sansade hundarna– de har fattat galoppen och sköter sig bra, även om de sneglar undrande på oentusiastiska matte och frågar vart det roliga tog vägen. Vad det här allt? Gå fot och sitta kvar? Kontrollerande blick från matte jämt?
Men det gjorde skada för lilla Rädd&Arg. Hon hade behövt lite entusiasm DÅ och DÄR!
Hon såg hästarna rusa, for iväg som ett troll för att möta dem skarpt...och fick en utskällning som tack. Dundrande hovar, skrikande matte – gamla minnen vaknar. Självförtroendet, hopsamlat under tio långa månader, försvann. Hon kände att hon gjorde bort sig, att matte var missnöjd, men hon begrep inte varför. Hon blev skärrad igen. Gick inte att lita på ihop med hästarna längre.
DÅ hade jag behövt gå igång. Enkel lydnadsträning bland hästarna! Spårträning! Uppmuntran!
I stället slösade jag dyrbar tid på att känna mej deppad och less på hundvärlden. Det är lätt hänt, det medges. Men det var hennes och min tid jag ödslade bort på att hänga läpp. Jag hittade fel hos henne i stället för att tänka över vad som faktiskt hade hänt.

Häromkvällen kom telefonsamtal från Wales. Det blev väldigt långt. Den som ringde vet inte ett skvatt om det som kallas hundvärlden. Han är fårbonde och har levt med arbetande hundar i hela sitt långa liv
Han hade fått samma problem som jag, fast tvärtom. Hans tioåriga barnbarn fick sin första valp att jobba med förra året. ”Och”, sa det gamla proffset, ”jag la mej inte i hur han uppfostrade valpen, för jag ville ju att dom två skulle knyta an. I wanted the two of them to bond.” Nu hade barnbarnet och resten av familjen åkt på ovan semester och han var ensam kvar på gården med fåren och en ung hund. Och den unga hunden vallade. Mycket. Stor och stark hade han blivit. Och tuff.
”Han går alldeles för hårt åt fåren”, sa Cledwyn. ”Jag har fått göra en nosgrimma... Han fattar varför jag blir arg när han gör fel, men så vips är han igång igen efter en stund.”

Och så pratade vi till sent om skillnaden mellan skärpa som drivs av rädsla och skärpa som drivs av övermod. Om hur man kan träna det ena och hur man kan träna det andra. Cledwyn berättade om en fruktansvärt osäker tik från hans ungdom, som hade fått självförtroende efter att ha satt sig i respekt hos en aggressiv terrier, och som blev som en omvänd hand och började fungera i arbete.
Jag fick ett jättebra tips. Cledwyn måste kräva lydnad för att få hejd på sin unge kille. Men för min tik föreslog han ett mjölkbord. Ni vet ett sånt där som stod överallt längs byvägarna förr, där man ställde ut mjölkflaskorna så att mejeribilen kunde plocka upp dem?
I Wales finns det fortfarande mjölkbord.
”Om hon är högre upp än hästen, känner hon sig både trygg och överlägsen”, sa Cledwyn. ”Då kanske hon går att träna igen. ”
Jag somnade lätt om hjärtat den kvällen och drömde om Wales.

Bodil Carlsson