Hösttröst

Kommer förhöstdagarna. Skördetröskorna mullrar i bakgrunden till långt inpå mörkerkanten, de håller undan för väderprognosen: ihållande regn. Svullna svarta molnbukar med bländande kanter hänger över trädtopparna och solljuset skiftar plötsligt till konstig färgton, ungefär som när man mixtrar med digitalbilderna på datorn. Augustis horder av märkliga varelser dyker upp – harkrankar i håret när man ska till att somna, en korsspindel i blekt ärtgrönt med vitt krucifix på den uppblåsta bakkroppen som oombedd materialiserar sig i karlns skägg på kvällskvisten. Tumändstora skalbaggar i metallicharnesk borrar sig upp ur dyngstacken. Paddungar kommer från ingenstans och hoppar förtröstansfullt iväg i trädgården framför ens tår. och en sammetsgrön gräshoppa med blodbrunt fläckmönster hittas i badrummet.
Det är lite District 9 över slutet av augusti.
Efterglimtar av sommaren finns i vart fall som tröst. Krusbärsbusken från resterna av ödetorpet är täckt av bär. Trädet som jag satte när vi flyttade hit bär sina första äpplen.


Till exempel börjar brukshundsklubbens agilitykurs! Några Jack Russel, en långhårig dvärgtax, två små pudlar varav en inte får reggas därför att den har brunt i den svarta krullpälsen. En ung briard, som far över hindren som ett enda knippe superelastiska gummiband med fastlimmad butterickspäls på. När överskottesenergin klipper till rusar hon några extravarv runt plan och gör bogstötar mot hundarna i närheten, gammal boskapsvallande sort som hon är. Unga matte skriker argt, briardtiken rusar tillbaka – förr eller senare – och ingen tar illa upp. Livsglädje och tonårsfnatt är en sak, aggressivitet en annan femma. Jag ställer mig emellan lilltiken och briardens ärevarv ändå, så får lilltiken se matte som strong flockledare och själv kan jag njuta av hur briarden trotsar tyngdlagen.
Nå, vi har inte varit där på två år. Det var lite trögt första gången.

Men Bodil! sa kursledaren. - Du får se till att få upp farten! Dina hundar tappar fokus!

Tioöringen föll ner. Och stötte ihop med en annan tioöring, som redan låg och skramlade i kärringhuvet. Kling!
Jag fick upp farten. Hanhunden gick riktigt bra. Lilltiken kom plötsligt ihåg var hon befann sig och började hoppa hinder, hon också.
Så nu ägnar vi kvällarna åt nya familjesporten – Rallylydnad Med Häst!


Momenten är – hittills, för de ökas på ett i taget – sicksack mellan snabbstolpar för elstängsel; hopp över hinder; springa fot mellan hästar; inkallning i lucka mellan två hästar; platsliggning mellan hästar - och så paradnumret - ”Runt!” då hunden springer i en snäv cirkel runt en häst.


Ordningsföljden mellan momenten skiftar, precis som inkallningsluckans bredd, allteftersom hästarna flyttar sig. Igårkväll fungerade plötsligt momentet Runt! med gående häst!
Och det konstiga är att varenda kväll, under varje moment, betar hästarna. Hunden tittar på mig, inte på dem.


Lilltiken tas ut ensam. Hon sicksackar och tar ett hinder och går fot. Hästarna betar intill. Lilltiken tittar på mig, inte på dem, för i jobb med matte är hon både safe and superior.
Efter tio minuter får hon gå in och vila.

Sen gör vi kväll till sist. Jag går sakta mot hästarna med Colliebusen och Eviga Mamman på var sida om mig. Hästarna lyfter nosen från gräset. De tittar på hundarna. Hundarna tittar på hästarna.
Sen går hästarna in i stallet.

Tack Cledwyn! Tack Berit på kursen! Man måste ha någon som stoppar in tioöringarna åt en! Alltsammans var en dröm för mindre än ett år sen...nu är det kvällsrutinen.

Bodil Carlsson