ON REPEAT: En rasklubbs första skyldighet

 

2019 reggade Finland med fem och en halv miljon invånare nästan lika många långhårscollies som Storbrittannien med sina över 66 miljoner. Men även den siffran är ett fall – från 1 200 trettio år tidigare. Varför? Inget svar.

Nej, jag vet – man kan inte vänta sig en saklig diskussion från människor som i trettio år har vant sig vid att om efterfrågan på just deras valpar minskar, så måste det vara någons fel, och om någon påstår att det finns ett problem som har blivit för vanligt inom rasen, så är det lögn. (Eller så är det valpköparens fel, eller rentav något unikt och fint för rasen, så inget problem alls.) Som ni ser i inlägget från 2017, Världen vi lever i, om en MI-collie på utflykt, så påstods det då att just sådana hundar hade avlivats, jobbiga och farliga som de är. Collievänner erbjöd sig att ta emot namnen på hundarna och titta närmare på uppgifterna. Det kom inga namn.

I det senaste pajkastandet påstods samma sak. Jodå, folk har visst avlivat sina MI-collies! Så nu säger även jag samma sak en gång till. Leverera namn och antal, så lovar jag att kontakta deras ägare för att fråga vad som hände och sedan publicera uppgifterna.

Varför tar jag illa upp? Leda. Samma visa igen och igen. Samma lösa påståenden om hur mycket bättre det går nånannanstans. Samma vårdslöshet med fakta. Samma totala ointresse för att kolla upp dem. Något som fastnat i mitt minne hände för ett par år sedan, då det påstods att en medlem i CS hade uttalat att så fort Danmark tog bort kraven för att få avla hund, då ökade minsann registreringssiffrorna totalt i landet med 30%. Jubel på nätet! Två mail och en dags väntan på svar från danska Kennelklubben var allt som behövdes för att ta reda på att det där var påhitt. De som ville bli av med krav på sina avelsdjur utgick från att det var sant och spred det helt enkelt för att de ville att det skulle vara sant. Att ta reda på om det stämde hade de inget intresse av.

Det finns ytterligare en anledning att känna leda. Några av namnen i den senaste facebookbataljen känner jag igen från den gången då de tryckte till en annan valpköpare från samma uppfödare för att hon efter fem års kamp med rädslorna hos en älskad hund till sist gav upp och lät den få sluta. Mitt intryck då som nu är att det nog var det bästa som kunde hända den hunden. Men det tyckte inte uppfödarens supportergrupp. I hur många andra sammanhang beter sig vuxna kvinnor som hang-arounds?

Det här är inget nytt och inget specifikt för colliefolk. Det har hållit på i mer än hundra år. Det har, vill jag påstå, pågått från den stund då hundar togs bort från sina arbetsuppgifter och flyttades in till städer där folk med pengar över köpte dem för att visa upp sig. Konkurrensen om vem som sålde vad till vilka blev omgående knivskarp. Förtigandet av det som var mindre bra och förtalet av andras hundar följde med som ett brev på posten. Det arvet lever vi fortfarande med - och inte bara i vår ras.

När kopplingen till funktion försvann blev det fritt fram för hittepå. Collien måste ha tippade öron för att kunna höra fåren! Collien måste vara ljudrädd för att förstå varför fåren är åskrädda! Collien måste ha enorm päls för att kunna valla i kyla! Ibland blir det tokroligt för utomstående, som när collieägaren förklarar för ägaren till en BC som arbetat sig igenom livet att det kunde den verkligen inte orka, så lite päls som den hade.* BC-ägaren skrattade. Collieägaren fortsatte tro på sagor. Det har man råd med, när man aldrig har behövt sätta sin hund i arbete. Men man har inte råd med alltför mycket sagoberättande, när man vill ta reda på varför ens ras faller i popularitet och hur man skall agera för att säkra dess framtid.

Om man tycker, att en rasklubbs främsta uppgift är att kratta försäljningsmanegen för tongivande uppfödare, då ser man krav för reggad avel bara som ett knep för att kratta manegen för andra. Jag tror, att detta är den verkliga orsaken till det ständigt uppflammande grälet: man tycker att kraven riggar till konkurrenternas fördel och känner sig åsidosatt. Utträngd från den position man har rätt till. Det handlar inte om hundar, det handlar om människor.

Att valpköparna, majoriteten av rasklubbens medlemmar, tycker något annat kan man tydligen strunta i. Att en rasklubbs första uppgift måste vara att säkra bra liv för hundarna och därnäst att identifiera och  bevara de nedärvda egenskaper som ger hundarna en plats i dagens och i morrondagens samhälle har man inte tid över att tänka på. Det är sorgligt. För utan rasklubbar med de målen behöver vi inga raser.

Bodil Carlsson

* Det finns (minst) en saga för varje ras. Min personliga etta på listan handlar om engelsk bulldog. Deras risiga höftleder beror på deras förflutna. De kastades ju högt upp i luften av hetsade tjurar och när de då damp ner i backen igen, så var det bara bra om lederna liksom kunde glida runt lite inuti bäckenet. Säg det till Armand Duplantis, någon?

NÄR MAN MÅSTE STÄDA UPP RESTERNA

 

Varför faller reggsiffrorna för collie, när släktingraserna ökar? Det enda (men i gengäld ständigt återkommande) svaret från den missnöjda uppfödargruppen är att det beror på att den väldigt speciella svenska rasklubben har förstört allt genom att ställa krav för aveln i stället för att göra som andra vettiga länder – låta uppfödarna bestämma spelreglerna

Gör man det, blir det bra. Titta på England! Där vet de hur man gör!

Jaså?

Colliens hemland har 67 miljoner invånare och därmed många potentiella valpköpare. 2022 rapporterade engelska KC 499 reggade långhårscollies och 44 korthår. För 2023 finns bara siffror för de tre första kvartalen: 359 långhår och – håll i er! - 32 korthår.

Räddningsorganisationen Collie Rescue, som kan hittas på engelska rasklubbens hemsida, anger att de årligen tar hand om 150 – 200 collies i behov av nya hem.

Between 150 and 200 collies come onto the books annually.  The majority are domestic casualties; a smaller proportion are strays.  We deal with only pedigree Rough and Smooth Collies.

Om detta stämmer, motsvarar det ju en ansenlig proportion av antalet reggade  fortfarande levande hundar. Domestic casualties betyder ofta dödsfall eller sjukdom i hemmet. Många gamlingar bland collieägarna?

Ingen svensk uppfödare har givit den engelska rasklubben skulden för att rasen nästintill är försvunnen från kartan i sitt eget ursprungsland. Man har så fullt upp med att anklaga sin egen rasklubb för reggsiffrorna här. Men tänk om de upprörda hade kunnat ta en paus och förklara för oss vad som har hänt i England? Och i Finland?

Finland har 5,6 miljoner invånare. I det landet ökade reggsiffrorna sett över alla raser totalt med 17% coronaåret 2021. Sedan föll de, också sett över alla raser, med 10% mellan 2022 och 2023. Samma bild som här – det var nog färdigköpt för många efter pandemin. Tittar man däremot på reggade LH-collies, så var de 2021 642 stycken. Det är hälften så många som 1989, då 1 200 collies reggades, så rasen har tappat stort på trettio år även i Finland, men det är fortfarande fler reggade än i England. 2022 föll de finska till 594. 2023 reggades 568 - fler än i rasens hemland och inget stort fall. KH landade på 180! Det är sex gånger fler än i England, trots att befolkningen är mindre än en tiondel av Englands.

Kanske de missnöjda skulle kunna berätta vad som gör skillnaden mellan finsk och engelsk efterfrågan?

Inget av länderna har nämligen mycket till krav på aveln.

Det verkar som om det finns andra faktorer än just krav på aveln bakom svängningarna i hundrasers popularitet. En växande andel åldrande stadsbefolkning, som hellre väljer små och mindre krävande hundar för att de nöjer sig med korta promenader och är billigare i maten än stora raser, som behöver ett par timmars motion dagligen, gör slut på en fodersäck i månaden och inte bara kan plockas upp och bäras iväg, om de skäller hotfullt mot andra hundar? Små hundar behöver man inte ta på allvar, om de beter sig illa. Stora raser kräver hundkunskap och aktiv träning. Spelar det roll?

Eller handlar det om att den collieälskande generation dör bort och den yngre delen av befolkningen, som ser XL pitbulls, influencerfrallor och kändismopsar högt och lågt på Youtube, aldrig har hört talas om filmerna från 50-talet som avgjorde mormors val av hund? Finns det helt enkelt många fler raser att välja på än på mormors tid? Kommer en ny trend med korta nospartier och muskulösa fyrkantskroppar och får de blida långnosarna att se ut som ohäftiga rester från forntiden? Allt detta på en gång? Annat?

Tänk – bara tänk – om vi någon enda gång kunde få höra en diskussion om det här. Tänk om hundorganisationerna på olika nivåer skulle fråga sig själva om en enorm popularitetsvåg verkligen är det bästa som kan hända en hundras. Efterfrågeexplosionen skapar lyckliga uppfödare. Skapar den lyckliga hundar?

Titta och tänk.

Vet ni vad en seriös rasklubb måste göra, när explosionen faller ihop? Städa upp resterna.  Och det är i mina ögon vad den svenska rasklubben håller på med. Inte världens tacksammaste jobb, men det behöver göras.

Bodil Carlsson

HUR GÅR DET FÖR SLÄKTEN?

 

Två med collien närbesläktade raser växer i efterfrågan, aussie och MAS. Den tredje ligger stabilt. Det är sheltie.

Aussie har ökat från 470 reggade 2017 till 602 förra året. Så här ser det ut för aussien när det gäller krav.

 För registrering krävs att föräldradjuren har känd höftledsstatus samt känd mentalstatus på mentalbeskrivning (MH) och att alla rutor i det protokollet är ikryssade. Det finns en MH-idealprofil på rasklubbens hemsida, där det tydligt framgår vilka kryss som är önskvärda och icke önskvärda i protokollet. (SKK:s rasbeskrivning )

Hårda bud! Lik förbaskat ökar rasen. Såvitt jag vet utan att dess uppfödare får offentliga psykbryt över att det finns regler för aveln. Eller arrangerar särskilt aussievänliga MH:n för valpköpare och uppfödarkollegor.

                                     *   *   *

MAS är så ny på scenen att den första reggades i Sverige 2017. På sex år har rasen ökat till 704 hundar. Vill man ha en illustration av hur snabbt hundmodet sprids i vår tid med internationell nätuppkoppling och resande, så titta på den. Vill man ha en illustration av hur gammalt och stelbent det organisatoriska hundvärldstänket är, så går MAS också bra. Rasen är inget annat än småvuxna aussies, som kaliforniska uppfödare siktade in sig på att ta fram för sällskapsbruk, men den förklarades  snabbt vara en alldeles egen sort som inte får ”korsas” med aussie. Historien om collie och sheltie en gång till, kan man tycka. Hursomhelst - ur svenska RAS:

I den enkät för uppfödare som skickades ut vid samma tid, framkom önskemål om fokus på att få bort anlag för starka rädslor, hög stressnivå, aggressivitet eller osäkerhet. /.../ Rasen har idag inga krav på mentalbeskrivning, men rasklubben uppmanar bland annat via hemsida fler hundägare att utföra BPH på sina MAS. Klubben subventionerar i dagsläget avgiften för BPH med 300 kronor per hund. ( Min kursivering.)

Det kan vara så, att uppfödare som ser att det finns problem och gör något åt det inte är det värsta en hundras kan råka ut för.

Bodil Carlsson

SAME OLD STORY: en bakgrundsförklaring

 Berättelsen om en ohanterlig MI-hund. Den skrevs för sex år sedan, men argumenterandet och påhittet om de farliga MI-hundarna - som man gärna antyder måste avlivas för att de är så himla besvärliga - lever än. Diskussionerna har kanske blivit mera sporadiska och mindre utdragna, men nivån har inte förändrats. Hundar med lite framåtanda och upptäckarlust är fortfarande farliga... om de är collies, vill säga.

Så för alla er som undrar vad allt det här handlar om! I väntan på nästa inlägg, som blir lite siffror, så kommer en bakgrund. I min ras är alltså  hundbeteendet som skildras fortfarande något som behöver förklaras - att en vanlig, snäll hund trots att den är en collie inte blir ovanlig och argsint för att den klarar av att göra saker som andra vanliga, snälla hundar kan göra. Jag ber om ursäkt för att jag tar upp tramset, men det är så snacket har gått bland en del uppfödare av min ras. I årtionden! Det är bara skällsordet som har ändrats lite. Förr kallades dessa stridsvagnar i päls för "MH-collies". Nu är det "MI-hundar".

För er som undrar:  MI betyder "mentalindex", en sammanställning av  närmsta släktens MH. N/O står för egenskapen Nyfikenhet/Oräddhet  på MH , helt enkelt om hunden vågar sig fram för att kolla på saker när den har blivit överraskad. 100 är genomsnitt för rasen, 112 betyder mera. 

VÄRLDEN VI LEVER I

Som förväntat har Svenska Collieklubbens förslag till SKK om registreringsförbud mot kullar med index under 100 väckt motstånd från ett och annat håll. I meningsutbytet på nätsajterna förekommer godbitar om "s k sjukpensionärer" och deras oförmåga att spendera pengar och tid på sina hundar... Vad det kan ha med saken att göra är inte lätt att förstå, men det framgick att den uppfödaren har man inget för att man vill köpa valp från, om man är bidragsfuskare. :-)

För att inte ännu fler av ren uppgivenhet skall sluta följa colliesajterna skyndar jag mig att lägga till: det fanns också invändningar, som handlade om hundar.
Till exempel tillkännagav en uppfödare, som inte verkade förtjust i rasklubbens förslag, att hon för sin del hade sett "många" hundar med "bra MI" som var både ohanterliga och golvrädda och som dessutom bet domare. Den uppfödaren har ett stående erbjudande från Collievänner att komma med ett inlägg, som i klartext och med namns nämnande berättar vilka dessa hundar - och förstås deras uppfödare - kan vara. Det enda kravet för publicering är att varenda uppgift går att verifiera.
Hittills har vi inte sett till någon sådan text. Men medan vi spänt väntar, ber jag att få leverera några lämpliga illustrationer av ohanterlighet. Det är inte världens mest proffessionella foton, men jag har gjort så gott jag kunde. De visar i all anspråkslöshet en vanlig dag i en vanlig hunds liv. N/O 112 såg ut så här, när vi ger oss av för att hälsa på en sjuk anhörig i förmiddags.
Hunden levde sitt första år på en gård på landet. Sedan flyttade vi till stan. Asfalt, trafik, hooverboards, smällare, mängder av människor (varav många mycket hundrädda) och andra hundar (varav många mycket mötesosäkra små) blev vardagens komponenter i stället för tystnaden och gräset och skogen och viltet. Vi lever i en annan värld nu.

Vi promenerar tjugo minuter upp till vårt betongcentrum som vanligt. Vi får vänta en kvart på bussen. Det är också vanligt. Så här ser det ut, när en ohanterlig hund väntar på en buss. 

Så här ser det sedan ut, medan den ohanterliga åker med bussen. 

Och på detta viset blir det, när matte har släppt kopplet inne på Resecentrum och hunden helt ohanterligt vankar efter.

Vi tar hissen två våningar upp och kommer ut i gångtuben över spåren. Tågen rör sig under oss och ungar springer förbi. Så här ser det ut, när man gör en inkallning i en gångtub. Tjejen som städar undkom oskadd, men det kan ju ha berott på att hon inte var domare.

Sedan går vi ner i gångtubens andra ända, nerför tre våningar rätt hala marmortrappor. Hunden skulle nog föredra att ta hissen, men matte blir lite störd av sin höjdrädsla inne i denna sjunkande glasbur där man ser hur långt ner man har till marken... Så vi går. Hon går själv - matte håller hellre i trappräcket än i kopplet. 

Därefter följer en promenad genom en park, där vi möter den vanliga argt varningsskällande lilla hunden med sin hyssjande matte - nej, N/O 112 lämnade inga blodspår efter sig den här gången heller - och till sist är vi inne genom de stora automatiska dörrarna till sjukhemmet och dess blänkande, hala stengolv, mindre slitet och mera polerat än Resecentrums. På fotot sitter hunden ner. Annars drar hon för att komma fram till nästa hiss, som ska ta oss till den hon vill träffa. 

Och inne på avdelningen, efter återseendeskall och vilda nospussar - som möts av leenden från andra patienter - somnar hon en stund på golvet.

Vi tar samma väg och samma varma buss hem. När vi hoppar av, börjar hunden dra i kopplet igen. Den här gången har hon bråttom till en annan uppskattad bekantskap. Den rumänska kvinnan framför vårt lokala Hemköp älskar hundar, så de sista tio metrarna får hunden springa lös fram till henne. Irina har lärt sig orden "Ligg, Bessie!" på svenska. De umgås med varandra, medan jag är inne och handlar middagsmaten. Då känner jag mig trygg också, för utom i rent nödfall skall inte ens N/O 112 lämnas ensam utanför en butik där många rör sig. Senast det hände, låg två småtjejer med mellanösternbakgrund på knä intill hunden, när jag kom ut igen. De strök så lyckliga över hennes päls och bara log mot varandra för att de hade vågat närma sig ett så stort och imponerande djur - men jodå, det finns andra sorters ungar och en och annan pitbull att tänka på också i den här världen, som vi lever i nu.

Så vet ni, arga uppfödare? Det här är N/O 112 och det är vad jag behöver för att kunna ha med mig min hund på saker som måste göras. Och ungefär så här ser världen ut för de flesta av oss idag. Det blir vardagsmiljön för de flesta av era valpar. Så börja föda upp hundar som kan navigera den!

Bodil Carlsson

NÄR IGÅR VAR SÅ MYCKET BÄTTRE

 

I veckan damp Hundsport ner i brevlådan. Jag läste med den vanliga reflexionen: tidningen och organisationen bakom den har blivit så mycket bättre sedan min första hund och första prenumeration för trettiofem år sedan. Som jag minns den från då  var den  ett oupphörligt paraderande av utställningschampions och krönikor skrivna av upphöjda uppfödare för andra uppfödare; idag en tidning med bra info för hundintresserat folk. Tack!

Bland det läsvärda finns redovisningen av reggsiffrorna från 2023. De föll, som alla vet - till den lägsta nivån sedan finanskraschen 1990. SKK:s presstalesman skrev den korta presentationen och säger bland annat det självklara: det finns inte ett oändligt antal valpköpare och många av dem har redan köpt färdigt för några år framåt. Under pandemin såldes fler hundar. Nu säljs färre.

Just nu stiger som vi alla vet arbetslöshet och matpriser. Det gör inte löner och pensioner, de släpar efter. Bolånekostnaderna sitter som ett stryphalsband runt nacken på många familjer. De som har råd med annat än det nödvändiga blir färre, de som inte har råd blir fler. Samtidigt har det blivit svindyrt att gå till veterinären och kännbart att betala hundförsäkringen. ”Uppfödarna inväntar bättre tider” är rubriken i Hundsport. Det är nog en bra sammanfattning. Uppfödarna väntar på bättre tider. Det gör valpköparna också.

På facebook utbryter genast en upprörd diskussion med anledning av Hundsports artikel. Inte om  bakgrundsbilden, inte om den generella trenden, utan om reggsiffrorna för collie. Bara 52 reggade korthår förra året och 175 långhår! Det måste ju bara vara någons fel! Och vems fel är det? Jo – rasklubbens!

Jag tänker inte trötta er med citaten. Jag är tillräckligt trött själv. En del av argumenten är dessutom inte enkla att bli klok på. Samtidigt, förstår ni, som reggsiffrorna för rasen har sjunkit till de lägsta på årtionden, så finns det en väldig efterfrågan på just collievalpar! Men den himla rasklubben, som bara hatar och vill döda rasen – ja, någon sa så - gör det omöjligt för de stackars uppfödarna att möta denna efterfrågan! Översatt till svenska betyder det troligen: "Här sitter jag med avelsdjur som registreringskraven förbjuder mig att använda och om det inte fanns någon rasklubb med krav för aveln så skulle jag ju kunna använda mina tikar med brutet MH eller colobom eller D-höfter och sälja till mina trogna valpköpare, för ingen annan vill köpa collie nuförtiden..."

Eller?

Det krävdes väl ingen större analytisk skärpa för att för femtio år sen hoppa på boomen för renrashundar och särskilt då för collie. I ett antal år gick försäljningen lysande. Om igår var så mycket bättre än idag, då vill man förstås fortsätta leva  igår, men ingen rasklubb lär kunna fixa den beställningen. När reggsiffrorna för nästan varenda ras faller, då är det kanske inte så konstigt om siffrorna för en ras som även internationellt har tappat i tjugo år får ett särskilt kännbart dropp? De som är poppisraser idag faller också, men de startar från ett bättre utgångsläge. Är det så svårt att se?

Hundsports sammanfattning av de 20 mest populära raserna är riktigt intressant. Först ser vi, att de tre gamla vanliga  sitter kvar i orubbat bo som mest populära raser. Ettan är labben med nästan 3 000 reggade, men även den siffran innebär ett fall med 11% på ett år. Tvåan är golden med 1682 reggade – dropp på 17% - och på tredjeplatsen finns som vanligt schäfer med drygt 1 500: 11% ner. Fyran och femman, jämthund och cockerspaniel, har vardera tappat 18%. Av uppstickarraserna på senare år har dansk-svensk gårdshund fallit med 20%. Det har frallorna och långhårschihuahua också. Inget konstigt med det – även om jag skulle sätta en slant på att frallorna kommer att fortsätta minska även när det ekonomiska läget vänder uppåt igen: kunskapen om deras hälsoproblem har brett ut sig. Det tar bara lite tid. Collie har haft den tiden.

Det som slog mig med listan är att tre raser faktiskt har ökat. Vilka? MAS, miniatyrvarianten av aussie, reggade drygt 700 förra året. Det är en ökning med nästan 6%. Från 101 för 2017 till 700! Aussien håller ställningarna med 602 reggade – en ökning med över 4% trots de hårda tiderna. Och sheltien har ökat lika mycket med drygt 4% till 860 registreringar.

Vet ni vad de där tre ökande raserna har gemensamt? Varenda en av dem är en collievariant. Så tänk om någon av de arga skulle fundera lite på varför folk köper collievarianter, men inte collie?

Bodil Carlsson