EN NONACHIEVERS TANKE

 

”The none achievers will never get it. That is why they are none achievers.”

Häng inte upp er på det felstavade engelska ordet. Non-achievers eller nonachievers, bokstavligen ”de som inte uppnår resultat”, kallas skolelever som inte klarar studiemålen. Underpresterande.

Utanför skolan skulle man kanske säga losers..

Det där är ett uttalande från en svensk domare/hunduppfödare nyligen. Ett snabbt borttaget uttalande, skall tilläggas - omdömet kommer ju ikapp ibland. Bakgrund: domaren hade varit med om att skriva domarkompendiet för sin ras. Kompendiet väckte kritik från medlemmar i den rasklubben – det ansågs vara för utställningsinriktat, det ansågs framhäva exteriöra extremer och det ansågs genom tystnad dölja former och färger, som hundarna faktiskt har, men som inte faller domaren på läppen.

Domaren ansåg, åtminstone för en kort stund, att det var lämpligt att bemöta kritiken från rasklubbens andra medlemmar på ovanstående sätt. Losers kommer aldrig att fatta det som jag fattar. Det är därför de är losers.

Det handlar om en av de raser, som i många hundra år avlats och använts av folk i olika länder för viltjakt. Det är extremt byggda hundar – av det enda skälet, att de avlades för att springa extremt fort. Hundarna klarade att springa, och deras uppfödare klarade att avla dem så, utan hjälp av utseendeexperter.

Men det var då. Jag får förklarat för mig, att dessa hundar idag för att få springa kapp efter fuskhare behöver utställningsmeriter. Utställningar berättar hur fort hundar kan springa.

Är ni med?

Det händer ofta, när jag kommer tillbaka från våra utflykter till allmänningen och konfronteras med det senaste från hundvärlden – ett inlägg på fb, ett uttalande från FCI, ett meddelande: ”Har du sett att..?.” - att jag reflekterar över skillnaden.

Varför är det så avspänt att umgås med andra hundägare? Varför står vi och berömmer varandras hundar? Skrattar när vi ser dem leka? Blir uppriktigt glada, när någon annans hund har hämtat sig från en skada och kan springa igen? Varför är det så roligt att träffas?

Och varför är det – om ni ursäktar min franska – så mycket grälsjukt och snorkigt positionsbevakande i den organiserade hundvärlden?

Jag ber er fundera på en sak. De flesta av oss hundägare jobbar, eller har jobbat. Kan ni minnas en enda arbetsplats, där man kunde framhäva sin egen förträfflighet genom att offentligt kalla kollegorna non-achievers? Dumskallar som inte fattar? Det skulle bli samtal med chefen, om man gjorde så. Snäsa andras dumhet får man göra hemma vid köksbordet, när man har haft en dålig dag. Så vad är skillnaden?

Arbetsplatser bygger på samarbete. Hundvärlden bygger på konkurrens.

Arbetsplatser bygger på att man åstadkommer något tillsammans genom faktiskt arbete. Hundvärlden bygger alldeles för ofta på på att man använder hundar för att bygga en position, som man  inte skulle ha haft i andra sammanhang.

Det förstör hundraser. Men det förstör också hundorganisationernas överlevnadschanser.

Bodil Carlsson

ALLMÄNNINGEN

Folk kontaktar och säger att sättet att hantera djur på i gamla tiders England – tjurhetsning, alltså – är sorglig läsning. Man blir lessen av inlägget om bulldog. Hur kan människor vara så grymma mot djur?

Tja, var försiggick tjurhetsningen?

 I en värld, där människor upplevde brutalitet lika ofta som djuren. Den här lilla dikten av en anonym skribent från 1700-talets mitt säger mycket. På den tiden hade byarna och godsen i England sedan långt tillbaka allmänningar, Commons, där de fattiga kunde odla lite och låta sina djur beta – några får, en gås eller två, något att lägga i grytan. Under 1700-talet tog the Enclosures fart. Det var de större jordägarnas rätt att lägga beslag på allmänningarna för att kunna föda upp större och större flockar med får, producera mera ull till vävarna och mera export av ylle till kontinenten.

 The Enclosures kom sent till högländerna i Skottland och ledde till att folk utan egen mark – lågtstående lata kelter, inte energiska anglosaxiska jordbrukare, ansågs det - drevs bort och ersattes med får under 1800-talet. Det finns de som säger, att border collien långt in på 1900-talet sågs med svarta ögon av folk uppe i Skottlands utmarker, därför att den var en storvallare, framavlad för stora mängder får på stora ytor: en produkt av the Enclosures. Apropå historiskt arv, alltså.

 Jag kan inte svära på att det stämmer, men här har ni iallafall dikten. Den kallas barnkammarramsa idag, men den var allt annat än det när den skrevs. 

                          They hang the man and flog the woman 

                          Who steals the goose from off the Common;

                          But gladly let the villain loose 

                          Who steals the Common from the goose. 

 Man hänger den man och pryglar den kvinna, som stjäl en gås från allmänningen för att få mat, men tjuven som stjäl allmänningen från gåsen går fri. Där har ni en del av förklaringen till tjurhetsningen. Dödsstraff eller offentlig spöslitning för brott som vi i vår del av världen, i vår vrå av tiden, där maten trängs på hyllorna, skulle kalla småsaker.

Hårda liv gör hårda människor.

Vad man däremot skall säga om folk, som avlar deformerade, sjuka hundar för att det är snyggt, eller Rasens Standard, eller Hemlandets Historiska Arv, eller något annat som man skyltar om lättsålt till - det vet jag inte. Om man skriver om den lilla 1700-talsramsan till nutida hundsvenska, hur skulle den låta då?

Uppfödaren som stympade valpsvansar fälldes i domstol och kommer med största sannolikhet att bli utesluten ur SKK. Uppfödaren som fick sin bulldog disqualified och belagd med avelsförbud av Länsstyrelsen klagade hos CS och överklagade till Förvaltningsrätten, i båda fallen utan framgång. CS lämnade utan åtgärd. Vackert så, men räcker det?

                          Det finns hoppfulla drag nu i hundvärldskulturen. 

                          Enskilda fälls för grymhet mot djuren. 

                         Men kommer något att ändras i grunden

                         Så länge hundens look är mer värd än hunden?

För övrigt anser jag, att Lady Gaga bör installeras som ny ordförande för FCI; hon skriver roligare texter än den sittande. Och med det sagt pälsar jag på mig själv och tar med hundarna ut igen i svinblåsten till ställena där alla vi vanliga hundägare med våra vanliga hundar, numera ofta lika blandade till bakgrund och härkomst som vi tvåbenta och lika obekymrade om saken, träffar varandra, pratar, skrattar och klappar om varandras jyckar.

 Vår allmänning en vanlig söndag.

 En bra plats att vara på.

  Bodil Carlsson

ATT GÖRA EN TAVLA: RENRASAVELNS KORTA HISTORIA

 

Det finns mera dokumentation, inte minst i bild, för den hundsort som nyligen blev CKCS än för den hundsort, som blev engelsk bulldog. Det beror på att de ägdes och favoriserades av helt olika sorters människor.

I flera hundra år tyckte västeuropeisk adel och kungafamiljer om att äga och avbildas med små spanielliknande hundar. Det här är ett berömt (om än olyckligt) kungligt engelskt äktenskap, porträtterat av den flamländske målaren Hans Eworth 1558. Mary Tudor, Henrik den åttondes dotter, med sin make, Filip av Spanien – hårdföra katoliker. Ni ser de små hundarna framför deras fötter?

 

Det tycks som om de större versionerna av dessa små, eller bara de större kullsyskonen, användes för att stöta upp fåglar vid nöjesjakt, medan småttingarna blev muntration, sängvärmare, värmevantar vid långa åkturer i kalla hästdragna vagnar och loppmagneter (även om just den biten av användbarhet ofta har rensats bort ur den mera pompösa historiebeskrivningen). Minst två engelska kungligheter påstås ha burit sina små hundar med sig till sin avrättning.

Små spaniels kan man alltså hitta på målningar från åtminstone 1500-talet och framåt. Så här kunde det se ut, när någon var tidigt ute. Ett kungligt barn år 1630 på övre bilden, några år senare på undre bilden med sina systrar och båda gångerna med samma lilla spanielsort:

Pojken växte upp och blev den kung, som var så förtjust i sina små spaniels att en politisk skribent ilsket kommenterade, att han uppmärksammade dem mera än Riksrådet under sammanträdena där landets affärer skulle skötas: Charles II av England. Det var efter honom de med tiden fick namnet King Charles Spaniel.

Det var väl ändå ett äkta historiskt arv att bita i?

Mja. Bortsett från att alla hundar – inklusive de föraktade köksavlade och de importerade smuggelhundarna - har en bakgrund, ett historiskt arv, eftersom de går tillbaka på djur som varit med oss i sådär 15 000 år vare sig de finns på tavlor eller inte, så är det inte riktigt så enkelt.

Nu inträder komplikationer. De östasiatiska kungahusen och adelsfamiljerna var också mycket förtjusta i små hundar och tidigt under 1700-talet började deras favoriter– mops, pekinese, japansk chin skulle vi säga idag – dyka upp även i vår del av världen. Tycke uppstod. Det blev tidig kortnosfeber. Inte minst hos det protestantiska nederländska kungahus, som snart skulle ersätta Charles II:s katolskt sinnade efterkommande på den engelska tronen. De föredrog mops. Går man igenom texterna, tycks det under en period ha varit mera politiskt korrekt i höga kretsar i England att hålla sig med protestantiskt associerad mops än med katolskt förknippad spaniel, men två goda ting kan ju kombineras. Klokt folk kompromissar.

Ädla småspaniels fick på ett eller annat sätt runda skallar och korta, korta nosar.

Det ni ser ovan hette King Charles spaniel, oavsett att kung Charles spaniels på den tiden när de sprang efter kungen i palatset (och fick folk att klaga på att det luktade hundbajs i hans sovrum) inte såg ut som de gör på fotot. Hela 1800-talet såg de ut så här och var det historiska arvet. Men till sist hände något. På andra sidan Atlanten gick någon omkring och längtade. Roswell Eldridge, en amerikansk affärsman som blivit stormrik och ägnade sig åt att åka på årliga jaktresor till England, tröttnade på att bara titta på de gamla mästarnas målningar av kungligheter med spaniels i knät. Han ville också ha sådana hundar!

1925 åkte han över för att få tag på några – och blev grymt besviken. Var, frågade han, fanns den äkta sorten? Var fanns hundarna från målningarna? Tyvärr... nästan ingenstans längre. Alla som födde upp King Charles hundar födde upp de kortnosade rundskallarna på bilden. Roswell Eldrige bestämde sig för att ändra på den saken. Han instiftade ett nytt pris på Crufts. Den som kunde visa upp en tik och en hane av den gamla sorten skulle vinna pengar!

Priset delades ut under fem års tid och först visade King Charles-uppfödarna mycket lite intresse. De var rent ut sagt fientliga. Komma här och kräva långnos, när de hade förbättrat rasen till kortnos! Ge prispengar till hundar som de själva bäst visste var för dåliga för att ställas ut! De enstaka långskalliga, långnästa valpar som fortfarande envisades med att dyka upp i kullarna såldes till valpköpare som nöjde sig med andraklassens hundar. De visades inte, de gick inte i avel och precis så ville man se det fortsätta.

Men då som nu viskade pengar och rätt sorts uppmärksamhet tillräckligt högt för att höras och långnosade småspaniels började så smått dyka upp igen. En grupp av deras uppfödare slog sig ihop om att få tillbaka den mer eller mindre ursprungliga varianten.

Exakt hur de gick till väga lär ingen få veta säkert. När en så föga revolutionärt lagd källa som AKC funderar över diskret inkorsning av småvuxen cockerspaniel och annat, får resten av oss gissa fritt. En av de ledande nya uppfödarna hade redan uppfödning av papillon, så hur, frågar sig AKC:s rasklubb, gick det till när...?

Ingen vet. Ingen tog särskilt hårt på det heller, så vitt man kan läsa sig till. 1928 sa engelska KC nej till att registrera dessa nya /gamla hundar som separat ras. Inte för att deras bakgrund var oklar och kanske blandad, utan med hänvisning till att de var för få till antalet och för varierande till utseendet. Men det hindrade dem inte från att bli populära.

Sedan kom kriget och hundar av alla sorter försvann – av matbrist, inte minst – och samma sak hände de här. Den ledande kenneln, som hade haft 60 hundar när kriget började, hade 3 kvar när det var över. Det fanns mycket få King Charles spaniel av nygammal sort kvar att avla på.

Sannolikt var detta den genom hundarnas historia sämsta tidpunkten att spärras in i en sluten stambok, men det var vad KC gjorde. 1945 erkändes Cavalier King Charles som separat ras. Hur många hundar som då ingick i rasen och avelsbasen vet jag inte, men om vi utgår från ett faktum från idag – andelen av alla CKCS får den dödliga hjärtklaffssjukdomen, om de hinner bli tillräckligt gamla – så kan vi sluta oss till, att antalet var på tok för litet. Om det finns något värt att peka ut som historiskt arv för CKCS idag, så är det inte sextonhundratalets kungligheter, utan kriget. En DNA-analys av CKCS i en amerikansk studie från 2016 visar att rasen ligger på en genomsnittlig inavelsgrad på ungefär 40%.

Vad lär man sig? Att det historiska arvet inte riktigt är det vi tror, eller blir uppmuntrade att tro. Och så en sak till, ännu viktigare. Det gäller för Cavalier lika mycket som för engelsk bulldog.

RASER ÄR INTE VÅRT HISTORISKA ARV. DET ÄR TVÄRTOM VI, SOM ÄR DERAS ARV. DET ÄR VÅRA MISSTAG DE SLÄPAR PÅ.

Troligen skulle små spaniels, om de kunde välja, hellre ha friska hjärtklaffar än vara historiskt arv. Ändå låter det nu efter domstolsutslaget i Oslo som om det var hundarna som förs till sin avrättning följda av hundvärldens sörjande kungligheter. Kan vi dra oss något till minnes?

Det verkliga historiska arvet är en mycket öppnare inställning till utkorsning än den som hundvärlden har idag. Renrasaveln i den form vi ser idag är en parentes, men den har hunnit ställa till mycket bekymmer under sin korta existens. Om man inte förstår det, är jag rädd för att man gör en tavla. Samma gamla tavla. Om och om igen.

Bodil Carlsson

SYLT PÅ GRÖTEN: det historiska arvet

Får jag dra en story för er? Ni har hört den förr, i olika varianter, men den här versionen är högst aktuell.

Den handlar om hur man får till ett historiskt arv.

Tjurhetsning var en folkkär sport i England i flera hundra år. Den gick ut på att släppa loss kraftfulla, bitska hundar mot fastkedjade tjurar och i början var tanken, att kött blev mörare och bättre, om tjuren fick slåss för sitt liv en stund innan den slaktades. Hetsningen var så att säga förspelet till slakten. Sedan blev den underhållning. En åskådarsport. Där har ni det första halvan av det historiska arvet för den engelska bulldoggen. Så fick den sitt namn.

De hundarna såg ut ungefär så här: upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/2/2f/Philip_Reinagle_-_Bulldog.jpg

Håll kvar den bilden i minnet!

På den tiden var det förstås inte en ras, för raser fanns inte. Det fanns hundtyper eller hundsorter allt efter användningsområde – vallhundar, vakthundar, jakthundar, stridshundar - och boskapshetsarna var en av hundsorterna bland småfolket ute i byarna. Slaktarna använde den för att hålla ordning på boskapen på vardagarna och på lördag kväll blev det sport, med vadslagning om vilken hund som bet bäst och vilken som skulle överleva tjurens motåtgärder. Andra var inte lika roade och de som ogillade tillställningarna blev flera, allteftersom tiden gick. Tjurhetsning förbjöds i England 1835 efter ungefär fyrtio år av växande protester i en lag som fick heta Cruelty to Animals Act och då försvann den här hundsorten nästan helt. Vem ville ha hundar, som inte gick att använda?

Jo... de gick ju att använda till något. Fast inte i sin ursprungliga skepnad och inte av sina ursprungliga brukare. Bulldoggen bytte målgrupp och då måste den förändras. Den bitvilliga insidan måste bort. Den ordinära utsidan måste åtgärdas. Det finns lite olika förslag på hur detta kan ha gått till – korsning med mops är ett av de mera intressanta. Enligt en artikel om bulldog i ScienceLine (scienceline.org/2017/09/de-evolution-bulldog/2017) påvisade en genetisk analys  2016 inslag av just mops. Det är långt ifrån omöjligt. Det sena artonhundratalets England var en kapplöpning i medelklassen om att skapa raser att visa upp i sällskap och på utställning och den tidens raskockar var, till skillnad från dagens, inte ortodoxa med vad de rörde ner i grytan.

Sedan tog den inavlade extremaveln över med sin massproduktion av valp med championtitlade förädrar. Det är det sena nittonhundratalets bidrag, den andra halvan av det historiska arvet.

Det här är, kort sagt, historien om hur en hundsort som användes för att plåga djur tills det blev olagligt gjordes om till en renras,  som själv är på väg att bli olaglig under samma djurskyddslag som den hjälpte till att skapa.

I början av 1900-talet såg rasen, då med kanske fyrtio års rasavel på nacken, ut så här... som till vänster. Nu kan den i värsta fall se ut som till höger.

Är ni stolta över det historiska arv som ni har lämnat åt de här hundarna att släpa på under sina korta liv, domare?

Som alla vet har de brachycephala raserna blivit alltmera populära och i takt med det alltmera brachycephala. Fransk bulldog klättrade till andraplatsen på USA;s tioitopplista 2020, engelsk bulldog låg kvar som nummer fem.

Hur hänger det ihop med pratet om historiskt arv?

Enkelt. Lite historia är alltid bra att dekorera med, även om den är fejk.

SÄLJER MAN DEFORMERADE HUNDAR TILL DEN MINST DJURKUNNIGA OCH MEST TRENDKÄNSLIGA DELEN AV EN URBANISERAD BEFOLKNING, SITTER DET BRA MED LITE SYLT PÅ GRÖTEN.

Bodil Carlsson

 

BIOLOGIN ANROPAR...

 

https://www.facebook.com/photo?fbid=10161893408219196&set=gm.2976921309191672

Undrar, om FCI får riktigt det respons de hade hoppats på? Det här var en kommentar, som de kanske inte hade väntat sig. Den dök upp på deras hemsida. Läs!

Ett antal brittiska tidningar har skrivit om det norska domstolsbeslutet. Amerikanska New York Post har det enhälliga domstolsbeslutet bland sina rubriker idag. En stor australisk tidning berättar, att veterinärer nu kräver avelsförbud även där för extremtrubbnosar.  Carol Beuchat, amerikansk biolog som föreläser och ger on-lineutbildningar om hundar, har skrivit en alldeles utmärkt och uppmärksammad artikel om det norska beslutet. Här har ni den korta och riktigt roliga uppföljaren. Biologin mailar renrasuppfödarna!

Hello breeders, this is Science

2/5/2022

 

By Carol Beuchat PhD
​

---

---

​
​Purebred Dog Breeders:

RE: Improving the health of purebred dogs

In response to your queries regarding restoring dog breeds to health so as to meet the guidelines of the Animal Welfare Act, we make these recommendations.

ACTIONS

1) Open the stud book

2) Do not breed closely related dogs (a kinship cutoff of 0.10 will protect type and minimize risk)

We are happy to provide additional guidance at your request.

SCIENCE

Om jag får lov, vill jag avsluta med något som en av mina gamla lärare – på kirurgutbildningen eller möjligen på plastikkirurgin – lärde oss för länge sedan. Det är något, som hamrades in i huvudet på oss unga förhoppningsfulla då och som alla renrasuppfödare borde ha fått lära sig respektera.

VI KAN INTE GÖRA DET BÄTTRE SOM NATUREN GJORDE BRA.

Vi kan inte ”förbättra” skallens form, eller andningsvägarna hos våra hundar: de ser ut som de gör av en anledning. Däggdjurens anatomi är inte en av våra leksaker. Vi kan inte ”förbättra” ryggradens längd och lutning, eller bakbenens vinklar: de är som de är av en anledning – de fungerar. Ändra på dem och resultatet blir bekymmer.

Vi kan bara fippla och det har renrasaveln gjort så länge, att priset börjar bli mycket högt. Fipplandet kostar lidande, även om det tycks vara det som minst bekymrar vissa uppfödargrupper och är minst synligt för vissa domare. Det kostar döende hundraser. Det kostar veterinärvård och försäkringspremier. Det kostar förtroendet hos allt större delar av allmänheten.

Sluta!

Det är mycket hög tid att kennelklubbarna inte bara förstår vad som är på gång – det tror jag att många av dem gör, även om de inte riktigt vet hur de skall uttrycka sig – utan verkligen gör något. Man kan inte helt bortse från möjligheten att det i några europeiska kennelklubbars ledning nu sitter folk som lättat drar efter andan och skickar en tacksam tanke till Oslo tingsrätt. För att domstolen äntligen gav dem ett skäl att ta tag i det som borde ha tagits tag i för längesedan...

… om inte kennelklubbarna hade varit så rädda för sina egna.

Bodil Carlsson

KÄRA LÄSARE!

 

Med anledning av domslutet i Oslo och reaktionerna i hundvärlden tänker jag plåga er lite framöver. I förhoppningsfull väntan på ett svar från CS  kommer några inlägg, som har att göra med konfrontationen mellan renrasavelns nuvarande form och resten av världen. Jag hoppas, att ni har tålamod att följa med på färden.

                                                   

                                                *     *     *

Man lär sig alltid något nytt, när man läser. CS-protokollet från december 2021 berättar att Kommittén för uppfödarsamverkan, KUS – just det, källan till minst ett av de mera originella förslagen till årets kennelfullmäktige – upphör. Slut. Finito. KUS ville inför sitt frånfälle bilda en separat uppfödarförening och begärde finansiellt stöd från SKK för den, men föreningen skulle stå utanför SKK och då blev det inga pengar. Som medlem är jag tacksam för den saken, för om den tilltänkta uppfödarföreningen var tänkt att följa KUS i spåren, är det ingenting som jag hade velat finansiera.

Något skäl till att KUS fick avsluta sin gärning anges inte i CS-protokollet. Däremot fanns något annat, som förklarade en tilldragelse på Kennelfullmäktige i höstas. Jag begrep inte riktigt då varför vissa delegater var så arga på IPFD*, varför SKK måste sluta bidra ekonomiskt till organisationen och vad det var för en djurrättsaktivist man yrade om – ja, trubbnosfolket, alltså. Nu förstår jag. IPFD var oborstade nog att på sin hemsida lägga ut en video från veterinärorganisationen FECAVA* med titeln ”PLEASE DON´T BUY FLAT-FACED ANIMALS”. Den handlar om hur veterinärer upplever arbetet med trubbnosade djur, till exempel hur det känns att tvingas lägga ner sin skicklighet och arbetstid på att operera luftvägar på djur som borde ha fått födas friska. Åke Hedhammar var inbjuden till denna del av CS-mötet och presenterade IPFD samt förklarade, att videon var tänkt som en bilaga till ett inlägg i debatten om rashundars hälsa – ett exempel på hur omvärlden uppfattar renrasavelns utveckling. Ni kan se den här:

https://dogwellnet.com/blogs/entry/211-fecava-video-please-dont-buy-flat-faced-animals/

Titta gärna, så får ni själva en uppfattning om hur mycket av ett djurrättsaktivistiskt angrepp på hundraser detta var.

Denna video, säger CS-protokollet, orsakade ”starka reaktioner inom SKK-organisationen”. Jaså? Här blir jag lite undrande. Videon orsakade säkert starka reaktioner inom delar av SKK- organisationen, nämligen samma delar som ryade på KF och som även i andra sammanhang reflexmässigt reagerar med att vilja bojkotta veterinärer som säger sin mening. I största allmänhet tycks de anse, att det enda någon annan får säga om deras avelsprioriteringar är ingenting. Att de i sedvanlig ordning blev arga förstår man. Deras tanke är att om man stänger ute omvärlden, så existerar den inte.

Är det den gruppen som är SKK-organisationen?

Resten av oss 300 000 medlemmar, som inte är på KF och sällan läser CS-protokoll, har nog inte hört talas om videon... men många av oss skulle hålla med om det som sägs i den. Överväg den möjligheten, CS, innan ni tar er planerade diskussion** med FCI om IPFD. Var står majoriteten?

Bodil Carlsson

* IPFD är ett förbund av flera nationella kennelklubbar som bl a hjälper hunduppfödare att orientera sig i djungeln av DNA-tester. FECAVA är en organisation för veterinärer inriktade på sällskapsdjur med 29 000 medlemmar runtom i Europa.

**Ur CS-protokollet:CS diskuterade även en video som publicerats på webbplatsen och som väckt starka reaktioner inom SKK-organisationen. Videon är producerad av en internationell veterinärorganisation (FECAVA). IPFD har publicerat videon som en bilaga till ett inlägg i den pågående debatten om hundars hälsa. Inlägget handlar om omvärldens syn på rashundsavel och där videon är menad som ett exempel på de händelser och reaktioner i omvärlden som inlägget diskuterar. CS beslutade att

Diskutera IPFD på nästa möte i NKU/AU

Föra en diskussion med IPFDs styrelse

Föra en diskussion med FCIs styrelse om IPFD

LITE UNDERHÅLLNING PÅ LÖRDAG MORRON?

 

This is the first statement from the FCI concerning the idiotic ruling of a court concerning the banning of breeding Cavalier King Charles Spaniel’s and English Bulldogs in Norway.

We ALL have to fight against these misguided “do gooders” to save our beloved breeds and PLEASE do not think it cannot happen in my country because it CAN!!!

Stridsropen skalla. Vem skriver så här?

Medlemmen i SKK:s Domarförening, Paul H. Stanton. Allrounddomare, FCI-domare. Och enligt mitt minne en av de få svenska domare som ansåg det lämpligt att trotsa SKK:s rekommendation om att avstå från den fina bjudresan till Kina för World Dog Show 2019.

Känner ni er väl representerade, SKK-medlemmar?

Dagen efter detta inlägg gjorde FCI:s ordförande en ny insats för att bevara det historiska brittiska arvet. Instagramfoton av Lady Gaga med frallor i en soffa, en formel1-stjärna med bulldog och en friidrottsstjärna med frallor. FCI:s ordförande är uppenbarligen högst flexibel, när det gäller innebörden av begreppet nationalarv, och lika förtjust i stora bokstäver som alltid. DOGS ARE A PRIVATE MATTER, MEMBERS OF OUR HOUSEHOLD!

En privatsak som bara rör hushållets medlemmar? Så sa man förr om kvinnomisshandel också, men numera är både lagen och den allmänna opinionen emot och i slutändan är det lagen som gäller.

Tomas Jakkel tar sin uppgift som talesman för ett internationellt säljarskrå på stort allvar, men han har kanske inte riktigt förstått hur motståndet mot gränslösheten växer.

Bodil Carlsson

P S: Från England finns uppgifter om att bulldoggar ökar som andel av hundar överlämnade till rescue. Folk har inte råd med veterinärkostnaderna. Lady Gaga behöver ni inte oroa er för; källor på nätet uppskattar hennes personliga förmögenhet till mellan 150 och 300 miljoner dollar. Hon har råd.

NÄR TÄNKER NI BÖRJA?

 

Jag ställde en fråga till SKK på SKK:s facebooksida, där det norska domslutet diskuterades. SKK svarar att frågan bör ställas inte till den som har som arbete att besvara kommentarer, utan direkt till CS. Nu gör jag det.

Oslo tingsrätts utslag har väckt all den uppståndelse som var att förvänta i hundvärlden. Vanligast i kommentarsfälten, något vanligare än konspirationsteorier om hur djurrättsaktivister styr, är spådomen att det här bara kommer att öka efterfrågan på oreggade, insmugglade/köksavlade valpar efter aldrig hälsotestade föräldrar, medan alla de hängivna, seriösa NKK-anslutna uppfödarna som strävar på med sina hälsotester får ta smällen.

Man läser och undrar. Mest över två saker: hur har alla de hängivna uppfödarna med sina hälsotester lyckats sabotera sina raser så till den grad att en domstol finner fortsatt avel oförenlig med gällande djurskyddslag? Varför har de inte fått fram friska hundar?

SKK säger, att avelsförbud inte är rätt väg att gå. SKK vill ha mera samarbete, mera dialog. Jag vet inte, om SKK anser att berörda uppfödare, rasföreträdare och domare hittills har varit särskilt intresserade av att lyssna på vad motparten i den dialogen – veterinärer, genetiker och hundägare - har haft att säga under de minst tjugo år, som oron över renrasernas hälsa har vuxit. Hade ett sådant intresse funnits, så hade Oslo tingsrätt varit ett ärende fattigare och de här två raserna ett antal liv rikare.

Så hur, CS, kunde det bli så här? Låt oss titta på ett ärende!

Det togs upp här den 23 oktober: Ett informativt exempel på vem som bestämmer i slutändan http://collievaenner.blogspot.com/2021/10/ett-informativt-exempel.html. Inlägget fick heta så, därför att jag tror att detta handlar om något som många inbitna hundvärldsmänniskor har glömt bort: i skarpt läge är det inte deras preferenser och ambitioner som gäller. Inte FCI:s uttalanden eller "hemlandets standard" heller.  I skarpt läge gäller lagen.

En av hundarna som nämndes i inlägget dyker nu upp i CS senaste protokoll från december 2021. Ägaren/uppfödaren vände sig till CS med en begäran om att tiken skulle frikännas från det disqualified hon fick när hon för fjärde gången i sitt liv ställdes ut. CS avslog uppfödarens begäran.

Det gjorde CS rätt i, som jag ser det, men det är inte den saken som väcker frågor. Första gången tiken ställdes ut fick hon excellent. Då var hon ett år. Två gånger därefter bedömdes hon som very good. Då var hon två år. Som treåring ställdes hon ut på en nationell tvådagarsutställning arrangerad av den svenska rasklubben. Första dagen fick hon very good igen. Nästa dag blev hon disqualified på grund av ohälsa.  Sedan kom länsstyrelsen.

Här kommer min fråga:

Varför får inte domaren som godkände tiken disqualified?

Jag förstår, att domare som andra människor påverkas av trender, av andras bedömningar, av personliga kontakter, av ovilja att hamna i gräl eller dra på sig negativa reaktioner. Jag förstår, att en mycket ung hunds andningsvägar låter bättre än de gör, när hunden har hunnit lite längre i livet, fått mera kropp att syresätta, fått mera hull och eventuellt är stressad i sommarvärmen. Det är ju så det brukar gå med BOAS. Däremot är det inte möjligt, att en hunds anatomi och fysiologi från en dag till nästa försämras så att very good blir disqualified.

En av de här två domarna sköter inte sitt jobb, CS. Det är er sak att se till att de gör det. När tänker ni börja?

Utan domarnas inflytande hade inte rejset mot allt mer extrema kroppsformer existerat. Om domarna hade haft basala kunskaper i hur en hunds kropp behöver vara byggd för att fungera OCH dessutom använt sina kunskaper, så hade ingen hundras behövt hamna i domstol.

Att producera och premiera hundar, som uppfattas som häftiga eller söta, när de inte kan andas, inte kan röra sig normalt eller inte har utrymme i skallen för lillhjärnan – det är inte hundavel.

Det är barbari.

Det är upp till er att få slut på det. När tänker ni börja?

Oslo tingsrätt kommer med stöd från inkallad expertis fram till, att utkorsning är den enda möjliga vägen att behålla de två raserna i laglig avel. Inom vardera rasen finns helt enkelt inte tillräckligt mycket genetisk variation kvar för att få till en förbättring av hälsoläget.

SLU rapporterar, att femton olika nationella kennelklubbar lämnar samma svar på frågan om de största problemen för renrasaveln. Det ena domierande problemet är den alltmera extrema exteriören i många raser. Det andra är inavelsnivåerna.

Hundavelns egna traditioner skapade den här situationen. De måste förändras.

När tänker ni börja?

Bodil Carlsson

Inlägget skickat till CS för kännedom. Eventuellt svar kommer, om CS så önskar, att publiceras här.

ETT OMISTLIGT ARV

We, national canine organisations, breeders, breed clubs worldwide, all stand behind a common cause.

Let’s act and react together, in order to preserve our beloved breeds, which are  - needless to remind it  - an essential part of the National Cultural Heritage of Great Britain.

After a detailed examination of the situation in Norway, next steps will be taken.

On behalf of the FCI General Committee

Tomas Jakkel

Ja, här ovan har ni FCI:s ordförande, som levererar det förväntade när han kommenterar det norska domstolsutslaget. Insmuget på slutet är det vanliga antydda hotet. Hur FCI hade tänkt åtgärda en norsk domstol framgår inte riktigt. Att Jakkel utgår ifrån att alla kennelklubbar, alla uppfödare och alla rasklubbar i världen står enade bakom honom framgår. Liksom att han tror att cavalier och engelsk bulldog i sin nuvarande fysiska och genetiska skepnad är en omistlig del av Storbrittanniens Nationella Kulturella Arv.

Allt det där kan ni läsa på FCI:s hemsida.

Det ni ser nedan är en "pure English bulldog" som den såg ut år 1859. Känner ordförande Jakkel igen rasen? Eller är det bara en omistlig del av FCI:s Kulturella Arv att prata strunt?

Bodil Carlsson

TILL SIST KOM MAMMUTEN

SÖNDAG 29 NOVEMBER 2020

Det här inlägget publicerades i november 2020, efter att nyheten kommit om att norska Dyrebeskyttelsen beslutat sig för att inför domstol pröva om avel på två massivt sjukdomsutsatta raser var förenlig med gällande lag. Jag lägger ut texten igen idag med anledning av kommentarerna om domslutet på sociala media och på SKK:s hemsida.

 Fortsatt dialog? Dialogens början var lång, men den ledde ingenvart. Så till sist kom mammuten.

NÄR MAMMUTARNA KOMMER

 Cavalier King Charles-hundarna hade dubbel otur. De råkade ut för två olika följder av utseendeinriktad släktskapsavel. Den ena är en anatomisk avvikelse, som har ansetts beundransvärd – den förkortade bakre skallen skapar förutsättningen för syringomyeli. Hjärtklaffssjukdomen, vackert kallad ”biljud” eller ”blåsljud”, syns inte utanpå och har aldrig valts med avsikt. Men den massiva förtätningen av ett sådant anlag är otänkbar utan intensiv släktskapsavel. Människorna som sysslade med aveln på CKCS har själva skapat ett problem, som deras efterföljare inte vet hur de skall hantera och inte riktigt vill kännas vid, så de håller så låg profil som möjligt i den frågan och pratar hellre om annat.

Att läsa förhalningsbesluten i protokollet och sedan i norska RAS se tuffa krav på icke verifierade, självrapporterade gentester för två recessiva mutationer (som i princip kan vara tagna på kennelägaren själv, eller på grannens katt, eller inte tagna alls) känns som att se någon försöka skymma anfallande mammutar genom att hålla upp ett ex av Kalle Anka. Gör man så, har man inte förstått läget. Jag tror, att den norska rasklubbens passivitet till ena halvan orsakas av att man inte har förstått och till andra halvan av den gamla vanliga mänskliga benägenheten att tro, att det som har gått bra länge, måste fortsätta gå bra.

Det konstiga är något annat: fjorton säljares beslutstyngd viktad mot 14 000 ägare till hundar med hög sjukdomsrisk och den överordnade organisationens acceptans av läget.

Var är legitimiteten i de besluten ?

Vilken slagkraft har en sådan organisation ?

Uttryckt på annat sätt: varför överlät NKK till en djurskyddsorganisation att pröva en avelspraxis inför domstol, när man kunde ha gjort det själv?

Jag förstår, att NKK har insett och arbetat med problemen hos cavalier. Jag förstår, att man kontaktade FCI och tog med sig norska cavalieruppfödarrepresentanter på en resa till rasens ”hemland” i hopp om att få uppfödarna att fatta reson och få med dem på tåget. Det gick ju uppenbarligen sådär. Vad gör en kennelklubb då?

Kanske kunde den förklara för sina uppfödare, att ingen organisation står över nationell lag. I skarpt läge har FCI:s och KC:s regler och synpunkter samma relation till verkligheten som sedlarna i Monopol har till riktiga pengar. Norska hundars hemland är Norge. I Norge gäller norsk lag.

NKK hade kunnat säga till de fjortons rasklubb något i den här stilen.

Antingen gör ni som vi säger och då hjälper vi er med allt ni behöver. Eller så måste vi tyvärr pröva er sak rättsligt innan någon annan gör det. Skulle en norsk domstol komma fram till att avel så som ni bedriver den strider mot gällande lag, så kan varken FCI eller engelska kennelklubben hjälpa er. De har ingenting att sätta emot, förstår ni. Och vi - vi kommer att kasta ut er.

Är det vad ni vill? 

Bodil Carlsson