Får jag dra en story för er? Ni har hört den förr, i olika varianter, men den här versionen är högst aktuell.
Den handlar om hur man får till ett historiskt arv.
Tjurhetsning var en folkkär sport i England i flera hundra år. Den gick ut på att släppa loss kraftfulla, bitska hundar mot fastkedjade tjurar och i början var tanken, att kött blev mörare och bättre, om tjuren fick slåss för sitt liv en stund innan den slaktades. Hetsningen var så att säga förspelet till slakten. Sedan blev den underhållning. En åskådarsport. Där har ni det första halvan av det historiska arvet för den engelska bulldoggen. Så fick den sitt namn.
De hundarna såg ut ungefär så här: upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/2/2f/Philip_Reinagle_-_Bulldog.jpg
Håll kvar den bilden i minnet!
På den tiden var det förstås inte en ras, för raser fanns inte. Det fanns hundtyper eller hundsorter allt efter användningsområde – vallhundar, vakthundar, jakthundar, stridshundar - och boskapshetsarna var en av hundsorterna bland småfolket ute i byarna. Slaktarna använde den för att hålla ordning på boskapen på vardagarna och på lördag kväll blev det sport, med vadslagning om vilken hund som bet bäst och vilken som skulle överleva tjurens motåtgärder. Andra var inte lika roade och de som ogillade tillställningarna blev flera, allteftersom tiden gick. Tjurhetsning förbjöds i England 1835 efter ungefär fyrtio år av växande protester i en lag som fick heta Cruelty to Animals Act och då försvann den här hundsorten nästan helt. Vem ville ha hundar, som inte gick att använda?
Jo... de gick ju att använda till något. Fast inte i sin ursprungliga skepnad och inte av sina ursprungliga brukare. Bulldoggen bytte målgrupp och då måste den förändras. Den bitvilliga insidan måste bort. Den ordinära utsidan måste åtgärdas. Det finns lite olika förslag på hur detta kan ha gått till – korsning med mops är ett av de mera intressanta. Enligt en artikel om bulldog i ScienceLine (scienceline.org/2017/09/de-evolution-bulldog/2017) påvisade en genetisk analys 2016 inslag av just mops. Det är långt ifrån omöjligt. Det sena artonhundratalets England var en kapplöpning i medelklassen om att skapa raser att visa upp i sällskap och på utställning och den tidens raskockar var, till skillnad från dagens, inte ortodoxa med vad de rörde ner i grytan.
Sedan tog den inavlade extremaveln över med sin massproduktion av valp med championtitlade förädrar. Det är det sena nittonhundratalets bidrag, den andra halvan av det historiska arvet.
Det här är, kort sagt, historien om hur en hundsort som användes för att plåga djur tills det blev olagligt gjordes om till en renras, som själv är på väg att bli olaglig under samma djurskyddslag som den hjälpte till att skapa.
I början av 1900-talet såg rasen, då med kanske fyrtio års rasavel på nacken, ut så här... som till vänster. Nu kan den i värsta fall se ut som till höger.
Är ni stolta över det historiska arv som ni har lämnat åt de här hundarna att släpa på under sina korta liv, domare?
Som alla vet har de brachycephala raserna blivit alltmera populära och i takt med det alltmera brachycephala. Fransk bulldog klättrade till andraplatsen på USA;s tioitopplista 2020, engelsk bulldog låg kvar som nummer fem.
Hur hänger det ihop med pratet om historiskt arv?
Enkelt. Lite historia är alltid bra att dekorera med, även om den är fejk.
SÄLJER MAN DEFORMERADE HUNDAR TILL DEN MINST DJURKUNNIGA OCH MEST TRENDKÄNSLIGA DELEN AV EN URBANISERAD BEFOLKNING, SITTER DET BRA MED LITE SYLT PÅ GRÖTEN.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar