OSLO TINGSRÄTT

Nu är rättegången mot Norska Kennelklubben, rasklubbarna för cavalier king charles och engelsk bulldog plus några enskilda uppfödare av de raserna över. Vi väntar på domslutet, men vilket det än blir, lär motparten överklaga. Dyrebeskyttelsen väntar sig att det blir långdraget.

För bakgrunden när det handlar om cavalier - se det här inlägget från november 2020. 

http://collievaenner.blogspot.com/2020/11/enig-enfald.html

Och så detta:

http://collievaenner.blogspot.com/2020/11/

Det jag hittills har sett av NKK:s argumentation är det  förväntade. Kennelklubben har hårda regler och krav på sina uppfödare, Kennelklubben motverkar inavel... 

Hur man då har hamnat i läget med  en ärftlig och dödlig hjärtsjukdom som varenda hund i rasen får räkna med att drabbas av, eller en lika ärftlig missbildning av skallen, framgår inte. Jag tror att norska kennelklubben helt enkelt har undvikit den frågan.

.

Bodil Carlsson 

PLATSEN DÄR MAN FÅR GLÄNSA 3)

 

Någon skickar mig ett utdrag ur SKK:s domarkompendium för Australian Shepherd. Vettiga, rimliga ord. Sunt förnuft.

"I rasen finns alla svanslängder, från så kort att det kan anses vara avsaknad av svans till hellång. Rasstandarden baserar sig på ursprungslandets standard där kupering fortfarande är regel. Därför bör vare sig svanslängd eller form på svansen påverka bedömningen i högre grad då det inte är möjligt att i bedömningssammanhang värdera svanslängder i förhållande till varandra och var kort övergår i lång. Funktionsmässigt finns det ingen längd som baserat på fakta anses bättre än den andra."

Någon annan skickar mig samma dag foton på närmast svanslösa svenska valpar, som går bra i ringen. Andra kontaktar och berättar, att kortsvansar döms fram överallt; när jag ögnar igenom foton av vinnande aussies på internationella utställningar i andra länder ser jag många hundar, men ingen svans. Knappt en ansats till svans, för att vara ärlig. Den enda långsvans jag hittar satt på hunden, som vann agility på Crufts förra året och han var inte där för sitt utseendes skull. Är varenda en av exteriörvinnarna antingen född extremstubb, importerad från USA eller funnen i något av de få europiska länder, som tillåter kosmetisk kupering? Jag får inte ihop det.

Det finns saker, som jag inte förstår i historien om den kuperade valpen heller. Annat är bara alltför lätt. En muntlig källa berättar till exempel, att valpens ägare inte var särskilt intresserad av att agera på uppgifterna om kupering. Veterinären hittade avslöjande ärrvävnad, men ägaren ville ta det lugnt. Ägaren ville att tiken skulle gå MH, för annars gick det inte att ta valpar på henne och med en olaglig kupering bakom sig får ingen hund gå MH och då går det inte att ta valpar. Alltså var det bäst att hålla tyst. Jag kan inte gå i god för uppgifterna, men finner källan trovärdig. Händelseförloppet är dessutom inte svårt att föreställa sig. Någon köper en valp, upptäcker en sak som kan ställa till bekymmer, men tänker att gjort är gjort. Varför grusa sina egna förhoppningar? Varför störa relationen med uppfödaren? Kanske var det helt enkelt så det var. Tiken gick i vart fall sitt MH och hennes valpar föddes sommaren 2021. Pappan är en hane som bor på kenneln, där tiken själv föddes. Hans ena förälder kommer från FCI-domarens kennel. Gissning: välbekant mönster. Hundvärldens personliga bindningar och kärlek till fina namn har skapat tystnad i fler raser än den här genom åren.

På något sätt kom det ändå fram, detta med den olagliga kuperingen. Någon gick till polisen och resten av historien känner ni till. Vad görs, när detta blir känt? Tikens MH stryks ur rullorna och hon beläggs med avelsspärr.

Det där är en av sakerna som jag inte förstår. Olaglig kupering är inte ärftlig. Ett MH är ett MH oavsett hur den hund som genomförde det har fått sin svans hanterad, men hunden står längst ner i den här näringskedjan och är väl lättast att markera mot. Stryk uppfödaren ur rullorna! Läxa upp ägaren. Gå ut offentligt, SKK, och låt alla veta att ni sätter ner foten. Lev upp till domarkompendiet! Ni skulle få många med er. Vad förändras av att ni sätter ner foten mot en hund?

Ingenting. Det är inte på den nivån man åstadkommer förändring. Disciplinnämnden har legat länge på det här ärendet och kommer säkert att agera vid första sammanträdet, nu när domen har fallit. På så sätt kommer man åt en person. Vad gör man åt de andra? Vad gör man åt en modetrend som ringen har skapat och som folk kommer att hålla på med, så länge de ser den som en väg till framgång?

Man kan se smygkupering både som djurplågeri och som bedrägligt förfarande, eftersom det försätter domarna lika väl som valpköparna i en omöjlig sits. Ingen av dem kan rimligen veta vad de tittar på. Köparna vet inte vad de köper, domarna vet inte vad de dömer. Skall valpköparna ta med förstoringsglas i handväskan och leta efter färsk ärrbildning för att slippa undra om de stöder ett brott vars straffvärde ligger på fängelsenivå? Skall domarna släpa med bärbar röntgenutrustning till ringen för att vara säkra på att de inte premierar olagligheter? Ja, jag förstår att folk är arga. Hela historien är på en gång absurd, vardaglig, sorglig och hjärtlös. Man skulle kunna dra på mun åt människors benägenhet för självhävdelse och anpasslighet – om det inte hade varit för skriken från valplådan. Det är mycket lätt att bli arg, när man läser om dem. Men titta en gång till på FCI:s standard! När blev någon arg över den?

 ”TAIL: Straight, naturally long or naturally short. When docked (in countries where this practice is not forbidden), or naturally short, not to exceed 10 cm.”

Ser ni vad det står? Svansen hos aussies kan ha olika längd, naturligt lång eller naturligt kort. Inget konstigt i första meningen, bortsett från att de halvlånga verkar ha försvunnit ur bilden. Det konstiga kommer i andra meningen. En kuperad eller medfödd kort svans skall vara kortare än kort. Den får inte vara längre än maximal genomslagskraft för en defekt gen. Så överallt där det är lagligt att fejka, fejka kortkort. Medfödd stubbsvans på 14 cm? Kupera till mindre än 10. Medfödd halvlång? Kupera till mindre än 10. Medfödd hellång? Kupera till mindre än 10. Premiera det extrema!

Självklart påverkas man av det man ser vinna, om vinnandet har blivit livets mening. Den extrema detaljen fångar blicken; den är lättare att se än helheten. Självklart springer några domare efter trenden hos en ras på uppgång. Självklart springer några andra efter domarna. Självklart kommer någon att frestas att ta till gummibanden för att nå platsen, där man får glänsa. Och självklart åker en och annan dit för det – men hur får man resten att acceptera en hund så som den är och förstå att godtycklig dumhet inte är något som man måste böja sig för?

Hur svårt hade det varit för FCI att ändra sista meningen? ”Domare skall i sin bedömning inte ta hänsyn svansens längd. En hund med naturligt kort, lång eller halvlång svans skall bedömas utifrån sina övriga exteriöra meriter.”

Det hade kanske räckt för att förhindra ett stympningsmode.

Man kan se SKK:s domarkompendium som en lågmäld replik till FCI, men lågmäldhet går nog inte hem i den organisationen. Jag tror att det som behövs är något i stil med ett långfinger. Eller en hel, stor pekande hand. Pekar inte kennelklubbarna, så kommer någon annan att peka.

Tidigare i år fick en svensk bulldoggsuppfödare uppleva vart den alternativa handen pekade. Nu i november fälldes en aussieuppfödare för djurplågeri. I veckan startar rättegången i Oslo mot Norska Kennelklubben, rasklubbarna för engelsk bulldogg och Cavalier King Charles samt några av deras uppfödare. Det är, såvitt jag vet, första gången som den organiserade hundvärlden – inte enskilda personer - prövas mot ett lands djurskyddslag. Men det är nog fullt möjligt, att det inte är sista gången. När det inte längre bara är hundarna som får betala för modenyckerna, utan organisationerna bakom hunduppfödningen - då blir det kanske äntligen ändring.

Bodil Carlsson

PLATSEN DÄR MAN FÅR GLÄNSA 2)

 

Hundvärlden är liten. Rykten och ilska sprids snabbt i sociala medier och även utanför aussiefolket har den här bedrövliga historien redan blivit känd. Den kommer att dras i opinionsdomstolarna på facebook långt innan den hamnar i Disciplinnämnden. Det tar emot att skriva, att känna som om man ger ett bidrag till ryktena, och jag har tvekat mycket. Delvis därför att historien är motbjudande och delvis för att den så lätt fokuserar på en enskild person. Om jag nu ändå skriver, är det för att det inte handlar om en enskild person. Den som gjorde det här levde i en bubbla. Men hon har inte skapat bubblan själv och hon är inte ensam i den.

Vid sin sida har hon många andra i en alltmera internationaliserad del av hundvärlden, som slår igenom ett sätt som den inte gjorde förr. Gränserna är öppnare, transport och kommunikation enkla och snabba; hundar forslas från ett land till ett annat och hem igen med nya rosetter och med nya personliga kontakter, intryck och värderingar i ägarens bagage. Bedlingtonterriern som nyss vann World Dog Show i Tjeckien ägs av en rysk kennel och har på sex år vunnit 107 CACIB runt om i europeiska länder. Han är väl snarare en livsstil (eller en karriärstege) än en hund.

Vi importerar inte bara hundar. Vi får med något annat på köpet. Det är ingen slump, tror jag, att båda föräldrarna till de stympade aussievalparna som hamnade i domstol är importer med mycket kort stubbsvans. Naturlig? Går inte att avgöra, inte utan röntgen, DNA-test och/eller tillförlitligt veterinärintyg från valplådan. Kuperade i hemlandet, lagligt eller olagligt? Samma sak. Går inte att avgöra.

Det är inte heller någon slump, tänker jag mig, att personen som nyss fälldes för olaglig kupering på sin facebooksida nämner en sydeuropeisk FCI-domare, som under ett glamourfoto av sin aussie kommenterar att hundens enda problem är hans svans. Han har nämligen en. Utan den hade han blivit BIS. FCI-domaren verkar tycka att det är synd på rara ärtor, men hanen är ändå så bra i typ och temperament att den som vill använda en svans i avel är välkommen att höra av sig. Någonstans här börjar en overklighetskänsla komma krypande.

När man tittar in på den svenska kennelns hemsida och kollar bakgrunden, blir känslan gradvis starkare. Hemsidan är fint upplagd med anslående fotografier av hundar och den berättar på ett förtroendeskapande sätt om en liten uppfödning.

Faktakoll: uppfödning startade 2015. Därefter har kenneln hunnit med 86 valpar. 37 av dem har satts till världen av en och samma tik. Beräknad bruttointäkt, om man sätter ett lågt beräknat pris per valp till 15 000, blir runt 1,1 miljon. Inga enorma belopp, men inte obetydliga heller. Idag annonserar kenneln 5 hanar, varav en från FCI-domarens uppfödning, och 9 tikar – varav en från FCI-domaren. Liten uppfödning? Gissning: hundintresserad person ser en inkomstkälla och bestämmer sig för att satsa.

Hemsidan presenterar en kennel, som till sina valpar söker ägare där de  får vara aktiva, som hon själv är med sina hundar. Faktakoll: det hundrelaterade som visas på uppfödarens facebooksida är utställning efter utställning i och utanför Sverige, foton av kortsvansade hundar med prisrosetter och hopade prisrosetter utan hund, salighet över vinsterna och andäktig tacksamhet inför kända domares vänliga ord. Gissning: hundintresse av viss sort.

Under 2019 ställer uppfödaren ut ett antal gånger. I september visar hon en hanhund, som fötts upp och ägs av FCI-domaren; den gången är hon handler. Samma månad ställer hon ut en valp, som blir BIS-valp. FCI-domarens hane är pappa. Valpen blir Best of Breed, bara 4 månader och 2 dagar gammal enligt uppfödarens tillkännagivande. Nästa dag vinner ett kullsyskon, en annan svanslös valp, sin utmärkelse. Vad hände 4 månader och 2 dagar tidigare?

Då föddes kullen där några svansar snördes av.

Den blev inte riktigt som uppfödaren hade hoppats. Till rätten säger hon senare, att hon var besviken på tiken, som inte lämnat den färg hon hade önskat sig och därför inte tittade till valparna så ofta. Domstolen satte ingen tilltro till det påståendet:

”/uppfödarens/förklaring om att hon vid just den aktuella tiden inte brydde sig om de nyfödda valparna eftersom de hade ”fel” färg och hon därför var besviken på tiken framstår som synnerligen märklig. Tingsrätten anser att /uppfödarens/ uppgifter saknar trovärdighet.”

Tiken är den som bidragit med 37 valpar till kennelns finanser. Möjligen handlade besvikelsen i själva verket om att två korta stubbsvansar ibland kan lämna ett par långa. Men fundera på en sak: hur formades den världsbild som tror att ”fel färg” är en giltig ursäkt inför domstol?
Uppfödarens f d sambo, som vid tiden för valparnas födelse delade hem med henne, till rätten:

"Omkring två dagar efter att valparna hade fötts satt /uppfödaren/och han i en soffa och han kunde då höra ljud av valpar som ”skriker utan stopp”. Han hade aldrig hört dem skrika så tidigare. Han bad /uppfödaren/ att gå och titta till valparna men hon svarade att det inte var någon fara. Till slut gick han själv in till valparna. Han såg en gummisnodd längst in på svansen på /en tikvalp/ och motsvarande på två andra valpar. Han blev ”jättearg och besviken” och var på grund av detta osams med /uppfödaren/i flera dagar efter upptäckten. /Uppfödaren/hade tidigare lovat att hon inte skulle bli som andra uppfödare som håller på med ”sådana saker”. Han gjorde inte någon egen ansträngning för att ta bort gummisnoddarna. Han hoppades att /uppfödaren/ skulle göra någonting men insåg att det nog var för sent."

Man kan tycka att sambon borde ha gjort något, men han hade förmodligen rätt. När det ihållande skrikandet har börjat är den avsnörda vävnaden redan på väg att dö. Det enda som kan göras då är kirurgisk kapning. För att få till en operation skulle sambon mot uppfödarens vilja ha behövt ta med sig tre nyfödda valpar, som han inte ens ägde, till veterinär. Det skulle - förutom storbråk hemma - ha slutat med polisanmälan och Länsstyrelse, vilket han troligen insåg. Inte många av oss skulle ha handlat annorlunda än han i den situationen. Däremot kan man ju undra över, hur många uppfödare som handlar likadant som den här.

Kenneln fortsätter med sin verksamhet. Nästan ett år senare ringer sambon upp en av valpköparna från 2019 och berättar om avsnörningen. Valpköparen hittar ärrbildning i unghundens svansspets och går till veterinär, veterinären konstaterar stympning och det slutar i tingsrätten. Domstolens utslag:

”12. Straffvärdet ligger på fängelsenivå. /.../

15. Den omständigheten att /valpen/orsakades ett lidande som var helt omotiverat och vars enda förklaring kan sökas i, av /uppfödaren/ uppfattade, estetiska skäl innebär att antalet dagsböter inte kan stanna nära minimum. Tingsrätten anser att straffvärdet motiverar att antalet dagsböter bestäms till 90.”

Så slutar den uppfödarens bana. Hon blev upptäckt, därför att någon berättade. De oupptäckta fortsätter. 

Bodil Carlsson

PLATSEN DÄR MAN FÅR GLÄNSA

 Det här är en berättelse, som kommer att göra många arga. En olaglig handling, ett övergrepp som utsatte småvalpar för svår och utdragen smärta, en person, som ansåg att hon var i sin fulla rätt att göra det hon gjorde, men som i efterhand försöker skylla ifrån sig. Ett domstolsprotokoll.

Att bli arg på något som hänt är lätt och fort gjort. Att tänka efter hur och varför det kunde hända tar tid.

Som i alla skräckromaner finns en förhistoria. Den här handlar om en gen. Den handlar också om hur långt vi kan gå för att hålla oss kvar på platsen där vi får glänsa.

Rasen Australian Shepherd har många hundar födda med natural bobtail, NBT: medfödd stubbsvans. De bär på en missbildningsgen. Valparna föds med färre svanskotor än de borde ha och ibland har svansen också en knyck. Den valp som föds med normal svans, eller med halvlång oknyckt svans, har inte några problem. Men ju kortare svans, desto större risk för missbildningar även innan svansen börjar. Icke sluten ryggrad, till exempel. Eller ingen ändtarmsöppning.

Genen är det som kallas ausomalt dominant – den nedärvs utan könsskillnad till tik- som till hanvalpar och den hund som bär den visar den också. Däremot är genen för stubbsvans inte tyckmycken när det gäller HUR kort svans den ställer till med. Det kan bli en mycket kort, en halvlång eller en nästan normallång svans. Det där kallas för ofullständig penetrans (eller genomslagskraft) och den vanligaste anledningen till den beteckningen är, att det finns andra gener med i spelet också. Genen C1896 bestämmer att det ska bli stubbsvans, men är troligen inte ensam om att bestämma hur mycket.

Om en hund med den genen i enkel upplaga parar sig med en annan hund som också har den i enkel upplaga - två hundar, som vi skulle kalla natural bobtails - blir resultatet i genomsnitt följande. En valp av fyra har inte genen alls – normal långsvans. Två valpar av fyra har genen i enkel upplaga – stubbsvans, mer eller mindre. Den fjärde valpen finns inte.*

Den som har fått genen för stubbsvans i dubbel upplaga föds inte. Den dör och sugs upp i livmodern. Någon mycket enstaka klarar sig fram till förlossningen, men föds med sådana missbildningar i bakkroppen att den inte överlever.

Varifrån stubbsvansgenen kom och hur länge den har funnits bland de hundar, som med tiden blev rasen aussie, vet jag inte. Jämförande genundersökningar som gjordes 2017 av hur olika hundtyper hänger ihop visar i vart fall, att aussien är nära släkt med collie och border collie, men också med den stubbsvansade Old English Sheepdog. Aussien är en av de nutida grenarna av de gamla vallande brittiska hundarna, ifall någon behövde en genetisk kartläggning för att se det uppenbara. De hundarna följde med jordbrukare till Nordamerika. Aussien utvecklades i USA, trots namnet, och var en vallare.

På den gamla tiden kuperades alla aussiesvansar. Folk trodde både att de kortsvansade sprang fortare och att de löpte mindre risk att bli trampade på svansen av boskapen. Idag räknar amerikanska rasklubben med att bara runt tjugo procent av alla aussies har medfödd stubbsvans. Men stubbsvansen har, som man uttrycker det, blivit till ett kännetecken för rasen – dess ”signatur”. Så vad gör man?

Man kuperar alla. Normallånga som halvlånga kuperas för att få den längd som de mest kortsvansade, de tydligaste bärarna av C1896, har.

Skälen som framförs har anpassats i takt med att hundarnas användningsområde har ändrats. Aussien har ökat i USA och ligger nu på trettonde plats bland poppisraserna. Som de flesta andra gamla arbetande raser har de blivit sällskapshundar. Att prata om risken att bli trampad på svansen av framfusiga får går inte längre hem som försäljningsargument. Därför måste man bjuda på mera urbaniserade anledningar att kupera. Så här, till exempel:

Aussies behöver stubbsvans, för annars kan de få tovor i svanspälsen och då är det inte kul att kamma. Aussies behöver stubbsvans, för annars kan taggiga frön fastna i svansen, när de springer ute. Aussies behöver stubbsvans, för om de blir väldigt glada och viftar på svansen, så kan de göra sig illa. Aussies behöver stubbsvans, för annars kan avföring hamna i pälsen, när de bajsar. Hur ohygieniskt blir inte det i TV-soffan?

För att rättfärdiga sin praxis hävdar amerikanska uppfödare, att småvalpar föds utan nervsystem. De känner inte att det gör ont, när man klipper av svansen med en sax eller snör av den, så att den dör i kallbrand. Med tiden ramlar den ruttnande spetsen av. Man kan förstå, att det känns bättre att prata om bajs i pälsen och om hjärnlösa valpar än att säga ”Jag gör det för att alla andra gör det och de blir snyggare så och att det gör ont tror jag inte på och om det gör det, så vill jag inte veta.” För vår självbilds skull är vi benägna att tona ner den smärta vi tillfogar andra, särskilt om deras smärta blir vår vinst.

Det är mera sällan man hör det uppenbara skälet till stympning av valpsvansar. Det amerikanska veterinärförbundet, som är motståndare till kupering men knappast kan kallas djurrättsaktivister, beskriver kupering som en fördel för människor, en ”human benefit: The primary reason for tail docking appears to be maintenance of a distinctive appearance for a particular breed, and to take part in an ongoing tradition.”

Kortsvansade aussies ses som mera kosmetiskt tilltalande och rastypiska. De visar upp sin signatur och fångar domarnas öga.

Det säger man inte. Men det var därför som en svensk uppfödare i början av innevarande månad fälldes för djurplågeri i en svensk domstol.

Bodil Carlsson

*Obs! texten korrigerad! ursprungligen en felskrivning - rättad nu. Tack till den läsare som uppmärksammade!

Ur FCI:s standard. ”TAIL: Straight, naturally long or naturally short. When docked (in countries where this practice is not forbidden), or naturally short, not to exceed 10 cm.”

EFTERORD

Tack, alla läsare som orkat följa med i inläggen om årets Kennelfullmäktige! Jag hoppas att de har varit mindre jobbiga att läsa än de var att skriva. Jag skrev inte allt det här för att jag tyckte det var roligt, utan för att jag tror att utan påverkan från oss vanliga medlemmar kommer ingenting att förändras. Och det finns en del saker, som skulle må bra av förändring.

Timmar och dagar av läsande av motioner, protokoll och annan redovisning har gått åt. Somligt har rent ut sagt gjort mig förskräckt och annat var sorgligt och svårt att skriva om, till exempel berättelsen om bulldoguppfödaren, som skickade foton på sina utställningsvinster till Länsstyrelsen för att visa dem hur fel de hade. Annat, däremot, är så mycket bättre än jag visste om.

”Sedan några år tillbaka erbjuder SKK raser som har tillräckligt med hundar som har ett HD- resultat tillgång till ett HD index vilket 44 raser har idag. Indexet uppdateras veckovis och presenteras på SKKs avelsdata. AK har beviljat ekonomiska medel för att utveckla ett gemensamt HD-index för Sverige och Norge. Avsikten är att möjliggöra gemensam avelsvärdering för HD i de berörda länderna. 2020 redovisade Försvarsmakten sina avelsframgångar genom att aktivt ha använt HD-index väsentligt kunnat minska frekvensen av hundar med sämre HD resultat än åren innan. ”

(Ur SKK:s verksamhetsberättelse 2019 – 2020, s 18)

Det som ryms i de där meningarna fanns inte på kartan, när jag skaffade min första valp för drygt trettio år sedan. Det har runnit mycket vatten under broarna på en enda hundägargeneration!

Sommaren 2019 kom hantverkare hit och reparerade uthus. Medan de hamrade och donade, pratade vi hund. Den ena killen hade bestämt sig – han hade funderat länge och nu ville han bli hundägare. Stort, snällt och musklat var det som gällde, pitbull var hans förstahandsalternativ och han hade redan börjat kolla annonserna på Blocket. Han visste inte ett skvatt om SKK mer än namnet. Han fick reggnumret på min collie och sedan följde mailkonversation över ett antal dagar. Med min tik som exempel lärde han sig hur man hittar Hunddata, hittar föräldrarna och deras föräldrar, ser kullsyskonen, tittar på deras veterinärdata och deras MH eller BPH, hur man hittar sin rasklubb och använder RAS för att få en uppfattning om vilka hälsoproblem man ska se upp för och hur man vet om en uppfödare är seriös – det är förstås den, som har många hälsoundersökta och dessutom är svårflörtad ! – och att man aldrig ska köpa en valp utan att ha träffat minst en av föräldrarna. Han mailade tillbaka: ”Herregud! Det är en hel värld att sätta sig in i!”

Han satte sig in i den ändå, därför att han tyckte att det var mödan värt. Till slut köpte han sin efterlängtade valp. Inte en som jag skulle ha valt - både rasen och risken för HD är för stor för min smak - men det var den sortens hund han ville ha och nu visste han det han ville veta. Han gjorde ett informerat val. När jag stötte ihop med honom igen i våras var han mer än nöjd, både med SKK:s information och med sin hund (och, vill jag tillägga, med sin uppfödare). Hur många blandrasuppfödare hade kunnat ge honom samma möjlighet?

Hur många kennelklubbar?

Här finns något värt att försvara.

En av de saker, som blev sorgligt påtagliga i genomläsning av motioner och protokoll från SKK:s egna kommittèer var skillnaden inte bara i kunskap, utan i själva inställningen till kunskap inom organisationen. SKK har folk, som kan leverera en statistisk överblick över HD-felens frekvens i olika raser före och efter att röntgenreglerna infördes. I samma organisations ledning (om än inte i samma kommitté) finns folk som på allvar ifrågasätter, om höftledsfel är ett problem och om röntgenreglerna har gjort någon skillnad. Personerna i den ena kommittén vet vad de talar om och kan visa varifrån uppgifterna kommer. Grannkommittén har åsikter och tycker att det räcker: fakta behöver man inte ta reda på. Det finns anställda hos SKK med god kännedom om rasrelaterade hälsoproblem och genetik. I samma organisation finns andra, som högt och tydligt talar om att dessa anställda är en snara om foten. Man undrar ju i sitt stilla sinne, vilken av grupperna som är ett arbetsmiljöproblem för den andra.

Hur en organisation skall kunna lösa såpass stora inbyggda motsättningar är svårt att förstå. En stark ledning med förmåga och vilja att tala om var skåpet ska stå är väl en förutsättning – men om högsta ledningen domineras av den ena gruppen, var hamnar skåpet då?

Vem som bestämmer är viktigt. Det avgör hurdana hundar resten av oss ska kunna köpa och hur vi kan veta, vad vi köper. Det är därför vi hundägare borde vara med och baxa skåpet på plats.

Det nya läget, när blandraser föds upp i varannan trappuppgång, när hundar importeras lagligt eller olagligt och när exteriör extremavel drar till sig hänförda applåder från ett håll och växande ogillande från ett annat - det läget kan inte hanteras genom att hundorganisationernas topp sluter sig i defensiv ilska inför verkligheten. En organisationskultur, som missleder människor så till den grad att de inte förstår att när Länsstyrelsen knackar på är utställningsrosetter inte är värda mer än det syntetmaterial de är gjorda av, kommer i slutändan att demolera de människornas självbild och livsinnehåll. Och vilka valpköpare vill SKK ha – de som man snyter åt sig ur flocken av trendkänsliga impulsköpare på Blocket eller de som väljer informerat och håller fast vid sitt val?

Vilka hundar vill man ha?

Nej, det här var inte alltid roligt att skriva om. Det var rätt jobbigt. Ibland tog jag extrapromenad med hundarna hellre än att fortsätta skriva. Men jag skrev ändå, för jag vet inte någon annan som gör det. 

Tack för att ni följde med!

Bodil Carlsson

Även detta avslutande inlägg är skickat till SKK:s CS och till SBK:s generalsekreterare för kännedom.

REPRESENTERA OSS!

 

Läsarna undrar, vad det var som hände på detta Kennelfullmäktige. Var jag där? Nej. Valpköpare brukar, som sagt, sällan vara det och vet inte mycket om vad som pågår bakom kulisserna. Men rösterna som kontaktade mig var arga. De tyckte inte om sättet som användes för att få bort sittande ordförande.

Min gissning är, att det hände något som är ganska enkelt att förstå. Man röstade inte så mycket mot en ordförande för SKK som för en annan.

Tänk er att det finns många uppfödare, som är nöjda med SKK. Och så två grupper av uppfödare, som är djupt missnöjda – för att inte säga rädda. Den ena gruppen finns inom alla raser. De är rädda för blandrasaveln. De är rädda för att bli utkonkurrerade. De tycker inte om krav och regler – det ska bli lätt att göra rätt! Som om det någonsin hade varit lätt att bedriva renrasavel och som om inte svårigheterna ökar allteftersom generationerna i den slutna stamboken rinner iväg och extremaveln tar fart - och så ska det helst inte kosta något. Den här gruppen hittar ni i flera motioner inför KF och i CS proposition om att banta regelverket.

Den andra gruppen är trubbnosuppfödare. De syns också väl i motionerna. Inte alla trubbnosuppfödare! Men en del av dem har lyfts till sådana höjder i vågen av internationell trendförsäljning att de har blivit militanta på kuppen. De är ännu räddare för krav. Inte bara för att krav är dyra eller besvärliga, utan för att de kan komma att innebära förbud mot att föda upp trubbnosraser i den extrema form de har idag.

De två grupperna har ett gemensamt intresse. De vill få bort reglerna och inte prata om problemen så att köparna hör det. Det är vi som är SKK, säger de. Gör som vi vill!

Vad gör man för att få sin vilja igenom? Man slår sig ihop. Man röstar fram en ledning, som tillvaratar ens egna intressen. Nu kanske någon tycker, att det inte är något konstigt med det – så gör ju folk i alla organisationer och så bildas ju regeringar? Det stämmer. Men det finns två saker, som är konstiga i hundvärlden. Det ena är metoderna man är villig att ta till. Det andra är representationen.

SKK har runt 260 000 medlemmar. Ungefär 14 000 av dem är uppfödare, resten är vanliga hundägare. På detta Kennelfullmäktige fanns 172 delegater.

Var fanns resten av oss? Vi satt hemma eller var ute med hundarna och hade inte en aning om vad som pågick eller vem som skulle rösta för vad. Hade vi haft det, hade motionerna sett annorlunda ut och delegaterna också.

                                   *    *    *

Jag ber er att läsa igenom följande inlägg från SDHK, Svenska Dvärghundsklubben. Det skrevs förra året och ligger fortfarande kvar på klubbens hemsida, gissningsvis för att budskapet till hundägarna fortfarande anses viktigt.

Känner ni er väl representerade av personen som skrev det? Det hoppas jag att ni gör, för vare sig ni vill det eller inte, så valdes den personen in som suppleant i SKK:s Centralstyrelse.

Angående SLUs nya policy för artificiell insemination

Vet ni hur många trubbnosiga hundar som avlivades i Sverige 2019 på grund av andningssvårigheter? 49 stycken. 2020 var det 40. Då kan vi nog utgå ifrån, att det finns ett icke redovisat mörkertal, för de som kommit med är enbart hundar som veterinärerna rapporterat med ägarens tillåtelse och trubbnosfolket är duktiga på att tala om för sina hundägare vilka veterinärer de skall gå till. Uppgifterna finns i SKK:s verksamhetsberättelse och det visste förmodligen vice ordföranden i SDHK. Förlossningssvårigheter är vanliga i de mest populära trubbnosraserna. Det och andningsproblemen är anledningen till inseminationsreglerna. Det visste vice ordföranden naturligtvis också. Hon ville väl bara undvika, att SLU:s veterinärer påtalar det för hundägarna och tyckte att påtryckningar i form av bojkott var en bra metod att få till det.

Det är min övertygelse, att den som offentligt uttalar sig så som SDHK:s vice ordförande gör inte hör hemma i en organisation som vill ha hundägarnas och myndigheternas förtroende. Nu säger ni, att det kan inte jag bestämma och så är det förstås. Men de flesta hundägare och väldigt många uppfödare tycker nog ungefär som jag: vi behöver SLU, dess kunskaper och samarbete med SKK mycket mera än vi behöver den nya suppleantens attityd. Av våra veterinärer förväntar vi oss självständiga bedömningar som har med hundars hälsa att göra. Den vice ordföranden i SDHK klarar vi oss bra utan.

Vi hundägare behöver SKK. Men vi behöver inte SKK:s ledning som en  samlingsplats för stöddiga säljare utan intresse för andra intressen än sina egna. Vi behöver inte ett SKK i slagsmål mellan den gruppen och andra, tills myndigheter och lagstiftning griper in.

För att komma ur den rävsaxen (och kanske säkra sin överlevnad som sammanhållen organisation) behöver SKK en annan sorts representation.

En som representerar dem man säger sig representera.

Bodil Carlsson

Inlägget skickat för kännedom till SKK:s CS, SBK:s generalsekreterare samt styrelsen för SDHK.

DET KOM EN FRÅGA

Vi fick en fråga, som av någon teknikstrulig anledning inte ville låta sig bli utlagd i kommentarsfältet på bloggen. Det här var frågan:

Varifrån har du fått uppgifterna om hur valet av ny ordförande i SKK gick till?

Det korta svaret: från två från varandra fristående  och i mina ögon mycket trovärdiga källor som båda deltog på Kennelfullmäktige. Ingen av dem har någon anknytning till den bortvalde ordföranden.

Bodil Carlsson

DAGENS ORDSPRÅK

Ibland går det som man vill. Man kan åka hem från ett Kennelfullmäktige, nöjd och belåten med att en organiserad majoritet gick emot valberedningens förslag till ordförande och efter ett märkligt förfarande med antydningar om ekonomiska oegentligheter  utsåg en annan person, vars inställning till regler och uppfödarmakt man har större förhoppningar på. Man kan vara tacksam och glad över att motionen om hundägarrepresentation röstades bort och att motionen om uppfödarutbildning åkte i papperskorgen.

Men ingen glädje varar beständigt.

Det här brevet är undertecknat av ordföranden i SDHK och ligger ute för allmän beskådan på deras facebooksida*, såvida ingen har haft förstånd att ta bort det. Reflektera lite över självbilden hos den som talar!

TILL SVENSKA KENNELKLUBBENS ORDFÖRANDE THOMAS UNEHOLT /SKKs Centralstyrelse

Under morgonen 211026 har ett mail från SLU skickats till ”slumpvis utvalda” uppfödare inom SKK. Avsändare är ”Samverkansgruppen för djurvälfärd” där Svenska Kennelklubben enligt uppgift ingår. Mailet länkar till en enkät där syftet är att kartlägga besvararens åsikter om ”kortnosiga” (fram till Kennelfullmäktige 211024 ständigt benämnda ”trubbnosiga” – sammanträffande?) hundars problematik och huruvida avel på dessa ska förbjudas helt.

Frågeställningarna, liksom svarsalternativen, är mycket ledande. Vilken typ av svar man hoppas få på sin enkät är mycket tydligt. Svenska Dvärghundklubben motsätter sig kraftigt att SKK medverkar i ytterligare smutskastning av våra raser. Vi har just avslutat ett Kennelfullmäktige där det mycket tydligt har framgått av verksamhetsplan, propositioner, motioner, motionssvar, diskussioner och beslut att hundars hälsa är viktig. Men det har också mycket tydligt framgått att SKK ska samverka med sina specialklubbar, inhämta kunskap och åsikter från dessa när det gäller de egna raserna, samt att specialklubbarna ska ha mycket stort inflytande över hälsofrågor och avelsbegränsningar. Att två dagar senare få en enkät som SKK står bakom och som har som uppenbart syfte att begränsa/ förbjuda avel på ”kortnosiga” hundar är inget annat än ett hån.

SDHK vill skyndsamt ha svar på: - Vem/vilka från SKK ingår i ”Samverkansgruppen för djurvälfärd”? Hur ser dennes/deras mandat ut? Hur ser uppdraget från SKK ut och till vem rapporterar personen/personerna? - Hur kan SKK lämna ut kontaktuppgifter till sina medlemmar/uppfödare till den här typen av verksamhet? Vad hände med GDPR? - Hur avser SKK agera för att få stopp på den här typen av agerande, nu och i framtiden? Vi FÖRUTSÄTTER att Svenska Kennelklubben till SLU genast meddelar att vi inte på något sätt står bakom den enkät som skickats ut, att undersökningen genast avslutas samt att vi kräver att de svar som redan kommit in raderas. En grundlig diskussion bör föras om huruvida SKK ska deltaga i ”Samverkansgruppen för djurvälfärd”.

Med vänlig hälsning Lars Olof Carlén

Ordförande Svenska Dvärghundsklubben

Vem är det som kräver hit och förutsätter dit? Vem frågar hur SKK ska agera för att få stopp på sitt eget agerande? Vem knäpper med fingrarna åt SKK:s ledning?
Mannen som efter Kennelfullmäktige tror att han köpt sig bestämmanderätt med trettio rösters övervikt i ett personval.
Jag hoppas, att SDHK:s ordförande får sitt skyndsamma svar och att det inte blir vad han hade förväntat sig. Till SKK:s nye ordförande vill jag, en vanlig hundägare som är lika mycket medlem i SKK som Lars-Olof Carlén,  säga så här. Ibland räcker hundvisslan för att få lite ordning. Andra gånger behöver en person tas åt sidan för ett enskilt samtal med chefen.

Dagens ordspråk i min almanacka:

Det är bättre att vara tyst och låta folk undra om man är dum än att öppna munnen och undanröja varje tvivel.

Bodil Carlsson

Det är brukligt att när man offentligt kommenterar en namngiven person, den personen meddelas och får möjlighet att svara. Ovanstående inlägg är skickat för kännedom till CS, till SBK:s generalsekreterare och till styrelsen för SDHK.

*felskrivning korrigerad - ursprungligen stod "hemsida".

NÄSTA GÅNG HUNDVISSLAN HÖRDES

 

Av berättelser från deltagare att döma gick det emellanåt riktigt livligt till på detta Kennelfullmäktige. Arga uppfödare ville påminna om om att det inte finns något SKK utan dem. Ännu argare trubbnosuppfödare ryade om en djurrättsaktivist, som skriver på dogwellnet.com – vilket råkar vara nätplattformen för IPFD, en samarbetsorganisation för flera kennelklubbar, varav SKK är en. IPFD handlar om hundars hälsa. Djurrättsaktivisten är troligen Brenda Bonnett, VD för organisationen. Bonnett har doktorerat i i veterinärmedicin och är hedersdoktor vid SLU. Hon var en drivande kraft bakom Agria Breed Profile,  den troligen bästa översikt över rasbundna hälsoproblem som går att hitta. Brenda Bonnett är en sansad, duktig förespråkare för renrasavel med kunskap. Hon brukar påtala, att det sällan leder någonvart att försöka skräna sig ur en konflikt eller blåneka sig ur problem. Exakt vad i allt detta som har förtretat trubbnosfolket mest är inte gott att veta, men efter vad som hördes på KF vill de inte att SKK skall vara med i sådana sammanhang längre.

Trubbnosfolket har mycket att säga om vad andra inte får säga. Mera om detta i morron! Vi börjar så här.

Från Svensk Hundungdom kom en motion till detta KF. Svensk Hundungdom påminde om att i många familjer är det faktiskt inte barnet, som bestämmer valet av hund. Så upptäcker man att det är jätteroligt att hålla på med morsans cavapoo, så är det morsans cavapoo man börjar träna med. Man kanske rentav upptäcker SKK:s ungdomsorganisation också och går med!

Men... om det går bra? Om det går såpass bra att lokala klubben och tonåringen med cavapoo kommer med i ett reportage i Hundsport? Då blir det problem. Då får inte blandrashunden vara med, för Hundsport är ålagd att låtsas som om blandraser inte existerar. Svensk Hundungdom föreslog i all ödmjukhet att förbudet mot att nämna och fota oreggade hundar inte längre skulle gälla för dem. Man kan liksom inte knuffa undan cavapootjejen, när Hundsport kommer. Man kan inte låta sina medlemmar känna, att vissa hundägare och vissa hundar är mindre värda än andra. Som ni ser – en mycket klok motion, denna 28:1. Common sense. Vardagsdemokrati. Eller organisatorisk självbevarelsedrift? Ibland sammanfaller de.

Självklart blev det bråk. ASSÅ! NEEEJ! Hundsport är VÅR tidning! Där bestämmer VI så den ska fasicken inte visa blandraser! Det blev så mycket väsen kring detta förslag, att någon till sist klev fram och harklade sig. Nyvalde ordföranden för SKK gick upp i talarstolen och sa att det nog var dags att tänka sig för ... för om motionen avslogs, så skulle kanske den största specialklubben tända till och dra oönskade slutsatser. Hundvisslan pep.

Den största specialklubben i SKK är SBK. SBK har klubbstugor, träningsplaner, kurser, instruktörer och aktiva medlemmar runtom i Sverige – stora tillgångar för hundägare och för hundar, ras eller icke. SBK har inställningen, att alla hundar och alla hundägare är värda chansen att få lära sig saker tillsammans. I delar av den organiserade hundvärlden är detta extremradikalt, men även där finns de som förstår att det kanske ändå inte är alldeles riskfritt att reta upp SBK i onödan.

Effekten av hundvisslan den här gången var att motionen gick igenom. Så tack vare den kan en tonåring som gör roliga saker ihop med en hund utan registreringsbevis ändå få lov att förekomma i SKK:s tidning. I en alltmer åldrande organisation får man väl vara innerligt tacksam över att högljudda gråa huvuden inte lyckades fotoshoppa bort de unga huvudenas verklighet. Vi tackar Svensk Hundungdom för motionen och SKK:s nye ordförande för förmågan att se när det är dags att hundvissla.

Vi hoppas att ordföranden också ser, när hundvisslan inte räcker – men mer om det i morgondagens inlägg.

Bodil Carlsson

HUNDVISSLAN

 

Ur Centralstyrelsens (CS) svar på en motion till Kennelfullmäktige (KF) från Västra Kennelklubben:

” SKK ska arbeta för att göra det lättare att föda upp hundar inom organisationen och inte svårare, detta genom att bland annat erbjuda frivilliga utbildningar till våra uppfödare. Vid KF 1983 beslutades det att den då obligatoriska utbildningen för kennelnamn skulle tas bort då man vid det tillfället inte var nöjd med bestämmelsen. CS konstaterar vidare att det via Djurskyddslagens föreskrifter (SJVFS 2019:27 Statens jordbruksverks föreskrifter om tillståndsplikt för viss djurhållning av sällskapsdjur, häst och pälsdjur;) i dag redan finns lagstadgat krav på adekvat utbildning om man som uppfödare föder upp mer än tre kullar/år eller bedriver yrkesmässig uppfödning. CS menar även att det också kan finnas en ekonomisk faktor som är nog så viktig i sammanhanget. Att som nystartad kennel, förutom de faktiska uppstartskostnaderna, som införskaffandet av avelsmaterial, utrymmen, kostnad för kennelnamn o.s.v. också ska behöva bekosta en utbildning kan innebära att någon väljer att avstå att föda upp inom SKK. CS vet att det i dag finns en reell och växande marknad av uppfödare som yrkesmässigt föder upp hundar utanför SKK-organisationen. Dessa uppfödare har inga andra krav än att de ska uppfylla lagtextens föreskrifter. Att lägga på ytterligare krav på våra blivande uppfödare än de redan existerande, som diverse hälsoundersökningar samt mentaltester för att få föda upp inom SKK anser CS därför inte är rätt väg att gå. ” (Min fettning)

Jag hade verkligen tänkt sluta med KF och motioner, jag svär. Så mycket annat att läsa! Så många roligare saker att göra!  Men jag hörde plötsligt en hundvissla...

Ni vet vad en dog whistle är? Från början betydde det en visselpipa med toner som bara hörs av hundöron. Numera: ett budskap som bara kan uppfattas av de insatta.

Uppe på detta KF, som på ett sätt är över men på ett annat sätt kanske bara är början på ett långvarigt bråk, fanns en motion från Västra Kennelklubben som fick en hundvissla till svar. Motionen ligger fortfarande ute på SKK:s föredragningslista. 25:4 heter den där. Motionen är bra.

Den säger, att det kommer till många nya renrasuppfödare varje år och att det är så för uppfödare som för oss andra, att vi inte kan allt i starten. Alla är barn i början. Många nya är inte ens medlemmar i sin egen rasklubb och har ingen att fråga. Därför, säger Västra Kennelklubben, skulle det vara bra om första steget mot kennelnamn är en obligatorisk grundutbildning i SKK:s regi. Nu får man lov att föda upp två renraskullar utan kennelnamn, men vill man regga en tredje kull måste man betala för att få kennelnamn. Med en obligatorisk utbildning i botten blir det mera legitimitet i detta att lägga ut sina kullar på Köpahund.se och skylta med att man är SKK-ansluten uppfödare. Först går man utbildningen – sedan föder man upp valpar med kennelnamn!

Som valpköpare kan man tycka, att detta är mycket rimligt. Men det tyckte inte CS.

CS tycks se det som så, att först bestämmer man sig för att bli småföretagare i fyrfotsbranschen. Då köper man på sig hundar att avla med, vilket kostar pengar. Sedan skaffar man ”utrymmen” för dem – vad det nu kan vara, hundgårdar? Det kostar pengar. Sedan betalar man för kennelnamnet. Det kostar pengar. Och blir det något över när man väl har sålt sina första valpkullar, så kan man med tiden kanske lockas att betala för en frivillig utbildning för att åtminstone i efterhand lära sig vad man sysslar med. Den som är ambitiös nog att göra det, får tusen kronor i rabatt på köp av prylar från SKK:s webshop.

Har CS låga tankar om uppfödare? De jag känner började med en hund eller två, åkte på något som många av oss känner igen som en livslång förälskelse och började med tiden fundera på att föda upp. Deras liv har gått åt till att balansera jobb mot hundtid och lära sig mera om avel. Deras hundar bor med sina människor, inte i ”utrymmen”, även om många uppfödare med tiden har valt bostadens plats och omgivning efter hundarnas behov snarare än sina egna. De blev medlemmar i sin rasklubb innan de hoppade på uppfödning. Inte alla kan rabbla RAS om man väcker dem mitt i natten, men alla känner till och respekterar grundreglerna för avel inom sin ras. Alla håller inte med om allt, men om de blev erbjudna tusenlapp i rabatt för att lära sig grunderna i det de håller på med, skulle de skratta. Vad tänker de, när de läser CS beskrivning?

Jag är valpköpare. Det här är vad jag tänker. Om man tror att man kan konkurrera ut blandrasuppfödarna genom att ta bort de bästa skälen för hundägare att välja renras, då har man inte tänkt särskilt långt. Varför vill CS ta den lättaste vägen? Jo – folk som föder upp hundar utanför SKK har ju inga regler och inga kunskaper alls. Utom Djurskyddslagstiftningens krav, då. Alltså är det smartaste sättet att få till flera renrasuppfödare och mera reggpengar till SKK att göra det lika enkelt att bli SKK-uppfödare som att vara blandrasuppfödare.

Hundvisslan piper. Prio ett: sälj och finansiera oss!

Det CS säger här ökar en klyfta som redan finns mellan SKK:s uppfödare. Följden blir att de minst pålästa uppfödarna kan använda SKK:s namn för att sälja till de minst pålästa valpköparna – just de som annars hade köpt ur bakluckorna på bilar.

På vilket sätt gagnar detta hundarna? Eller de kunniga uppfödarna? Eller hundägarna? Eller något annat än SKK:s budget på kort sikt?

Motionen avslog, som CS ville, men röstsiffrorna var 84 för avslag och 69 emot. Tack ändå för motionen, Västra Kennelklubben, och tack, tack, att det åtminstone fanns 69 röster för seriös avel! Förhoppningsvis får nästa KF se samma motion – och förhoppningsvis blir svaret bättre då.

Sedan var det en motion till där hundvisslan gav ifrån sig ett mera oväntat pip .. och så var det förstås ordförandeval. Fortsättning följer!

Bodil Carlsson

ETT INFORMATIVT EXEMPEL PÅ VEM SOM BESTÄMMER I SLUTÄNDAN

 

Handlingarna från Länsstyrelsen kom. De visade sig gälla ett annat ärende än det jag hade frågat om – något måste ha blivit fel med diarienumren – men det handlar om samma ras och samma problem och, faktiskt, samma utställning. Hundarna som skymtar i det här ärendet vann priser. Det är offentliga uppgifter: den som vet hur man letar, hittar dem. Jag har läst. Med växande bestörtning och sedan med ren ilska. Detta är inte ett vanligt sorgligt tillsynsärende som kommer till Länsstyrelsen för att någon har tappat kontrollen över sin hundhållning. Det är inte misskötta hundar. Det är ett annat fel. En dryg timma ute med hundar på en vacker skogsväg i solnedsgångsljus och höstfärger hjälpte inte, för jag var fortfarande lika chockad när jag kom hem och lika arg.

Så här beskrivs ärendet  i en försynt version. KSS protokoll 4/2021 är bekymrat, men prickar in poängen exakt. Det är så konflikten mellan traditionell renrasavel och ny lagstiftning kommer att se ut.

SKK och KSS har uppmärksammats på att en ägare av engelska bulldoggar av länsstyrelsen i den aktuella regionen fått föreläggande gällande avel. Beslutet grundas i hundarnas exteriör som inte anses vara förenlig med lagstiftningen och de aktuella hundarna har därmed belagts med avelsförbud. Flera av hundarna har deltagit i aktiviteter inom SKK organisationen och har bland annat premierats högt på utställning. Ärendet diskuterades ingående och kommittén anser ärendet vara ett informativt exempel på tillämpning av den nya djurskydds- lagstiftningen och vikten av att SKK anpassar sig efter denna.

Letar ni efter identikationsmöjligheter för hundarna och ägaren, får ni söka någon annanstans, för här kommer de inte. Jag har gjort det jag kan för att avidentifiera allt utom rasen. Anmälan till LS gjordes av en veterinär och vid hembesöket kontrollerades hundarna av annan veterinär. Det fanns fler än tio bulldoggar i hemmet, när LS besökte. Tre av dem var påtänkta för avel inom en snar framtid. Här är de. Hundarnas namn och chipnummer är borttagna, i övrigt är texten oförändrad.

”Veterinärmedicinsk bedömning vid kontrollen:

Hunden X är en fyra år gammal engelsk bulldogg. Han har kort nos med påtagligt förträngda och knipta (stenotiska) näsborrar. Han har ett kraftigt hudveck vid nosen

med tecken på hudinfektion i form av rodnad hud, vilket också finns

vid tassarna och huden kring munnen. Han bedömdes ha underbett

med snedställda tänder. I pälsen under ögonen fanns spår efter torkat

tårflöde (epifora). Vid vila hördes tydliga, kontinuerliga missljud och

snarkningar och vid undersökning av övre luftstrupe (auskultation

trachea) hörs kraftiga snarkljud (stertor). Vid vila hördes tydliga, kontinuerliga missljud och till följd av biljuden kunde inte lungor och hjärta bedömas. X bedömdes som sjua på niogradig hullskala vilket är över normalhull.

Tiken Y är en sex år gammal engelsk bulldogg. Hon har kort nos med påtagligt förträngda och knipta (stenotiska) näsborrar. Hon har ett kraftigt hudveck vid nosen

och i hudvecket fanns salva. Hon bedömdes ha underbett med två

snedställda tänder, överflödigt tandkött och en hudinfektion i

läppvecken. I pälsen under ögonen fanns spår efter torkat tårflöde

(epifora). Klorna på alla fyra tassar var långa. Vulvan var svullen till

följd av pågående löp. Vid vila hördes lindriga snarkljud och vid

undersökning av den övre luftstrupe hördes kraftiga snarkljud. Som

följd av biljuden kunde inte lungor och hjärta bedömas. Y bedömdes

som sjua på niogradig hullskala vilket är över normalhull.

Tiken Z är en fem år gammal engelsk bulldogg. Hon har en kort nos med påtagligt förträngda och knipta (stenotiska) näsborrar. Hon har ett kraftigt hudveck vid nosen i

vilket bedömdes finnas en kraftig hudinfektion och med rodnad i

huden. Också vid tassarna och vid öronen fanns hudrodnad. Vid

öronen misstänks svampinfektion. Någon vidare undersökning inne i

öronen genomfördes inte. Hon har underbett och snedställda tänder.

Vid vila bukandades hon och det hördes lindriga snarkljud. Vid

undersökning av den övre luftstrupen hördes kraftiga snarkljud. Som

följd av biljuden kunde inte lungor och hjärta bedömas. Z

bedömdes som sexa på niogradig hullskala vilket är något över

normalhull.” (Mina fettningar)

Samtliga tre kandidater för avel har alltså så svåra förträngningsljud från sina övre luftvägar, att veterinären inte kunde höra hjärta och lungor i stetoskopet. En gång till, SKK! Ljuden från hjärta och lungor dränks i väsandet från de övre luftvägarna. Den yngsta av hundarna behöver ta hjälp av bukmusklerna för att orka dra ner luft i lungorna även när hon vilar.

Samtliga har djupa hudveck, där jästsvamp och bakterier får en bra livsmiljö. Två var överviktiga, den tredje lätt överviktig. Hudvecken är det mindre bekymret. Övervikten är värre: ju mera kropp som måste syresättas, ju bättre andning behövs.

Och vad svarade uppfödaren på detta? Att hennes hundar var precis som de skulle och att veterinärerna inte vet vad de pratar om. Hon tänkte visst avla på dem.

Länsstyrelsen står fast. Uppfödaren läser lusen av dem en gång till. Länsstyrelsen har inte förstått vem de talar med! Länsstyrelsen sammanfattar hennes svar:

” Du anser att du har tillräcklig kompetens. Du har varit en del

av uppfödarvärlden sedan du var liten, dina föräldrar hade

//kennel. Du har varit aktiv i SKK (Svenska

kennelklubben) sedan du var 18 år/.../. Du har

haft rasen engelsk bulldogg i 25 år, /.../haft kennelnamn sedan 1998, sitter med i flera kommittéer i SKK, är ordförande i en lokal brukshundsklubb, gått flera

uppfödarutbildningar, deltagit i avelskonferenser, är certifierad

utställningsansvarig i SKK:s regi samt aktiv i beteende- och

personlighetsbeskrivning av hund i SKK:s regi.

 Du hänvisar till trubbnosupproret och anser att vissa

veterinärer har uppfattningen att denna typ av hundar inte ska

finnas. Du skriver att du och din veterinär varit i kontakt med

/kanslianställd/ på SKK och bedömer att det inte går att sätta en

BOAS-diagnos genom den veterinärundersökning som gjordes

vid kontrollen.

 Du /... / anser att hundarna inte kommer passa in i rasstandarden om de går ner i vikt.

 Du anser att djurskyddskontrollen var ett övergrepp mot dig och /../

hundarna.

 Du ifrågasätter om Länsstyrelsens djurskyddskontrollanter sett

en bulldogg /.../ .

.

Nej, det är möjligt att det inte går att sätta en BOAS-diagnos på hundar som har sådana biljud från luftvägarna att hjärta och lungor inte hörs i stetoskopet. Det kan faktiskt finnas andra förklaringar än BOAS. Till exempel kan samtliga hundar ha råkat sätta fast en boll i svalget precis före undersökningen, eller ha var sin stor tumör i luftstrupen. Det skulle låta ungefär likadant. En kanslianställd på SKK skulle per telefon invända mot en veterinärs diagnos? Tillåt mig tvivla. Den yngsta tiken, hon som bukandas i vila, är den som först skall paras. Hon klarar säkert en dräktighet med den andningen, även om det blir tungt mot slutet, men klarar hon en förlossning? Tillåt mig tvivla.

Men tydligast av allt, above and beyond doubt, är att en person med den uppfödarens i egna ögon enorma kunskaper och organisationsmeriter helt enkelt inte kan ha fel. Har ni aldrig sett en bulldogg, LS?

Den här uppfödaren är funktionär i sin länsklubb och rasombud för engelsk bulldogg. Hen är väl därmed det som trubbnosfolket i sin motion kallar spetskompetens. Och här är mitt problem: kan jag fortsätta vara medlem i en sådan organisation? Den representerar inte mig. Den representerar inga vanliga hundägare och inga hundar. Kan man försvara en medlemsavgift till en organisation där så mycket arrogant okunnighet i offerkofta är van att sitta på posterna?

De pengarna hade kunnat öka på mitt bidrag till Läkare Utan Gränser. De hade räckt till malariamedicin för ett barn på ett landsbygdssjukhus i Sierra Leone. Är det försvarligt att låta tid och pengar i stället gå till någras självpåtagna rätt att avla fram sjuk anatomi på djur utan att behöva förstå vad man gör?

Det där grubblade jag på under vår promenad i skogen. Sedan tänkte jag: visst – den uppfödaren är SKK. Den länsklubben är SKK. Men det är Avelskommittén, KSS och UKK och kanslipersonalen också – alla dessa människor, som kämpar med ett inte alltid tacksamt jobb och gör det bra. Tack, förresten! Hundarna behöver er – så vi behöver er. Alla de kunniga uppfödarna, som vill sina hundar och sina valpköpare väl och strävar på med att göra rätt i ett svårt jobb – tack! Ni är också SKK.

Och LS är faktiskt LS med myndighetsansvar för djurskyddet. Undrar ni hur det gick den här gången? Avelsförbud för alla tre. Så, när ni diskuterar regelverket den här helgen, KF – fundera på om det inte är bättre att ni står för anständig avel än att Länsstyrelserna står för konfrontationerna. Det är som KSS skriver i sitt protokoll: SKK måste anpassa sig efter lagen, för lagen kommer inte att anpassa sig efter er.

Bodil Carlsson

MED SÅDANA VÄNNER....

 Historien om två motioner och en hund

Jag hade inte tänkt plåga er med flera motioner. Det blir för mycket tröttsam läsning och för mycket konstigheter. Jag hade tänkt mig lite semester. Men så hände något: två motioner och ett ärende hos en Länsstyrelse.

Jag ber er ögna igenom utdragen ur motionerna nedan. Ni kommer att känna igen mycket från tidigare beskrivna motioner. Samstämmigheten är ingen slump, det handlar om uppfödargrupper som går ihop för att driva sin vilja igenom. Men bakom orden finns hundar. De som lyfts fram i texterna är människorna som säljer, men bakom orden finns hundarna som säljs.

Ur motion 1): ”Det är många uppfödare som lever med en känsla att organisationen inte alltid står bakom dem. Efterfrågan på hundar har ökat under 2020 både på renrasiga och blandrashundar. Kanske beroende på corona viruset. Trots det eller just därför kommer marknadsföring att behövas för att försvara våra renrasiga hundar. Vi vet att man deltagit i några radio och TV program i frågan men inte som bärare utan som motpart i en diskussion. När SKK framträder i media måste man framhålla våra uppfödare som gör ett fantastiskt arbete för att föda upp friska, stabilt mentala hundar som i alla avseenden motsvarar sin rasstandard.” (Min fettning)

Om de som formulerar sig så här försvarar några renrasiga hundar eller bara sina egna säljchanser får var och en själv avgöra. Däremot tror jag, att alla (utom möjligen motionens författare) förstår att SKK inte mera än någon annan kan kräva att få framträda i TV för gratisreklam... och att det underlättar, om det man förväntas göra reklam för är en vara som håller.

Ur motion 2): ”Ute i organisationen hörs en alltmer tilltagande kritik mot att adjungerade specialister intar en så stor och ständig del av kommittearbetet och lägger riktlinjer för uppfödning. Detta har tyvärr lett till att flera raser fått sådan dålig uppmärksamhet och så många bestämmelser att uppfödare avväger att sluta föda upp. De drabbade raserna är dock så populära att man i brist på valpar köper insmugglade eller oregistrerade hundar i stället. Syftet vänds åt fel håll. Vi har många duktiga uppfödare i Sverige som skulle vara en stor tillgång i SKK:s kommitteer. Uppfödare med stor egen erfarenhet och från flera olika rasgrupper bl.a Grupp 9 som är starkt representerade vad gäller rasbetingade problem. Specialister/vetenskapsmän kan kallas in vid behov och i sådana frågor som de besitter specialkunskap.”(Min fettning)

Raserna i grupp 9 är bland andra fransk bulldogg, mops och pekinese, som råkar ingå i SDHK. Nog är de starkt representerade vad gäller rasbetingade problem, men är det ett bra skäl till att de som fortsätter avla fram problemen skall ha förstabiljett till riktlinjerna för uppfödning? Är de som skriver medvetna om vad de säger här?

De här två motionerna kommer från en av de regionala kennelklubbarna. De låter som ett eko av trubbnosfolkets motion plus en lätt stajlad version av StoKK:s. Gemensamt tema:

Alla vi uppfödare som känner oss utanför i vår egen organisation måste omgående prioriteras upp. Reglerna är emot oss. Trubbnosarna har fått dåligt rykte och all avel blivit så svår genom att adjungerade sakkunniga i SKK:s kommittéer sitter och bestämmer över oss. Vi blir utkonkurrerade på vår egen marknad. Vi måste få det lättare. De adjungerade måste bort, framför allt ur Avelskommittén. Där ska bara uppfödare sitta!

Budkavlen tycks ha gått runt inför detta KF. Ny kunskap hotar från ett håll och ny konkurrens från ett annat. Åtgärd? Släng ut kunskapen, ta bort reglerna och avla lika illa som konkurrenterna – då blir det bra.

Med sådana vänner behöver renrasaveln inga fiender.

Bakom motionerna finns berättelser om hundar. Titta på den här om en svenskfödd, SKK-registrerad bulldogg! Ett år gammal ställdes den ut för första gången med bedömningen excellent. Nästa år ställdes den ut igen och blev very good två dagar i rad, först på en nationell och nästa dag på en internationell show. I somras ställdes den ut för tredje gången på en utställning arrangerad av rasens specialklubb. Första dagen får hunden omdömet very good av en SKK-auktoriserad domare. Nästa dag får den disqualified med rapporteringskod B av en annan SKK-auktoriserad domare. Rapporteringskod B betyder ohälsa och ska följas upp med en veterinärbesiktning. Veterinären anmälde hunden till Länsstyrelsen och där ligger ärendet nu.*

Vem sa very good om en hund som hamnade hos Länsstyrelsen? Samma person som för sin länsklubbs räkning undertecknade de här båda motionerna inklusive den som talar om hur väldigt det arbetas för att föda upp friska hundar. Ordföranden i den länsklubben.

Tror ni att SKK skulle se det som bra marknadsföring att framträda i TV med den här storyn?

Om jag hade varit en oerfaren förstagångsvalpköpare, som i god tro skaffat populär renrashund från en SKK-uppfödare, kommit att älska min hund, ställt ut den och sedan fått se den bli ett ärende för Länsstyrelsens djurskyddsenhet... då hade jag inte kallat uppfödaren fantastisk. Jag hade övervägt en stämningsansökan.

Om jag hade varit delegat på årets kennelfullmäktige hade jag påtalat för andra delegater, att uppfödare har ett fritt val. De kan låta bli att avla fram hundar, som står i konflikt med gällande djurskyddslagstiftning. Ni kan ta bort reglerna, motionärer, men ni kan inte ändra lagen. Regelverket är vad som står mellan er och domstolarna.

Bodil Carlsson

Information från berörd LS kommer. I värsta fall blir det fortsättning följer.

UTAN OSS...

 

Förra söndagen bjöd på en lucka i småregnet. Då stack vi ut, hundarna och jag – ut i skogen, ut till friheten. Där stod vi i en slänt och skulle precis börja med kastbollen, när hundarna stelnade till. En svart skugga kommer mellan tallarna och den rör sig fort!

Snabbt som ögat åkte kopplen på igen. Det var tur att jag hann, för nu kom de forsande emot oss och hur gärna hade inte mina hundar hakat på! En tollare i dragsele, i selen intill en svart hund – en spenslig svart schäfer eller rentav en schelpie, det var svårt att se i farten och vem kan veta säkert idag? - och efter dem en vilt trampande rödkindad äldre man på cykel. Hundarna sprang av alla krafter med vidöppna gap och lysande ögon. Goldenöronen flaxade i takt med galoppsprången, de svarta öronen låg strukna bakåt för att minska luftmotståndet och alla var lyckliga, öronen, hundarna och mannen. Husse hann med nöd och näppe vinka åt mig. - Det kommer flera bakom!

Det gjorde det. Vår lokala brukshundsklubb utnyttjade sista helgen före älgjakten till cykeldrag.

Nästa ekipage var en liten smal tjej bakom två vinthundar. De sprang inte för fulla krafter – då hade cykeln lyft från marken - men sprang gjorde de och njöt, de också, med gyttjan stänkande om tassarna. Efter dem kom ordföranden i klubben andfått marscherande med barnbarn och hund, en nyadopterad liten tik. Ordföranden hann inte stanna och prata. - Vi går på tid! Sedan kom en ung joggande tjej med en stor dalmatinerhane, lika slank och musklad som matte men försedd med rejäl munkorg. Matte håller stadigt tag i kopplet, medan hon resonerar med sin hund om det olämpliga i att attackera åskådarcollies. En stund senare trampar en äldre kvinna med en welsh springer spaniel fram längs stigen; de ser sig om och tar cykelturen mest som avkoppling. Vi står i skogskanten och tittar, hundarna fortfarande fascinerade och jag glad – glad över de lyckliga hundarna, glad av att se så olika människor aktiva och i gång med dem.

Då kommer kvinnan med jaktgolden gående. Henne mötte jag en grå höstdag förra året. Den gången hade hon med sig en gammal och mycket sjuk hund, som hade kämpat länge med en levertumör. Tumören var godartad i sig, men nu hade den vuxit så att det inte fanns tillräckligt mycket fungerande lever kvar. Det var hundens sista dag i livet. Hon kördes ut i skogen och lyftes försiktigt ur bilen för att få gå ett sista, kort spår innan veterinären skulle komma i kvällningen. Jag minns kvinnans ögon, när hon såg på sin hund den gången, jag minns hundens blick på henne; tilliten hos den ena och sorgen hos den andra. Jag blir glad på ett annat sätt nu. Det finns en kompis i hennes liv igen, en som tröstar.

Vi går hemåt på skogsvägarna med de hemmagjorda skyltarna som dinglar från trädgrenarna. Stora pilar i svart tusch: sväng rätt nu!

Tillbaka på asfalten, nästan hemma, stöter vi ihop med Loke. Loke är en stor gladlynt ettåring i full färd med att göra sin unga matte till en bra hundägare. Våra hundar har lekt i rastgården, men nu håller vi oss undan, för Loke undervisas i att man inte alltid kan rusa fram och hälsa – ibland måste man sitta fot vid mattes sida. Matte pratar lugnt. Loke tittar upp på henne. Han fattar. Han är en trevägskorsning, rött skynke och skräcketikett för många – för andra en välbyggd, lättlärd hund med gott temperament. Hans ägare chansade vilt i det köpet, som jag ser det, och hon hade tur. Loke kostade lika mycket som en renrasvalp, men det hon fick för pengarna var det de flesta hoppas på, när vi köper hund. Inte titlar med många bokstäver, utan ett fungerande hundliv.

Och så till sist, när vi precis ska svänga ner mot vår grind, möter vi ännu en bekantskap, en äldre gentleman som tåligt finner sig i att bli avsnäst av mina tikar. Han vet att det kommer en dag, då de löper igen. Hans husse och jag brukar skämta om vilka fina, lättsålda blandningar vi skulle kunna få att dryga ut pensionen med då. Nu  stannar vi  och pratar lite igen. - Hur går det med din gamla och hennes tass? frågar han.

Jag säger att jo, med behandlingen går det riktigt skapligt. Många dagar går hon nästan en mil, springer lös och leker, rullar sig i gräset och trivs med livet. Han lyser upp. - Då får du behålla henne ett tag. Grattis!

Jag säger som det är, att jag hoppas på ett år till och han ger mig en klapp på axeln. - Jag vet hur det känns... Vi hundägare måste hålla ihop.

Kära CS ! Det här är en bit av den hundvärld jag stötte på under ett par timmar en vanlig söndag. Så många möten - ja, det är hundtätt här! – med så olika hundar och människor. Glädjeämnen, problem, aktiviteter, alltsammans olika; det enda som är samma är sorgen, för den kommer alltid för tidigt.

Sedan något år tillbaka följer jag hundorganisationernas förehavanden mera sporadiskt än förr. Som världen utvecklas, är jag rädd för att vi allesammans snart kan ha större bekymmer än den rätta färgen på sällskapshundar. Men mitt intryck är, att något händer i SKK:s ledning. Beslutet om Collieutredningen togs knappast av hänsyn till hundarna eller  till den faktiska genetiska variationen inom en krympande ras. Inte heller av hänsyn till erfarenheterna hos en majoritet av rasklubbens medlemmar, uppfödare likaväl som valpköpare; det togs av hänsyn till några få uppfödare som har CS öra. Det beslutet togs inte väl upp av folk i och utanför rasklubben, kan jag berätta. Samma gäller ett märkligt dispensärende. Förtroendet för SKK växte inte på kuppen.

Beslutet att köra över Avelskommitténs förslag om en maxgräns på 12,5% adderad inavelsgrad togs inte av hänsyn till framtiden för någon ras. Försöket att låta utställningsfolket bestämma meriter för jakthundar handlade inte om hundar. KUS senaste idé om att plocka bort RAS från köpahund.se för att RAS ”inte är till för valpköpare” kommer inte ur något intresse för valpköparens möjlighet att göra informerade val. Inte heller CS beslut att så fort som möjligt plocka bort uppgifter om inavelsgrad i kullarna från sajten.

CS förslag att KF avslår SBK:s motion om en kommitté som representerar hundägare bottnar inte i någon insikt om att hundägarna är renrasavelns bas och därför värda att lyssna på. CS proposition om att lägga översynen av regelverk för aveln på CS i stället för på Avelskommittén och trubbnosfolkets försök att tränga ut Avelskommitténs sakkunniga går i samma riktning.

Minoritetsintressen är fel spår att följa, om man vill bevara renrasaveln och hålla ihop SKK:s delorganisationer. Är det dags för en vägskylt?

Ni säger, att det är enklare att producera hund med mindre regler. Visst. Men ert dilemma är, att det är ännu enklare att producera hund utan några regler alls. Det enda som behövs är laglig förfoganderätt över en tiks livmoder. Fler och fler människor blir hundägare, inser att de har den rätten och använder den också, så andelen blandraser och hemmafixade, mer eller mindre renrasiga, hundar bara växer. Det här har hänt på ganska kort tid. Hur tror ni att det ser ut om tio år?

Hundägare behöver inte SKK för att producera hundar, CS. Den saken kan vi ordna själva, om vi vill. Det är den lätta biten. SKK behöver vi för de svåra bitarna! Allt det som ryms i Avelsdata, Hunddata, RAS, SRD, kompetensen i Avelskommittén, reglerna som förhindrar omdömeslös avel och i utbildningarna för uppfödare. Mängder av SKK-uppfödare har förstått det och är nöjda med reglerna. Det är därför vi köper hund hos dem.

Vill ni ha rena raser kvar? Vill ni behålla förtroendet som den marknaden bygger på? Visa då fram bättre skäl att köpa renras än att hundägare skall finansiera era uppfödare. Det är inte av den anledningen som de flesta av oss har hund.

Det finns fortfarande mycket goda skäl att välja renrasigt och att vara medlem i SKK. Men att få betala till en organisatorisk överbyggnad för en medlemsminoritet med genomskinligt egenintresse i stället för en hundägarförening är inte anledning nog. Det blir lätt för lite hund och för mycket skyddad verkstad längs den vägen. Byt spår! Sväng rätt nu!

Jag föreslår att hela CS och delegaterna till årets KF drar sig till minnes en sak:

Ni behöver oss hundägare mera än vi behöver er. Utan er kan vi fortfarande skaffa hund.

Utan oss finns inte ni.

Bodil Carlsson

Inlägget skickat för kännedom till CS och SBK:s generalsekreterare.