RESERVATET: del 2)

 I mitt grannskap bor en blandrasuppfödare. Små lurviga skällande saker springer runt i hennes trädgård, blandningar av raser som är eller nyss har varit trendiga. Med jämna mellanrum får de små lurviga valpar som säljs genom läckra annonser på Blocket och drygar ut hennes inkomst.  Första gången jag kom förbi ville hon sälja en valp till mig – en mycket ängslig liten valp. Det var inte konstigt, sa hon, ingenting att fästa sig vid. Valpen hade bara blivit tappad i backen av ungarna, det var därför. Med rätt ägare skulle den bli lugn och fin.

Varför kände jag att jag hade hört det där förr?

Kvinnan med golden i väntrummet – jag träffade henne för flera år sedan - hade aldrig haft några problem med sina linjer, sa hon, och för allt jag vet kan det vara sant. Jag tror, att hon hade satsat en slant på att skaffa sina hundar och tyckte att hon gott kunde få fortsätta som hon ville utan att någon skulle komma och lägga sig i. Det kan mycket väl ha gått bra för hennes del. Men i så fall beror det på att uppfödarna före henne röntgade och ögonlyste och utgick från resultaten i sin avel. När det gäller ichtyos, hade hon helt enkelt tur. Antingen var hennes hundar faktiskt bara bärare. Eller så tyckte inte valpköparna att gråvita hudflagor i hundbädden var något att bråka om.

Skulle lindrig ichthyos hos en annars frisk, stabil hund bekymra mig? Nej. Det finns hundar som får betala högre pris än mjällbildning för sin renrasighet. Fråga nästa cavalier ni träffar! Det som bekymrar mig är att så många uppfödare inte verkar vilja förstå vad de håller på med.

Min första hund var en gammeldags sheltie, en av de klokaste och vänligaste hundar jag har känt. Jag ringde uppfödaren för att berätta att jag tänkte höftledsröntga henne. Uppfödaren sa: ”Gör inte det! Tänk om dom hittar nåt!”Det gjorde de inte, röntgenplåtarna såg bra ut. Så hon parades med en frisk och bra hane, en lydnadshund. Fyra valpar föddes. En hade akrani. Skalltaket saknades och under blod och koagler låg hjärnan blottad. Det händer oss ungefär en gång på tusen födslar, det händer uppenbarligen hundar – en av alla de gånger då en  komplicerad process som ett fosters utveckling går fel. Jag gjorde som jag var van från jobbet, ringde och rapporterade. Rasklubbens hälsoansvariga blev glad – inte för valpens öde, men för informationen. ”Det är så ovanligt att nån berättar!

Den som sysslar med renrasavel måste hålla flera bollar i luften. En är den delade efterfrågan: det finns folk som vill ha en lätt sällskapshund, bara den är söt att se på – och det finns folk som vill ha mera än så, de vill ha egenskaperna som rasen en gång byggdes på. En annan boll är det oförutsedda som alltid inträffar i biologin, hos hundar som hos oss: en olyckshändelse i befruktningsögonblicket eller i livmodern gör att även med de bästa intentioner kommer en och annan individ att födas skadad, eller bli sjuk och dö för tidigt, eller ha en beteendestörning. Det är grundrisken. Den delar hundar, blandrasiga och renrasiga, med alla andra levande varelser, inklusive människor. Det blir fel ibland. Det vi borde förvåna oss över är att det så ofta blir rätt.

En annorlunda boll är anhopningen av riskgener, som kommer ur den långa släktskapsavel som alla slutna stamböcker innebär. Den bollen landar ovanpå grundrisken och utan åtgärd blir den större och tyngre allteftersom hundgenerationerna går.  Den bollen måste hanteras.

Vet ni vad som är skillnaden mellan blandrasuppfödaren och goldenuppfödaren? Båda måste ta grundrisken. Valpen med stort navelbråck, med akrani, med räddhågsenhet, med höftledsfel eller medfött hjärtfel – den kan lika gärna födas hos den ena som hos den andra. Den risken kommer ingen av dem ifrån. Men blandrasuppfödaren håller sig på nivån där felen är de som är vanliga hos arten hund. Att hon skulle springa på ichthyos eller någon av de tre varianterna av PRA hos golden är inte troligt. Renrasuppfödaren tar samma grundrisk, men dessutom en risk till – att råka ut för det  som lång släktskapsavel har samlat i just hennes ras.

Därför behöver renrasaveln hälsokrav.

Att förstå det här har ingenting med formell utbildning att göra. Man behöver inte ha högskolepoäng för att kunna tänka. En industriarbetare och en brevbärare är bland de kunnigaste uppfödare av min ras som jag har mött. De har älskat att föda upp sina hundar, men de har inte väntat sig att det skulle vara problemfritt och de inbillade sig sannerligen inte att det alltid skulle vara lätt.

De har varit den sortens uppfödare som är FÖR hälsokrav. För sin egen skull – hur skulle de annars veta vad de vågar satsa på? - och för valpköparnas, men mest av allt för hundarnas.

Det skall vara rimligt lätt och roligt att vara hund. Det är uppfödarnas första skyldighet. Det är därför det måste finnas krav för aveln och det är därför vi har er, SKK. Uppfödare som suckar och stönar och vill ha det lättvindigt kommer alltid att finnas, men det är inte hos dem ni ska söka hjälp mot blandrasaveln.

Bodil Carlsson