fredag 14 augusti 2020

NÖTSKAL

Kort repetition: AKC:s historia i ett nötskal. Folk fick mycket mera pengar och alla ville ha hundar. Renrashundar, fina hundar, såna som var bättre folks hundar förr – nu kunde de bli allas. Massor med uppfödare klev upp på scenen. AKC fanns redan där och tog åt sig applåderna.

Och Europa? Folk fick mycket mera pengar och alla ville ha fina renrasiga hundar. Den engelska traditionen av linjeavel och kennelstatus fanns på scenen när de nya uppfödarna klev in i pjäsen. Så den traditionen tog man till sig, ungefär som om någon hittar en finkostym att dra på sig inför en oväntad fest. Festen har hållit på i sextio år nu och fester brukar ha ett bästföredatum. Kostymen börjar kanske bli lite omodern. Det är europeisk renrashistoria i ett nötskal.

Den nordeuropeiska traditionen är delvis en annan – mera folkrörelse, mera inriktad på användbarhet och bra hundhållning, mera öppen med fakta och mera öppen för vanliga hundägare; men den har en svaghet. Den förutsätter kunskap. Det är ingen slump att just SKK har både hög andel reggade hundar och offentlig dokumentation av hälsoresultat. Kennelklubbar och hundägare i andra länder avundas oss ofta och det gör många uppfödare också. Det blir så mycket enklare att göra val i aveln, om man kan gå in i ett öppet register och se hur den tilltänkte hanens höftledsindex ser ut i stället för att tvingas lita på den andra uppfödarens oröntgade ord. Men man behöver kunskap både för att leta fram dokumentationen och för att förstå den och framförallt behöver man ju veta att den finns.

Om flera hade den kunskapen, skulle renrasaveln ha mera att sätta emot den växande blandrasaveln.

                                                   *    *    *

En enda bra sak med coronadistanseringens massiva tråkighet är att vi hundägare pratar mera med varandra när vi möts. I varsin ända av koppeltamparna stannar vi och pratar. I rastgården står vi på lite håll och pratar, medan vi ser våra hundar forsa runt. Kvinnan som jag mötte där i veckan hade givit sin unga hund namn efter jätten som bär jordklotet. Stor och stark och musklad var han och riktigt socialt bra också, den ettåriga schottisen som lekte så fint med min collie. Varför hade hon valt blandras? Jo – blandras är friskare. Familjen hade researchat ungefär så mycket som genomsnittliga valpköpare gör, kollat på Blocket, ringt och hört sig för, åkt och tittat på mamman och valparna, funderat, åkt och tittat igen.

Varför hade de valt just en brukshundsblandning? Familjen ville ha något att jobba med. Spår, nosework, såna saker. Långpromenader i skogen. Aktiv fritid. En hund som hänger med på allt. Sedan kom en skugga över hennes ansikte och hon såg ner. ”Men det har inte blivit så mycket av det... Han har höftledsartros.”

Det där är blandrasavelns dilemma i ett nötskal. Vinstlott i ett avseende och riktig nitlott i ett annat för en ung hund utan att vare sig uppfödaren eller köparen visste vad de kunde vänta.


Jag sa inget mera. Den glada, fina hundens liv kommer att bli kort och det visste hon också. Man kan inte trycka ner en redan lessen hundägare med prat om höftledsindex. Men på hemvägen undrade jag över något som jag ofta undrar över. Varför är renrasaveln så usel på att skylta med det som den gör bra och så duktig på att skylta med sina minoritetsintressen?


För att minoritetsintressena dominerar organisationerna? Tänk då på det här. Det brukar finnas ett bästföredatum också för organisationer som inte längre kan höra sin majoritet. Den stora majoriteten av oss har inte hund för att tävla i utseende eller prestation. Renrasighet i sig är inte heller längre det som mest intresserar valpköpare. Men det finns andra, mycket mera hållbara försäljningsargument. Till exempel detta. JA – renrasaveln har anhopat många recessiva sjukdomsgener i sina raser och behöver bli mera rakt på sak om traditionen som ledde dit, men blandrasavel har precis lika stor risk som renrasavel för sådant som höftledsdysplasi och mentalitetsproblem. Skillnaden är att renrasaveln har skaffat instrument för att hålla koll på dem. Så varför inte skylta med instrumenten och lära folk använda dem?



Bodil Carlsson


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar