I DESSA TIDER 5): ÄR STORMEN HÄR?

Hur organiserar man en storm?

Skapa enorma pooler av värddjur som höns och grisar och vänta på att en av  deras virushyresgäster ska mutera och slå till mot era sammanpackade befolkningar; låt exploatering av naturresurser och vägar skära in i omgivningar som varit orörda och tvinga vilda arter att söka sig närmare människor och tamdjur; låt småskalig jakt på vilt i kapplöpningen om fisk och kött bli storskalig med moderna skjutvapen och moderna fiskemetoder. Flytta på varor. Flytta på tamdjur. Flytta exotiska vildfångade djur som kött eller keldjur till betalande kunder överallt. Men framför allt, flytta på folk! Ni kommer att kunna leverera fläsk och fiskmjölsmatad kyckling på bordet hos den betalande hemmabefolkningen, ni kommer att kunna sälja exotiska träslag till finrumsmöbler och mineraler till mobiler och bilbatterier, ni kommer att få mängder av affärsresenärer på era flygplan och billiga turistresor till viltreservoarerna, så länge de vilda arterna finns kvar. Det är ju vad vi önskar oss. Inom en generation kommer alla att tro att det vi önskar oss är det normala: så här har det varit, så ska det förbli och går något på tok, så hojtar man till och då kommer UD och hjälper oss hem igen. Vi kommer att få en hel del av det vi önskar oss och några kommer att tjäna pengar. Mycket pengar!

Men vi kommer att få något oönskat också och tråkigt nog  kommer vi att få det allt oftare. Vi kommer att få zoonoser. De kan spridas med flygplanshastighet över jorden, som covid19 har gjort; eller de kan smyga sig fram som HIV-1 M under radarn i fattiga befolkningsgrupper, vars ohälsa inte uppmärksammas förrän den ser ut att kunna nå fram till oss också. Men de kommer.

.

I många år har forskare varnat för, att en stor andel av de nuvarande och framförallt de kommande epidemierna är sjukdomar som överförs till oss från andra arter, därför att gränsen mellan oss, våra tamdjur och de allt mera trängda vilda arterna överallt blir kortare och lättare för sjukdomsbärarna att ta sig igenom. I februari 2020, ett par månader efter coronaviruset, upptäcktes ett utbrott av fågelinfluensa på kycklingfarmer i Kina i Hunan, granne med provinsen Hubei, där Wuhan ligger. Mängder av kycklingar dog, resten avlivades i tusental och influensan stoppades. Inga fall bland människor rapporterades.Det krävs mycket tät kontakt mellan de sjuka kycklingarna och människor för att den smittan skall hoppa över. Men om den gör det, anges dödligheten till runt 50%.

Hur ser vi tillbaka på coronapandemin om ett år? Det är alldeles för tidigt att gissa ännu. Men det kan vara så, att vår del av världen trots allt hade tur med Covid19. Tur - för att det visserligen är mycket smittsamt, men med en lägre dödlighet än många andra virus. Dessutom ser det än så länge ut att inte vara särskilt benäget att mutera sig till högre dödlighet. Hur hade det gått, om detta coronavirus hade varit lika smittsamt som det är, men lika farligt som SARS 2003 eller ebola? Eller lika mutationsbenäget som spanska sjukans andra våg?

Tur - för att det startade sin resa i ett land som Kina, som snabbt upptäckte det och använde sina statliga muskler för att begränsa spridning. Tur, för att den rikare delen av världen uppmärksammar vad som händer i Kina, även om vi negligerar vad som händer i länder som Mali. Regeringen i Mali är just nu upprörd över rapporter om att landet inte har några respiratorer. Mali har visst respiratorer, säger regeringen: 56 stycken till 17 miljoner invånare. Mali kommer inte att ha tur med covid19. Inte Sydafrika med alla sina HIV-smittade och inte Jemen med undernärda barn heller. Inte den instängda civilbefolkningen i Gaza och inte miljonerna i slumstäder. Deras sjukvård kommer inte att kollapsa under bördan av respiratorvårdade gamla. De har inte tillräckligt med gamla, eller respiratorer, eller sjukvård, för att den situationen ska kunna uppstå.

Vi hundmänniskor i den rika världen kan ha tur för att det ser ut som om dagens coronavirus kom från en bushmeatmarknad i Wuhan – troligen från en fladdermusart igen - och inte sprids till eller genom våra tamdjur. Varken höns, grisar eller hundar smittar oss den här gången. Under ett ebolautbrott i en by i Gabon 2001 hittade undersökningar 30% seropositiva, symptomfria byhundar som rörde sig som vanligt bland människorna, men som hade kommit i tillräckligt nära kontakt med viruset för att ha bildat antikroppar.Vad skulle ha hänt, om 30% av alla hundar med coronainsjuknade ägare i Europa och USA hade testats seropositiva för Covid19? Vi hade fått större problem än inställda utställningar och uppskjutna årsmöten att tänka på.  SKK:s presstalesman hade fått besvärliga frågor från andfådda journalister och SKK:s ledning annat att våndas över än den uppfödarfrihet som handlar om rätten att avla på fobiska eller andningshandikappade hundar.

Sist men inte minst – vi kan, om man ser på dödlighetssiffrorna fram till idag, ha haft tur med covid19, därför att det ger oss något som vi behöver och som vår del av världen kan klara av, om den bestämmer sig: en generalrepetition. Spanska sjukan plockade lågt räknat 25 miljoner liv från en världsbefolkning på 1,8 miljarder. Andra siffror gissar på närmare 100 miljoner.

Covid19 ser hittills inte ut att vara spanska sjukan 2.0. Det är kanske inte den dagen än, men det är dags att lyssna på infektionsforskarna när de säger, att den dagen kommer. Vi vet bara inte när.

Och därmed dags att peka ut det enda stora felet med Anders Tegnell. Han har ingen kristallkula. Han kan bara använda den kunskap han har i ryggsäcken och den information han får in om Covid19 för att göra det bästa möjliga av en situation som hade kommit förr eller senare - och det gör han bra. Det faller på resten av oss att, när det är över för den här gången, tänka på hur vi ska minimera riskerna för nästa epidemi.

Om inte tillräckligt många vet hur vi har hamnat där vi är, kan ingen av oss ta sig därifrån.

Bodil Carlsson

I DESSA TIDER 4): Kriget som kommer

2015 höll självaste Bill Gates ett tal om hur vi rustar och förbereder oss för krig, men inte ser det krig som verkligen kommer – nästa stora virusepidemi. Det är det kriget, sa Gates, som vi borde förbereda oss för och slå ihop våra resurser mot i stället för att lägga ner dem på militär upprustning. Det han pratade om då var ebola. Men hur var det med HIV? 

 

Den historien har många år på nacken. Jämfört med den är ebolautbrotten färskingar på scenen. Det ser ut som om HIV-virusen – ja, det finns flera av dem! - första gångerna hoppade från schimpanser och gorillor över till människor någon gång i slutet på 1800-talet någonstans i centrala Afrika, kanske i det sydöstra hörnet av det som nu är Kamerun nära gränsen till Congo. Men hur kom det sig att bara ett enda av dessa virus, det som vi idag kallar för HIV-1 M, drog vinstlotten och lyckades infektera så många människor, när de andra inte gjorde det? Är HIV-1 M så väldigt mycket smittsammare och farligare än sina släktingar?

Det ser inte så ut. HIV-1 M är rätt likt släkten. Alla HIV-virus kommer till oss från primater, våra kusiner i utvecklingshistorien, som vi har för nära kontakt med – mest genom att döda och slakta dem och äta deras rökta kött. Men det slumpade sig så, att just HIV-1 M var det virus som hade hamnat i en människa, som någon gång under 1920-talet färdades nerför nerför floden Congo till den stad som då hette Leopoldville i landet som på den tiden kallades Belgiska Kongo och som hade franska som officiellt språk. Kongofloden har flera armar; en av dem rinner upp i sydöstra Kamerun.

Och vad var Leopoldville? Varför färdades man dit? Leopoldville var en av de mest åtkomliga och arbetskraftsattraherande städerna i hela Afrika på den tiden, navet i det förhoppningsfulla Belgiens försök att skaffa sig ett eget imperium. Gruvor hade startats i den glest befolkade landsändan Katanga, men där fanns inte tillräckligt med gruvarbetare. Unga arbetsföra män kom i mängder från landsbygden till Leopoldville för att tjäna pengar i gruvorna och belgarna skickade tiotusentals av dem på nybyggda järnvägar till Katanga. Killarna fick lön att shoppa för och Leopoldville fylldes med kvinnor, som bara hade en sak att sälja. Den utbredda prostitutionen anges som en huvudorsak till att HIV-1 M fick fotfäste.

Det första konstaterade dödsfallet av HIV i området var en man, som dog redan 1959, men då visste man inte varför han dog. Det dröjde länge, innan han fick sin diagnos. Någon måste ha tyckt att det var något udda med hans sjukdom, eftersom man tog blodprover och sparade för kommande bruk. Exakt vad som dödade honom upptäckte man många år senare, när blodproverna undersöktes med modern teknik. Vad hittade man? HIV-1 M.

Då hade staden för länge sedan bytt namn till Kinshasa, landet hade blivit den självständiga Demokratiska Republiken Kongo, men franska var fortfarande det officiella språket och fransktalande haitier hade börjat åka dit för att få jobb. Sedan åkte de hem igen med viruset i den kappsäck, som var deras egna kroppar.

Från Haiti spreds det till USA. Numera tror man, att folk började dö av HIV-1 M i USA redan på sjuttiotalet; det var bara inte rätt sorts folk för diagnos då. Det var prostituerade och sprutnarkomaner, folk utan sjukförsäkring: utanförskapsfolk. Inte förrän vanliga, vita, unga sjukförsäkrade män började duka under i märkliga infektioner seglade immunbristsjukdomen AIDS upp på sjukvårdens radar.

Idag uppger WHO 75 miljoner smittade med HIV-1 M, nästan 38 miljoner döda i AIDS och en extrem utbredning i delar av Afrika; det finns områden, där nästan 4% av alla vuxna bär på HIV-viruset. Inte för att HIV-1 M är så mycket aggressivare mot människor än andra HIV-virus, utan för att människor skapade förutsättningarna för dess spridning.

Vad kan man lära sig av det här? Att det mindre handlar om virus än om de möjligheter vi ordnar åt dem. Det handlar om ekonomi och sociala förhållanden. Virus talar inte franska och söker sig inte till andra med samma språk. Virus bygger inga järnvägar. De bryter inga mineralfyndigheter, fäller inga skogar och skapar inga slumstäder. Bill Gates har nog rätt i, att det kommer ett krig. Men vi har svårt att se, att det är vi själva som bygger slagfältet.

Bodil Carlsson

I DESSA TIDER 3) - mera om bakgrunden till coronaepidemin

Skriv en syrlig kommentar till hur SKK:s VD bemöter ett inlägg i en tidning för jurister och ni får på ett dygn 600 läsare. Skriv en bakgrund till coronautbrottet och vad det betyder för framtiden och ni får 35.

Å andra sidan - man lär sig av att skriva. I slutet av den här serien lovar jag dessutom att peka ut det enda stora felet med Anders Tegnell!

Men nu, tålmodiga läsare - åter till virusepidemiernas bakgrund. Om man inte vet något om hur en situation har uppstått, så vet man inte heller något om hur man kan ta sig ur den.

Kinesiska och europeiska industriella fiskeflottor har i många år fiskat rent i vattnen utanför Guinea och Ghana för att försörja växande mängder med människor på hemmaplan med protein – inte som fisk, utan som gris- och kycklingkött. Djur som får proteinrikt fiskmjöl att äta växer ju bättre och når slaktvikt fortare. Fiskmjölet ger alltså bättre lönsamhet i industriell köttproduktion. Lokalbefolkningen längs den afrikanska kusten, som livnärt sig på eget småskaligt fiske, hade snart inte mycket kvar att fånga i näten, för fiskbestånden bara fortsatte att minska. Folk började få ont om fisk att äta och ont om fisk att sälja. De som kunde drog till skogs och jagade vilt i stället. De fick välbehövligt animaliskt protein för egen räkning och upptäckte dessutom, att köttet gick att sälja till bra priser nu, när vägarna nådde in till de större städerna så att man kunde transportera det man själv inte åt upp. Fortfarande var viltköttet billigare än annat kött, så människor i städerna som inte hade råd med det dyra köttet köpte det billiga. Numera är bushmeat big business i de här delarna av Afrika. Det går rentav på export. Fladdermöss, primatkött, apkött och allt annat i artväg som går att äta och ses som exotiskt går bra även utomlands. En rapport till brittiska parlamentet räknar med att tonvis av bushmeat smugglas in via flygplatserna i England varje år. Även i USA är import av bushmeat förbjudet av hälsoskäl, men för vem är risken att stöta ihop med ett bushmeatvirus störst? För den som fångar, dödar och rensar ur djuret.

I en helt annan del av världen är bushmeat också big business, men av andra skäl. I Afrika vill man få in pengar; i Kina har man pengar att spendera. Där är efterfrågan på viltkött så stor, att den kinesiska regeringen i åratal har uppmuntrat folk i de fattigare landsändarna att starta uppfödning av myrkottar, påfåglar, rävar, civet cats, fladdermöss, ormar, paddor och andra arter. Det har setts som ett smart sätt för folk i utbygderna att få inkomster och dra till sig besökare från storstäderna på köpet. Ett populärt program på statlig TV med den passande titeln Secrets of Getting Rich har i åratal propagerat för viltuppfödning.

Uppgifter från Kina nu efter coronavirusutbrottet säger att antalet licensierade uppfödare av vilda djur är en bråkdel av det verkliga antalet – 19 000 uppfödare skall ha stängts ner på kort tid, många fler än de som har licens. Det finns också uppgifter om att ett antal djurarter föds upp på samma ställe och att farmerna dessutom lätt kan användas för att ”tvätta” vildfångade djur, som fångas in, placeras bland de som fötts upp i fångenskap och sedan säljs vidare som egen uppfödning.

Om man vill maxa chansen för spridning av virus mellan djur, vad gör man då? Precis så. Träng ihop flera djurarter på en liten yta och blanda dem med samma arter som kommer direkt från skogen och kan ha haft kontakt med ytterligare andra virusbärande arter, som ingen vet något om.

Om man vill maxa chansen för spridning till människa, vad gör man sedan? Man gör så här. Djuren exporteras levande in till städerna. De säljs och slaktas på s k wet markets, traditionella och ofta välbesökta ställen där blod, kroppsvätskor och spolvatten rinner över marken. Fortfarande föredrar många kineser, särskilt de äldre, ”varmt kött”, nyslaktat, därför att kylskåp och frys är såpass nya företeelser att man inte riktigt vant sig vid tanken att ett djur inte behöver vara slaktat framför köparens ögon för att köttet skall vara färskt och säkert att äta.

For the past few years China’s leadership has pushed the idea that “wildlife domestication” should be a key part of rural development, eco-tourism and poverty alleviation. A 2017 report by the Chinese Academy of Engineering on the development of the wildlife farming industry valued the wildlife-farming industry those operations at 520bn yuan, or £57bn. (The Guardian 25 februari 2020) Det är alltså inga småpengar det handlar om – 600 miljarder i svenska kronor – men den kinesiska regeringen verkar ändå för första gången nu på allvar ta sig en funderare över konsekvenserna. SARS 2003 tros ha startat med ett virus från en fladdermus via en civet cat och, som vi alla hört till leda sista tiden, Covid19 från en fladdermusart via en ännu okänd mellanvärd på en wet market i Wuhan. De arma myrkottarna var först misstänkta – och ifall ni undrar: jodå, det finns organiserad illegal handel med myrkottar från Afrika till Kina. Folk i Afrika behöver inkomster och många kineser tror att myrkottsfjäll har smått magiska egenskaper.

 Myrkottarna är utrotningshotade nu. Tror vi att priserna på deras kött och fjäll minskar då?

Det är nog mera troligt, att resultatet blir en masslakt på myrkottar, precis det som hände med civet cats efter SARS-utbrottet 2003. Rädda människor slår hellre ihjäl djur och slåss om toapapper än tänker efter.

Om man inte förstår hur en situation har uppstått, så kan man inte heller förstå hur man ska åtgärda den.  Då ger man sig  på det som råkar finnas framför näsan.

Bodil Carlsson

I DESSA TIDER 2)

I dessa tider är hundpromenaderna som de brukar vara – skönt skogssläntrande i ljuset och trevliga sammanträffanden med andra hundägare på vanliga två meters avstånd för det vanliga pratet om hundar och väder. Annars är mycket annorlunda - inställda resor och uppskjutna besök och nästan tomma bussar med avspärrade förarplatser. Ganska tråkigt har det hunnit bli, men man har åtminstone tid att plantera om krukväxter och läsa rapporter.

Från USA och England kommer nu uppgifter om att hundstall inte kan ta emot flera övergivna djur. Folk har förläst sig på Daily Mail och alla de andra skränfockarna i vågen av rapporter om en död dvärghund i Hongkong. Andra lämnar återbud till adoptioner, eftersom de inte vet om de kommer att ha jobb framöver. Det finns också uppgifter om ökad efterfrågan – folk som jobbat hemifrån i fjorton dagar vill lösa sin uttråkning genom att just adoptera en hund. Man undrar hur de tänker sig fortsättningen. Man undrar hur alla tänker sig fortsättningen.

Här är CDC, Centre for Disease Control (amerikanska Folkhälsomyndigheten), om spanska sjukans år 1918 och om implikationerna för världen idag och i morgon, alltså fortsättningen:

:

In 1918, the world population was 1.8 billion people. One hundred years later, the world population has grown to 7.6 billion people in 2018.³ As human populations have risen, so have swine and poultry populations as a means to feed them. This expanded number of hosts provides increased opportunities for novel influenza viruses from birds and pigs to spread, evolve and infect people. Global movement of people and goods also has increased, allowing the latest disease threat to be an international plane flight away. Due to the mobility and expansion of human populations, even once exotic pathogens, like Ebola, which previously affected only people living in remote villages of the African jungle, now have managed to find their way into urban areas, causing large outbreaks.

Det första kända ebolautbrottet var 1976. Historien bakom det senaste utbrottet 2014 med en dödlighet från 50% och uppåt är som följer. En tvåårig pojke i den avlägsna lilla byn Meliandou i Guinea leker utomhus. Han håller till i och intill  ett ihåligt träd på husets bakgård. Det gör också en mängd vilda fladdermöss. Vad gör de där? Flyr från den skövlade skogen runtom. Vad bär fladdermössen med sig? Gissa.

WHO:

The remote and sparsely populated village of Meliandou, with only 31 households, is located in Gueckedou District in what is known as the Forest Region. Much of the surrounding forest area has, however, been destroyed by foreign mining and timber operations.
Some evidence suggests that the resulting forest loss, estimated at more than 80%, brought potentially infected wild animals, and the bat species thought to be the virus’ natural reservoir, into closer contact with human settlements. Prior to symptom onset, the child was seen playing in his backyard near a hollow tree heavily infested with bats.

Den lille överlevde sina första symptom i tre dygn. Efter honom började hans familj dö och sedan visade sig mycket snart, att den lilla byn inte var särskilt avlägsen. Inte från virusbärande fladdermöss och inte heller från snabbframkomliga vägar. Bara i Guinea räknade man ihop totalt 3 800 misstänkta eller bekräftade fall som kom från en tvåårings lek i ett fladdermössträd. 2 540 av dem dog. Dessutom dog andra, människor som inte drabbades av viruset, utan av dess konsekvenser för den lilla sjukvård som fanns.

WHO igen:

Healthcare workers caring for patients with EVD were among those at highest risk for contracting the disease. During the epidemic, Liberia lost 8% of its doctors, nurses, and midwives to EVD.^[6] In addition to the devastating effects on the healthcare workforce in Guinea, Liberia, and Sierra Leone, the Ebola epidemic severely impacted the provision of healthcare services and caused setbacks in the treatment and control of HIV, tuberculosis, measles, and malaria in these countries.^[

^7]

Om ett område öppnas för mineralbrytning och skogsavverkning, vad behöver de exploaterande utländska företagen då? Vägar. Transportmöjligheter. Det finns inga avlägsna eller isolerade byar längre. Inte om de sitter på tillgångar som någon vill ha. Smittan är en lastbil bort i första omgången och i nästa en flygplansfärd.

Bodil Carlsson

I DESSA TIDER - ZOONOSER

Forbes, den internationellt lästa finanstidningen som bl a listar de 400 rikaste personerna i världen till alla de något mindre rikas avundsjuka, håller självklart sitt öga på Asien. Vad hittar man i Forbes den 18 mars? Samma sak som i en nyhetsrelease från Reuters samma dag.

Berättelsen om en död hund. En dvärgspets slinker in bland biljardärerna.

Den lilla pomeranianhunden, som levde tillsammans med sin ägare tills ägaren blev inlagd på sjukhus för corona och som sedan fick leva i karantän med återkommande provtagning, hunden som en gång var ”svagt positiv” för coronaviruset och sedan blev negativ, återvände hem och dog.

Hunden var sjutton år gammal. Den hade krämpor. Den hade tagits hemifrån, förvarats ensam i en fängelseliknande miljö, provtagits i mun och näsborrar och stuckits för blodprover av främmande varelser i rymddräkter. Den fick komma hem till sin människa efter två veckor av detta. Två dagar senare dog den. Hur många miljoner som har hört den nyheten kan man bara gissa, för hundens död har slagits upp i ett antal stora tidningar i ett antal stora länder. /www.reuters.com/article/us-health-coronavirus-hongkong/elderly-dog-dies-in-hong-kong-after-release-from-precaution
www.forbes.com/sites/isabeltogoh/2020/03/18/dog-released-from-coronavirus-quarantine-dies-death-unlikely-to-be-ca

Time Magazine, världens största veckotidning med runt 20 miljoner läsare i USA och många utanför, tar upp hundens död. time.com/5805524/hong-kong-dog-dies-after-coronavirus-quarantine/

South China Morning post är baserad i Hongkong och ses som stadens ledande dagstidning. www.scmp.com/news/hong-kong/health-environment/article/3075770/coronavirus-very-unlikely-hong-kong-dog-tested

Brittiska Daily Mail, den tredje största dagstidningen i landet med drygt 1 miljon i upplaga och många fler läsare, blåser på igen. För att ingen skall missa det säljande budskapet tar man till stora bokstäver i rubriken. www.dailymail.co.uk/news/article-8124031/First-dog-catch-coronavirus-DIES-declared-disease-free-Hong-Kong.htm:

Dog that caught coronavirus DIES after the 17-year-old Pomeranian was declared disease-free and returned home from quarantine in Hong Kong

The Telegraph, jämförelsevis liten med sina runt 350 000, skriver om samma hund. /www.telegraph.co.uk/news/2020/03/18/pet-dog-hong-kong-dies-mandatory-coronavirus-quarantine 
Välkända The Guardian också. Fettningarna är i original. Kontentan: Inga bevis för att hunden kunde sprida smittan till människor - så överge inte era djur!

Helen Davidson
The pet dog in Hong Kong which grabbed attention after it tested positive for Covid-19 has died after returning home to its owner.
The dog was taken into quarantine in February when its owner was diagnosed with Covid-19.
It returned a “weak positive” result over the course of several tests. Hong Kong radio reported this morning that the dog had finally tested negative and was allowed to go home on Saturday. However the owner told officials on Monday that it had died.
Authorities did not say how the dog had died and the owner refused permission for an autopsy.
The dog never showed symptoms or appeared ill, and a blood test showed it had no antibodies.
Health authorities repeatedly said there was no evidence the dog could pass the disease on to a human, and they urged people to continue to care for their pets. Because the dog showed weak positive results from swabs of its nasal cavity, the concern was that the cavity was likely a contaminated surface. *

 


. 

 Att covid19 sprider sig till människor har ingenting att göra med den döda dvärgspetsen i Hongkong eller med någon annan hund. Det beror i stället på något som forskare på området infektioner och smittspridning har skrivit om i minst tio år utan att massmedia har uppmärksammat det: människans påverkan på världens levande organismer. En död dvärgspets får mera utrymme i internationella media än bakgrunden till covid19 och de andra smittsamma sjukdomar, som forskarna tror kommer att bli allt vanligare. De kallas för zoonoser – smitta som sprids från djur till människor.

Titta på den här artikeln i Aftonbladet! Vad säger den om bakgrunden till covid19-pandemin?

www.aftonbladet.se/nyheter/a/RRBQ9d/viruset-kan-bli-en-vinstlott-for-hotade-djur?fbclid=IwAR1FXIaXC4o8wshxZ2bC

En enorm och växande befolkning klumpar sig samman i städer, ökar sitt hårdexploaterande jordbruk och sin massiva tamdjurshållning i sin jakt på protein, tränger sig själv och sina tamdjur allt längre in i vilda djurs biotoper, kommer i kontakt med allt flera djurarter, fäller skogarna och förändrar livsmiljön för hur många arter som helst, företar sig i större och större skala jakt på vilda skogslevande djur både för att äta dem – bush meat, billligt och populärt  – och för att sälja dem på export till rikare länder med efterfrågan på ”exotiska” husdjur. När de rikare ländernas invånare inte flyger som turister till de exotiska djurens hemtrakter för att se dem på ort och ställe och sedan flyger hem igen.

.

Ser ni vad som händer? Gränsytan mellan människor, tamdjur och vilda djur ökar exponentiellt jämfört med tidigare. Vi kommer i direkt och indirekt kontakt med djuren, deras parasiter och bakterier och virus som lever i dem, samtidigt som vi allt oftare kommer i direkt och indirekt kontakt med väldigt många andra människor – idag med människor som lever på stora avstånd – i en omfattning som aldrig har skett tidigare.

Vet ni vad en zoonos behöver för att uppstå och sedan spridas snabbt? Exakt de betingelserna.

Så vad har vi fått? Zoonoser.

Bodil Carlsson

*Jag vill minnas att det var Forbes´asienkorrespondent, som på gatan i Honkong stoppades av en kvinna som körde sin Mercedes. I bilen satt förutom den välklädda kvinnan tre hundar med västerländskt ursprung. Renrasiga importer är kanske inte lika mycket statussymboler som en Mercedes, för hundarna kostar trots allt mindre,  men de har ökat rejält i antal både i Hongkong och i fastlandskina på senare år. Så vad ville kvinnan i bilen? Hon ville skänka bort sina hundar

I DESSA TIDER

”I nuläget finns det inga bevis för att husdjur så som hundar eller katter kan bli infekterade av det nya coronaviruset. Likväl är det ändå bra att tvätta händerna med tvål och vatten efter kontakt med ditt djur.

Det skyddar dig från att få vanliga bakterier så som E. coli, Salmonella, vilket kan spridas från djur till människa.”, skriver WHO.

Brittiska Evening Standard med en sammanlagd läsekrets på några miljoner är tidningen som refererar WHO. Evening Standard är inte ensam om att ta upp frågan. Den 4 mars skriver New York Times om samma sak.

WHO uttalar sig av en anledning.De har fått frågan! I Wuhan, staden där det nya cortonaviruset först klippte till, evakuerades människor från sina lägenheter och många lämnade sina husdjur kvar. De som fortfarande lever räddas av djurskyddsorganisationer nu. Ingenting tyder på, att de smittar människor. I andra kinesiska provinser har ryktet ändå påstått att det är hundar, som sprider viruset. Det finns rapporter om att hundar och katter kastats från taken på höghus och det finns andra uppgifter om att hundägare varit rädda för att ta ut sina hundar, oroliga för att både hunden och de själva skulle bli måltavlor för omgivningens hat. I Hongkong testades upprepade gånger en hund, en liten pomeranian, ägd av en person som insjuknade i covid-19. Hunden visade sig till sist vara "svagt positiv" för coronaviruset. Om hunden var svagt positiv för kompletta viruspartiklar, eller för fragment av viruspartiklar som inte medför smittorisk framgår inte, men hunden hamnade förstås i nyhetsflödet och sedan fick myndigheterna i Hongkong säga åt folk att inte pussa sina hundar, men samtidigt vädja till hund- och kattägare att inte överge sina djur. Upploppet på sociala medier kan man ju bara föreställa sig, men frågor om risken att bli smittad av sin hund har varit vanliga långt utanför Hongkong. Idag hittar jag frågan om hundars smittsamhet inte bara hos WHO och två stora tidningar, utan vid ett första snabbt sök hos två andra seriösa, populärvetenskapliga engelskspråkiga websajter också. Så kanske kommer den att dyka upp i flödet på nätet även här, tillsammans med fantasier om att man slipper coronaviruset om man bara äter vitlök, använder kolloidalt silver, petar i sig vitamin C, sköljer näsan med saltlösning, dricker varmt eller... gurglar sig med blekmedel. Nej, jag skämtar inte. Människor har frågat amerikanska CDC ( överstatliga Centre for Disease Control, ungefär Folkhälsomyndigheten) om den saken. Om det hjälper att gurgla munnen med frätande blekmedel.

Om en hund lever tätt inpå en människa och därmed hamnar i vägen för människans hosta och nysningar, är det väl ganska självklart att den kommer att andas in, och även slicka i sig, viruspartiklar och ha dem på pälsen. Det betyder inte, att hunden förökar viruset; det betyder inte, att den andas ut intakta och smittsamma viruspartiklar; det betyder inte, att den är sjuk. Hongkonghunden är i karantän och frisk. Att dess immunförsvar visade närvaro av viruset betyder ju inte, att hundar är mottagliga för viruset, eller sprider det - ingenting tyder på det och det vi vet tyder på motsatsen; men människors förmåga till rationellt tänkande i närvaro av ett upplevt hot är inte stor, vilket idag bevisas av alla de tomma butikshyllorna där toapapper normalt brukar stå. För sexhundrafemtio år sedan var det judarna, som förgiftade byarnas brunnar och spred pesten. Det fanns bara inga höghus att kasta ut dem från då.

Varför man skall tvätta händerna var gång man har klappat om sin egen hund och vad detta har med den nya coronasmittan att göra är lite svårare att begripa. Mycket sannolikt bär min hund i sin nosslemhinna en och annan tarmbakterie från sig själv, från andra hundar, från grannkatten eller från mig. Hade jag inte klarat det, hade jag inte suttit vid tangentbordet idag; jag hade varit död för längesen - precis som ni, kära läsare. Enstaka salmonellapussar klarar vi nog också. Fågelbajs brukar innehålla sådant och hundar rör sig ofta över ytor där fåglar rör sig. Det gör våra egna skor också, men icke desto mindre står de på hallgolvet i varje hem utan att resultatet är salmonella.
Vanliga bakterier är just vanliga. Om vårt immunförsvar inte känner igen dem eller kan stå emot dem, då är vi illa ute, men det har ingenting med hundar att göra. Dem har vi levt med tillräckligt länge för att kunna bedöma smittriskerna. Problemet med det nya viruset är, att det är nytt.

Så vad är ett coronavirus? Namnet betyder "krona". Det är en stor virusfamilj, som känns igen på att varje viruspartikel i elektronmikroskopet ser ut som en krona -den är klädd i taggar eller spetsar, som ett diadem.. Det finns coronavirus, som inte är alldeles ovanliga hos människor och som ger oss vanliga förkylningar. Det finns andra, som ger sig på grisar och nötboskap. Det finns åtminstone två, som drabbar hundar - ett som ger smittsam magsjuka och ett annat som ger luftvägssymptom. Det finns coronavirus, som håller till i vilda djur - fladdermöss, till exempel. I en värld där det finns oerhört många, tätt sammanpackade människor och där tillräckligt många kommer i nära kontakt med vilda djur - som när vi slaktar och äter upp dem - som kan ha burit på sin version av coronavirus i godan ro hundratals år, kommer det förr eller senare att hända, att en virusvariant hoppar över från en annan art till vår och upptäcker att vi går an, vi också. När virusvarianten gör det hoppet, landar den i en marknad som den aldrig hade kunnat drömma om i sin undanskymda ursprungsnisch. Åtta miljarder måltavlor som färdas över världen med flyg till nya måltavlor!

Obehagliga coronaversioner har redan dykt upp två gånger. Först SARS 2003 med hög dödlighet, men låg smittsamhet. 8 000 fall med nästan 800 döda - de flesta gamla människor med annan underliggande sjukdom, där dödligheten anges till närmare 50%. Fladdermöss var den misstänkta källan den gången och inga nya fall hos människor har setts på ett antal år. Sedan kom MERS på arabiska halvön sådär tio år senare. Den gången misstänktes dromedarer som smittkälla för människor och en ännu okänd djurart som smittkälla för dromedarerna. Även för MERS var dödligheten hög, men smittspridningen trög. Det som är nytt med det nya viruset är inte att dödligheten är oroväckande, utan att smittspridningen går så lätt och fort att vi bokstavligen har smittan framför (eller i)  näsan innan vi har förstått viruset och innan vi har fattat att vi måste prioritera de många vårdkrävande coronafall vi troligen snart kommer att ha. Som med de två tidigare epidemierna ser de mest utsatta ut att vara gamla människor. Var är det ett problem?
I de delar av världen, där väldigt många av oss har fått möjligheten att bli gamla och där andra har fått möjligheten att fortsätta leva trots allvarlig sjukdom. Det är ingen naturgiven sak. Det är tvärtom ganska nytt. På pestens tid och många århundraden längre fram skulle ingen ha märkt en epidemi, som siktar in sig på 89-åringar; det skulle aldrig ha kunnat bli någon epidemi, för det fanns inga 89-åringar. En engelsk ekonom skrev i veckan, att  det kanske rentav är en fördel om viruset "gallrar" bland alla dessa åldringar, som belastar samhällsekonomin. Vi är inte vana vid att se det så längre, så ekonomen fick be om ursäkt för ordvalet (om än inte för tanken). Säkert är det inte sista gången vi hör märkliga åsikter eller påståenden om coronavirus. Funderar man på att gurgla sig med blekmedel, så kan man väl tro på det mesta. Men det där om hund och katt som smittrisk - det kan vi rycka på axlarna åt. Det är inte de, som är smittkällan, utan vi.

Bodil Carlsson

I ÄNNU MERA HAST - DEN FINSKA STUDIEN

Den finska studien får vi säkert höra mera om. Den har fått uppmärksamhet inte bara i svensk radio. Stora engelska The Guardian skriver om den: tre fjärdedelar av alla sällskapshundar uppvisar mycket problematiska beteenden! Uppfödare, ropar rubriken, ni måste ta tag i detta nu! www.theguardian.com/science/2020/mar/05/dog-breeders-urged-to-act-over-high-levels-of-anxiety-in-pets

Hojtar till gör också ständigt beredda Daily Mail, med ett par miljoner dagliga läsare inte heller någon liten blaska, även om den inte direkt har det bästa ryktet för seriös faktaleverans. www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-8078727/Nearly-three-quarters-dogs-suffering-anxiety-disorder.html Här bjuds vi inte bara på upplysningen att nästan tre fjärdedelar av alla våra hundar har ångeststörningar. Minsann har de ofta ADHD och tvångsmässighet också, precis som ägarna! Studien uppmärksammas även i amerikanska Scientific American, den mest kända populärvetenskapliga tidskriften i USA med 335 000 läsare varje månad. Rösterna som kommer till tals där pratar om bristande socialisering och överbeskydd. Amerikansk hundvärldskultur är annorlunda än vår.
Någonstans här börjar det kännas problematiskt med rubrikerna. Hundar är både vanliga och älskade, så det finns pengar och uppmärksamhet att tjäna inte bara på hundarna själva utan också på nyheter om dem. Vad är hållbara fakta?



Tittar man efter, så ser man en del oklarheter i studien. Författarna själva är de första att påpeka dem. För det första –studien bygger på självrekrytering. Man annonserar i rasklubbar och på facebook om svar på frågor om rädslebeteende hos hundar. Vilka tror vi kan vara mest benägna att svara – de som tycker att de har kolugna hundar eller de som upplever att de har rädda? Eller, ve och fasa, både och? Hurpass vana bedömare av hundbeteende är ägarna?
För det andra – man frågar efter hur ofta ägarna anser att hundarna är rädda; inte efter hur svårt rädda de är. Tänk er en hund, som tre gånger varje dag studsar till var gång en bildörr smäller igen alldeles i närheten, men sedan omedelbart fortsätter sin promenad utan att tänka vidare på smällen. Tänk er sedan en annan hund, som också tre gånger per dag går samma väg, men som inte bara rycker till, utan blir panikslagen och försöker fly och som alltid försöker slippa att gå längs gatan där bildörren smällde. Det är inte samma hund och inte samma beteende, men det resulterar i samma svar i studiens enkät: att hunden ”ofta” blir rädd. Det ena kan vara normalt hundbeteende, förenligt med ett bra liv– det andra är det inte. Skillnaden mellan dessa två hundar är inte klar i studien.
Författarna påtalar själva detta, precis som man säger att det inte är alldeles klart hur representativa bilderna av de olika raserna är. Den näst största gruppen är blandras och där vet man inget om vilka raser som finns i bakgrunden, precis som man vet mindre om blandrashundarnas egen bakgrund. Kan de vara rescue dogs med trasslig bakgrund? Är det därför de ligger högt avseende en del problembeteenden? Eller – min tanke – kan det vara så, att blandrashundens problembeteende mindre ofta bortförklaras som ”typiskt för rasen”?

Ägarna rekryterades alltså huvudsakligen via sociala media (facebook). Dessutom annonserade rasklubbar om studien på sina egna sajter och fb-sidor. Sammanlagt fick man in enkätsvar om 13 715 hundar från hela 264 raser. För att försäkra sig om pålitliga prevalensuppskattningar för rasjämförelser gjordes en beräkning – man kom fram till att ett minimum om 200 hundar krävdes. 200 eller flera svar kom från bara 14 av de 264 raserna, plus ”rasen” blandras, som var den näst största med sina 418 hundar. Största rasen var finsk lapphund med 538, sedan labrador retriever med 465, schäfer med 461, sheltie med 411, soft-coated wheaten med 351, lapphund med 294, border collie med 268, dvärgschanuzer med 255, spansk vattenhund med 251, långhårig collie med 248, lagotto romagnole med 248, berner sennen med 209, korthårscollie med 203 och staffordshire bull terrier med 200. Som ni ser, är siffrorna för varje ras inte jättehöga. Om man kan lita på de finska reggsiffrorna för långhårig collie - och det kan man nog - finns det några tusen av rasen i Finland. I studien finns bara 248 av dem. Hur väl representerar de rasen? Det vet vi inte.
Men i studien kommer långhårig collie med nästan 40% rädda på förstaplats, när det gäller rädsla för underlag och höjder; på femte plats med cirka 35% när det gäller ljudkänslighet; men inte förrän på sjätte plats med ungefär 15% när det gäller skotträdsla. Vet ni vad som gört mig fundersam? Jag hade väntat högre siffror för skotträdsla. static-content.springer.com/esm/art%3A10.1038%2Fs41598-020-59837-z/MediaObjects/41598_2020_59837_MOESM1_ESM.pdf
Scrolla långt ner på länken, så hittar ni staplarna med rasrädslor.


På ett mera principiellt plan blir jag fundersam över en annan sak. Tre fjärdedelar av alla våra hundar skulle alltså ha någon form av ”högst problematiskt beteende” eller rentav ”ångeststörning”? Verkligen? Hela tiden? Många fler än tre fjärdedelar av alla människor upplever ibland någon form av ångest, eller rädsla, eller stress. Såvitt jag vet finns inget liv utan de upplevelserna, inte ens i så fredliga samhällen som våra, och jag misstänker att samma sak gäller hundar. Vi blir alla rädda emellanåt, men det är inte samma sak som en ångeststörning. Det finns ingen tillvaro utan stundvis rädsla - men det finns liv utan kronisk rädsla. De två måste man skilja på, annars hamnar all diskussion om avelsmål i diket.
Dessutom ser jag inte, om eller hur man har graderat de situationer där hunden visar rädsla, tvångsbeteende, separationsångest och annat. En typisk nyårsafton där jag bor är gissningsvis mer än tre fjärdedelar av alla hundar mycket ljudrädda. Det är fåglarna, älgarna och rådjuren också. Lider allesammans av en ångeststörning? Nej. Lider gör de verkligen, men det är en normal reaktion på en onormal omgivning; de enda som inte fattar att ljudnivån är konstig är vi. Hur en helt normal hund kan reagera på den tillvaro vi tycker att den skall hålla till godo med – mycket ensamhet och lite aktivitet, t ex - kan vi gärna grubbla mera över. Vad är onormalt, hunden eller dess livsvillkor?* Min hund tuggar sönder inredningen och kissar på golvet, om jag lämnar den ensam i trekvart ibland? Eller min hund gör så, när jag lämnar den ensam nio timmar i sträck vareviga dag? Det är inte samma hund och inte samma sak och även om jag bara hunnit med en snabbtitt på studien, är jag inte klar över om den är tydlig på den punkten. Här behövs mera jobb.



Däremot är jag klar över en annan sak. Den finska studien är en riktigt intressant början på något. Den är ett av flera tecken på att vi börjar se våra hundar som personligheter, som kännande varelser, på många sätt annorlunda än vi men på andra sätt rätt lika oss. Och det tycker jag är mycket bra!



Bodil Carlsson



*Nyligen såg jag på amerikanska kennelklubbens hemsida ett inslag, där en s k hundtränare propagerade för metoden att använda låsbar bur för att träna in rumsrenhet. Jo, hundar är ju ”djur med lya” och de vill inte kissa ner lyan... så att stänga in valpen i buren är ett enkelt sätt att lära den att hålla sig. Den som tänker så har en låg uppfattning om sin hund och en hög uppfattning om sin egen bekvämlighet. Om valpen visar ”ångestbeteende” i sin instängdhet, vem är det då fel på? Hunden eller den korkade ägaren?

I ALL HAST OCH ENLIGT LÖFTE - DEN FINSKA STUDIEN

www.nature.com/scientificreports

Prevalence, comorbidity, and breed

differences in canine anxiety in

13,700 Finnish pet dogs

Milla Salonen 1,2,3, Sini Sulkama1,2,3, Salla Mikkola1,2,3, Jenni Puurunen 1,2,3,

Emma Hakanen1,2,3, Katriina Tiira 1,2,3, César Araujo1,2,3 & Hannes Lohi 1,2,3*

Den här nyutkomna finska studien om rädslors vanlighet hos sällskapshundar nämndes i Vetenskapsradion (sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=7423044) nyligen och har fått en del uppmärksamhet. Folk undrar, vad som står i den. Låt mig först berätta vad som inte står.

Det står INTE, att så himla många hundar av alla  sorter är så rädda för allt möjligt att vi kan sluta prata om collie.

Som i alla forskningsrapporter kommer sammanfattningen först. Engelska originalet först, så att ni kan läsa själva – sedan min översättning. Kursiveringar/fettningar är också mina. Medicinskt fackspråk återges rakt av, men förses med asterisker och en ordförklaring längst ner, följt av en superkort sammanfattning. Vad säger rapporten?
Det här är alltså sammanfattningen:

”Behaviour problems and anxieties in dogs decrease their quality of life and may lead to relinquishment or euthanasia. Considering the large number of pet dogs and the commonness of these problematic behaviours, a better understanding of the epidemiology and related molecular and environmental factors is needed. We have here studied the prevalence, comorbidity, and breed specificity of seven canine anxiety-like traits: noise sensitivity, fearfulness, fear of surfaces and heights, inattention/impulsivity, compulsion, separation related behaviour and aggression with an online behaviour

questionnaire answered by dog owners. Our results show that noise sensitivity is the most common anxiety-related trait with a prevalence of 32% in 13,700 Finnish pet dogs. Due to the high prevalence of noise sensitivity and fear, they were the most common comorbidities. However, when comparing the relative risk, the largest risk ratios were seen between hyperactivity/inattention, separation related behaviour and compulsion, and between fear and aggression. Furthermore, dog breeds showed large differences in prevalence of all anxiety-related traits, suggesting a strong genetic contribution. As a result, selective breeding focusing on behaviour may reduce the prevalence of canine anxieties. Anxious animals may suffer from chronic stress and thus, modified breeding policies could improve the welfare of our companion dogs."

Min översättning:

”Beteendeproblem och rädslor hos hundar minskar deras livskvalitet och kan sluta med omplacering eller avlivning. Med tanke på det stora antalet sällskapshundar och problemens vanlighet behövs en bättre förståelse av epidemiologin* och relaterade molekylära faktorer* och omgivningsfaktorer. Vi har här studerat prevalensen*, komorbiditeten* och det rasspecifika hos sju ångestliknande drag hos hundar: ljudkänslighet, rädsla, rädsla för underlag och höjder, ouppmärksamhet, impulsivitet, tvångsmässighet, separationsrelaterat beteende och aggression via en online-enkät besvarad av hundägare.

Våra resultat visar att ljudkänslighet är det vanligaste ångestrelaterade draget med en prevalens på 32% bland 13 700 finska sällskapshundar. På grund av den höga prevalensen av ljudkänslighet och rädsla var dessa de två vanligaste komorbiditerna. Men när man jämför de relativa riskerna sågs störst korrelation mellan hyperaktivitet/ouppmärksamhet, separationsrelaterat beteende och tvångsmässoghet och mellan rädsla och aggression.

Dessutom uppvisade hundraser stora skillnader i prevalens för alla ångestrelaterade drag, vilket antyder ett starkt genetiskt inslag. Resultatet är att selektiv avel med fokus på beteende kan minska prevalensen av rädslor hos hund.

Ängsliga hundar kan lida av kronisk stress och alltså skulle modifierad praxis i aveln kunna förbättra välbefinnandet hos våra sällskapshundar.”

• epidemiologi = spridning, utbredning. Det har alltså ingenting med smittsamhet att göra.
• molekylära faktorer = här hormoner, gener och liknande
• prevalens = vanlighet, förekomst. Om 10 hundar av 100 har ett problem, är prevalensen 10%.
• komorbiditet = samsjuklighet, d v s två tillstånd som förekommer samtidigt hos samma individ. Astma och allergi är t ex ingen ovanlig komorbiditet/samsjuklighet hos oss människor.

Så vad är det de säger? Jo, komprimerat till vanligt språk: med tanke på hur många hundar det finns och hur vanligt det är med rädslerelaterade bekymmer (som ibland slutar illa för hundens del), är det nog bra om vi tar reda på lite mera. Och så gjorde de det med en nätenkät till hundägare och fick in 13 700 svar. De två vanligaste rädslorna var ljudkänslighet och allmän rädsla/ängslighet och just därför att de är de vanligaste, hittar man dessa två oftare hos en och samma hund. Men när man jämförde riskerna för olika rädslor, såg man att hyperaktivitet medförde större risk för ouppmärksamhet, liksom att separationsrelaterat beteende hängde ihop med större risk för tvångsmässighet och att rädsla medförde högre risk för aggression.

Att olika raser i studien hade stora skillnader i förekomst av rädslor tyder på ett starkt genetiskt inslag, som kan påverkas genom avelsurval, så att våra fyrbenta kompisar får bättre liv.

Bodil Carlsson

POSTAT OCH KLART!

Sådär!
Två stora kuvert adresserade till SKK:s centralstyrelse och SBK:s förbundsstyrelse, för säkerhets skull frankerade med fyrdubbelt porto för att PostNord inte ska ha något att klaga på, ligger i postsäcken på Hemköp uppe i vårt lokala utanförskapsområde. I övrigt firades den 8 mars med en trevlig promenad genom en iskall och blåsig stadskärna, vars gator dagen till ära hade fått nya namn. Clara Zetkins gata, Anna Linds gränd, Emmeline Pankhursts gata, Katas gata... Varje nyuppsatt skylt möttes med megafonutrop och applåder, talkörer hördes, en stor banderoll smällde i vinden och ingen hund var rädd.
Inte welsh corgin, inte frallan, inte den huttrande italienska vinthunden i sin flanellpyjamas, inte den gullige blandraskillen och inte colliesarna heller. Alla verkade tycka, att hela tillställningen visserligen var ovanlig, men klart intressant och rätt så kul. Människorna var ju glada!

På väg tillbaka springer valpen uppför trappan till ett av de större hotellen och försöker forcera de ståtliga trädörrarna. Hon har just förstått, att dörrar finns lite överallt och att de leder någonstans; hon vill veta vart. Sedan hoppar hon upp på kanten till fontänbassängen utanför Resecentrum och balanserar sig runt halva bassängen och därefter kräver hon att få gå in och ta sig en ny titt på Resecentrum. Alla dessa människor, som sitter där och äter varmkorv!
På den långa bussturen hem däckar hon. Hon är ett år gammal och trött i huvudet efter timmarna i stan. Hon får sova. Var gång bussen stannar och dörren öppnas framför henne tittar hon upp på mig och frågar: är det nu vi går av?
Den vuxna hunden ger henne ett ögonkast. Nej, inte än!
Valpen somnar om.

Bland de här hundarnas förfäder fanns de, som vallade får och kor längs de långa vägarna mellan landsbygden och Londons slakthus. De drev undan flocken från vägen, när diligenserna kom; senare  släpptes de ner från lokomotiv för att hålla halvvilda får borta från rälsen. De började arbeta när de var yngre än valpen är nu och det var inte gosedjur de förväntades hantera.

Avelsurvalet under etthundrafemtio år har förändrat dem. Men så till den grad att det skall vara en prestation av just en collie att följa med sin ägare på en stadsresa och ha lika stor behållning av upplevelsen som andra hundar? Så mycket, att det tar emot att berätta om det, därför att det känns som någon sorts debattinlägg?
Hur hamnade vi här och är det verkligen här vi vill vara?

Bodil Carlsson

INTE EN GÅNG TILL! Öppet brev till CS - sista delen

Nästa sak jag önskar att Collieutredningen hade uppmärksammat mera utförligt hittar ni på s.19. Där summeras en enkät om hur hundägarna upplever rasen. Är de nöjda eller inte? Kan de tänka sig att skaffa collie igen?

”Enkätsammanställningen grundas på information från ägare till totalt 1766 hundar. Ungefär hälften av collieägarna upplevde att deras hundar visade någon grad av rädsla i olika vardagssituationer, till exempel för att gå på halt underlag eller i trappor. ”

Ungefär hälften, CS. Ungefär hälften! Låter det som många?

”Majoriteten av alla collieägare som svarade var nöjda med såväl hund som val av ras och hela 86% kunde tänka sig att skaffa en collie till. Det var dock framför allt rädslor som hade betydelse för om ägarna var nöjda eller inte med sina hundar. Den typ av rädsla som utmärkte sig i högre grad hos de hundar vars ägare svarat nej på frågorna ovan var huvudsakligen rädslor i miljön, (exempelvis höga ljud eller fyrverkerier, att gå på konstiga underlag eller skott), och/eller att det tog lång tid för hunden att komma över rädslan när den blivit rädd för något (Jansson, 2012)”

Låter det motsägelsefullt?

I min bokhylla ligger ett tjugofem år gammalt dokument, som jag gärna vidarebefordrar till CS. Det handlar om den collie, som först lärde mig uppskatta rasen. Hans sätt att ta socialt ansvar inom och utanför familjen, hans mod och hans stora hjärta gjorde honom uppskattad av vår omgivning, inklusive en mycket hundrädd granne – som slutade vara hundrädd efter att hunden på eget initiativ började med dagliga, försiktiga påhälsningar för att lugna denna rädda människa.

Jag skall inte trötta CS med att berätta om hans bedrifter - om den gången han sprang ikapp och vände en älgtjur och vallade den mot oss, om den gången han eftertryckligt satte sig i respekt hos en aggressiv häst utan att tillfoga hästen en skråma; om den natten han övervakade en kattförlossning och slickade varje nyfödd kattunge ren innan han kom och väckte oss för att vi skulle inspektera tillökningen; om den gången han i mörker och snö slog följe med oss och med kommunens jägare och hjälpte till att hitta en tågskadad död älg för att ställa sig över älgen och yla, just så som CS kan se på denna gamla litografi föreställande en collie, som levde för längesedan.

Det räcker kanske om jag säger, att han var den hund som fick mig att förstå, att alla de gamla berättelserna om colliens egenskaper inte är sagor. En del av dem är fortfarande sanna. Hur är det möjligt att inte uppskatta sådana beteendemönster? Att inte önska sig en sådan hund till? 

 

För oss var han en glädje att leva med tills hans med tiden allt värre skottfobi gjorde hans eget liv så jobbigt, att alternativen till slut var medicinering eller avlivning. Dokumentet i bokhyllan är en dagbok över effekten av medicinen klomipramin– exakt samma preparat, som på den tiden gavs till människor med svår fobisk rädsla.

Den hunden blev återställd tack vare medicinering. Han fick sitt liv tillbaka; vi fick tillbaka vår älskade hund. Han var familjens första mycket bra och svårt skotträdda collie, men han blev tyvärr inte den sista. Jag överlåter åt CS att bedöma, om behov av ångestlindrande långtidsmedicinering är en rastypisk egenskap; eller om det kan vara så, att avel med tyst acceptans för utbredningen av rädslor har tagit ett stort kliv över gränsen för vad som är acceptabelt ur djurskyddssynpunkt.

Ja, vi har någonstans fått in ett ärftligt anlag för fobisk rädsla i vår ras och nej – det var givetvis aldrig någon uppfödares avsikt. Men när tillräckligt många uppfödare under tillräckligt lång tid antingen har förnekat att ett problem existerar, eller inte kan se att det är ett problem – då har vi verkligen fått ett problem. Närmare bestämt det här – avel inriktad på mindre nyfikenhet, mindre mod, mindre aktivitetslust och mindre social kontaktyta har lämnat oss för många hundar med bara rädsla kvar. 
Det finns fler faktorer bakom colliens brant fallande registreringssiffror än att "dåliga nerver" i allmänhetens ögon närmast blivit ett varumärke för rasen, men att det är en viktig faktor är nog svårt att förneka. Ändå förnekas det.
Jag hoppas innerligt, att CS i sitt kommande beslut följer Collieutredningens rekommendationer och därmed inte bara förhindrar den allt tydligare delningen av rasen, utan också vågar stödja de uppfödare som inte förnekar och som genom sitt fokus på mentalitet i så många år arbetat för att hundarna och deras ägare skall ha ett gott, aktivt liv tillsammans.

Jag vet inte, om CS medlemmar kan leva sig in i hur det känns att gång på gång få stå och titta på, när en bra hund - och sedan ännu en bra hund - förvandlas till ett skakande vrak och kissar på sig av skräck, av ingen annan anledning än att ett skott avlossats en kilometer bort. Eller hörts inifrån grannens hus, där en västernfilm just visas på TV. Det finns collieägare, som övergett rasen för att de är intresserade av bruksträning och tävling och inte vågar ta risken att få en skotträdd hund igen. Det är ett mindre bekymmer. Det finns ett större. Vi är för många vanliga collieägare, som inte bara är nöjda med rasens goda egenskaper – vi ser dem som något mycket värdefullt - men som ändå tvekat länge inför köpet av nästa valp. Vi orkar inte med en illa skotträdd eller ljudrädd eller golvrädd hund igen. Vi orkar inte se det värdefulla saboteras av rädslor igen.Vi vill inte se livsglädje och självkänsla malas ner av rädslor. Inte en gång till!

Bodil Carlsson

.

INTE EN GÅNG TILL! Öppet brev till CS - tredje delen

Regler för HD i avel väckte på sin tid höga röster hos en del uppfödare av olika raser. Det var svårt att acceptera undersökningsmetoder när de gav besked, som man inte ville ha. Höftledsröntgen, röntgenavläsarna och den ärftliga bakgrunden hos HD-fel ifrågasattes så som MH ifrågasätts idag. Och då är vi över på den andra delen i den sammanflätade tråden: den sociala. Den handlar inte om hundar, den handlar om människor. Den handlar – som Per-Erik Sundgren en gång sa, när han fick frågan om varför bråk inom hundvärlden är så förbittrade - om människors önskan att vara ledande inom sin ras.

Collieutredningen är utmärkt. Men det finns två saker, som jag önskar att man hade ägnat mera uppmärksamhet. Den första nämns helt kort i en enda mening på sidan 27, som refererar Svartbergs studie från 2006: ”I studien användes data från Mentalbeskrivning hund, MH,åren1997–2002. Hundar selekterade för utställning visade såväl mer sociala,som icke sociala,rädslor, mindre lekbeteende och mindre nyfikenhet.” Den meningen sammanfattar hur MH-spindlar från utställningsavlade hundar avviker från de andra i sina respektive raser. Collie är, som utredningen tydligt påvisar, jämfört med andra raser, sällskaps- likaväl som brukshundar, i genomsnitt mindre nyfiken, mindre framåt, mindre förtjust i lek. Utställningsavlade collies är det i ännu lägre grad. Är det svårt att förstå? Om en person med utseende och utställning som livsintresse och viktig social kontaktyta håller ett antal hundar, som utan alltför stora krav på aktivering ska leva på hemmaplan, är det förvånande om de hundarna i genomsnitt är stillsammare i sina förväntningar på tillvaron? De ger valpar med samma personlighetsdrag, säljbara till valpköpare med samma förväntan på låg aktivitet. Två flugor i en smäll på den marknadsandelen.

Måste vi acceptera att det finns människor med andra intressen och prioriteringar än våra egna? Ja. Men måste jag som valpköpare acceptera att deras prioriteringar styr regelverk för aveln?

Nej.

Inom vår ras finns, som i alla andra, högprofilerade uppfödare med goda kontakter inom svenska och och utländska hundorganisationer. Inom vår ras finns också valpköpare med hundar, som avlivats därför att de varit mer eller mindre ständigt rädda. Vi är den enda rasklubb som har ett vandringspris till den uppfödare som under året har fått fram kullen med högst mentalindexvärden för nyfikenhet och oräddhet. Det priset skapades av en valpköpare till minnet av en tidigt död hund. 

Bodil Carlsson 

INTE EN GÅNG TILL! Öppet brev till SKK:s CS - andra delen

Hur hanterar man anpassningen till marknaden för bekväma sällskapshundar med låg aktivitetsnivå ? Var går gränsen för det acceptabla? Det är inga enkla frågor för hundorganisationerna. Men vare sig det handlar om andningsvägar eller ängslighet, får man inte ställa sig på fel sida om djurskyddslagen.

Senast rasklubben för collie kom med ett förslag om att åtgärda problemet med överdriven rädslebenägenhet, drog vissa uppfödare med hjälp av utländska kontakter igång en mailkampanj riktad till CS. På en facebooksida för collieägare från olika länder läste man rentav att alla nu måste hjälpas åt för att hindra ”the crazy Swedish Kennel Club” från att göra collien till rottweiler – vilket var den information en agilityintresserad italiensk collieägare hade fått och i god tro förde vidare. Varifrån informationen kom, hur den spreds och vilken kvalitet den hade, får var och en själv fundera på.

Jag hoppas, att det är annorlunda den här gången och att CS i lugn och ro kan gå igenom Collieutredningen, men jag vågar inte lita på det. Jag ser det som mera troligt, att man försöker organisera påtryckningar en gång till.

Därför skriver jag till CS. Det finns en annan sida av saken än den som förs fram av vissa uppfödare. Det är valpköparnas sida – och hundarnas.

Om någon obetänksam själ skulle få för sig att sälja malinois till ovant folk som tror att tre kisspromenader om dagen räcker, så är det inte mycket en rasklubb eller ens SKK kan göra åt saken – där är det bara information till allmänheten som gäller. Men om någon avlar på mallar med D-höfter, så kan SKK ingripa. Det är en djurskyddsfråga. Inte en informationsfråga, där ansvaret kan läggas på köparen som inte bättre tog reda på vad hen betalade för och i värsta fall står med en hund som måste avlivas ung.

Vad är, ur djurskyddssynpunkt, skillnaden mellan D-höfter och begränsande rädsla i vardagssituationer?

Att den ena plågan syns på röntgen och inte lika lätt kan skyltas om till rastypiskt beteende?

Alla känner igen svår hälta, även den oerfarne valpköparen. Men känner alla igen den ängsliga hunden, som som flyr ur köket när en kastrull ramlar i golvet och som helst håller sig hemma från den skrämmande omvärlden - särskilt om man har fått höra av sin uppfödare att det ”är ett typiskt collietemperament som funnits i rasen sedan den bildades”? (Citat ur en uppfödares reservation mot Collieutredningen, s 38)

Samma ängslighet, som ses som ett misslyckande i avelsarbetet av flera av våra uppfödare, är en obetydlighet, ett rastypiskt drag eller rentav ett försäljningsargument för andra uppfödare. Jag förstår att en sådan grad av splittring i avelsmålen kan vara svår för SKK att hantera. Hur får man i det läget till den önskade "samsynen"? Vilka uppfödare skall man lyssna till? Det är ett dilemma. Men det förändrar inte vad djurskyddslagen säger. Lagen handlar om vad som är ett problem för hunden.

Här är en annan uppfödarberättelse.

”Själv hade jag en import från England som var livrädd när flagglinan smällde när det blåste. Livrädd när tåget körde förbi trots att jag bodde ganska nära järnvägen. Efter ett tag blev han rädd även för ljudsignalerna, snart kommer det ett tåg. En dag när vi var ute och gick kommer det ett par gåendes mot oss, samtidigt börjar ljudsignalen ringa. Efter det blev han rädd för folk också. Han blev 9 månader. ”

(Svensk uppfödare, vars namn kan lämnas till CS om så önskas)

Det kan avfärdas som anekdotisk bevisföring. Men när det finns många berättelser med likartat innehåll och när studier och sammanlagda MH-resultat pekar i samma riktning som berättelserna, är det dags att överväga om anekdoterna kommer ur en verklighet, som alldeles för många har erfarenhet av.

Bodil Carlsson

INTE EN GÅNG TILL!

Första delen av ett öppet brev till SKK:s CS

Vad handlar konflikten inom collieklubben i Sverige om?

Det är inte en utan två sammanhängande konflikter. Båda är tydliga i vår rasklubb, men de dyker upp i ras efter ras. Klyftan mellan hunden med bevarade ursprungsegenskaper och den exteriöravlade sällskapshunden - och klyftan mellan uppfödarna, som väljer sida. I några raser är den klyftan så stor, att det snudd på existerar två parallella raser med samma namn. Det finns jaktgolden och sällskapsgolden; det finns jaktcocker och sällskapscocker; jaktspringer och sällskapsspringer, jaktlabb och sällskapslabb. Det finns bruksschäfer och exteriörschäfer.

Jag vill minnas att det var Per-Erik Sundgren som sa, att man inte kan begära av dagens stadsbefolkning att de skall bli jägare eller hålla får i radhusträdgården bara för att kunna ha hund. Eller, kan man tillägga, skaffa tjurar att hetsa, eller billiga hundar att bita ihjäl. De flesta av oss lever långt borta från jaktmarker och fårbete, för att inte tala om hundkampsgropar och forna tiders slakthus.Vill vi ha de gamla arbetande hundraserna med oss i vårt nya samhälle, så får vi moderera de egenskaper som de en gång avlades för.

Då har vi ett val, som det sällan talas tydligt om. Det pågår hela tiden mitt framför ögonen på oss, och det har pågått länge, men vi pratar inte om det. Vi är mera upptagna med att berätta för oss själva (och valpköparna) om rasernas storslagna förflutna än att fundera på vad som måste fungera bra i deras nutid och på hur deras framtid kan tänkas se ut.

Valet ser ut så här. Vi kan antingen avla bort så mycket av de gamla egenskaperna, att vi får hundraser som visserligen ser olika ut - helst mer och mer olika, mer och mer speciella exteriört - men som på insidan blir allt mera lika varandra. Alltmera lätta att ha, alltmera bekväma att leva med; givna konsumenter på den växande marknaden för lågenergifoder och rutinmässiga kastrationer. Alternativt får vi alla, uppfödare som valpköpare, acceptera att satsa på de raser som aldrig avlades för något annat än sällskap.

Eller så kan vi välja att ha kvar delar de ursprungliga egenskaperna, men sätta dem i arbete i vår nya värld. Tävling för den som vill, visst, -agility eller nosework eller bruks - men lika gärna sökhund hos Missing People, jakthund på deltid, epilepsivarnare, hundrädsleträningshund, patrullhund eller vårdhund. Eller det överlägset vanligaste - ”bara” familjehund, kompisen som hänger med på allt och delar med sig av sin livsglädje som tack. Den hunden väntar sig mer av oss än en stillasittande tillvaro, det är sant. Men det får vi se som den andra sidan av det vi väntar oss av hunden – ett gemensamt liv.

Det finns alltså olika sorters hundägare, olika varianter av hundraser och olika delmarknader för uppfödarna. Det finns därmed olika uppfödarintressen. Vilken marknadsandel satsar man på – exteriört frapperande, stillsamma sällskapshundar (med en ibland rätt avlägsen likhet med sitt ursprung) som låter uppfödaren ägna sig åt utseendetävling och ger lättsålda avkommor? Eller rasvarianterna med mera lågmäld utsida och mera talför insida? Vad skall hundorganisationerna satsa på?

Skall de satsa på att hålla alla uppfödare nöjda? Går det? Och är det hundorganisationernas egentliga uppgift?

Skall de lyssna på de högljuddaste rösterna inom uppfödargrupperna?

Skall de oroa sig för sina registreringsintäkter? Anpassa sig till marknaden för oförargliga sällskapshundar och uppfödare som inte vill veta av krav?

Problem: den marknaden kan lika gärna tillgodoses av blandrasaveln – vilket redan håller på att hända. Också mitt framför ögonen på oss.

Skall hundorganisationerna satsa på det trendiga, just nu småraserna med förkortade andningsvägar? Samma problem: den marknaden lockar visserligen många idag, men trender är definitionsmässigt inte eviga – särskilt inte när försäkringskostnaderna börjar gå i taket - och även trender kan försörjas via smuggelimporter eller köksavel (vilket också håller på att ske). På nätet går det lika bra att sälja det ena som det andra.

Så vilket ben vill hundorganisationerna stå på?

Bodil Carlsson

TVÅ CITAT

I väntan på statistik från tyska Kennelklubben, VDH, hamnar jag på en företagssida. Där får jag en överraskning! Vill ni veta vad min foderleverantör säger om min ras, förutom att den är vacker, aktiv och kontaktbehövande?

Zooplus är ett tyskt företag, återförsäljare inom husdjursbranschen, som på knappt tjugo år har vuxit till en omsättning på 1,5 miljarder euro med kunder i 30 europeiska länder. Företaget har en nättidning, som bl a presenterar hundraser på ett antal språk.

Här ser ni vad hundintresserade i de trettio länderna kan läsa om collie på de två största europeiska språken. Den engelska versionen överst, den tyskspråkiga sedan, och för den händelse någon tror att jag hittar på, kommer sist en länk till sidan. (Följer ni länken, så slipper ni också mitt excentriska gamla skrivprograms sätt att hantera typsnitt.)

Men till att börja får ni ett citat ur en reservation mot Collieutredningens faktamaterial och slutsatser. Reservationen har skrivits av en av de uppfödare, som ingått i arbetsgruppen. Så här ser den svenska uppfödaren på rasens rykte.

”Det förefaller endast vara i Sverige som rasen har problem. Utländska klubbar redovisar att de flesta collieägare är nöjda med raserna. Det faller på sin egen orimlighet att det endast är i Sverige dessa problem skulle finnas om det nu är några problem. Resultatet tyder snarare på att det som majoriteten försöker få att framstå som problem inte är något problem utan är ett typiskt collietemperament som funnits i rasen sedan den bildades.” (Collieutredningen, s 38)

Så här ser det internationellt verksamma företaget på rasens rykte. 
 

Are Rough Collies of a nervous disposition?

 

Although it is explicitly stated in the FCI standard, in which the British Collie lineage is listed under number 156 – group 1 “Sheepdogs and Cattle Dogs”, section 1 “Sheepdogs” – that pedigree Rough Collies may not be of a shy or nervous nature, the irresponsibility of profit-motivated breeders focused on quantity has produced many dogs that do behave in a shy or nervous manner. Thanks to the commitment of many trustworthy breeders who are aware of their responsibility for this special, lovable breed, Collies in recent years have reverted back to being the steady dogs that used to be deployed for herding. *

 

Sind Langhaarcollies nervös?

 Obwohl im Standard der FCI, bei der die britische Linie des Collies unter der Nummer 156 – Gruppe 1 „Hüte- und Treibhunde“, Sektion 1 „Schäferhunde“ – geführt wird, ausdrücklich darauf hingewiesen wird, dass reinrassige Langhaarcollies in ihrem Wesen weder scheu noch nervös sein dürfen, brachte die verantwortungslose Zucht zahlreicher profitgieriger Vermehrer viele Hunde hervor, die ebendieses nervöse und scheue Verhalten zeigten. Dem Engagement vieler seriöser Züchter, die sich ihrer Verantwortung für diese besondere und liebenswürdige Rasse bewusst sind, ist es zu verdanken, dass der Collie in den letzten Jahren wieder zu dem nervenfesten Hund wurde, der er in seiner Vergangenheit als Hütehund war.*

www.zooplus.ie/magazine/dog/dog-breeds/rough-collie

Zooplus anser att det var Lassie-boomen, som ställde till det. Bakgrunden kan nog gå såväl längre tillbaka som längre fram i tiden och vara mera komplicerad än så. Men uppenbarligen ser företaget nervositet hos rasen som ett både aktuellt och välkänt problem, annars hade man ju inte tagit med den i sin raspresentation. Den sista meningen kan man fundera över. Skriver man så för att hålla alla på gott humör med att allt är bra nu? Eller speglar den att uppfödare i flera länder än Sverige satsar på förändring och att många är medvetna om att allt inte är så bra, som när italienska rasklubben överväger någon form av mentalitetstest för championtitel ?

Ett kommersiellt företag har inget att vinna på att slänga fram kontroversiella påståenden. Ingen vill ju reta upp kunderna. Om en stor europeisk återförsäljare av husdjursartiklar rakt på sak skriver som man gör  och pekar ut ”ansvarslös” avel som självklar bakgrund - behöver vi då ifrågasätta att rasens rädslor är kända utanför Sverige? Eller att de ses som ett problem?

Ställ de här två citaten mot varandra. Vilket säger mest om hur man ser på collien?

Bodil Carlsson

*” ÄR LÅNGHÅRIG COLLIE NERVÖST LAGD?
Fastän det uttryckligen står i FCI:s standard, som listar den brittiska collien som nummer 156 – grupp 1 får- och boskapshundar, sektion 1 fårhundar – att renrasiga långhårscollies inte får vara skygga eller nervösa till sin natur, har ansvarslösheten hos profitmotiverade uppfödare med fokus på kvantitet producerat många hundar, som faktiskt beter sig skyggt och nervöst. Tack vare engagemanget hos många pålitliga uppfödare som är medvetna om sitt ansvar för denna speciella och älskansvärda ras har collies på senare år återgått till att vara de nervfasta hundar som förr brukades till vallning.” (Min översättning)