Hur ska det gå?
För oss två på vår lilla plätt gick det bra. Men det gjorde det inte för alla. I morse var tidningarna på nätet fulla av de där berättelserna, som har blivit det vanliga, och på sociala medier var det också det vanliga. Uppropen mot fyrverkerier varvade med inlägg om hur man måste få ha lite kul och om hur djurägare ska sluta överföra sin oro och börja med att träna bort rädslan i stället. Som om det bara var hundar det handlade om (och som om alla hundar gick att träna till vad som helst).
Men det är inte bara hundar det handlar om. Det handlar om vad som händer, när man kan köpa sig nöjet att göra som man har lust och lämna konsekvenserna åt någon annan.
I stadsdelen där jag bor gick någon ut på sin balkong på ett hyreshus uppe i betongcentrum och fick raketer skjutna mot sig. I en annan stad har en ung tjej turen att ha ögonen och det mesta av sitt ansikte i behåll efter att ha blivit träffad. På en annan plats gick en stallägare ut tidigt för att ta in hästarna, innan explosionerna började, men hennes granne hade inte lust att vänta till kvällen med raketerna, så hästarna skenade ut i sumpmark och mörker. Någonstans har någon förlorat en fölunge. Någon sitter över helgen med sina hundar på ett hotellrum nära en flygplats för att slippa se deras skräck. Någon annan bokar en längre resa till en kommun med lasershow och tyst stugby. Andra sitter i sina bilar långt ute i skogen. Alldeles utan hundar avstår någon från att gå och handla, för man vet aldrig när det kommer en smällare. Någonstans i grannskapet sitter en demenssjuk gamling ensam i sin lägenhet medan fönsterutorna skallrar: hemtjänsten har berättat om honom. Någonstans sitter den lilla syriska tjejen i sin rullstol och lyssnar, hon som blev av med båda benen strax ovan knäna i en splitterbombattack eller under en fallande husvägg - ja, henne har jag mött: hon finns. Någonstans i närheten.
Någonstans, på många någonstans, finns det folk som är rädda för att gå ut och rädda för att säga ifrån; man kan få bangers eller raketer skickade mot sig som tack.
Det här handlar inte om hundar. Det handlar om vad som händer, när okontrollerad privatkonsumtion kliver fram medan samhället kliver undan och blir en frånvaro i form av en överbelastad telefonväxel hos polisen.
Själv har jag tur med min hund, iallafall än så länge och till nästa nyårshelg. Det här fotot visar en collie klockan tio på kvällen: då hade det skjutits skapligt i ett par timmar inne i bostadsområdet. Halv elva gick vi ut för den vanliga kissrundan. En stor och säkert dyr pjäs briserade i ett stjärnregn över oss; hunden sänkte sin svans en aning, skyndade på stegen hemåt lite... och det var det. Kvart över elva såg hon ut så här.
Sedan var det läggdags. Strax före tolvslaget drog smällandet, sprakandet, gnistrandet och väsandet igång på allvar. Hunden hoppade upp i sängen och satte sig mycket nära. Hon tittade betänksam ut genom fönstret. Så satt vi en stund tätt ihop och så suckade hunden, la sig ner och somnade.
Så den här gången var det inte jag, som behövde ta till Nozinan. Det var inte jag,som satt i badrummet med torktumlareni full gång och det var inte jag, som ringde för att höra om man vågar ge hunden sitt eget sömnmedel, eller om det går att använda fetvadd och elastiska lindor mot ljudet och ångesten.
Det var några av mina grannar.
Jag är oerhört tacksam mot uppfödarna bakom min hund, de som prioriterade bra nerver och förmåga att komma över obehagliga upplevelser. Men det förändrar ju inte situationen i stort. Den är inte rimlig. Några människors nöje skall inte vara samma sak som många andras plåga och oro; och de som prioriterar sitt nöje får också lov att ta hand om följderna.
Så vet ni vad jag hoppas? Jag hoppas att kvinnan som förlorade fölungen stämmer sin raketälskande granne och jag hoppas att djurorganisationerna hjälper henne med den saken. Jag hoppas, att den som inte kan bo hemma över nyår gör ett helt egenmäktigt avdrag på hyran och att Hyresgästföreningen ställer upp och bidrar med juridisk argumentation, för en lägenhet som inte alltid går att bo i är inte värd att alltid betala fullpris för. Jag hoppas, att den som betalar för ett flygplatshotell debiterar sin kommun för kostanden: det är kommunens skyldighet att svara för att ordningsstadgan efterlevs. Jag hoppas, att de som älskar sina rakettårtor också lär sig älska att ta en längre promenad bort från tättbyggda bostadsområden för att utöva sitt nöje och att att de även lär sig älska att städa bort miljöfarliga rester, när de har roat sig färdigt, i stället för att förutsätta att alla andras skattepengar skall ordna upp efter dem som vanligt.
De flesta av oss gillar inte det här nya vanliga.
Enbart hövliga upprop tror jag inte på längre. Politisk lomhördhet behöver lite vassare tilltal än så.
Bodil Carlsson
ta konsekvenserna. För konsekvenserna står någon annan för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar