SLUTET PÅ JULEFRIDEN

Till alla som eventuellt har väntat på en fortsättning av serien om allergier - en ursäkt. Det blev på tok för mycket julefrid i det här hushållet. Minnet av de senaste dagarna är hundpromenad, däcka i säng, vakna av ljudet när den intressanta, efterlängtade julklappsboken eller det intressanta och efterlängtade Colliebladet glider ur ens händer och kraschar i golvet. Inget minne av att ha somnat och inget minne av de få rader ögonen orkade fästa på innan de föll igen. Mycket fridfullt, men  onekligen enahanda.
Som det brukar bli, när gamla kroppar trillar på en virusinfektion. För tio år sedan hade febern varit hög och hostattackerna våldsamma, men immunförsvaret håller oss i allt lösare grepp medan åren går. Som någon klok sa: naturen bråkar inte om tandlöshet hos gamla leoparder.

Hunden har iallafall fått sin mil per dag och tagit resten med fattning.Hon tar det mesta med fattning. Vi får se hur det går, nu när smällandet runt omkring oss axar från förberedande övningar till crescendo och hon för första gången skall vara ensam hund i detta. Men  tills vidare får ni den här lilla historien - apropå något som stod att läsa i rasklubbens tidning.
För någon vecka sedan kommer vi åkande den långa vägen hem på den slingrigaste busslinjen. Vi sitter pliktskyldigt längst bak i den ganska välbesatta bussen, hunden halvsover på golvet och  två personer till kliver på på och slår sig ner intill oss. Snart ser jag att de tittar från hunden till mig och tillbaka igen. Kvinnan lutar sig fram och frågar om det är den här hunden som de brukar se springa lös på fotbollsplan och fånga en kastboll. Det är ett av våra dagliga pass, så det är inte stor idé att neka. Kvinnan, som visar sig vara hängiven marsvinsägare, utbrister: "Och så högt hon kan hoppa! Det ser så roligt ut!"
Jag visar nedersta biten av vänster ärm på vinterjackan. Den är inte helt oskadd och den skulle behöva tvättas. Mannen ler. Han säger:"Ja, hon tycker ju om att kampa." Han stryker collien över huvudet och berättar att han hade en rhodesian ridgeback, som började åldras vid sju och fick tas bort tio år gammal. Jag säger att collien brukar kunna ge tio aktiva år. Han ser längtansfull ut. Så jag säger som jag brukar: att i den här rasen måste man välja sin uppfödare noga, för det finns de som säger att en hund som den här är aggressiv. Farlig. Mannen stryker collien över huvudet en gång till och säger:"Jasså, är man farlig när man leker...?"

Framme vid torget hoppar vi av, hunden och jag. Bakom oss kommer någon och en barnröst säger på perfekt svenska:"Mamma! Titta vilken stooor hund! Den kan bitas!" Det är en kille i femårsåldern som klänger sig fast på barnvagnen där hans lilla syskon ligger. Mamman är en kvinna i traditionella mellanösternkläder. Hon ler - först mot hunden och sedan mot mig - och säger:"Nei, den er snell hond!" Sedan går hon förbi oss med barnvagnen och den lille killen vågar nudda hunden med sin utsträckta hand.

Det förvånar inte, att en människa med erfarenhet av en storviltjägare inte har problem med oaggressiv lekfullhet, när han ser den. Han kan tänkas ha en del att jämföra med. Men det förvånar mig fortfarande, efter alla dessa år, att vissa av rasens uppfödare är sämre på den saken än marsvinsägare och mellanösternmammor.

Bodil Carlsson