PROVOKATIONEN del 14) LITET AV VARJE

Något är märkligt med stadsmiljöer. Folks förehavanden griper in i varandra överallt. Här går hunden och jag vår kvällspromenad längs motionsspåret och där i rimfrosten ligger två skivade purjolöksringar och en tumändstor falukorvsbit. Vem lägger ut något sådant? Och varför?

Ingen vet, men hunden var tacksam för falukorven. Nästa morgon kräktes hon och det var dags för 10 mg prednisolon igen. Då hade vi 37 kortisonfria dagar bakom oss. Dagboken redovisar på 14 veckor 47,5 mg prednisolon. Före bytet till Anallergenic gick det åt 75 mg för varje fyraveckorsperiod och på fjorton vanliga veckor skulle intaget ha sprungit upp till 262 mg.

Vad hände under de här månaderna? Vi rörde på oss våra fyra timmar var dag. Kortisonhullet smälte gradvis bort från hundens revben, samtidigt som bog- och lårmuskler ökade i omfång och hårdhet. Orken blev mycket bättre: det krävs tid och en snabbfotad kompis för att få henne riktigt andfådd nu. Och sakta men säkert har det tunnslitna, torra, spruckna rosa i trampdynorna svartnat till oömt och slätt. Tassarna som oroade veterinären i somras går nu ett par timmar i sträck på fruset och kantigt underlag: småstenskross mot halkan på asfalten, stor krossten i hjulspåren på skogsvägarna, styvt fruset gräs. Huden mellan trampdynorna är blek och klådfri. Jag tror inte att det skulle gå att hitta många jästsvampceller där längre.

Sedan har en sak till inträffat, en som jag inte riktigt hade väntat mig. Hypoallergenic och varannandagskortison gav var för sig, eller tillsammans, en förstoppning som slutade så, att hundstackarn en eller max två gånger varje dag med möda tvingade ut små samlingar av stenhårda, svarta, russinstora kulor som nästintill studsade mot underlaget med ett ping! Bytet till Anallergenic märktes omedelbart, men inte så att det blev som förr. Det som kom ut var samlingar av små, släta, ljusa cylindrar. Allt eftersom kortisonet blev sällsyntare, blev cylindrarna lite mera hopklumpade, men de var fortfarande släta små cylindrar. Och så, efter ett par veckor i sträck utan kortison, var det plötsligt, från ena dagen till nästa, normalstora klumpar med avtryck från slemhinnevecken i tarmen igen och en helt ordinär brun färg.

Något bra har hänt med hundens tarmflora, men frågan är vad.

Påverkar kortison tarmfloran? Ja, om man sprutar laboratoriemöss med dexamethason – en mycket starkare kortisonvariant än prednisolon – i högdos i en dryg vecka, eller i lägre dos i tre veckor, så ändras tarmfloran och dessutom påverkas generna som producerar det skyddande slemskiktet som tapetserar tarmens innervägg. Nu var labbmössen i den forskningsrapporten inte helt vanliga möss, utan genetiska specialvarianter, och doserna höga, så det är osäkert hur stora växlar man kan dra. Men nog ser det ut som att påverkan finns.

Men probiotika och prebiotika, då? De där sakerna som man får läsa i varenda annons för hälsokost att man ska se till att få i sig, för att det ena tillför hälsosamma bakterier – typ levande yoghurtkultur, ni vet: probiotika – och det andra, prebiotika, som gör att de hälsosamma sorter vi redan har ska trivas och föröka sig?

Ja, det är inte heller så enkelt att veta. Läs det här ur en artikel i Läkartidningen 2010! De som skriver är bl a professor Ingemar Ernberg vid insitutionen för mikrobiologi och Peter Benno, läkare vid mag-tarmmottagningen på Läkarhuset Hötorgscity.

Bakterier – vänner eller fiender?
I dag bejakar vi bakterier som orsak till ohälsa, dvs en »utarmad« tarmflora till såväl kvantitet som kvalitet. Den moderna hälsomedvetna människan bemöter detta genom att å ena sidan lägga ner miljarder kronor på att tillföra olika probiotiska preparat, å andra sidan göra allt för att hålla bakterierna stången genom att låta sig överbehandlas med antibiotika, konsumera en sönderprocessad steril mat, praktisera tarmsköljningar (minst 50 procent av tarminnehållet utgörs av bakterier) samt förskräckas av fynd av E coli i köttfärsen (ICA Västerås 2005) – vilket är samma species som används som probiotika i Mutaflor (E coli Nissle 1917), se ovan. Vi kan nog bäst sammanfatta vår nuvarande inställning till mikroorganismer som ett uttryck för olycklig kärlek.
Koloniseringen av alla djur, inklusive människan, som sker efter födelsen och sedan fortgår genom hela livet, utgör en viktig del i uppbyggandet av ett extremt komplext ekosystem, och detta kan svårligen kompletteras med några få utvalda mikroorganismer under epitetet »probiotika«. För detta är våra kunskaper om ekosystemet i tarmen fortfarande alltför rudimentära. Bakterier i tarmen är ofta snarare våra vänner än våra ovänner. Det är dock fortfarande mycket osäkert hur mycket probiotika bidrar till den vänskapen.



En annan sak som därmed är mycket osäker är hur mycket av det som saluförs som är värt pengarna. Kilopriset för vanliga, hyggliga E. coli i det internationellt marknadsförda Mutaflor är sannolikt mycket högt. Varför man skall äta gramdoser av samma tarmbakterier, som man redan har kilovis av, förstår jag inte riktigt heller. Den enda vettiga studie jag hittar ville undersöka, om gamla patienter på vårdhem med multiresistenta E coli i tarm och urinvägar – som alltså riskerar att råka mycket illa ut, om de skulle få en uppåtstigande urinvägsinfektion – fick en förändrad tarmflora, när de hade matats med kapslar av Mutaflor. Tyvärr – det fick de inte. Det hade nämligen varit ett vettigt sätt att använda Mutaflor.



Så vad hände med min hund? Jag tror, att när hennes immunförsvar inte längre behövde kämpa ner födoproteiner som det hade fattat motvilja mot, och när prednisolonet hade varit borta tillräckligt länge, så normaliserades hennes tarmflora på egen hand. Det tog bara lite tid. Inte för att jag har låtit bli att skaffa henne tillgång till både pro- och prebiotika under de här månaderna. O nej! Alldeles avsiktligt har vi promenerat och sprungit efter kastboll i kohagar bemängda med bruna högar som ni inte vill veta något om; boll som hamnat i brun hög har lyckligt plockats upp av hund; svalkande bäckar och pölar med ruttnande höstlöv, kossornas friluftsbarer, har avsmakats, inte av mig, men av hunden, vars bakteriedödande magsaft är tre gånger surare än min; härliga pinnar täckta av grönt, slemmigt material har kampats med. Vad tror ni: om man nu hade topsat och odlat från hundens kindslemhinna under våra expeditioner – hur många arter av jordbakterier, av mögelsvampar, av alger, av rester av tarmbakterier och tarmceller från ko, hare, rådjur, älg och fågel hade man hittat? Hur mycket innehåll från gräs- och lövceller av olika arter med vidhängande bakterier?
Man skulle, vill jag påstå, ha hittat lite av varje. Och om man nu skall försöka sig på att tillföra något, något vid sidan av den gamla vanliga processade bakteriefattiga maten i den gamla vanliga skurmedelsprocessade bakteriefattiga hemmamiljön, så är det kanske precis det man skall tillföra. Inte envetet  återkommande doser av en och samma bakterie – utan smådoser hittade här och där. Just litet av varje.
Så var gång vi kom hem, åkte vandringskängorna av och fick torka utomhus, tills det bara vara ett tunt skikt av lera och litet av varje kvar. Sedan åkte kängorna in i hallen för att därifrån sprida osynliga smådoser av litet av varje inomhus. Precis som det var i hemmamiljön på landet, där hunden växte upp, innan hon blev allergisk.
Bidrog något av det här till att göra henne bättre? Det vet jag inte. Men jag vet, att det inte gjorde henne sämre. Och det var vad jag ville ta reda på.



Bodil Carlsson