Den här riktigt kalla, blåsiga dagen med skarpt solsken är återigen en tolfte utan kortison. Vi har haft två kortisonfria tolvdagarsperioder de senaste fyra veckorna, eller två kortisondagar under en månad: 15 mg totalt på 29 dagar. Inte sedan vi började behandlingen i november 2015 har det varit så lite kortison!
Vi firar med att mörda sängkvalster. Det jobbet tar tid. Och medan det pågår skall jag berätta en historia, som sedd i ljuset av en del veterinärmedicinska rapporter kanske inte är ovanlig, utan tvärtom följer ett mönster.
Vi flyttade i december 2014 från en liten gård på landet till ett bostadsområde i utkanten av en stad. På landet bodde vi i ett hundraårigt trähus med självdrag av den sorten som förslog för att få hundpälsarna att vifta, när det blåste storm ute. Vad som rymdes i de breda golvspringorna av hödamm, trädamm, pollen, jordsmulor, torkade jordbakterier, förtorkade rester av allt som finns på ett stallgolv, katthår och mushår och spindelben och annat kan man bara gissa; jag tror att bara Vår Herre hade koll på det. Hunden föddes på hösten 2013 och kom dit som åttaveckorsvalp. Hon levde sitt första år med en annan hund och en katt dels inne i huset med självdrag, dels ute på gårdsplan, ute i hagarna med allt pollen och alla sorters djurspillning, varav något del konsumerades och annan trampades i. Hon drack ur bäckarna i marker där vildsvin och betesdjur också drack. Många dagar var hundarna utomhus åtta timmar eller mera. In gick man för att äta och sova.
Nå, vi flyttade. Till ett centraluppvärmt hus av betong, på betongplatta, med mekanisk ventilation. Första veckan rann ögon och näsa av den torra, varma luften. Sedan stängde vi av hälften av värmeelementen och fick det drägligare. Vi vädrade: fönster och dörrar öppna. Det fina svarta dammlagret på de prydliga vita fönsterblecken utomhus hittades snart på de vita fönsterbrädena inomhus. Självklart: den mekaniska ventilationen låter luften passera genom ett filter på vägen in. Det finns inga filter som rensar luften i en vidöppen dörr. Vi får in stadsdamm. Vi kunde ju inte stänga av asfaltsvägarna och bilarna, som cirkulerade på dem och spred partiklarna från vägbeläggningen och avgasrören och däcken. Vi kunde inte stänga av värmekraftverket vars höga skorsten lyser som en fyr mot natthimlen någon dryg kilometer bort. Här finns inga golvspringor; men vad som ingår i det fina svarta dammet kan man gissa sig till.
Vi kunde förstås inte vara utomhus på samma sätt. Folk gick förbi på de smala gångarna mellan husen och hundarna talade om det, skällde, för det var ju deras jobb.
De vande sig med tiden vid att förbiströvande människor var orelaterade. De vande sig vid att det fanns gott om barn, som gärna ville hälsa på dem, och många många småhundar, som inte alls ville hälsa utan tvärtom mest var förskräckta eller arga, men de hade onekligen behållning av en del av allt det nya. Vi vandrade. Vi åkte buss. Hundarna lärde sig mycket nytt.
Någon gång under våren 2015 började det märkas, att den unga hunden ofta var trött i slutet av upptäcktsfärderna. Hon ville inte riktigt vara med. Hon ville gå hem. Det här var i anslutning till hennes vårlöp och jag minns att jag tänkte, att det kanske var litet för mycket för henne trots allt– så många hundar, så många obekanta hunddofter, så mång andra revirmarkeringar överallt, det blev kanske lite stressigt?
Hon varvade upp på ett sätt som hon inte hade gjort tidigare. Cyklister som kom svepande förbi bakifrån, en bil som svischade förbi – hon gick igång och hade svårt att släppa. Hängde i kopplet och skällde gällt.
Under sommaren och hösten började hon ulka. Sedan – i anslutning till höstlöpet – kom kräkningarna. Och det var så, efter veterinärbesök och medicineringsförsök mot irriterad mage, som hon kom till sin gastroskopi och bilden var mycket tydlig: kraftig djupgående inflammation i magsäcken.
Jag stirrade på gastroskopisvaret. Med ens blev det lätt att förstå både varför hon hade varit hängig och varför hon hade verkat stressad ibland. Hon hade inte bara mått illa. Hon hade haft ont.
Ni vet redan hur det gick: allergifoder och en högdos kortison. Hunden vände som en hand och blev sig själv igen, men... Ingen kan leva sitt liv på en högdos kortison, för det kommer att bli ett kortare liv och rätt snart ett inte särskilt bra liv. I ett och ett halvt år har hunden alltså haft ett allergifoder, som höll henne bättre men inte bra, och en evinnerlig radda låga kortisondoser, som hindrade henne från att bli ännu sämre., men som satte ned kondition och muskulatur och fördröjde nybildningen av horn på trampdynorna. Och så mot slutet av sommaren 2017, när det drog ihop sig till löp, började hon dessutom klia. Hon kliade i öronen, på kindrna, på buken, mellan trampdynorna och i området runt urinrör,slidöppning och ändtarm. Hon kliade sig på mornarna.
Byte till Anallargenic. Hunden blev väldigt mycket bättre. Provokation bekräftar diagnosen födoämnesallergi. Magbesvären försvann. Men det gjorde inte klådan. Hon kliar sig fortfarande nästan varenda morron. Och de gånger då hon har hunnit kapa åt sig en benbit eller något annat otillåtet utomhus och kräks och mår dåligt och kliar igen – då tar en enstaka kortisongiva bort magsymptomen. Men det påverkar inte klådan lika mycket.
Så: det som just nu ser mest sannolikt ut är, att under den långa, långa tid som hundens immunförsvar har sysslat med att försvara henne mot något som det förr uppfattade som mat och nu ser som farliga artfrämmande proteiner, så har det till sist lärt sig att reagera på något annat också. Luftburna allergener. Mycket lik atopisk allergi hos människa. Och precis som hos oss mycket vanligare under de senaste decennierna.
Det som är ett bekymmer hos människor drar till sig forskning på hund. Det kommer rapporter. Och medan de misshandlade sängkvalstren ute i solen och kylan förhoppningsvis lämnar jordelivet, eller åtminstone bestämmer sig för att skjuta upp sin familjebildning, så läser jag på.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar