PROVOKATIONEN - del tre

 Den 1 september kom jag ut från en veterinärklinik med en ny säck foder på axeln, åkte hem och bytte till det nya rakt av, från ett mål till nästa. Förhoppningarna var dämpade, som det blir när något har hållit på länge – i mer än ett och ett halvt år hade hunden fått det första specialfodret och sin varannandagsgiva prednisolon. Det gick som man kunde förvänta sig att en långtidsbehandling med kortison skulle göra: ökad vikt, men mindre muskel. Sämre ork och uthållighet. Alla försök att glesa ut kortisonet hade lett till att ulkandet och kräkningarna kom tillbaka; hunden mådde inte bra, hon blev trött av långpromenader. Under sensommaren 2017 började hon dessutom klia sig. Hon slickade sig på magen, där huden var rödflammig; hon slickade och tuggade mellan trampdynorna, där huden också lyste illrosa. Hon började gnugga öronen mot golvet för att det kliade i hörselgången.

Det värsta var ändå själva trampdynorna: vi bor inte längre på en plats, där man kan välja bort asfalt. Alla vägar härifrån är asfaltvägar.

Asfalten slet bort hornlagret och kortisonet gjorde att det inte återbildades. Till sist försökte hunden undvika att gå där hon visste att det skulle göra ont. Gick vi längs parkeringsplatsen, höll hon sig på den målade vita linjen som markerar bilplatserna. Gick vi inne i stan, valde hon de släta cementplattorna. Veterinären tittade på trampdynorna. Hon skakade på huvudet och och såg dyster ut: ”Vi får hoppas att det blir en mild vinter.”

Ja, vem vill gå på asfalt som håller minus tjugo utan skyddande skor?

De första tolv dagarna på det nya fodret gick förbi utan en kräkning och med mindre klåda. Jag trodde inte riktigt mina ögon, men det var sant. Huden på magen bleknade. Slickandet avtog. Någonting inne i hunden var lugnare... och någonting på utsidan, i leklust och vakenhet, hade blivit mera alert. Sedan kom alltså, alldeles för snart, den oplanerade provokationen med en reptilsnabb tvååring som regnade godsaker över en lika snabb hund. Grisprotein, nötprotein, nötfett i form av smör, gluten, mjölkprotein och därtill allt som kan tänkas ingå i en stor klick vaniljfyllning plus valda delar av en schwartswaldstårta!

Han hade kungligt roligt, lillkillen, och hunden hade inga invändningar heller; men matte borde kanske ha haft förstånd på att inte avvika från köksbordet, för redan samma kväll hördes ljudet av frenetiskt tuggande på tassar och nästa morgon var kräkningarna tillbaka i full styrka. Samma trötta, håglösa hund vankade efter i kopplet resten av den dagen. Och dagen därpå. Och nästa.

Det tog faktiskt drygt två veckor, innan hon var okej igen. Sens moral: väck inte upp ett taggat immunförsvar i onödan, för det tar tid, innan det somnar om. Det behövdes kortison igen – högre dos, men mera sällan – och långsamt blev allt bättre. Den 2 oktober var den första av vad som skulle bli de första elva kortisonfria dagarna på mycket, mycket länge. Glad, pigg hund igen, trampdynor som börjar svartna. Och vad händer? På kvällen den 12 oktober hittar hunden ett ben i gräset längs en asfaltgång.

Nästa morgon kräks hon och tuggar på tassarna. Asfalt är inte det enda vi har gott om här. Grillentusiaster har vi också. Massor.

Överhuvudtaget är stadsbor bra på att strö saker omkring sig och låta någon annan ta hand om det. Traktens alla skator och kråkor ställer gärna upp. Benbitar, en kvarts kebab med eller utan stanniol, en halv kokt med vidhängande bröd, kvarlevorna av en ostmacka – allt finns på mycket oväntade ställen och att hitta de ställena är just vad hundars luktsinne är tänkt för. Dystert överväger jag ibland att skaffa en specialgjord munkorg, som lämnar nosen fri, men förhindrar gapet att öppnas; sedan tänker jag, att folk skulle ta henne för Hannibal Lecter och bli rädda. Och vad skulle hennes hundkompisar tro?

På morronen den 13 oktober är det alltså dags för 7,5 mg prednisolon igen. Den dagen är hunden därmed i gott skick: magsymptomen försvinner på kortison. Klådan ger inte med sig lika lätt. De följande dagarna är hon kräkningsfri; kliar, men piggnar på sig. På eftermiddagen den 17 oktober är det dags igen. Då försvinner en motbjudande svart bit – regnblöt rå blodpudding, i bästa fall – in i hundgapet från sitt gömställe under en av alla de välansade häckarna. Nästa morgon kräks hon. Dags för 7,5 mg prednisolon igen och de tre följande dagarna är det spridda ulkanden och klåda som gäller. Som sagt, väck inte det immunförsvar som sover - särskilt inte gång på gång och tätt inpå. Det tar desto längre tid på sig för att somna om.

Låter det dystert? Inte alls. Jag lärde mig en viktig sak. Magsäcksinflammationen och kräkningarna är en födoämnesallergi, där provokationerna kan inträffa när och var som helst, om jag inte ser upp. De kommer att inträffa, oavsett hur mycket jag försöker undvika dem. Klådan kanske inte enbart är födoämnesallergi. Troligen är detta en atopi också. Det finns numera något annat, som immunförsvaret har lärt sig att gå igång på... och den ena reaktionen håller igång den andra.

Men nu är kortisonfrihet det nya normala. Så här ser bokslutet ut idag:

FÖRE FODERBYTE: PREDNISOLON 75 mg PÅ FYRA VECKOR – ALLTID.

EFTER FODERBYTE: PREDNISOLON 32,5 MG PÅ FYRA VECKOR EFTER PROVOKATION

Hunden springer längre och fortare på de dagliga konditionsrundorna på vår lilla fotbollsplan. Hon blir inte andfådd lika fort – och när hon blir det, hämtar hon sig snabbare och ber om en ny omgång spring efter kastboll. Muskulaturen i bog och lår börjar fylla ut.

Så här ser trampdynorna ut nu.

Och så här ser hunden själv ut, när vi är ute på en lång vandring till klubben och hon pustar efter lösspring i högt tempo.

Fast det bästa syns inte på något foto. Det bästa är när hon går före i kopplet efter en tvåtimmarsvandring, när hon hoppar upp i soffan och vänder sig på rygg för att bli kelad efteråt. Det bästa är när hon sträcker på sig och grymtar av välbehag.

Det bästa är att det börjar vara bra att vara den som bor inne i den kroppen igen.

Inte alla dagar – men många.

Bodil Carlsson