Kräkningar var inledningen. Ett rött öga emellanåt. Tuggandet på tassen. Och så kortison, först mycket och sedan ner till lågdos. Lågdosen var tillräcklig för att hålla det mesta av symptomen borta, men hunden blev inte frisk. Hon blev liksom inte sig själv igen. Och även om kortisondosen var låg, så låg att veterinären kanske tvivlade på att den egentligen gjorde någon skillnad, så märktes ju vad som hände när den på försök togs bort: snart var alltsammans tillbaka igen. Alltså gjorde den skillnad. Den påverkade immunsystemet. Och det som påverkar immunsystemet måste vi tänka oss påverkar resten av kroppen också. Viktuppgång, förhöjt sockerläge, ökad risk för infektioner. Sämre ork. Tunnare hud som läker långsamt. Det är vad kronisk kortisonbehandling gör med oss.
Man tittar på sin sansade, kloka, glada unghund och man vill inte se fortsättningen.
Man tittar på sin sansade, kloka, glada unghund och man vill inte se fortsättningen.
Fram och tillbaka grubblade jag. Vad var det egentligen som hände här? Var det något annat än en födoämnesallergi? Kunde det vara en autoimmun sjukdom? Människor har en, som slutar med att deras ödelagda magsäcksslemhinna inte kan ta upp vitamin B12. Kan hundar ha det? Kunde det vara ett parasitangrepp? Om det finns runt 300 människor i Sverige just nu som har eller misstänks ha en allergi mot rött kött efter bett av brun fästing – kan inte ett antal hundar ha samma sak? Om hundens magsäck såg så inflammerad ut ut som den gjorde, vilken anledningen än var, kunde hon verkligen tillverka den faktor som gör det möjligt för kroppen att ta upp vitamin B12 ur maten – eller behövde hon tillägg? Kunde detta vara Crohns sjukdom hos hund?
Det mesta gick bort som förklaring. Nej, det kunde inte vara röttköttallergi – den enda djurgrupp som kan råka ut för det är vi och våra närmasta primatsläktingar. Alla andra har själva just sådant rött kött som den bruna fästingen gör människor allergiska mot. Nej, det skulle inte bli aktuellt med vitamin B12 – hundar, men inte människor, har förmågan att producera molekylen som tar upp det vitaminet inte bara i magsäcken, utan även i bukspottskörteln. Och vilken parasit skulle slå sig ner i hundens magtarmkanal och leva där så länge i godan ro, skyddad av immundämpande kortison, utan att göra henne till en avmagrad krake med glanslös päls? Och varför var i så fall inte biopsierna från magsäcken fulla av eosinofila vita blodkroppar, specialstyrkorna mot just parasiter? Crohns sjukdom, eller någon annan variant av inflammatorisk magtarmsjukdom – var det troligt utan en enda diarré? Utan ett enda sår i magslemhinnan? Och vad orsakade klådan som hade tillstött? Huden på buken rodnade, hunden gick ner på golvet för att gnugga sina öron, och det var ilsket rött mellan trampdynorna.
Fram och tillbaka. Men hela tiden: om detta är en autoimmun sjukdom, då är kortison nödvändigt, men inte specialfoder. Om det är en immunreaktion på något utifrån, något som tillförs i maten, då är specialfoder nödvändigt, men kortison borde inte behövas.
Här stod jag med både och plus en hund som inte blev frisk. Fem milligram prednisolon varannan dag är 75 mg på en månad. Varje månad. Varje år som hunden lever.
Det mesta gick bort som förklaring. Nej, det kunde inte vara röttköttallergi – den enda djurgrupp som kan råka ut för det är vi och våra närmasta primatsläktingar. Alla andra har själva just sådant rött kött som den bruna fästingen gör människor allergiska mot. Nej, det skulle inte bli aktuellt med vitamin B12 – hundar, men inte människor, har förmågan att producera molekylen som tar upp det vitaminet inte bara i magsäcken, utan även i bukspottskörteln. Och vilken parasit skulle slå sig ner i hundens magtarmkanal och leva där så länge i godan ro, skyddad av immundämpande kortison, utan att göra henne till en avmagrad krake med glanslös päls? Och varför var i så fall inte biopsierna från magsäcken fulla av eosinofila vita blodkroppar, specialstyrkorna mot just parasiter? Crohns sjukdom, eller någon annan variant av inflammatorisk magtarmsjukdom – var det troligt utan en enda diarré? Utan ett enda sår i magslemhinnan? Och vad orsakade klådan som hade tillstött? Huden på buken rodnade, hunden gick ner på golvet för att gnugga sina öron, och det var ilsket rött mellan trampdynorna.
Fram och tillbaka. Men hela tiden: om detta är en autoimmun sjukdom, då är kortison nödvändigt, men inte specialfoder. Om det är en immunreaktion på något utifrån, något som tillförs i maten, då är specialfoder nödvändigt, men kortison borde inte behövas.
Här stod jag med både och plus en hund som inte blev frisk. Fem milligram prednisolon varannan dag är 75 mg på en månad. Varje månad. Varje år som hunden lever.
Väckarklockan ringde till sist, när hunden började linka. Hon undvek grovt grus och sprucken asfalt. Hon grinade illa på skogsstigarna med torra tallkottar och vassa barr. Hon gick som jag skulle göra, om jag var barfota. Det berodde på att hon faktiskt var barfota: hornlagret på trampdynorna var nästan borta. Ömtålig rosa hud lyste bjärt igenom. Slutet på hundens vandring genom livet började anas, för ingen hund mår bättre än sina tassar – särskilt inte den, som inte är gjord för soffan.
Det fanns inte mycket att förlora på att pröva något annat. Ny säck med ett ännu mera hydrolyserat foder, kokt på sönderkapat hönsfjäderprotein, införskaffades omgående. Tvärt byte från det gamla till det nya. Kortisondosen gick ner till en högre dos med längre mellanrum: mellan 45 och 52 mg prednisolon på en månad.
Och hunden blev bättre. Mycket bättre! Ömfotad fortfarande, men så mycket gladare. Någon vecka senare hälsade vi på barnbarn, där minstingen precis har gjort upptäckten att hundar faktiskt både äter och gillar mat, även sådan som han inte gillar själv. Smörgåsbitar med skinka och ost flög genom luften och den lycksaliga hunden högg som en elitgymnastisk haj efter varenda nådegåva från barnstolen... och avslutade med att ta sig upp på diskbänken och sluka världens största vaniljbulle.
På kvällen var tasstuggandet tillbaka i full styrka och nästa morron var kräkningarna igång igen, hunden mådde allmänt dåligt och saken var klar. Ingenting annat än en ordentlig födoämnesallergi skulle bete sig på samma sätt, så de alternativdiagnostiska grubblerierna fick ett tvärt slut.
Och efter detta långa tvekande och undrande, så kändes det faktiskt rätt bra.
Det fanns inte mycket att förlora på att pröva något annat. Ny säck med ett ännu mera hydrolyserat foder, kokt på sönderkapat hönsfjäderprotein, införskaffades omgående. Tvärt byte från det gamla till det nya. Kortisondosen gick ner till en högre dos med längre mellanrum: mellan 45 och 52 mg prednisolon på en månad.
Och hunden blev bättre. Mycket bättre! Ömfotad fortfarande, men så mycket gladare. Någon vecka senare hälsade vi på barnbarn, där minstingen precis har gjort upptäckten att hundar faktiskt både äter och gillar mat, även sådan som han inte gillar själv. Smörgåsbitar med skinka och ost flög genom luften och den lycksaliga hunden högg som en elitgymnastisk haj efter varenda nådegåva från barnstolen... och avslutade med att ta sig upp på diskbänken och sluka världens största vaniljbulle.
På kvällen var tasstuggandet tillbaka i full styrka och nästa morron var kräkningarna igång igen, hunden mådde allmänt dåligt och saken var klar. Ingenting annat än en ordentlig födoämnesallergi skulle bete sig på samma sätt, så de alternativdiagnostiska grubblerierna fick ett tvärt slut.
Och efter detta långa tvekande och undrande, så kändes det faktiskt rätt bra.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar