I väntan på det verkliga livet

I slutet av April krockade våra hundar hemma på tomten. Det var inte första gången utan snarare 867:e gången eller något liknande som det hände. Men just denna gång gick det illa. Väldigt illa. Hanen var precis på väg att svänga runt, tiken på väg mot honom och DÅ – just då landade hennes framben på hans ena bakben som var mitt i en vändning.

Till veterinären följande dag och röntgen visade att ett litet benfragment i hanens hasled lossnat.
Vidare ner till Sundsvall för operation, ingen veterinär i Umeå opererar dylika skador, steloperation visade det sig bli och tre till fyra månaders korta koppelpromenader väntade för hanens del. Tre till fyra månader innebar att hela sommaren var förlorad för hans del. Och för vår del också. Flera månader framöver skulle vi avstå från vår dagliga morgonrunda runt sjön, som gav hundarna dryga sju kilometers fritt spring i skogen. Det är liksom inte samma sak när en hund saknas, så tiken får kortare rundor men fler. Hon har nästan slutat springa, nu när hon är ensam. Går lugnt och stilla bredvid husse eller matte, ganska ointresserad av hopp och lek om det inte dyker upp en fet skogsfågel att jaga en stund. Varför? För hanen är inte där.
Man kan inte med ord förklara för en hund när sådana saker händer. Hon förstår inte varför han inte längre är med och han förstår inte varför han inte får gå med.

Nu är det drygt tre och en halv månad sedan operationen. Täta besök hos lokal veterinär för röntgen samt punktmarkering av hanen i hemmet och på de korta promenaderna: Inte hoppa, inte gå i trappor, inte göra plötsliga rörelser. Det frestar på. Både för hund och ägare. Det kan kanske liknas vid passning av småbarn som just börjat gå. Inte lämna ur synhåll en endaste sekund. För just den sekunden utan uppsikt kan vara förödande.

Självklart har vi missat… Missat att stänga för kompostgallren framför soffan, som han alltid fått ligga i, och plötsligt ligger han så nöjd i sin soffa. Missat att han precis gick fyra trappsteg upp till ytterdörren medan någon av oss stod nedanför i andra tankar. Missat att dämpa honom när matte eller husse kommer hem från jobbet, osv. Man är inte mer än människa fast man vid sådana här tillfällen skulle önska att man var Gud, om hen nu finns.

Just nu väntar vi på en ny röntgen i veckan som kommer. Förhoppningsvis har bildandet av ny benmassa på allvar kommit igång, förhoppningsvis kan vår femåring snart få bli hund igen: Springa lös i skogen, leka med sin tik och bara få vara den glada hund han var innan skadan, samt slippa de förhatliga korta koppelpromenader som varit hans vardag i snart fyra månader. Förhoppningsvis.
Om allt går bra så kan det verkliga livet snart börja.

Johan Nilsson