Somt är så vackert att det flyger rakt in genom kameralinsen och näthinnan. Gräset som flammar upp i sensommarkvällens åskljus, träden och hunden.
Annat som är vackert får man titta lite efter, men se på deras ansiktsuttryck och kroppshållning, mannen som böjer sig ner över den sexton månader gamla spåraren - nog den bästa halvvuxna hund jag har sett i ett spår, men det är inte det enda vackra. Ömsesidigheten i förtroendet mellan en ung hund och hans människa lyser... stillsamt. Men den lyser.
Kort sagt, Stora Segerstad var sig likt. Vi var inte så många den här gången: spårgänget, sökgänget och noseworkgruppen. Men vi hade erfaret bruks&tjänstehundsfolk som instruktörer, vi hade lyxliv med väntande lagad mat i smaker som man sällan får känna hemma, disk som man slapp och fikakorgar som de outslitliga arrangörerna fixade och tog med ut i markerna åt oss andra. Vi hade roligt. Hundarna hade roligt.
Alla sov gott – en och annan på den lycksaliga gränsen mot medvetslöshet - för ett bruksläger kräver sin hund och dagarna började tidigt för alla, även för dem som följde med för att se på. Frukost halv åtta: en varm fralla med smältande smör på och en kopp rykande kaffe på trappan utanför matsalen är ett bra sätt att bli vaken. Sedan flög timmarna iväg.
Alla sov gott – en och annan på den lycksaliga gränsen mot medvetslöshet - för ett bruksläger kräver sin hund och dagarna började tidigt för alla, även för dem som följde med för att se på. Frukost halv åtta: en varm fralla med smältande smör på och en kopp rykande kaffe på trappan utanför matsalen är ett bra sätt att bli vaken. Sedan flög timmarna iväg.
Det bästa av alltsammans? Alla dög, så alla lärde sig något. De flesta var med för att få hjälp i hur man jobbar vidare med sin hund med sikte på tävling. En och annan hade tävlat länge. Men även vi blåbär var välkomna i gänget, vi som står på näsan över spårlinan och kör med trippelkommando i lydnad. Och det här är vad vi lärde oss: att det som betyder något, i tävling eller i vardagsövningar, det som alltsammans handlar om, är samarbetet mellan hunden och människan. Att det som är viktigt för oss blir givande för våra hundar också.
Det enda trista med årets Smålandsläger var att det tog slut så fort. Tack, arrangörer och instruktörer, för att ni orkar och vill! Tack varenda deltagare för att ni en gång till gjorde det så okomplicerat trivsamt att vara hundnörd!
Vi ser fram emot nästa år.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar