DET RÄCKER NU!

När man har varit borta några dagar utan nyheter på en annan plats kan det kännas lite knepigt att vara tillbaka igen. Man har badat själen i färgerna och ljudet och dofterna från den platsens verklighet – sensommargrönskan runt bleknande vetefält, åskljuset över en lövskogssiluett, den ständiga sötaktiga lukten av ensilage, hundmöten, allt småprat – allt vanligt vänligt småprat! - och så kommer man hem till en annan verklighet. Nyhetsflödet är tillbaka. USA:s president hotar en annan maktberusad galning med kärnvapenförintelse och lovar i förbifarten samma sak åt tjugofem miljoner civila, som följer med på köpet: art of the deal. En före detta finansminister tappar huvudet och byxorna på en skärgårdsfest. Vi vet nu vad han säger, när han har tagit ett helrör för mycket, men inget om vad han säger till de stora finansföretag som snabbt anställde honom efter hans avgång. En okänd person utger sig för att vara medlem i styrelsen för en rasklubb i ett telefonsamtal till en intet ont anande hundägare, vars hundar blir grundligt utskällda, och italienska collieägare larmas om att i Sverige vill man göra om collien till en kamphund.
Man undrar: vilken verklighet är verklig? Vilken är ett vridet skämt?

Jag sorterar gamla papper och hittar något som hade blivit bortglömt. En sjutton år gammal, detaljerad redogörelse för två svårt skotträdda hundar och ett behandlingsförsök med Clomicalm. Det fungerade utmärkt. Medicineringen räddade några års bra liv åt hundarna. Clomicalm är samma sak som den väl beprövade gamla människomedicinen klomipramin, som brukar ges vid ångestdiagnoser.
Vet ni vad man kallar ett tillstånd, som inte förbättras av träning, utan tvärtom förvärras – men som botas med medicinering?
Sjukdom.

Det där var mina hundar. De är borta sedan många år, men efter dem har familjen haft ytterligare två hundar med skotträdsla. Tillgivna, vänliga hundar med livsglädje – som blev stela statyer eller skakande tandklapprare, om det sköts eller smällde i närheten. En hund som fick bäras ut på nyårsdagen för att kissa efter arton timmar i sitt gömställe. En som efter varje älgjakt var flyktberedd i veckor, spänd inför nästa skott. Man kan tycka, att vi hade otur: fyra collies av åtta skotträdda. Men vår familj är så långt ifrån unik i att uppleva detta, att det är mera sant att säga så här.

Den enda otur vi hade var att förälska oss i de goda sidorna hos en ras, där rädsla så länge har fått vara så utbredd – för att så många uppfödare har valt att strunta i den och låtit hundarna ta smällen.

Det räcker nu.

SKK:s regler tillåter inte avel på anlag som medför lidande för djuret eller dess avkommor. Det är tillräcklig grund för att bifalla rasklubbens begäran om registreringsförbud för valpkullar med MI under 100, under rasens genomsnitt idag, när det gäller nyfikenhet och oräddhet. Man får välja vilka avelsdjur man vill – men inte längre kombinera så, att rasens genomsnitt fortsätter försämras.
För det räcker nu.

Att rädslor och allmän ängslighet fick breda ut sig är inte något, som man kan skylla på dagens uppfödare: det är ett arv från popularitetsboomen under decennierna efter kriget. Men det är ett arv, som många av dagens uppfödare inte vill se eller avla bort ifrån. Jag har ofta undrat varför. Varför säger man om och om igen, att en normalorädd hundsjäl paketerad just i colliepäls plötsligt blir samma sak som en hård hund med mycket skärpa?
Tror man det själv – eller vill man bara att ens valpköpare skall tro det? Är det helt enkelt så bekvämt att ha stillsamma hundar i kenneln och på tomten och med på utställningen, att man satsar på dem och säljer deras ännu mera stillsamma och ängsliga avkomlingar till folk som varken kan eller vill ha vanlig hund?

Collie har länge haft ett så grundmurat dåligt rykte för dåliga nerver att många som vill ha en aktiv familjehund inte kommer på tanken att välja rasen. Registreringssiffrorna faller. Uppfödare, som ofta inte vet vad MI betyder, och som inte uppmuntrar valpköpare att gå MH, ser inte sambandet. De skyller i stället problemet på rasklubben, som försöker göra något åt det. Meningsutbytet äger rum på nätet genom ryktesspridning och osanna påståenden med påhopp på enskilda hundar och enskilda människor. Det här har pågått i trettio år eller mer. Och vet ni vad?
Det räcker nu.

SKK är gissningsvis just nu utsatt för en mindre storm av påtryckningar. Det har smattrat arga uppfödarklackar i organisationens korridorer förr och gör det säkert den här gången också. Jag hoppas, att SKK inte låter sig imponeras. Att SKK kommer ihåg att de är hundägarnas organisation och hundarnas företrädare – inte ett verktyg för en liten grupp uppfödare med en marknadsnisch att försvara. Jag vet, att SKK är medvetna om att vår ras har många seriösa och erfarna uppfödare, som står bakom sin klubb och är stolta över SKK:s engagemang i Projektet Mentalt Sund Collie.
För min del tror jag en sak till. Att rasklubbens förslag är sista chansen att vända både utvecklingen i rasen och registreringssiffrorna. Så jag ber alla, som liksom vår familj har älskat och beundrat våra collies för deras typiska egenskaper – ordförståelsen, vänligheten, samarbetsviljan, det sociala omdömet, lusten att vara aktiv – och som har sörjt över våra skotträdda hundars rädsla att göra som jag. Kontakta omgående SKK och begär att rasklubbens förslag går igenom!
För det räcker verkligen nu.

Bodil Carlsson