I väntan på det verkliga livet

I slutet av April krockade våra hundar hemma på tomten. Det var inte första gången utan snarare 867:e gången eller något liknande som det hände. Men just denna gång gick det illa. Väldigt illa. Hanen var precis på väg att svänga runt, tiken på väg mot honom och DÅ – just då landade hennes framben på hans ena bakben som var mitt i en vändning.

Till veterinären följande dag och röntgen visade att ett litet benfragment i hanens hasled lossnat.
Vidare ner till Sundsvall för operation, ingen veterinär i Umeå opererar dylika skador, steloperation visade det sig bli och tre till fyra månaders korta koppelpromenader väntade för hanens del. Tre till fyra månader innebar att hela sommaren var förlorad för hans del. Och för vår del också. Flera månader framöver skulle vi avstå från vår dagliga morgonrunda runt sjön, som gav hundarna dryga sju kilometers fritt spring i skogen. Det är liksom inte samma sak när en hund saknas, så tiken får kortare rundor men fler. Hon har nästan slutat springa, nu när hon är ensam. Går lugnt och stilla bredvid husse eller matte, ganska ointresserad av hopp och lek om det inte dyker upp en fet skogsfågel att jaga en stund. Varför? För hanen är inte där.
Man kan inte med ord förklara för en hund när sådana saker händer. Hon förstår inte varför han inte längre är med och han förstår inte varför han inte får gå med.

Nu är det drygt tre och en halv månad sedan operationen. Täta besök hos lokal veterinär för röntgen samt punktmarkering av hanen i hemmet och på de korta promenaderna: Inte hoppa, inte gå i trappor, inte göra plötsliga rörelser. Det frestar på. Både för hund och ägare. Det kan kanske liknas vid passning av småbarn som just börjat gå. Inte lämna ur synhåll en endaste sekund. För just den sekunden utan uppsikt kan vara förödande.

Självklart har vi missat… Missat att stänga för kompostgallren framför soffan, som han alltid fått ligga i, och plötsligt ligger han så nöjd i sin soffa. Missat att han precis gick fyra trappsteg upp till ytterdörren medan någon av oss stod nedanför i andra tankar. Missat att dämpa honom när matte eller husse kommer hem från jobbet, osv. Man är inte mer än människa fast man vid sådana här tillfällen skulle önska att man var Gud, om hen nu finns.

Just nu väntar vi på en ny röntgen i veckan som kommer. Förhoppningsvis har bildandet av ny benmassa på allvar kommit igång, förhoppningsvis kan vår femåring snart få bli hund igen: Springa lös i skogen, leka med sin tik och bara få vara den glada hund han var innan skadan, samt slippa de förhatliga korta koppelpromenader som varit hans vardag i snart fyra månader. Förhoppningsvis.
Om allt går bra så kan det verkliga livet snart börja.

Johan Nilsson

DET RÄCKER NU!

När man har varit borta några dagar utan nyheter på en annan plats kan det kännas lite knepigt att vara tillbaka igen. Man har badat själen i färgerna och ljudet och dofterna från den platsens verklighet – sensommargrönskan runt bleknande vetefält, åskljuset över en lövskogssiluett, den ständiga sötaktiga lukten av ensilage, hundmöten, allt småprat – allt vanligt vänligt småprat! - och så kommer man hem till en annan verklighet. Nyhetsflödet är tillbaka. USA:s president hotar en annan maktberusad galning med kärnvapenförintelse och lovar i förbifarten samma sak åt tjugofem miljoner civila, som följer med på köpet: art of the deal. En före detta finansminister tappar huvudet och byxorna på en skärgårdsfest. Vi vet nu vad han säger, när han har tagit ett helrör för mycket, men inget om vad han säger till de stora finansföretag som snabbt anställde honom efter hans avgång. En okänd person utger sig för att vara medlem i styrelsen för en rasklubb i ett telefonsamtal till en intet ont anande hundägare, vars hundar blir grundligt utskällda, och italienska collieägare larmas om att i Sverige vill man göra om collien till en kamphund.
Man undrar: vilken verklighet är verklig? Vilken är ett vridet skämt?

Jag sorterar gamla papper och hittar något som hade blivit bortglömt. En sjutton år gammal, detaljerad redogörelse för två svårt skotträdda hundar och ett behandlingsförsök med Clomicalm. Det fungerade utmärkt. Medicineringen räddade några års bra liv åt hundarna. Clomicalm är samma sak som den väl beprövade gamla människomedicinen klomipramin, som brukar ges vid ångestdiagnoser.
Vet ni vad man kallar ett tillstånd, som inte förbättras av träning, utan tvärtom förvärras – men som botas med medicinering?
Sjukdom.

Det där var mina hundar. De är borta sedan många år, men efter dem har familjen haft ytterligare två hundar med skotträdsla. Tillgivna, vänliga hundar med livsglädje – som blev stela statyer eller skakande tandklapprare, om det sköts eller smällde i närheten. En hund som fick bäras ut på nyårsdagen för att kissa efter arton timmar i sitt gömställe. En som efter varje älgjakt var flyktberedd i veckor, spänd inför nästa skott. Man kan tycka, att vi hade otur: fyra collies av åtta skotträdda. Men vår familj är så långt ifrån unik i att uppleva detta, att det är mera sant att säga så här.

Den enda otur vi hade var att förälska oss i de goda sidorna hos en ras, där rädsla så länge har fått vara så utbredd – för att så många uppfödare har valt att strunta i den och låtit hundarna ta smällen.

Det räcker nu.

SKK:s regler tillåter inte avel på anlag som medför lidande för djuret eller dess avkommor. Det är tillräcklig grund för att bifalla rasklubbens begäran om registreringsförbud för valpkullar med MI under 100, under rasens genomsnitt idag, när det gäller nyfikenhet och oräddhet. Man får välja vilka avelsdjur man vill – men inte längre kombinera så, att rasens genomsnitt fortsätter försämras.
För det räcker nu.

Att rädslor och allmän ängslighet fick breda ut sig är inte något, som man kan skylla på dagens uppfödare: det är ett arv från popularitetsboomen under decennierna efter kriget. Men det är ett arv, som många av dagens uppfödare inte vill se eller avla bort ifrån. Jag har ofta undrat varför. Varför säger man om och om igen, att en normalorädd hundsjäl paketerad just i colliepäls plötsligt blir samma sak som en hård hund med mycket skärpa?
Tror man det själv – eller vill man bara att ens valpköpare skall tro det? Är det helt enkelt så bekvämt att ha stillsamma hundar i kenneln och på tomten och med på utställningen, att man satsar på dem och säljer deras ännu mera stillsamma och ängsliga avkomlingar till folk som varken kan eller vill ha vanlig hund?

Collie har länge haft ett så grundmurat dåligt rykte för dåliga nerver att många som vill ha en aktiv familjehund inte kommer på tanken att välja rasen. Registreringssiffrorna faller. Uppfödare, som ofta inte vet vad MI betyder, och som inte uppmuntrar valpköpare att gå MH, ser inte sambandet. De skyller i stället problemet på rasklubben, som försöker göra något åt det. Meningsutbytet äger rum på nätet genom ryktesspridning och osanna påståenden med påhopp på enskilda hundar och enskilda människor. Det här har pågått i trettio år eller mer. Och vet ni vad?
Det räcker nu.

SKK är gissningsvis just nu utsatt för en mindre storm av påtryckningar. Det har smattrat arga uppfödarklackar i organisationens korridorer förr och gör det säkert den här gången också. Jag hoppas, att SKK inte låter sig imponeras. Att SKK kommer ihåg att de är hundägarnas organisation och hundarnas företrädare – inte ett verktyg för en liten grupp uppfödare med en marknadsnisch att försvara. Jag vet, att SKK är medvetna om att vår ras har många seriösa och erfarna uppfödare, som står bakom sin klubb och är stolta över SKK:s engagemang i Projektet Mentalt Sund Collie.
För min del tror jag en sak till. Att rasklubbens förslag är sista chansen att vända både utvecklingen i rasen och registreringssiffrorna. Så jag ber alla, som liksom vår familj har älskat och beundrat våra collies för deras typiska egenskaper – ordförståelsen, vänligheten, samarbetsviljan, det sociala omdömet, lusten att vara aktiv – och som har sörjt över våra skotträdda hundars rädsla att göra som jag. Kontakta omgående SKK och begär att rasklubbens förslag går igenom!
För det räcker verkligen nu.

Bodil Carlsson

HUNDDAGAR

Somt är så vackert att det flyger rakt in genom kameralinsen och näthinnan. Gräset som flammar upp i sensommarkvällens åskljus, träden och hunden.

Annat som är vackert får man titta lite efter, men se på deras ansiktsuttryck och kroppshållning, mannen som böjer sig ner över den sexton månader gamla spåraren - nog den bästa halvvuxna hund jag har sett i ett spår, men det är inte det enda vackra. Ömsesidigheten i förtroendet mellan en ung hund och hans människa lyser... stillsamt. Men den lyser.

 

 

Kort sagt, Stora Segerstad var sig likt. Vi var inte så många den här gången: spårgänget, sökgänget och noseworkgruppen. Men vi hade erfaret bruks&tjänstehundsfolk som instruktörer, vi hade lyxliv med väntande lagad mat i smaker som man sällan får känna hemma, disk som man slapp och fikakorgar som de outslitliga arrangörerna fixade och tog med ut i markerna åt oss andra. Vi hade roligt. Hundarna hade roligt.
Alla sov gott – en och annan på den lycksaliga gränsen mot medvetslöshet - för ett bruksläger kräver sin hund och dagarna började tidigt för alla, även för dem som följde med för att se på. Frukost halv åtta: en varm fralla med smältande smör på och en kopp rykande kaffe på trappan utanför matsalen är ett bra sätt att bli vaken. Sedan flög timmarna iväg. 

Det bästa av alltsammans? Alla dög, så alla lärde sig något. De flesta var med för att få hjälp i hur man jobbar vidare med sin hund med sikte på tävling. En och annan hade tävlat länge. Men även vi blåbär var välkomna i gänget, vi som står på näsan över spårlinan och kör med trippelkommando i lydnad. Och det här är vad vi lärde oss: att det som betyder något, i tävling eller i vardagsövningar, det som alltsammans handlar om, är samarbetet mellan hunden och människan. Att det som är viktigt för oss blir givande för våra hundar också.

Det enda trista med årets Smålandsläger var att det tog slut så fort. Tack, arrangörer och instruktörer, för att ni orkar och vill! Tack varenda deltagare för att ni en gång till gjorde det så okomplicerat trivsamt att vara hundnörd!

Vi ser fram emot nästa år.

Bodil Carlsson

STORMEN I GLASET

Det är inte lätt att bli klok på allt som händer på sociala medier. Facebook påstår, att 11 791 personer hittills har nåtts av inlägget om en collie, som tar en stadspromenad. Collievänners andra halva säger att det måste vara glädjesiffror. Min IT-kunnige kompis säger tvärtom - om det är något man ser på facebook som man kan lita på, så är det besökssiffrorna. Själv är jag mest förbluffad över att den överlägset största genomslagskraft som ett inlägg härifrån någonsin haft skall handla om att en colliemänniska fotograferar för att tala om för andra colliemänniskor att collien är en hund.

På helt andra sidor på nätet pågår också diskussioner om den svenska rasklubbens begäran till SKK. Rasklubbens begäran är att SKK skall använda det mentalindex, som kennelklubben själv aktivt stött, för att via sin registreringsrätt tala om vilken sorts hundavel man vill godkänna. Från Italien frågar en kvinna som tävlar agility med sina två collies rådlöst om någon av oss svenskar kan förklara vad det är som pågår här uppe: i Italien får de veta att "the crazy Swedish kennel club" just har beslutat något som skall "göra om collien till rottweiler". På en och annan finsk colliesida sägs enligt vad man hör samma sak, kryddat med en del grundliga missuppfattningar om vad rasklubben egentligen har begärt. Och, som vanligt, spetsat med en del rena lögner också. Man undrar vad som pågår på tyska, holländska, franska och inte minst engelska sidor, men det är kanske lika gott att inte veta. Jag tycker redan tillräckligt synd om SKK.
Jag tror nämligen, att det är i SKK:s knä all den här smörjan ganska snart kommer att hamna. Jag tror att tanken med att sprida de här uppgifterna är att andra länders rasklubbar, uppfödare och colliemänniskor skall höra av sig till CS och tala om vad SKK får göra och inte göra. Imponerande internationell proteststorm är det väl tänkt att se ut som.
Organiserad storm i mycket litet vattenglas är en annan beskrivning.

För min del tycker jag, att SKK har gjort ett riktigt bra jobb för vår ras. Jag hoppas att de har modet att stå fast vid det. Under trettio år med collie har jag haft flera svårt skottplågade och en golvrädd hund. Det är tillräckligt många för att jag skall veta att stopp för avel som producerar rädsla är en djursskyddsfråga. Om det finns uppfödare i Sverige som inte kan acceptera den tanken, så står det dem fritt att välja en annan ras.

Så nu skriver jag till SKK och säger det. Jag föreslår att ni andra valpköpare gör likadant. SKK förtjänar en dunk i ryggen för stödet till Projektet Mentalt Sund Collie. Jag vet att andra kennelklubbar följer det med intresse, men de kan gott få höra det från oss på hemmaplan också.

Bodil Carlsson