MIDSOMMARTANKAR

Det blev midsommar till slut. Himlen är genomskinlig hela kvällen. Fullmånen seglar fram genom glesa molntrasor och smultronscherminerna doftar paradis. Hundarna njuter av svalkan.

När höskördarna stannar sina maskiner strax efter elva har de varit igång i femton timmar. Och vare sig det passar på en hundblogg eller inte, så är det så att de där maskinerna och de två killarna som kör på en enda dag har klarat av det som för femtio år sedan hade krävt många människor under flera dagar och den produktivitetsökningen är det som håller oss alla igång och i gott skick långt upp i åren, med tid över för sådana saker att ha hundar för glädjen att ha hund och ork att betrakta pionerna: maskinerna och den billiga energin som håller dem i rörelse.

Det här är Mme Hardy, hon med det gröna ögat, som är så lik den vita bondrosen men har blekare bladverk och en annan doft – det finns något sötkryddigt och något citrusaktigt i doften. Fem stycken åkte ner i jorden i november, på vinst och förlust, för tacksamhet över en liten killes plötsliga men i slutändan lyckosamma entré. Inte bara överlevde alla fem, den första blommar redan.

Det är sannerligen mer än man förtjänar att få titta på allt. De som bodde här förr hade ett hårt liv för att få sin försörjning ur jorden. Ändå la de ännu lite mera slit på att plantera smultronschersminerna, som varje år får en att inse att synen och doften är mer än man kan hoppas på. Visst måste man hedra deras minne genom att lägga till lite rosor?

Bodil Carlsson