MERA FRÅN KONFERENSEN

Ursäkta, men inget är slut! Inte regnet, inte det märkligt oannonserade utbjudandet av förtjänstmöjligheter för hajtänder inom skola och sjukvård – båda håller oupphörligt på. Efter att ha hört radions morronnyheter idag har jag plötsligt fattat att Stockholms stad har två kommunstyren: det gamla vanliga och ett som först nu kliver fram på scenen och som visar sig heta McKinsey&Co.

Anteckningarna från konferensen i Stockholm i början av juni är inte heller slut än. Här kommer de!

Jo – visst är det så att moderna västerländska hundar oftast är för sällskap, ibland hos mycket aktiva och ofta hos mindre aktiva människor och bara till liten del är arbetshundar, så som alla hundar var förr. Och visst är det så att olika mentala egenskaper är olika önskvärda allt efter vad vi har våra hundar till.

Men, som Erling Strandberg sa, när han presenterade gruppens arbete på söndagen, stor rädsla är inte önskvärd hos någon sorts hund. Traditionen gör att rasernas olika standards har siktat in sig på exteriöra skillnader – kort nos, lång nos, slät stram hud eller veckad, rektangulär kropp eller fyrkantig, rak eller spiralvriden svans! Det var lätt för de viktorianska uppfödarna och deras efterföljare att få fram och få fram snabbt dessutom – de flesta av de prisade exteriöra knepigheterna hänger ihop med en eller ett par tre gener med stor genomslagskraft. På det viset fick man sin eftertraktade särprägel, sin uppmärksamhet och sin rastyp – och på den vägen är det fortfarande.

Nej, det där sista sa inte Erling Strandberg. Men det stod i februarinumret av National Geographic i år. Den artikeln, What Dogs Tell Us, är gott och väl värd priset för tidskriften. Den slutar med att påpeka att hundars mentala egenskaper självklart också har genetisk bakgrund – inte en lika  lättfattlig, lättmanipulerad bakgrund som knorrsvans eller stubbsvans, och alltså svårare att avgränsa och studera direkt genetiskt. Men det går, och det görs. Eftersom vi lever så nära inpå dem är hundars beteende det  första djurbeteende vars genetik vi kommer att börja förstå bättre. ”Det finns faktiskt miljoner hundälskare som inte önskar något bättre än att få hjälpa till i fältarbetet!”

Det Erling S sa var: ”The value of any dog is in its behaviour”. Vi har kanske stirrat – stirrat oss blinda, om ni frågar mig – på deras utseendevariationer de senaste hundra åren; men deras värde är vad de gör. Sällskapshund, jakthund eller vallhund: värdet är i beteendet. Det är därför vi har dem. Det har alltid varit därför vi har haft dem.

Så om vi utgår ifrån det – hur ska vi fortsätta?

Vi skapar ett gemensamt frågeformulär för alla hundägare och alla raser – varje hund är först en hund och sedan en ras. Vissa egenskaper är önskvärda i alla raser och andra är inte önskvärda i någon ras. Ett frågeformulär som fångar upp hundägarens uppfattning om grundläggande hundbeteende – nyfikenhet, socialt intresse, lekfullhet, oräddhet, försvarsberedskap, det som har betydelse för hur hunden fungerar i sin miljö. Ett sådant basformulär kan sedan byggas på med rasspecifikt beteende: vallar din border collie? Apporterar din retriever?

En bra sak med frågeformuläret är att sådant som är svårt att faktiskt testa – inte minst hundaggressivitet – kan beskrivas av ägaren, som ser det i vardagen.

Utöver detta behövs ett bastest för alla hundar, ett som iakttar och beskriver beteende i standardsituationer – och precis som med frågeformuläret kan det byggas på med en testdel, som kan utformas efter ras: här har du en blank golvyta – springer din collie över?

Att ta fram ett gemensamt internationellt bastest, typ MH eller BPH, och ett gemensamt frågeformulär skulle vara det första steget. Därefter kan man arbeta fram EBV, beräknade avelsvärden, för hundarna inom en ras...

… och om ni börjar tycka att det här låter välbekant, så har ni rätt. ”Visst går det att göra”, sa Strandberg till alla de församlade hundvärldsrepresentanterna. ”Svenska Collieklubben gör det redan!”

Bodil Carlsson