WORKSHOP 5 OCH 6

Ni kommer förhoppningsvis snart att få läsa om Stockholmskonferensen på Jemima Harrisons blogg... som i torsdags, på ett och ett halvt år, var uppe i en miljon besökare. Grattis till bra hundjournalistik och uthålligt fokus, Jemima! Hade fler personer vågat stå upp och säga det du säger lite tidigare, så hade de stamboksförda raserna haft mindre bekymmer med hälsa och anatomi och större förtroende hos allmänheten än vad de har idag.

Tills vidare, kära läsare, får ni nöja er med det som följer.

                                                             * * *

Workshopgruppen för Selection of Mental Traits fortsatte sin redovisning på konferensen i Stockholm med att säga så här:

HUR ska man få med sig uppfödarna på en mentalitetssatsning? Ja, ett sätt skulle ju vara att certifiera de uppfödare som har en viss andel av sin uppfödning mentalitetstestade och med frågeformulär till valpköparna ifyllda och redovisade!

Och VEM ska se till att sjösätta projektet?  SKK tar på sig ansvaret för den närmsta fortsättningen och börjar med att kontakta andra nationella kennelklubbar för att ta upp diskussionen om mentalitetstest och frågeformulär. En arbetsgrupp om sådär fem personer påbörjar jobbet och en första gemensam uppföljning blir i Tyskland om två år.

Nästa arbetsgrupp hakade på. Utveckling av rasspecifika avelsprogram måste bli en internationell och gemensam sak för rasklubbar och för kennelklubbar. Det blir liksom inget av om man ska dutta var och en för sig. Prioritering nummer ett blir hälsa – hur länge och hur väl lever de olika raserna? (Som Steve Dean sa, den som måste stå ut med kronisk ögonirritation t f a hängande ögonlock, eller kronisk värk i rygg och leder kanske inte har någon större glädje av att få hänga med till hög ålder.)

Prioritet nummer två blir mentalitet. På tredjeplatsen kommer den enskilda hundens genetiska värde för rasen: hur lite inavlad, hur frisk är den tilltänkta avelshunden?

Överdrifterna och konstigheterna måste skäras bort ur rasstandards. Domarna måste få bättre kunskaper och en gemensam utbildningsgrund att stå på, men det räcker inte. Ägare, uppfödare och allmänheten behöver också veta mera – så media måste komma med på ett hörn.

Sedan brände det till lite.

Gemensamma hälsodatabaser behövs – men hur blir man överens om vem ska ha tillgång till dem? Företag som OptiGen sitter på mycket lagrad information om väldigt många hundars gener. Ni tänker er en köpare som sett en hund bli blind, som ska köpa ny hund och som vill veta om valpens föräldrar verkligen är gentestade för PRA och vilket resultatet i så fall blev! Eller en uppfödare som är sugen på en tik från ett annat land, som inte får veta något annat än att det aaaaldrig har funnits nåt fel på mina linjer och som väldigt gärna vill lita på säljaren men kanske vill kolla för säkerhets skull. Eller ni tänker er en rasklubb som vill få en överblick över en obehaglig ärftlig sjukdom: hur många av vår ras är testade och hur ser det ut?

Jo, det ser ut så här. ”Den som släpper ut informationen blir troligen stämd”, som en företagsrepresentant sa. OptiGen kan släppa på sekretessen bara om en officiell rasklubb skriftligen medger det... annars är gentestresultaten uppfödarnas enskilda egendom. Som vanligt. Och vilken nytta har man då av dem?

Bodil Carlsson

VI HAR NÄSTAN HALVA INNE!

32 grader i solgass är inte sådär himla kallt.

Vi tar paus när orken dalar

och hinkar litervis vatten med salt.

Det blir mer från Stockholm till kvällen, om vi inte har hunnit dö

av att årets varmaste dag stapla fyra ton nyskördat hö
på hederligt, handgripligt sätt...

... medan hundarna, pigga och glada, prövat på en ny sport:

att klättra på alla balar

och jaga en gummiapport.

De vet inte att lek är fåfängligt

och allt kött liksom hö är förgängligt.

And guess what? De vet alldeles rätt! 

(Nils Ferlin från den andra sidan via)

Bodil Carlsson

Every morning you greet me...

Edelweiss... En liten växt som trivs i Alperna men faktiskt i Norrland också. Vi skaffade ett exemplar förra våren och fick som belöning en enda blomma förra sommaren! I år fick vi många fler. Kanske uppfyller vi kriterierna för ”Edelweissland” här i norr, vem vet.
Edelweiss är väl för evigt förknippad med musikalen ”Sound of music” och då som en slags frihetssymbol. Den rena, oskuldsfulla, vita blomman osv. Ja, ni har hört det förut.
Men – hur vit är den egentligen?

Som den undersökande fotojournalist jag gärna vill vara så satte jag makroobjektivet tätt intill min edelweiss, och vad fick jag se? Vit? Obefläckad? Nja, det kan ju diskuteras…
Snarast en liten luden, grågrön rackare som samlar på sig diverse nedfallande objekt från omgivningen. Men, tja, vit kanske den kan uppfattas som om man betraktar den på behörigt avstånd...
Men blommar rikligt gör den – i alla fall denna märkliga och lite kylslagna sommar. Och den har en liten symbolisk sol i mitten, ser ni den? Något blekgul, men med små, små strålar som sträcker sig mot ljuset. Det ljus vi alla vill nå, Edelweissen lyckas kanske bättre än andra... (Och det kan ni tolka som ni vill, vi lever i ett fritt land.)

Jag har inte bestämt mig för om jag tycker om den eller inte. Men den bor hos oss och vi ska vårda den så gott vi kan, precis så som vi gör med våra hundar, vår katt, våra akvariefiskar, krukväxter och allt som växer i vår trädgård. Det är någon slags uppgift i livet det också, att ta hand om djur och växter. Jag tycker om den uppgiften och jag tar den på fullaste allvar.
Har vi något viktigare att göra än att ta hand om våra vänner, ludna, släta eller vad de nu är?

Johan Nilsson

TIDENS PÄRLOR

Tiden – påstår klokt folk – är det vi har för att inte precis allting ska inträffa på en gång. Tänk er själva: Big Bang, dinosaurierna, Trefoil och Springsteens första skiva i samma gemensamma sekund! Visst skulle det vara svårt att hänga med?

Tur är det alltså att tiden löper mellan ögonblicken  som en tråd mellan många pärlor,  så att man har koll. Fast ibland trängs de ihop ändå, ögonblicken. Det har blivit mycket att försöka läsa in och förstå på sistone, inget som har med hundar att göra utom väldigt indirekt, men ändå, nya tankar radar upp sig och medan detta pågår växer gräset sanslöst och klipparen måste lirkas i tjänst än en gång, hästarna tas ut och in och på promenader och verkas och stället de bor på mockas och torvströs och halmas; hundarna promeneras och lekas med och matas och gås ut igen, och medan detta händer fortsätter gräset att växa och på jobbet pågår alltid samma dag om och om igen, bara fortare och fortare. Väldigt mycket pärlor på  lite tråd!

Joo... utom på ett sätt. Jordgubbsodlarna är inte sorgsna över kylan och vätan, det har förlängt bärsäsongen. Plantorna som borde vara tomma står med halvmoget och med grönvit  kart och lovar fortsatt skörd. Likadant är det med rosor. De borde ha blommat över vid det här laget, men icke. Så står man där på sin förstubro om morronen klar att ge sig i kast med dagens program – här ska göras och fixas och bli klart! Strukturerat och ordentligt! Och så är det en av dagarna då pärlorna står stilla.

Det känns som att få en immateriell kula mitt emellan ögonen. Ingenting kan vara så vackert!

Så då struntar man i görandet. Det är för mycket på en gång. Färgerna och ljuset och dofterna. Från förmiddagens skugga under träden och The Velvet Rose i middagssol

till eftermiddagspromenaden.  Rådjursget med kid som levande bronsstatyer i grönskan, ormvråken seglande över den nyslagna vallen där de står. 

Ännu lite senare börjar ljuset bli mildare. Det är tiden för de persiska rosornas silvriga

nyanser; hästarna är glada att få komma in och slippa allt bitande flygtyg och hundarna ser fram mot sval kvällspromenad.

Och så till sist bleks alla färger av. Dagg och kvällsdis. Colliebusen sträcker upp sig mot ett hundskall bortifrån från grannens. Tikarna slickar dagg av tassarna. Tranparet ropar till varandra från fältet.

De vita rosorna lyser.

Bodil Carlsson

Blixtar och dunder...

…magiska under. Kommer ni ihåg den gamla dängan från 1983? Igår fick vi rejält av bäggedera här. En stund innan spektaklet drog igång var vi ute med hundarna. En vanlig promenad som började en solig sommardag, men som vi insåg skulle sluta med skyfall och åska. Alltså fanns det anledning att snabba på stegen lite när de första dropparna föll.
Vi har en hund som inte gillar åska och fyrverkerier. Inte regn heller, för den delen.  Han tolererar det men är inte glad när det drar igång. Nu fick jag se att han tog det med ro när det började dundra i skyn och vräka ner blöta tårar från himlen. Inte direkt svansviftande, men i lagom takt, gick han vägen fram i hällregn och åska. Det blev lite av dubbel glädje att inte känna minsta drag i kopplet under detta sommarfyrverkeri i vattnets tecken.

Väl hemma fick vi tre nedslag alldeles intill vårt stackars hus som skakade av skräck. Det pep i tvättmaskinen när strömspikarna kom och det var signalen för nedslag. Det låter rätt mycket när ett åskoväder är precis ovanför en. Vet inte hur många decibel en nära åskknall är men det är ganska många… Och man känner sig ganska liten, även om man bor i ett hyfsat stort hus. Det är, kort sagt, inte speciellt trevligt även om det samtidigt är fascinerande med naturens krafter.
Hundarna tyckte nog inte heller att just dessa nära nedslag var trevliga, en låg i sängen och den andra under matbordet. Där stannade de tills det hela var över och de med små glada ryckningar i svansen visade att nu var allt som vanligt igen.
Skönt ändå att ha hundar som inte gör så stor affär av det hela. Som väntar ut och sedan återgår till det normala.
Jag har en gång passat en skotträdd hund under en nyårshelg, det var hjärtskärande för en djurvän (som jag tycker att jag är) att se denna skakande och samtidigt avtrubbade hund.
Jag är glad att ingen av våra är så rädd som den hunden var. Också glad över att vår rasklubb gör så mycket för att minska denna rädsla. Regler och förordningar är inte alltid av ondo – tvärtom!

Johan Nilsson

MERA FRÅN KONFERENSEN

Ursäkta, men inget är slut! Inte regnet, inte det märkligt oannonserade utbjudandet av förtjänstmöjligheter för hajtänder inom skola och sjukvård – båda håller oupphörligt på. Efter att ha hört radions morronnyheter idag har jag plötsligt fattat att Stockholms stad har två kommunstyren: det gamla vanliga och ett som först nu kliver fram på scenen och som visar sig heta McKinsey&Co.

Anteckningarna från konferensen i Stockholm i början av juni är inte heller slut än. Här kommer de!

Jo – visst är det så att moderna västerländska hundar oftast är för sällskap, ibland hos mycket aktiva och ofta hos mindre aktiva människor och bara till liten del är arbetshundar, så som alla hundar var förr. Och visst är det så att olika mentala egenskaper är olika önskvärda allt efter vad vi har våra hundar till.

Men, som Erling Strandberg sa, när han presenterade gruppens arbete på söndagen, stor rädsla är inte önskvärd hos någon sorts hund. Traditionen gör att rasernas olika standards har siktat in sig på exteriöra skillnader – kort nos, lång nos, slät stram hud eller veckad, rektangulär kropp eller fyrkantig, rak eller spiralvriden svans! Det var lätt för de viktorianska uppfödarna och deras efterföljare att få fram och få fram snabbt dessutom – de flesta av de prisade exteriöra knepigheterna hänger ihop med en eller ett par tre gener med stor genomslagskraft. På det viset fick man sin eftertraktade särprägel, sin uppmärksamhet och sin rastyp – och på den vägen är det fortfarande.

Nej, det där sista sa inte Erling Strandberg. Men det stod i februarinumret av National Geographic i år. Den artikeln, What Dogs Tell Us, är gott och väl värd priset för tidskriften. Den slutar med att påpeka att hundars mentala egenskaper självklart också har genetisk bakgrund – inte en lika  lättfattlig, lättmanipulerad bakgrund som knorrsvans eller stubbsvans, och alltså svårare att avgränsa och studera direkt genetiskt. Men det går, och det görs. Eftersom vi lever så nära inpå dem är hundars beteende det  första djurbeteende vars genetik vi kommer att börja förstå bättre. ”Det finns faktiskt miljoner hundälskare som inte önskar något bättre än att få hjälpa till i fältarbetet!”

Det Erling S sa var: ”The value of any dog is in its behaviour”. Vi har kanske stirrat – stirrat oss blinda, om ni frågar mig – på deras utseendevariationer de senaste hundra åren; men deras värde är vad de gör. Sällskapshund, jakthund eller vallhund: värdet är i beteendet. Det är därför vi har dem. Det har alltid varit därför vi har haft dem.

Så om vi utgår ifrån det – hur ska vi fortsätta?

Vi skapar ett gemensamt frågeformulär för alla hundägare och alla raser – varje hund är först en hund och sedan en ras. Vissa egenskaper är önskvärda i alla raser och andra är inte önskvärda i någon ras. Ett frågeformulär som fångar upp hundägarens uppfattning om grundläggande hundbeteende – nyfikenhet, socialt intresse, lekfullhet, oräddhet, försvarsberedskap, det som har betydelse för hur hunden fungerar i sin miljö. Ett sådant basformulär kan sedan byggas på med rasspecifikt beteende: vallar din border collie? Apporterar din retriever?

En bra sak med frågeformuläret är att sådant som är svårt att faktiskt testa – inte minst hundaggressivitet – kan beskrivas av ägaren, som ser det i vardagen.

Utöver detta behövs ett bastest för alla hundar, ett som iakttar och beskriver beteende i standardsituationer – och precis som med frågeformuläret kan det byggas på med en testdel, som kan utformas efter ras: här har du en blank golvyta – springer din collie över?

Att ta fram ett gemensamt internationellt bastest, typ MH eller BPH, och ett gemensamt frågeformulär skulle vara det första steget. Därefter kan man arbeta fram EBV, beräknade avelsvärden, för hundarna inom en ras...

… och om ni börjar tycka att det här låter välbekant, så har ni rätt. ”Visst går det att göra”, sa Strandberg till alla de församlade hundvärldsrepresentanterna. ”Svenska Collieklubben gör det redan!”

Bodil Carlsson

THRILLERS

Kvalitetsprocesssamordnarens plötsliga frånfälle väckte förstämning i administrationsskrapan. Den kundfokuserade kollegans kompetens kompletterade koncernenledningens kravspecifikationer – så stod det i den högstämda dödsannonsen från arbetskamraterna* och ett finare eftermäle kan ju ingen inom vården få.  I de kringliggande lägre huskropparna fälldes andra kommentarer. Kirurgklinikens folk svor på att dödsorsaken måste ha varit akut sifferobstipation, medan medicinkliniken trodde på statistikförgiftning. Psykiatrikerna påpekade med sin vanliga försynta giftighet att kvalitetssprocesssamordnarens tankeverksamhet hade blivit så fyrkantig och endimensionell att den mycket väl kunde ha dragits ner i en pappersstrimlare och resten av mannen hade då liksom slunkit med. Akutmottagningens personal, brutaliserade av den plötsliga dödens vanlighet, gissade på cerebral implosion. 

        - Vad menas med ”kvalitet”? frågade nyaste sköterskeeleven på ortopeden. -Ni har en egen hemsida om Varumärket Ortoped, men det står bara om ”kvalitet” i var och annan mening! Vaddå kvalitet?

        - Tja, vi fick  en pärm om det där, som står här nånstans, sa den utsjasade avdelningsföreståndaren, men kvalitet? Det är väl att man gör bra saker på ett bra sätt! 

Den nya tittade sig om i kaoset efter senaste besparingsåtgärden. Hälften av sköterskorna hade sagts upp och av budgetskäl fick man bereda plats åt förlossningar och hjärtinfarkter från andra överfulla verksamheter. -Varför gör vi inte det då?

                                                         * * *

Detta är de inledande raderna i en thriller i sjukhusmiljö, som självklart kommer att göra mig sanslöst rik. Deckaren skall heta Tre Sigma, eftersom sigma är det grekiska namnet på bokstaven s och kvalitetsprocesssamordnare är det enda ord i svenskan som får ha tre s i rad. Imagen är alltid viktig, man måste verka insatt i det man skriver om, vare sig det är deckare eller kvalitetssamordningsrapporter.*

I övrigt öser regnet ner. Här som överallt. Även om det inte är mycket att komma med i jämförelse med det som smålänningarna har fått, så gör det saker besvärliga. Om massor ska hinnas med under en kort pyttedel av året och det regnar minst halva den tiden, då blir det lite pressat när det för en gångs skull inte öser ner.

Dock hann vi med slöjdmässan i Hjo, årets begivenhet, när den lilla stan dubblar invånarantalet. Bilar och husvagnar invaderar varenda plätt och stadsparken är en svårforcerbar röra av människor, hundar och godisstrutar som ringlar fram mellan stånden där folk säljer handspunnet, handstickat, handsnidat, handsmitt och – förstås – handgjort godis i strut. Alla grejorna är dyra, men det är fint att se alla skickligt gjorda saker och antagligen fungerar det lite som hundutställningar: man tittar ut vad man tycker om och går hem och sparar ihop pengarna.

Colliesarna klarade skivan bra utan att vi behövde dra upp deras svansar, så den detaljen var iallafall inte handgjord. Enda incidenten skapades av en lättflörtad läcker pudeltjej, som till Colliebusens besvikelse plötsligt visade sig vara en lättkränkt vidrig pudelherre. Fotona är inget bevis för läskunnighet hos hundar, snarast är det väl så att Colliebusen som andra killar faktiskt tror att ordet på det portabla skjulet är samlingsnamnet på hela tillställningen.

I vilket fall var det inte regn, bara kvävande varmt med onaturligt solljus, så sedan gick vi alla hem och drack vatten i skuggan.

Och schersminerna blommade.

Bodil Carlsson

* De gick  på samma standardiserade Kommunikations Kurs.

**Särskilt framstående kvalitetsprocessssssamordnare får dock ha hela sex s i sin titel och om ni inte tror mig så kan ni själva googla på Six Sigma + healthcare!

TO TAKE IT LYING DOWN

De är inte lätta att få i fokus, så därför blev fotot lite suddigt. Men hur många har överhuvudtaget sett en RKK?

Vi kallar den här för Kravet, eftersom han aldrig får nog. Han ska alltid ha mer. Så där en gång per år drar han på sig jägarstövlarna och återvänder högljutt skrävlande och skrikande, stoltserande med en fet fångst lealöst dinglande från huggtänderna. Skrålandet är till för att vi ska veta vilken stor risk han utsatt sig för i jakten.

Resten av årets alla dagar får vi vackert mata honom med käk som vi har köpt och betalat och som vi ödmjukt serverar honom, när han säger till. Sedan väntar han sig en bekväm viloplats och plötsligt har man honom mitt i nyllet:

RiskKapitalKatten!
Vi tänker troskyldigt, att Kravet bor i vårt hus. Han vet, att vi  bor i hans domän.

Bodil Carlsson

PS Alla eventuella likheter med det inte så ofta avfotograferade riskkapitalbolaget KKR och dess delägare, multimiljardären mr Kravis, vars Carema förra året dagligen matade honom och hans kusin med pengar ur skattebetalarnas kylskåp till ett belopp av 200 miljoner, är givetvis helt tillfälliga.

Och därmed lovar jag att sluta med så collieorelaterade saker som välgödda... katter, som väntar sig att man ska take it lying down.

MIDSOMMARTANKAR

Det blev midsommar till slut. Himlen är genomskinlig hela kvällen. Fullmånen seglar fram genom glesa molntrasor och smultronscherminerna doftar paradis. Hundarna njuter av svalkan.

När höskördarna stannar sina maskiner strax efter elva har de varit igång i femton timmar. Och vare sig det passar på en hundblogg eller inte, så är det så att de där maskinerna och de två killarna som kör på en enda dag har klarat av det som för femtio år sedan hade krävt många människor under flera dagar och den produktivitetsökningen är det som håller oss alla igång och i gott skick långt upp i åren, med tid över för sådana saker att ha hundar för glädjen att ha hund och ork att betrakta pionerna: maskinerna och den billiga energin som håller dem i rörelse.

Det här är Mme Hardy, hon med det gröna ögat, som är så lik den vita bondrosen men har blekare bladverk och en annan doft – det finns något sötkryddigt och något citrusaktigt i doften. Fem stycken åkte ner i jorden i november, på vinst och förlust, för tacksamhet över en liten killes plötsliga men i slutändan lyckosamma entré. Inte bara överlevde alla fem, den första blommar redan.

Det är sannerligen mer än man förtjänar att få titta på allt. De som bodde här förr hade ett hårt liv för att få sin försörjning ur jorden. Ändå la de ännu lite mera slit på att plantera smultronschersminerna, som varje år får en att inse att synen och doften är mer än man kan hoppas på. Visst måste man hedra deras minne genom att lägga till lite rosor?

Bodil Carlsson

FÖRSTRÖDDA NOTISER

Vi fick ett mejl med frågan ”Vad är New Public Management?” Enkelt – det är det som händer i skola och sjukvård och omsorg.

Det finns många inblandade, en djungel av bolag och fina nya befattningsbeteckningar i den fina, nya versionen av vår offentliga sektor. Man blir ofta konfunderad. Vad gör t ex en varumärkesdirektör? Märker varor, kanske, som tjejerna på ICA som man ser stå och smälla på prislappar?

Eller är det en person som har fått en fin ny post som tack för gamla insatser och som därmed kan sätta en riktigt fin ny prislapp på sig själv?

Sjuksköterskan Birgitta Holm, medlem av komunstyrelsen i Stockholm, gick direkt från den posten till att vara enhetschef hos Carema. Ann-Sofi Lodin, VD för Carema Sjukvård, gick direkt från det jobbet till att vara VD för VG-regionen.

Företaget Visma AS, som hjälper företag att ta sig in på den offentliga vårdens mark och kurrar om en omsättningen på 500 miljarder med riktigt betalningssäkra, trygga kommuner och landsting som hostar upp kulorna – Visma AS, alltså, ägs av samma moderbolag som äger Carema. Riskkapitalbolaget KKR.

Lustigt hur det kan slumpa sig, inte sant?

Förströdd notis i GP den 29 juni berättar kort om "Fortsatt försenade läkemedel". Det handlar om det fina nya elektroniska förskrivningssystemet för fortlöpande leverans av läkemedel i tvåveckorspåsar till runt 145 00 människor. Det gamla var helt okej. Det nya – hopkommet av några av bolagsplantorna i djungeln och ett antal befattningsbeteckningar – funkar inte så där jättebra, milt talat. Hittills verkar fyra Lex Maria-anmälningar och många klagomål ha nått Socialstyrelsen. Förskrivarna är inte glada över ett svåröverskådligt, långsamt, tungmanövrerat system där man hoppas (men inte vet) att nya ordinationer går fram och där avslutade läkemedel blandas med pågående. Man är bekymrad över patientsäkerheten. Apoteken är inte särskilt nöjda med att folk kommer dit och frågar vart tabletterna tog vägen. Patienterna och deras anhöriga och deras hemtjänstpersonal och kommunsjuksköterskor är inte heller imponerade.

Men varumärkesdirektören för statliga Apoteket är nöjd. Ingen blir utan medicin.

Säger hon.

Förströdd notis i GP den 30 juni: "Livsviktiga mediciner uteblir". För det gjorde de för  bl a en dam som 1) hade gamla recept liggande hemma och som 2) hade en son som kunde gå och hämta ut dem åt henne och som framförallt 3) var klar i knoppen och själv märkte att tabletterna inte kom och kunde berätta om det. Men varumärkesdirektören för Apoteket är nöjd ändå, för enligt henne ”ska fall som kvinnans inte kunna ske.”

Så vad är problemet? Att ett antal personer blir utan medicin, att några återinsjuknar av den anledningen, att lokala apotek ringer oss och ber om lov att få lämna ut småförpackningar eller att vi får sitta och skicka nya recept på småförpackningar för att patienter inte ska bli stående utan? Att folk får betala sina köpta extraaskar för att ett datorsystem inte synkar? Eller att en gammal chef för Vårdförbundet har märkt om sig till varumärkesdirektör och pratar strunt?

Visst – det är ett problem. Men trots allt ett begränsat problem. Det stora problemet är det här. Skattefinansierade svenska myndigheter och institutioner, inte minst kommuner och landsting, lägger ut minst 25 miljarder om året på IT-system...som de inte har kompetens att beställa eller driva. Det här samhällets gemensamma pengar försvinner ifrån oss ner i fickor som redan är väldigt välfyllda

OCH NOTISERNA OM DET ÄR FÖRSTRÖDDA!

Bodil Carlsson

MINNET AV VINGAR

                                            

                                              Paeonia lactiflora "Duchesse de Namours"

Regnet fortsätter komma och pionerna slår ut ändå. Förmodligen har de insett hur det ligger till: den som vill blomma, får göra det i regn eller så inte.

Nu fattar jag vad en pion är. Fjärilar måste ha själar och deras själar måste ha komihåg. Hur skulle annars pionerna finnas?

Fjärilars gemensamma minne av vingar – det är vad pionen är.

                                       P. lactiflora "Festiva maxima" 

Bodil Carlsson