Gästskribentens inlägg

KORVTANTEN

Under de senaste veckorna har jag hållit i en valpkurs. Det är en rad olika raser och blandningar med på kursen och ägarna är ungefär lika varierande. Här finns allt från barn till dem som tangerar och tom passerat 50+.
Vid första kurstillfället presenterar alla sig själva och sin hund, så även kursledarna. Från den dagen kan man säga att det var kört... Jag som planerat att inte ta med min egen hund, utan förlita mig till instruktörselevernas spaniels som exempelhundar. Det kändes mycket trevligare med sociala spaniels istället för halvreserverade och vaktiga collies, som ju vår tant är...

Men som jag sa: Det var kört. Kursen innehöll barn och jag har collie….Frågan återkom vid varje kurstillfälle: ”När ska du ta med din hund? När får jag/vi se din hund? Vilken gång ska din hund vara med?”
Jag fick ge mig, vilket inte vill säga så lite om en envis norrlänning… så sagt och gjort. När vi ska ha vår skogsutflykt och spåra, då ska min hund följa med.
Tror ni frågorna slutade där? Nejdå…. ”Är det nästa gång din hund ska med? När är det vi ska vara i skogen? Du glömmer väl inte att ta med din hund när vi ska till skogen? Hur länge är det till vi ska vara i skogen?”



Jag kan väl utan överdrift påstå att skogen var en efterlängtad plats med ett efterlängtat inslag. ”Tanten”, inne på sitt 10:e år, skulle visa hur ett spår går till. Väl framme på utvald plats insåg jag att virkespriset tillintetgjort spårskogen. Kvar fanns sanddyner och ris, men det skulle ju inte skymma sikten för kursdeltagarna i alla fall... Spåret lades ut, kursdeltagarna inväntades och spåret startade. Inte en fot fel och näsan i backen och spårapporterna i munnen. Slutapporten avklarad och nu var det oundvikligt - min reserverade, föga människointresserade ”tant” skulle visa upp sig inför de glittrande, lassieträngtande ögonen och händerna…

-Åh, så len hon är…..Kan hon nåt?
Ja, ni förstår ju själva. Att spåra, gå fint och hämta apporter inte är något att briljera för barn med. Här krävdes andra kunskaper..
Utrustad med korv fick ”tanten” vinka, räcka vacker tass, snurra, och pussas. Till och med ett intensivt kramande kunde utstås när belöningen var några svettiga korvbitar ur en barnhand.

Kanske är det just sådant som krävs för att vara hundattraktiv: Att man kan lite konster, inte skäller, står ut med mycket och gör allt för en korvbit. Det är kanske att vara en ÄKTA collie? Att stå till tjänst med en blöt nos, en mjuk päls, en trygg sida och en arbetsvillig hjärna… och en vilja att stå ut med allt - för några av barnfingrar sönderkramade korvbitar.
Att ”tanten” till vardags är lite egensinnig, en aning jaktgalen, vaktar sitt hus och har selektiv hörsel var inget som en tillfällig bekantskap med beundran i blicken brydde sig om. Idag och på plats var hon bara UNDERBAR.

Erika Jonsson