En bra sak med att vara otroligt gammal är Jobs bok. Om man hör till den generationen som somrastid var på landet och mjölkade för hand ute i hagarna mot kvällen, så hade man tillfälle att läsa den sedan. Fanns ingen dator och - ni kommer nog inte att tro det - det fanns ingen TV heller. Bibeln fanns och den dundrande Postillan, tryckt på artonhundratalet i gammalskrift och så livsfientligt sträng att intet barnasinne stod ut. Så det blev Bibeln, förstås.
Job är en gnällspik, ska ni veta. Drabbad av hiskliga olyckor grälar han på Vår Herre. Hans fromma kompisar skall tala honom till rätta och drar stories om Vår Herres hantverk. Särskilt den om hästen gillade jag. Det var inte svårt, när man hade varit med och plöjt eller dragit in hölass med ardennerhästarna och känt hur själva marken darrade under deras fötter, när de tog fart. ”Vem gav hästen hans styrka? Vem klädde hans hals med den brusande manen?” Man fattade precis. För just så är hästen!
I morse drattade jag in i Jobs bok igen. Hästarna hade fått äta vitklövern på gårdsplan så mycket som vi vågade, var svabbade hinkvis ur regnvattenstunnan, lilla Grå hade fått svansen klippt och de leddes ut i den avbetna hagen, där det enda frodiga är smörblom. Flödande midsommarsol. Ljusfläckar dansande under lövverk.
Och så hoppar ledarstoet till! Något har rört sig därborta! Flyktberedda står alla tre, med lyssnande öron på spets. Älg? Rentav ett morronsöligt vildsvin?
Lejon???
Husse tog täten och gick före. Hästarna slöt upp bakom och avancerade mot fienden i ordning efter rang. Högburna huvuden, flygande steg, utmanande stridsrop. Stamp i marken!
Så där stod jag med grimmorna i handen medan den lilla armén ryckte fram och var plötsligt tillbaka hos Job. ”Han lyfter upp sitt huvud bland härskarorna och ropar med trumpeterna ha!ha!”
Tre små shettisar formerar sig efter husse och man minns planscherna med Faraos stridshästar. Hehe? Jodå... men just så är hästen.
Liten skrivövning av Bodil Carlsson för att bli överens med ny burk och om allt funkar några Hurdalsrosor på köpet
Jaha - det gick till sist. Hurdalsrosorna har inget med texten att göra, utom på ett sätt... de är en lantras av ros. Den hämtades från Tyskland till Hurdals prästgård i Norge för mer än tvåhundra år sedan av en ung teologistudent.
SvaraRaderaIcke var det Vår Herre som gav Hurdalsrosen dess form och tålighet och växtkraft! Det gjorde okända generationer av duktiga växtmänniskor när de odlade fram den här versionen av albarosen. Hurdalsrosen hukar sig under slagregn och hårda vindkast; så fort vädret lugnar sig tittar den upp igen. Den är tuff, växer i skugga, tål dålig jord och står emot sjukdom och flygfän. Ge den en skovel kompostjord om hösten och den tackar genom att växa sig hög på några få år.
Kort sagt, den påminner om en del gamla lantraser av hund och häst. Jag hoppas att de ska finnas kvar, de också, tvåhundra år från nu.
Fantastiskt vacker lantras! Som alla lantraser så tål de mager föda och vårt omväxlande klimat. Bättre kan det inte bli.
SvaraRadera